Porrfritt Pajala?

Den anställde som vägrade att sälja porrtidningar på sitt jobb har vunnit (även fast arbetsgivaren påstår att så inte är fallet), skriver Svenska dagbladet. Några porrtidningar kommer inte längre att säljas på den ifrågavarande macken.

Det här är en enskild affär som det inte finns mycket att orda om, annat möjligen än att säga att det är rätt så skandalöst att facket genom att hota om blockad i moraliska, snarare än arbetsrättsliga, syften kan få en arbetsgivare att vika sig. Jag är för fackföreningar och tycker att det är lika självklart att jag som anställd är med i ett fackförbund (i mitt fall JUSEK och SULF) som jag förutsätter att min arbetsgivare är med i ett arbetsgivarförbund. Arbetsmarknaden är till sin natur i stora delar en kollektiv fråga, och då bör arbetstagare liksom arbetsgivare sammansluta sig för att kunna på ett rationellt sätt förhandla med varandra. När dock facket genom lagstiftning fått ett sådant övertag att det kan blanda sig i icke-arbetsrättsliga frågor, har det gått för långt. Fackens rätt att strejka och att sätta i blockad bör begränsas. Men, som sagt, det är egentligen inte mitt problem i just förevarande fall.

Mitt problem är att det uppenbarligen finns PR-mässiga guldstjärnor att tjäna för arbetsgivaren genom att försöka starta ett initiativ för ett “porrfritt Pajala” (uppdatering efter påpekande: Piteå skall det vara här och nedan). Mitt problem är tvåfalt: för det första är det i Internet-tider helt idiotiskt att tala om att göra en stad “porrfri”. Den sortens censur är inte längre möjlig när man bara behöver sätta på datorn om man vill titta på porr. Det här är ett löjligt PR-jippo som luktar nymoralism lång väg.

Och just nymoralismen i det hela är mitt andra problem. Förvisso är det helt upp till enskilda att dels låta bli att sälja vissa tidningar, dels försöka övertyga andra om att det är en bra idé att också sluta sälja samma tidningar. När allt kommer omkring försöker jag ju också övertyga folk om mina åsikter på den här bloggen. Jag kan också förstå att folk kan störa sig på just porr. Men varför i hela friden har just porr och sex seglat upp som vårt mest diskuterade “samhällsproblem”? Vi börjar bete oss som folk under den viktorianska tiden, då man hade bordsdukar ända ner till golvet för att gubbarna inte skulle få snuskiga tankar när de såg de nakna bordsbenen.

Vi har en annalkande lågkonjunktur vid horisonten. Vi har ett stort problem med övervikt i befolkningen. Vi har ett utbildningssystem som knakar i fogarna och hotar bryta samman. Vi har arbetslöshet. Planeten värms upp och arter utrotas i sällan tidigare skådad omfattning. Vi har ett rättsväsende som sedan länge är underfinansierat. Vad diskuterar vi mest? Sexköpslagen och porr!

Jag accepterar att andra kanske upplever vårt kollektiva förhållande till sexualiteten som ett problem, fast jag själv inte gör det. Jag ifrågasätter dock proportionerna, i all synnerhet som också porr (faktiskt) omfattas av yttrandefriheten.

Något porrfritt Pajala lär det i alla fall inte bli: kanske Pajala då borde lägga ner sin energi på annat än några snuskiga tidningar i kioskerna.

Ändrad design

Efter att ha fått påpekanden om att den tidigare design jag valt var svår att läsa har jag ändrat designen. Jag tycker inte riktigt lika mycket om den som den tidigare designen, men det viktigaste är ju ändå att folk kan läsa vad jag har att säga.

Ny design - samma skribent.

Smygförhandlingar om en bredare användning av privat information

International Herald Tribune har idag en artikel om i stort sett hemliga förhandlingar mellan USA och EU om att tillåta respektive part (eller i EU:s fall snarare de staters regeringar som ingår i Unionen) att begära privat information om enskilda av varandra. Eftersom USA - faktiskt - är långt mindre rigoröst med att säkerställa att myndigheter inte kan missbruka sådan information, skulle ett avtal av sådant innehåll vara illavarslande.

Hur illavarslande det skulle vara indikeras bland annat av att Bush-regeringen är angelägen om att inte skapa rättsliga garantier för européer som anser sig orättfärdigt utpekade (då detta skulle kräva kongressens godkännande, på vilket Bush-regeringen inte längre kan lita) och att EU uppenbarligen gärna vill få avtalet slutet innan EU-parlamentet genom Lissabonfördraget (om det nu blir antaget) får större makt att blockera det. När tjänstemän inte vill att lagvalda församlingar tittar på vad tjänstemännen gör, finns i all regel något som stinker i tjänstemännens handlande.

Det hela får FRA-lagen att framstå som ännu farligare än den redan är. Den spaning som FRA skall få bedriva från 1 januari kan alltså tänkas leda till att amerikanska myndigheten för “Homeland Security” utövar press på banker att spärra enskildas bankkonton, att oskyldiga blir nekade inresa till USA och andra mindre tilltalande konsekvenser av den amerikanska överreaktionen efter 11 september. Knappast smakligt.

Jag har förståelse för att företag och enskilda hamnar i kläm mellan mycket olika integritetsregler i USA och i Europa. För första gången sedan jag följer globaliseringsdebatten är jag dock faktiskt uppriktigt rädd att det här urartar till ett “race to the bottom” (som jag i andra sammanhang tror är en fata morgana). USA:s för närvarande bristande respekt för medborgerliga fri- och rättigheter hotar att sprida sig till Europa.

Hoten mot den personliga integriteten förökar sig i skrämmande snabb takt. En som tar det relativt kallt, då han enligt egen utsago är uppgiven är Niclas Berggren. Däremot är Mårten Schultz lika oroad som jag. Vi får hoppas att Niclas resignation är för tidig, trots att jag tyvärr är benägen att tro att han har rätt.

Inget bra svar från förre FRA-chefen

Förre FRA-chefen Anders Wik försöker att lägga till rätta det som han uppfattar som missförstånd om FRA och FRA-lagen på Dagens Nyheters debattsida. Skall man sammanfatta argumentationen, går den ut på att a) FRA är en laglydig myndighet som styrs av ansvarskännande personer; b) det är “naturligt” att utlandstrafik avlyssnas; och c) att vi blir avlyssnade ändå, så att ge FRA rätten att avlyssna oss också gör vare sig till eller ifrån.

Denna argumentation är ytterst tunn och bemöter i vart fall inte min kritik av FRA-lagen. Mina motargument ser ut på följande sätt.

a) FRA må vara en laglydig myndighet idag, och ingen skugga må falla över de personer som nu företräder FRA. Det är dock oroande att förra FRA-chefen ser sig föranlåten att hänvisa till personers framstående kvaliteteter, eftersom personer kan bytas ut. Oavsett hur moraliskt integra och laglydiga FRA-tjänstemännen är idag, är detta ingen garanti för morgondagen. Faran med att FRA missbrukas kvarstår och bör tas på allvar.

b) Wiks argumentation att det är “naturligt” att utlandstrafik avlyssnas är avslöjande i så måtto att han jämför med polisens interna spaning mot en “knarkkung”. Skillnaden mellan polisens och FRA:s spaning ligger nämligen i att polisen endast får avlyssna en persons telekommunikation om det finns grundade misstankar och en domstol givit polisen rätt att avlyssna. FRA-lagen tillåter däremot fiskeexpeditioner: all trafik avlyssnas, oavsett om den individ som står bakom trafiken är misstänkt för något konkret eller ej. Detta ställer rättsstatens oskuldspresumtion på ända och är det som gör FRA-lagen så betänklig. Det är inte “naturligt” i en rättsstat att medborgare som inte gjort något som ens ger upphov till någon misstanke om brottslighet avlyssnas av en statlig myndighet.

c) Att andra avlyssnar innebär inte att vi själva också skall avlyssna, och är inget moraliskt eller rationellt godtagbart argument. För att ta en extrem parallell vilar Wiks argument härvidlag på samma grund som ett argument som skulle gå ut på att oppositionen i Zimbabwe blir pryglad och ihjälslagen och att det alltså inte kan vara så illa om vi gör samma sak. För att ta en mera rättvisande parallell med någon demokrati skulle samma argumentation också tillåta ett resonemang som går ut på att eftersom Storbritannien numera tillåter polisen att hålla folk i häkte i 42 dagar utan att ha någon mera välgrundad misstanke, är det inte så farligt om vi inför samma regel. Argumentet att vi får hålla på med farliga dumheter för att andra också gör det är ett riktigt sandlådeargument och bör inte tas på allvar.

FRA-lagen är ingen “Stasilag”, vilket ibland påståtts i debatten. Som jag sagt här på bloggen några gånger vittnar det om okunskap om hur Stasi fungerade att göra den parallellen. FRA-lagen är dock en rättsstatligt sett mycket tveksam lag som passar bätter i en diktatur än i en demokrati. Detsamma gäller utländska lagar av samma innehåll som FRA-lagen.

Jag vidhåller att FRA-lagen inte bör ges tillfälle att träda ikraft: riksdagen har till den 31 december i år på sig att ångra sitt misstag, och bör göra det.

Hårdrock - så omoralisk att den utgör grund för uppsägning?

En lärare i Västervik som fått sparken som estetiklärare påstår att grunden till uppsägningen var hans medverkan i ett hårdrockband, skriver Svenska dagbladet. Denna medverkan, påstår läraren, ansågs vara så omoralisk att han är olämplig som lärare. JO har meddelat att uppsägningen inte kommer att prövas, eftersom det rör sig om en arbetsrättslig tvist och synnerliga skäl för JO att utreda frågan inte finns (också detta enligt Svenska dagbladet).

JO gör enligt min mening rätt i att låta bli utreda fallet. Om läraren skulle ha rätt, rör det sig förvisso om en inskränkning i hans yttrandefrihet, men denna bör sanktioneras på arbetsrättslig väg, med skadestånd, inte på förvaltningsrättslig väg, genom en tämligen verkningslös “prickning” av skolan genom JO. Redan det faktum att läraren vänder sig till JO istället för att göra ett arbetsrättsligt mål av det hela inger misstankar om att han inte fått medhåll från sitt fackförbund, och att historien alltså inte riktigt gått till som läraren beskriver. Även om den sparkade läraren dock skulle tala sanning, är det här en fråga för arbetsdomstolen snarare än för JO.

Hårdrock är annars ett område där folk kan bli konstigt upprörda. Jag själv tycker om (viss) hårdrock och medger gärna att texterna kan vara stötande, utan att för den skull tycka att musiken är omoralisk. När allt kommer omkring finns en hel del såkallad finkultur som inte heller precis är pryd (Lady Chatterlys älskare, någon?). Även klassisk musik med dess ofta fundamentalistiskt kristna propagande är stötande (syndare som brinner i helvetet, lidande som guds rättmätiga straff för att Adam och Eva käkade av kunskapens äpple och så vidare). Wagners aggressiva nationalism är inte heller precis moraliskt tilltalande. Innehållet förtar inte nödvändigtvis ett verks estetiska kvalitet, och det gäller även hårdrock.

Samtidigt odlar dock hårdrocksfären en myt om att vara förföljd som enligt min mening sedan länge inte längre motsvarar verkligheten. Det ligger något coolt i att vara utstött, på samhället utsida och därför ensam och fri. Att så borgerliga och etablerade människor som en lektor i juridik tycker om musiken är närmast lite pinsamt, eftersom den då ju inte längre står för rebellionen. Det skulle alltså inte förvåna mig om läraren i Västervik fått något om bakfoten.

Ingen musiksmak - hur missriktad den än vara må, exempelvis schlager - utgör grund för uppsägning. Om historien i Västervik verkligen gått till som läraren beskriver den, tvivlar jag inte ett ögonblick på att han skulle få framgång med en talan i arbetsdomstolen. Att gå till JO är dock fel väg.

Hårdare straff som markering igen

Sexköpslagen är uppe på tapeten igen: företrädare för borgerliga kvinnoförbund kräver i samband med den pågående utredningen om lagen att straffet skall skärpas, skriver Svenska dagbladet. Anledningen är att det sägs vara “löjligt” att brottet bara kan ge upp till sex månaders fängelse (centerpartiets Anna Qarlsson) och att “vi måste markera från samhällets sida att vi inte tycker att det är okej att köpa andra människors kroppar” (folkpartiets Birgitta Ohlsson).

Jag själv anser att sexköpslagen är feltänkt (vilket jag motiverat här) och att hårdare straff inte utgör något verksamt medel att komma till rätta med ett förment samhällsproblem (vilket jag motiverat här). Dessutom värjer jag mig emot att lagar skall vara “markeringar” från samhällets sida (vilket jag skrivit om här). Man kan också notera att de borgerliga företrädarna är mycket sent ute: socialdemokraternas Claes Borgström gjorde samma poäng redan för flera månader sedan, vilket jag då bloggade om här. Det här luktar alltså sent påkommet röstfiske från de borgerligas sida.

Straffrätten är politikernas lekstuga, området där de som vill föreskriva för andra hur de skall leva sina liv får härja fritt. Därmed inte sagt att jag är emot straffrätten, eller att hårdare straff aldrig kan tänkas löna sig i den bemärkelsen att de faktiskt ökar avskräckningseffekten. Den aktivism som vissa politiker utvecklat i moralpanikens tecken är dock oroande.

Sexualbrottsområdet börjar alltmer framstå som motsvarigheten till föräldrar som tar till våld för att sanktionera sina barns otillåtna svordomar. Sexualbrott är djupt integritetskränkande och skrämmande vidriga, men vi håller på att tappa känslan för proportionerna: den möda som läggs ner på sexualbrottens område motsvaras i mina ögon inte av något problem i samma omfattning. Nymoralismen har fått köra över varsamheten i att använda statens främsta civila våldsmedel, nämligen rätten att spärra in folk.

Var försiktig med vad vi skall straffa och hur vi skall straffa, även när det rör vidriga brott som sexualbrott och i all synnerhet när det rör privat uppgjorda affärer grundade på båda parters samförstånd som prostitution.

Biobank som spaningsmedel

Dagens Nyheter skriver om regeringens funderingar på att förändra reglerna för PKU-biobanken. Biobankens syfte är för närvarande att blodprover som lämnats skall kunna användas till forskning. Nu är alltså frågan om proverna också skall få användas som underlag i brottsutredningar. Mitt bestämda svar är nej, men jag skulle kunna tänka mig andra förändringar i reglerna.

Blod, vävnadsprover etc. är del av en persons kropp. Denna del måste personen själv få förfoga över: om prover lämnas som en donation för forskning, skall de inte kunna få användas till annat. Staten eller det allmänna förfogar inte över medborgarnas kroppar, och inget syfte i världen rättfärdigar att kollektivet bestämmer över hur delar av min kropp skall få användas av andra. (Plikt att jag själv använder min kropp i bestämda syften - som exempelvis värnplikt - är moraliskt mycket lättare att motivera. Här rör det sig dock om att andra skall få använda ens kropp i det ena eller andra syftet. Märk också att jag är emot värnplikten, som jag anser har överlevt sig själv.)

Man kan här argumentera a fortiori, alltså i analogi till andra rättsregler. Om ingen har rätt att använda min bil annat än i syften som jag medgivit, skall väl ingen kunna få använda mitt blod i syften som jag inte accepterat? Om ingen skall få använda texten i min avhandling i andra syften än jag medgivit, skall väl ingen få använda min vävnad i andra syften än sådana på vilka jag gått med?

Bortsett ifrån förfogandeaspekten uppstår här återigen det potentiella problemet med övervakningsstaten. Risken med att lämna alltför mycket information om oss själva till kollektivet är för stor för att det skulle vägas upp av att chanserna att få fast någon enstaka mördare eller våldtäktsman ökar. Det allmänna vet redan för mycket om oss, det behöver inte få veta ännu mer.

Låt alltså bli att öppna biobanken för en poliskår som inte kommer att sköta sitt jobb bättre genom ytterligare ett spaningsmedel. Enligt polisen är det alltid fara å färde och brottslingarna alltid överlägsna de starkars företrädarna för ordningsmakten. Polisen har en förvrängd världsbild: den behöver inte tillgång till fiskevatten som en hel biobank för att få fast brottslingar. Lite möda kan man kräva att polisen gör sig med att grunda sina misstankar.

Däremot kan jag tänka mig att möjligheterna att efter domstolsbeslut tvångsvis ta biologiska prov från konkret misstänkta utökas. Integriteten gäller framför allt intresset att inte utsättas för övervakning utan att man har gjort något: finns mycket välgrundade misstankar att man förbrutit sig mot sina medmänniskor, faller åtminstone en viss del av integritetshänsynen. Man skulle kunna säga att någon som på sannolika grunder är misstänkt för ett brott som kan ge minst två års fängelse, och där det finns goda skäl att anta att ett biologiskt prov skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till att få fram bevisning i målet, inte har rätt att vägra lämna ett sådant prov, om domstolen så beslutar.

Jag skulle i sådana fall till och med kunna gå med på att sådana misstänkta med våld får tvingas att lämna relevanta prov. Efter avslutad förundersökning eller rättegång skulle provet behöva förstöras, och det oavsett huruvida den misstänkte fällts för brottet eller ej. Användning av provet i något annat syfte än i det som domstolen uttryckligen medgivit på grundval av polisens begäran skulle uttryckligen förbjudas. Vidare bör stadgas att en domstol inte heller får ta hänsyn till biologiska prov som använts i olovliga syften (som till exempel bevisning i ett rattfyllerimål när provet togs som led i en mordutredning: sådan bevisning skulle domstolen alltså vara tvungen att bortse ifrån, vilket den inte är enligt Högsta domstolens praxis idag). Den sistnämnda regeln skulle vara mycket främmande för svensk rätt, men den skulle vara välmotiverad av hänsyn till den personliga integritet som även en brottsling har rätt till.

Håll biobanken stängd för polisen, är min uppmaning. Det finns andra vägar att hjälpa polisen än att falla till föga för dess mest långtgående krav.

*****

Det är sällan kristdemokraternas partichef Göran Hägglund och jag har samma åsikt, men i det här fallet tycks det har hänt. Enligt Dagens Nyheter har Hägglund sagt till TT att han har svårt att tänka sig att biobanken öppnas för spaning. Jag hoppas att han orkar hålla den linjen: att han är uthållig visar han ju på en annan punkt där jag inte är enig med honom, nämligen äktenskapslagstiftningen. Vi får hoppas att han visar samma viljestyrka när det gäller ett äkta samhälleligt problem som när det gäller en ganska löjlig begreppsstrid.

Obehagligt skydd mot obehag

Svenska dagbladet skriver om en JO-anmälan rörande en ganska obehaglig händelse. En skolpojke hade i skolan delat ut inbjudningskort avseende hans födelsedagskalas; eftersom skolans regler förbjuder att dela ut sådana inbjudningskort om inte alla i klassen är bjudna, krävde läraren av barnen att de skulle lämna tillbaka korten till den inbjudande pojken. Exakt hur uppmaningen att lämna tillbaka korten gick till är en omtvistad fråga, och efter det att JO:s företrädare i artikeln är föredömligt försiktig med att dra förhastade slutsatser vill jag inte heller bestämma mig för vad jag tycker innan jag vet vad som hände. Oavsett hur det hela gick till, ryser jag dock av obehag redan när jag läser om skolans regler.

Innan jag sätter igång och förklarar vad jag tycker är obehagligt, vill jag klargöra att jag själv inte precis var skolklassens mest populäre kille. Jag var nog inte direkt mobbad, men utfrusen ur de viktiga och riktiga grupper var jag alla gånger, och jag vet alltså av egen erfarenhet hur ett barn kan skämmas om det råkar vara det enda i en hel klass som inte blir inbjuden till barnkalas.

Icke desto mindre blir jag upprörd av den censur som skolan håller sig med. Det här är faktiskt en aspekt av yttrandefriheten: barnen förbjuds alltså att i skrift säga till andra barn att de är bjudna till kalas om inte alla barn i klassen samtidigt får samma meddelande. Syftet måste vara att bespara barn det obehag som jag själv upplevt, men jag undrar hur i hela friden man kunde komma på den dumma idén att detta obehag försvinner genom sådana begränsningar i yttrandefriheten som skolan håller sig med. Tror lärarna att det faktum att någon inte blivit bjuden undgår något barn om injudningarna inte delas ut på skolgården? Det blir antagligen bara ännu värre: istället för att en gång förnedras genom att se att man inte blir bjuden, späs förnedringen på genom att man i värsta fall i efterhand får reda på att ett kalas ägt rum som man inte fick gå på.

Begränsningar i yttrandefriheten kan vara befogade och riktiga. De måste dock stödjas på mycket starka skäl (såsom det berömda exemplet att man inte får skrika “elden är lös” i en fullsatt teater). Skolans här aktuella begränsning i yttrandefriheten utgör ett tafatt försök att skydda barn från det faktum att livet kan vara förbaskat grymt och förnedrande emellanåt. Enligt min mening skulle detta vara ett bristfälligt skäl att begränsa yttrandefriheten ens om begränsningen skulle kunna uppnå sitt syfte: förr eller senare blir livet taskigt, och då är det bäst att ha fått förbereda sig i småsteg istället för att inbilla sig att alla är snälla och goda. När nu inskränkningen i yttrandefriheten inte ens har någon teoretisk möjlighet att fullgöra sitt syfte, finns inget skäl att bibehålla den.

Jag hoppas att JO kommer fram till samma slutsats, och att den här blåögt idealistiska regeln försvinner fort som ögat.

Que?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gör en vurpa i Svenska dagbladet. Hans problem är att kristdemokraterna ensamma i regeringen inte vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, utan insisterar på att bevara förlegade tankemönster genom att vilja förbehålla ordet “äktenskap” för föreningar mellan en man och en kvinna (en av vardera kön, inget annat).

Jag själv har svårt att begripa hur i hela friden det kan ligga så mycket i ett ord. Enligt min mening överskattas ordets makt över tanken i dagens debatt: en städare är en städare, om man så hundra gånger kallar henne för hygientekniker. På samma sätt är ett registrerat juridiskt förhållande ett registrerat juridiskt förhållande, om man nu väljer att kalla det för “äktenskap”, “registrerat partnerskap” eller för “kölnjhdöng”. Jag har alltså svårt både för HBT-folkets strävan efter att få kalla sina föreningar för äktenskap och för de religiösa fundamentalisternas vägran att medge denna begäran. Det som för mig fäller utslaget är att meningen: “Det här är min registrerade partner” är så urbota löjlig att jag inte vill tvinga någon att säga den. Låt folk få kalla sig för gifta inom ett äktenskap, det gör väl ingen skillnad.

Riktigt festligt blir det dock när nu Hägglund försöker ta sig ur den fälla i vilken hans fundamentalistiska partikamrater satt honom. Han ger två förslag, det ena löjligare än det andra. Det första förslaget är att samla äktenskaps- och partnerskapslagstiftningen i en gemensam samlevnadsbalk, så att man inte behöver göra skillnad mellan de, i vart fall inte på någon högre abstraktionsnivå. Jag fattar inte hur han tänker: skall då allt kallas för “samlevnad” eller skall begreppet “samlevnad” rymma både “äktenskap” och “registrerat partnerskap”? Det första alternativet är väl det sämsta tänkbara av alla (tänk är bara: “får jag presentera: det här är min samlevande”), det andra är ingen lösning på problemet, eftersom begreppsstriden fortfarande finns kvar även om båda formerna kallas för “samlevnad”.

Riktigt konstigt blir det dock när Hägglund säger:

Man kan tänka sig att det par som vill manifestera sin kärlek gör det genom att registrera det hos en myndighet och sedan ordnar man de festligheter man själv vill. Antingen hemma eller att man går till kyrkan och säger att man vill ha en ceremoni. Då tror jag att man har löst konflikterna som ligger i lagstiftningsfrågan

Öhhh… Är det inte det som sker idag? När jag gifte mig (borgerligt) hade vi vigselförrättaren på den festvåning där vi också åt brölloppsmiddagen. Andra gifter sig i kyrkan och har festen i församlingslokalen. Festligheterna ordnar var och en som hon vill. Hägglund menar dock uppenbarligen att någon förändring från dagens förhållanden skall ske. Frågan är vilken förändring han talar om.

Det enda rimliga tolkningsalternativ av det som Hägglund säger är att det hädanefter bara skall finnas “registrerade partnerskap” som registreras av staten och att sedan kyrkorna (som i så fall inte längre kan lagligen viga folk) ordnar med privata ceremonier. Det skulle alltså vara den tyska eller franska modellen, där äktenskap är en statlig institution som kyrkorna inte har att göra med. Vill man i Tyskland eller Frankrike vigas i kyrkan, måste man först gå till folkbokföringen - där den egentliga vigseln äger rum - och kan sedan ordna med ett kyrkligt bröllopp om man så önskar. Den kyrkliga ceremonin spelar dock ingen som helst roll i bedömningen av huruvida folk är gifta eller ej, utan det är bara den statliga registreringen som får en vigd. Man kan alltså inte bara gå till kyrkan, man måste gå till en statlig myndighet också.

Om det är det som Hägglund menar, har han en ivrig påhejare i mig. Jag tycker inte att kyrkorna skall få ha att göra med äktenskap, och jag tycker att kyrkorna skall hållas utanför den juridiska sfären. Om man kan ytterligare bryta kyrkans makt över vardagslivet genom att frånta den rätten att viga, är jag den förste att rösta för förslaget. Jag har dock mycket svårt att tänka mig att det är det som Hägglund menar: det skulle nog ta hus i helvete inom kristdemokraterna om partiledaren hjälpte till att storma en av de sista kvarvarande juridiska bastionerna som kyrkan håller.

Kvarstår att jag inte fattar vad Hägglund menar. Hans position är inte avundsvärd: snacka om lindans mellan samarbetskrav inom regeringen och förblindade betongkristna som inte förstått att bibeln inte är skriven av någon högre makt, utan av människor som levde för åtskilliga tusen år sedan. Icke desto mindre kan man kanske kräva att en partiledare som i denna egenskap sitter i regeringen uttrycker sig något litet klarare.

Ett icke-svar av Wallström

EU-kommissionären Margot Wallström svarar idag på Erika Bjerströms debattartikel nyligen om EU:s demokratiproblem. Wallström hänger, som sig bör för en skicklig politiker, upp sitt gensvar på petitesser i sammanhanget och bemöter inte Bjerströms huvudsakliga poäng. Den huvudsakliga poängen är, om jag förstått saken rätt, att EU aldrig stoppat upp och verkligen i grunden funderat på den riktning som EU skall ta när en folkomröstning gick EU emot.

Lissabonfördraget är en urvattnat och avsiktligen obskyr omskrivning av det som för några år sedan ännu kallades för “konstitutionen”, och det fördraget har alltså nu fått sitt tredje nej (Frankrike, Nederländerna och Irland). Att det inte blivit fler har att göra enbart med att de flesta nationella regeringar inte längre törs fråga sin befolkning. Jag ansluter mig till tidskriften The Economist: begrav det här fördraget äntligen (fast jag annars inte är benägen att hålla med The Economist i dess åsikter om EU, men just här träffar den mitt i prick).

Wallström konstaterar:

Utmaningen kvarstår för EU och dess ledare: att modernisera och öppna arbetsformerna, att mera effektivt svara upp mot medborgarnas förväntningar om miljön, rörligheten, sysselsättningen och alla de andra frågor EU arbetar med. Och att tala med en röst gentemot Ryssland, Kina och andra länder.

Det här är så tomt att det inte säger någonting, och det beskriver inte ens något problem som skall lösas. Det är precis den här formen av tomma uttalanden som kan få även den mest välvilligt inställde att ledsna på EU.

Sedan visar dock Wallström sin syn på folkomröstningar. Hon skriver:

Alla medlemsländer ska få säga sitt om fördraget. Det är så en demokrati fungerar. Även på ­europeisk nivå. Först lyssnar man, sedan söker man kompromisser och fattar beslut.

Vi ska inte dra några förhastade slutsatser om hur vi ska gå vidare efter den irländska folkomröstningen. Enligt opinionsundersökningar och uttalanden ska irländarnas nej till Lissabonfördraget inte tolkas som ett nej till EU.

Det första stycket är besynnerligt till sitt innehåll. Hade man inte kompromissat färdigt när irländarna tillfrågades om sin åsikt? Var inte folkomröstningen avsedd att ta ställning till slutprodukten? Hos Wallström låter det som att den irländska folkomröstningen tog ställning något slags utkast till fördrag. Det är dock inte sant: folkomröstningen i Irland gav resultatet att irländarna inte vill ha just det här fördraget. Det bör accepteras (även om man måhända kan beklaga det, vilket jag gör). Varken fransmännen, holländarna eller irländarna sade nej till EU. EU som projekt var ju inte heller någon fråga i de respektive folkomröstningarna. Dessa tre länder sade dock att just det här avtalet inte accepteras. Alltså bör avtalet begravas.

Anledningen till att EU hela tiden hamnar i den här problematiken är att det finns en utbredd uppfattning bland de europeiska ledarna om att EU kommer att stagnera och självdö om man inte hela tiden stressar organisationen genom att skjuta den framåt. Jämförelsen görs med en cyklist som faller av sitt åkdon om hon stannar. Problemet är bara att - även om liknelsen skulle stämma, vilket jag starkt betvivlar - varken färdriktningen eller målet är givna. Det talas hela tiden om detaljer såsom omröstningsregler och antalet kommissionärer, när det numera är helt oklart vad vi egentligen skall ha EU till för. Sådana detaljer ger lite styrfart.

Vill vi ha ett Europas förenta stater (mitt svar skulle vara ett förbehållslöst “ja”)? Eller vill vi “bara” ha en tullunion? Var går Europas gränser: är Turkiet med eller inte? Är Ukraina Europa? Georgien? Israel? När är det slut, när sker “the closing of the frontier”? Ingen av dessa frågor har ens någon antydan till svar, och det finns många fler frågor av liknande dignitet som inte ens ställs i den offentliga debatten. Svara på dem, så kan vi sedan ta ställning till vilka nya fördrag vi behöver för EU.

Wallström ger ett icke-svar. Hon petar i siffror som någon annan räknenisse och undviker, såsom alla europeiska politker och tjänstemän, de svåra, de principiella frågorna.

Det är dock dags för en mycket fundamental debatt om vad EU är och vart vi vill att det skall utvecklas. Först därefter är det tid för nya grundläggande fördrag.

*****

Erika Bjerström går i svaromål mot Wallström på Svenska dagbladets Brännpunkt. Det visar sig att jag förstått Bjerström rätt: jag vidhåller att hennes kritik av EU är klok och berättigad och egentligen borde delas av alla EU-förespråkare.