Jag har tidigar bloggat om den miljövänliga svält som vår aktuella förtjusning i biobränslen leder till. Nu får jag enligt Dagens Nyheter och The Guardian stöd i en ännu så länge hemlig rapport från världsbanken: som en annan bloggare skriver - vad var det jag sade?

Subventionerna till biobränslen är helt enkelt felaktiga, kontraproduktiva och skadliga. Exakt vilken form av etanol som vi i Sverige använder spelar för övrigt ingen roll i det här sammanhanget, eftersom Sverige såsom varande en del av EU också står bakom de subventioner som EU delar ut: istället för att användas till att odla mat används jordbruksmark till odling av biobränslen som i slutändan inte är så särskilt miljövänliga (när man nämligen räknar med de transporter och den energiåtgång som framställningen av biobränslen leder till).

Det som jag tycker är intressant i rapporten är det påstående den uppenbarligen innehåller om att spekulation driver upp priserna. Som jag tidigare bloggat här är jag tveksam till det påståendet: optioner och terminsaffärer testas i slutändan mot ett äkta marknadspris, och spannmål går inte att lagra hur länge som helst. Det rör sig alltså en ett slags virtuell spekulation som jag inte riktigt förstår hur den skall kunna driva upp priserna på den faktiska marknaden. Jag skulle vilja se hela rapporten för att förstå den argumentation som ligger bakom påståendet.

I vilket fall som helst är dock slutsatsen densamma som min tidigare slutsats: sluta med subventionseländet!

Google har av en amerikansk distriktsdomare beordrats att lämna ut uppgifter om besökarna på YouTube till underhållningsföretaget Viacom, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Innan vi blir alltför upprörda, måste vi se huruvida det här beslutet står sig i högre rätt: Svenska dagbladet skriver förvisso inget om det, men det här beslutet är med största sannolikhet en såkallad interim injunction (en interimistisk tvångsåtgärd, skulle man säga i den svenska processrätten) och kan normalt särskilt överklagas till högre instans (alltså utan att man inväntar utgången i huvudmålet). Detta lär ske i det här målet, och sista ordet är sannolikt inte sagt ännu.

Samtidigt är blotta faktum att en domare på motsvarande tingsrättsnivå törs fatta ett sådant beslut illavarslande. Vi har blivit väldigt bekväma och självgoda i våra västerländska samhällen, och har börjat att ta för självklart det som inte är självklart, nämligen att staten inte kommer att vända sig emot oss.

Poängen med integritetsskyddet är bland annat att det skall finnas en personlig sfär för var och en av oss inom vilken ingen, inte heller staten, normalt får snoka runt. Integritetsskyddet upphävs delvis när det finns välgrundade misstankar mot någon enskild person, men då gäller normalt att det är just den misstänktes och ingen annans integritetsskydd som tillfälligt minskas. När någon ansöker om rätt att snoka inom någon annans integritetsskyddade sfär, måste den sökande normalt bevisa att det finns sådana välgrundade misstankar, och det gäller också att snokandet måste utformas på ett sådant sätt att ingen som inte är misstänkt mister sitt integritetsskydd.

Det hela utgör en gräns för vad staten - det allmänna - får göra med och mot oss. Staten och det allmänna anses i en västerländsk demokrati principiellt utgöra den enskilda personens tjänare, inte tvärtom. Den enskilda personen är alltså samtidigt en del av det allmänna och det allmännas motpart. Gränsen för vad kollektivet får göra mot den enskilda personen dras med hjälp av integritetsbegreppet: det angår ingen vad jag skriver till mina vänner, kollektivet skall ge fan i huruvida jag tycker att invandring är jättebra eller förödande för Sverige, det vidkommer ingen statlig företrädare huruvida någon vill tapetsera sitt vardagsrum med Stalin- eller Hitlerbilder så länge denna person inte gjort sig skyldig till något hatrelaterat brott.

Om vi inte upprätthåller denna gräns riskerar vi att nyfikna grannar tillskansar sig rätten att kolla hur välfyllt vårt kylskåp är (det är ju i barnens intresse att det finns ett rikligt och varierat matutbud hemma), att polisen kommer in i vårt hem och förhör oss för att vi har tidskrifter hemma i vilka företrädare för obehagliga åsikter kommer till tals, eller att någon myndighetsperson registrerar huruvida vi är ateister eller troende.

Det kan tyckas att det är en lång väg mellan att få ut uppgifter om YouTube-användare och grannar som kollar kylskåpet, men det är det inte. När det gäller den personliga integriteten finns det nämligen bara en skyddsvall - misstankesregeln - och när denna genombrutits finns inga principiellt hållbara argument för var gränsen för kollektivets rätt att snoka i vår privatsfär skall gå. Det gäller alltså att med all makt värna den första försvarslinjen, för när denna fallit är slaget helt förlorat.

När det gäller upphovsrätt och terrorism har vi börjat överge vår skyddsvall. FRA-lagen upphäver misstankesregeln, och det gör också den amerikanska domarens beslut att Google skall lämna ut uppgifterna om YouTube-användarna. Bland alla YouTube-användare finns säkert åtskilliga som gör sig skyldiga till stöld av intellektuell egendom (och det är stöld, alla fildelningsentusiaster till trots), men den stora massan gör inte det. Det finns ingen rätt för Viacom att övervaka alla oskyldiga i förhoppning om att hitta någon skyldig, precis lika lite som det är motiverat att FRA avlyssnar alla oskyldiga svenskar i förhoppning om att kanske hitta någon enstaka skyldig person.

Rättigheter måste vara hierarkiska, eftersom de oundvikligen kommer att krocka med varandra (och med “rättigheter” menar jag här rättigheter nedlagda i positiv rätt - jag håller inte på med metafysik). De försvarsrättigheter som den enskilda i ett västerländskt samhälle har mot det allmänna - den såkallade första generationens mänskliga rättigheter - måste vara högst prioriterade, eftersom de utgör själva grundvalen i den frihet som vi anser oss ha. Det är tillräckligt problematiskt att dessa rättigheter krockar med varandra utan att vi dessutom i något enskild fall låter andra, mindre elementära rättigheter gå före grunderna i vår demokrati.

För närvarande låter vi vår panik inför terrorister och vår bristande erfarenhet med intellektuell egendom gå före de mest grundläggande rättigheterna. Notan kommer vi att få i form av missbruk av statlig tvångsmakt.

Notan kommer kanske inte idag, kanske inte imorgon - men förr eller senare kommer någon att springa igenom den bräsch som vi slagit i vår försvarslinje. Någon kommer att utnyttja vår blåögda förlitan på att stora organisationer - staten eller enskilda företag - inte kan göra fel.

Fredrik Reinfeldt utlåter sig om FRA-lagen i en artikel i Dagens Nyheter. Det mesta i artikeln handlar förvisso om socialdemokraternas skenhelighet avseende lagen - den förbereddes ju när allt kommer omkring redan under socialdemokraternas senaste omgång vid makten - men det tillhör väl det vanliga politiska sommarspelet. Det som däremot inte tillhör sommarspelet är Reinfeldts nedlåtande attityd till den allmänna oppositionen mot lagen. DN skriver så här:

Trots den massiva opinionsstorm som krävt att lagen rivs upp, står [statsministern] fast vid att det var rätt att anta den. Däremot har det varit omöjligt att förklara vad lagen handlar om, eftersom medieklimatet varit så upphetsat, säger statsministern.

Förlåt? Mycket av protesterna kommer inte ifrån “media” - alltså tidningar, radio och TV - utan från den såkallade bloggosfären, av vilken även den här sidan är en del. Jag är jurist, och påstår i denna egenskap att jag antagligen har bättre koll på lagens juridiska implikationer än statsministern. Även om man måhända skulle vilja anse att just jag inte förstått vad denna ypperliga lag handlar om, är det ganska upprörande att Reinfeldt dessutom förklarar för inkompetenta docenten Mårten Schultz, advokatsamfundets Anne Ramberg och andra jurister (till vilka jag länkat i min kommentar nr 3 här) som anser att den här lagen är feltänkt.

Statsministern kör en linje som alla politiker, oavsett partifärg, alltför ofta kör: om det blir opposition mot mina förslag, är det oppositionen som inte förstått, inte mitt förslag som är dåligt. Det är just den sortens arrogans som spär på politikerföraktet.

Jag vidhåller att FRA-lagen utgör ett omotiverat ingrepp i den personliga integriteten som är rättsstatligt tveksam. Avskaffa lagen innan den trätt i kraft.

På Svenska dagbladets Brännpunkt analyserar och kritiserar advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg den tidigare FRA-chefen Anders Wiks debattartikel i lördags på Dagens Nyheters debattsidor. Hennes analys och kritik har främst karaktären av en sammanfattning av den kritik som kommit från många olika håll: Mårten Schultz har bloggat om integritetsaspekterna här och jag själv har bloggat om rättsstatlighetens oskuldspresumtion här.

Anne Ramberg går vidare och kräver bland annat en författningsdomstol som äntligen kan säkerställa att riksdagen håller sig till spelreglerna. Den svenska - och framför allt den socialdemokratiska - hållningen är att jurister inte har något demokratiskt mandat att övervaka folkets företrädare i riksdagen. Deras tanke är att folket självt genom val kan säkerställa att ledamöter som inte håller sig till grundlagens spelregler inte blir återvalda. Detta skulle räcka som övervakning och vara den enda demokratiska möjligheten att övervaka själva folkets företrädare. Detta är principiellt sett sant. Det finns dock två problem med den inställningen.

Det första är att normalt en viss tid förflyter mellan en lagstiftningsåtgärd och ett val. När valet väl infaller har skadan så att säga redan skett: i värsta fall har Sverige fått leva i fyra år med grundlagsvidriga lagar innan folket får en chans att rösta fram riksdagsledamöter som förhoppningsvis återställer ordningen. Inte heller efter ett val är dock ett sådant återställande av ordningen garanterat. De nya riksdagsledamöterna är ju lika fria som de tidigare att under sin mandatperiod göra vad de vill.

För det andra är många medborgare helt enkelt inte tillräckligt insatta i de ganska tekniska spörsmålen som det här kan handla om. FRA-lagen är ett välgörande, men tyvärr sällsynt, undantag och protesterna mot den beror nog mest på att alla kan förstå det farliga i att låta hemliga halvmilitära tjänstemän läsa ens e-post. Vid andra frågor - som till exempel yttrandefrihetsfrågor - handlar det normalt om ett samspel mellan regler som till sitt resultat blir farligt, och detta samspel lämpar sig föga för tidningsrubriker. Det är svårt, om inte omöjligt, att göra grundlagsfrågor till valfrågor.

Nu skulle man ju kunna dra slutsatsen att grundlagen då inte spelar någon större roll, eftersom väljarna ändå inte bryr sig. Som Anne Ramberg mycket riktigt skriver skulle den sortens argumentation kunna tillämpas på allt som inte blir valfråga. Valfrågorna kommer alltid att vara få till antalet, eftersom debatten rimligtvis måste koncentreras. Under det löpande arbetet i riksdagen uppkommer dock många olika frågor som antingen förbisågs i valet, eller som uppstår efter valet, så att väljarna inte kunde ta ställning till dem. Det är då grundlagen behövs för att sätta spelregler för vad riksdagen får och inte får göra.

Har man sådana spelregler, måste det finnas någon som övervakar att de följs. Folket i sin helhet är som sagt inte lämpat att vara övervakare, eftersom det tillfrågas för sällan för att kunna fylla den funktionen och eftersom frågorna är sådana att det krävs en mera balanserad avvägning än går att åstadkomma i en valkampanj. Då återstår bara möjligheten att ha en författningsdomstol till vilken enskilda kan gå för att klaga på riksdagens och regeringens åtgärder.

Domarna i en författningsdomstol må inte vara valda av folket, men man kan gott tänka sig ett system som i USA där riksdagen efter ingående intervjuer kan bekräfta eller förkasta förslag till domare som görs av regeringen. Här skulle man kunna tänka sig krav på en tvåtredjedels majoritet för att säkerställa att inget parti ensamt kan tillsätta författningsdomare. Domarna skulle sedan sitta oavsättligt (om de inte begår brott) till pensionsåldern. Detta skulle garantera en ganska stor neutralitet i författningsdomarkårens sammansättning.

Anne Ramberg har alltså enligt min mening rätt i allt hon säger. Vid det här laget är det så många jurister som backat upp bloggosfärens och allmänhetens klagomål över lagen att det börjar bli dags för regering och riksdag att lyssna. Den här regeringen har under de gångna två åren visat att den på ett relativt prestigelöst sätt kan backa från illa genomtänkta förslag.

FRA-lagen är ytterligare ett sådant förslag som borgerligheten lämpligen bör backa ifrån.

På Svenska dagbladets Brännpunkt beklagar sig företrädare för förbundet Humanisterna över att SVT sänder för många såkallade andliga program, det vill säga högmässor och liknande. De har fullständigt rätt i sin klagan, men frågan är faktiskt lite knepigare än debattörerna låter påskina.

Religion finns i olika former och skepnader. Det som förenar alla religioner (i snäv bemärkelse: buddhismen är exempelvis enligt min mening mera en livsfilosofi än en religion) är att de förutsätter en högre makt i världen som har vissa intentioner med både människorna och planeten och vars existens inte går att bevisa. Religioner säljer så att säga livsåskådningar i paket, och dessa livsåskådningar baseras på tro, inte kunskap. Detta innebär att religioner säljer livsåskådningar som går ut på att inte fråga, att inte vara kritisk, vilket också visar sig varje gång man försöker att påtala teologiska tankevurpor för troende: de argumenterar inte, utan kommer bara med trossatser.

Alltså är religion lika obevisbar som en politisk världssyn, med den skillnaden att politiska övertygelser normalt åtminstone gör sig mödan att halvrationellt argumentera för sin sak, vilket religioner inte kan göra, eftersom de till sin natur är irrationella. Eftersom SVT, såsom varandes ett statligt bolag, skall (inte bör - skall) hålla sig utanför området för livsåskådningar, är det från yttrandefrihetssynvinkel farligt att just svenska kyrkans ritualer får en så framstående plats i TV-rutan. SVT prioriterar protestantisk kristen tro av ett visst slag före liberalismen, judendomen, socialismen, islam, Livets ord, konservativismen, fackföreningsrörelser… Listan är oändligt lång.

Samtidigt går det dock antagligen inte att vara hundraprocentigt rättvis. Jag själv är tämligen upprörd över det som jag uppfattar SVT:s vänstervridenhet, men mina vänner som har vänstervridna åsikter försäkrar mig om att de är lika upprörda över det de uppfattar som SVT:s högervridenhet. Att spåra en samhällsuppfattning i ett visst TV-program kommer alltid åtminstone i viss mån vara mottagarens sak, och anledning att vara upprörd kommer det alltid att finnas för många. Spelar det då någon roll att just svenska krykans högtider också finns med i TV-rutan, eller är det bara ännu en sak att vara upprörd över?

Både ja och nej. Jag skulle helst vilja slippa all religion i TV-rutan, men om nu politik får synas där, finns ingen rationellt hållbar gräns mot religiösa uppfattningar. Om jag alltså vill få titta på politiska program, måste religiösa människor få titta på religiösa program: världsåskådning som världåskådning.

Däremot är det ett tecken på den svenska kulturella provinsialismen att det endast är protestantiskt kristna program från svenska kyrkan som visas. När senast fick vi se en gudstjänst i en synagoga i SVT? Eller, för att ta en befolkningsgrupp som är mycket större än den judiska, när fick vi se en gudstjänst i en moské (om nu islam tillåter sådana sändningar, jag är osäker) eller från en katolsk kyrka (vi har ju genom den sydamerikanska invandringen rätt många katoliker i det här landet)? Varför får inte Livets ord eller pingstkyrkan synas i rutan annat än när någon blivit upprörd över dessa organisationers budskap?

SVT bedriver åsiktscensur på det religiösa området, och detta är inte godtagbart. Jag misstänker starkt att jag kommer fram till en slutsats som mina meningsfränder i förbundet Humanisterna inte blir glada över, men jag anser att SVT, istället för att inte visa någon religion alls, bör visa de religioner som finns i det svenska samhället, även när det rör sig om religioner som journalisterna kanske inte tycker om. Sådana visningar av olika religioner skall också vara lika okommenterade som de sändningar från svenska kyrkan som vi får stå ut med.

Yttrandefriheten handlar ju til syvende og sidst om att skydda just åsikter som är så otrevliga att de annars skulle förtryckas. Demokratins test är att tillåta (fredliga) meningsyttringar som majoriteten upplever som obehagliga.

Denna insikt måste väl rimligtvis omfattas av den löjliga slogan “Fri television”?

Ibland får livet fram argumentativa poänger på ett bättre sätt än vilken debattör som helst. Senast i lördags prisade förre FRA-chefen Anders Wik på Dagens Nyheters debattsida den stora moraliska rättfärdigheten hos FRA:s anställda (jag analyserade hans bristfälliga argumentation här). Idag får vi bland annat i Svenska dagbladet läsa att en anställd på FRA läckt sekretessbelagt material till en journalist på SVT. FRA-lagens påstått så säkra mekanism för skyddet av den personliga integriteten kommer inte att fungera under sådana villkor av mänsklig svaghet.

Nu är det i och för sig så att den anställde läckte uppgifterna i syften som jag betraktar som vällovliga: han avslöjade att FRA med stor sannolikhet ljuger i fråga om huruvida uppgifter från avlyssningsverksamheten sparas eller ej. Ett sådant avslöjande är i princip välkommet. Det som fallet dock illustrerar är att det är möjligt och förekommer att information läcks. Den här gången må det ha hänt i syften som jag tycker är värda respekt: frågan är dock vilka syften som finns bakom nästa läcka.

Min uppmaning kvarstår och blir ännu mera bestämd: avskaffa FRA-lagen igen innan den träder i kraft vid årsskiftet.

Polens president Lech Kaczynski har enligt Svenska dagbladet meddelat att han inte tänker skriva under Lissabonfördraget, trots att det polska parlamentet (Sejm) röstat för ratificering av fördraget. Det här är, när man betraktar det från ett polskt nationellt perspektiv, ännu ett exempel på Kaczynskis ibland ganska tveksamma uppfattning om vad demokrati innebär: om parlamentet beslutar att ratificera ett fördrag, förefaller det tämligen självklart att presidenten skriver under.

Å andra sidan är Kaczynskis motivering (trots att den förmodligen är skenhelig) ypperlig: det irländska nejet till fördraget har gjort en polsk ratificering irrelevant. Det må hända att Kaczynski - som knappast är någon vän av europeisk överstatlighet - här försöker att främja sin egen agenda, men han har icke desto mindre rätt i sak. Om vi menar allvar med den europeiska demokratin, är Lissabonfördraget dött efter det att Irland sagt nej.

Det vore hälsosamt för andra europeiska ledare att anamma Kaczynskis syn.

Idag presenterar modernaterna sitt klimatprogram på Dagens Nyheters debattsida. Det är många punkter att ta ställning till, och det här skall inte bli någon utförlig recension av moderaternas program. Jag vill bara kort kommentera de olika punkterna, varvid jag för djupare diskussion plockar ut några av dem om vilka jag tror jag rimligen kan säga något mera djuplodande: den som vill få en heltäckande bild, bör läsa hela artikeln.

Punkterna 1 till 4 bland de tolv punkter som moderaterna presenterar handlar om marknadsreglering, alltså om regler för vilka bilar som skall få säljas. Här håller jag helt med om moderaternas hållning, och jag tror att det är detta som är vägen att få fram bilar som så lite som möjligt (helst inte alls) bidrar till klimatförändringarna. Man ger aktörerna en spelplan som definieras av regler om vilka bilar som får säljas, och inom denna spelplan får aktörerna sedan göra som de vill. Det tror jag främjar miljömålen utan att ta kål på kreativiteten.

Punkten 5 handlar om forskning - visst, pengar till forskning kan aldrig skada, trots att jag tror att det här är bilindustrins pengar som bör gå till forskning, inte i främsta rummet offentliga medel. Drar man åt de regulativa tumskruvarna tillräckligt hårt, kommer industrin nog att forska för glatta livet.

Punkten 6 vittnar om en bristande förståelse för hur tullregler fungerar. För att “[u]ndanröj[a] EU-tullar som hämmar klimatvänlig teknikimport på fordonsområdet” måste man definiera vilka produkter detta handlar om. Är det bränslepumpar? Avgasfilter? Skall detta gälla bara färdiga produkter, eller skall det också gälla delar - exempelvis skruvar eller vissa datachips - som ingår i utrustningen? Betyder “undanröja” i sammanhanget att ingen tull alls skall tas ut? Den här punkten är farlig, eftersom en sådan åtgärd skulle riskera att snedvrida hela marknaden, vilket i sin tur dels riskerar att indirekt subventionera företag som man inte vill subventionera, dels riskerar att leda till tullfrihet för produkter som i slutändan kanske inte är särskilt klimatvänliga. Den här punkten ser ut som en ganska tom och ogenomtänkt fras.

Punkterna 7 till 10 vittnar om en tilltro till myndigheters och politikers förmåga att satsa på rätt teknik som jag inte är övertygad om. Enligt punkt 7 skall miljöbilsdefinitionen anpassas “för att driva fram nästa generation miljöbilar”. Hur skall man skapa en definition avseende något vars egenskaper man ännu inte vet något om? Hur i hela friden skall vi definiera “nästa generations miljöbilar”? Moderaterna verkar kunna spå in i framtiden, men bör då också meddela hur de gör det.

Punkter 8 till 10, liksom även punkt 11, handlar återigen om subventioner, både direkta och indirekta. Jag är skeptisk till sådana subventioner. Subventioner kan man bara rikta mot något som man redan känner till, vilket i sammanhanget innebär att vi subventionerar dagens miljöteknik. Denna teknik blir därigenom billigare än vad den annars skulle bli. Detta har i sin tur till följd att ny teknik kommer att ha svårt att hävda sig på marknaden: den blir ju inte subventionerad. Bristen på subventioner kan i värsta fall leda till att inget företag vill ens befatta sig med en möjlig innovation, och då går vi miste om bättre miljöteknik. Subventioner skapar, annorlunda uttryckt, inlåsningseffekter och är därför farliga.

Punkten 12 är återigen en fråga om marknadsreglering och det har jag som sagt inga synpunkter på.

Min slutsats blir att moderaterna inte verkligen låtit ekonomisk eller juridisk kompetens komma till tals i sin klimatgrupp. Partiet föreslår en detaljstyrning av teknikutvecklingen om vilken jag är tämligen övertygad att den är ohälsosam. De enda punkter i programmet som jag förbehållslöst kan acceptera är de som gäller marknadsreglering. Snäva in spelplanen för industrin: det kommer att leda till att bilindustrins elefanter plötsligt kommer att lära sig snurra i vackra pirouetter, eftersom de knappast kommer att vilja lägga ner sin verksamhet. Anpassningen kommer att bli smärtsam, men om man spar in på subventionerna kan man istället stödja de arbetare som under en övergångsperiod kanske blir av med sina jobb. Subventionera enskilda i trängda lägen, med andra ord, istället för att subventionera bilindustrins övergödda jättar.

Det viktiga är ändå att kreativiteten kan få leta sina egna vägar, utan att uppmuntras åt ett visst håll genom belöningar i pengar. Endast då kommer vi att kunna få någon optimal effekt av miljöregler.

I en debattartikel i Dagens Nyheter förespråkar företrädare för folkpartiet att biobränslesubventionerna bör dras in. Debattörerna använder många av de argument som jag tidigare anfört här och här. Därtill kan man väl lägga att subventioner - i synnerhet inom jordbrukssektorn - principiellt sett är felaktiga (om vilket jag bloggat här).

Kort och gott: jag håller helt med debattörernas analys och den uppmaning som artikel utmynnar i. Jag tror dock knappast att regeringen i sitt nuvarande, rätt pressade läge, har politisk ork att ta strid med miljölobbyns kortsynta förtjusning i just biobränslen.

Jag är emot religion: jag anser alla förklaringar av världen som förutsätter en högre makt vara vidskepliga, och även fast jag själv har svårt att verkligen fullt ut leva mitt lev enligt min insikt anser jag också att vi med allra största sannolikhet inte har någon fri vilja, utan är ett system av i princip förutsägbara atomer. Jag anser att kyrkan bör hållas utanför samhällslivet och att religiösa människors anspråk på att företräda någon sorts mera välgrundad moralitet är falskt. Jag är den siste som skulle uppmana någon att förklara sig vara religiös.

Icke desto mindre blir jag upprörd när jag i Svenska dagbladet får läsa att den norska utlänningsnämnden uppmanat en asylsökande afghan att åter konvertera från kristendomen till islam. Nämnden anser nämligen att personen i fråga konverterat från islam till kristendom endast för att komma under det dödsbud för konvertering som finns i sharia: med andra ord anser nämnden att den asylsökande skulle ha utsatt sig för livsfara för att kunna få asyl i Norge.

Jag kan och vill inte ta ställning till frågan huruvida konvertiter automatiskt bör få asyl, och än mindre huruvida just den ifrågavarande asylsökande är trovärdig eller inte. Jag kan och vill emellertid ta ställning till att det inte är norska utlänningsnämnden sak att ens uttala sig om enskildas val av religion: staten skall hålla sig utanför enskildas uppfattningar.

Jag beklagar att någon över huvud taget känner sig föranledd att välja någon religion. När människan gjort detta, kommer jag att försöka övertyga henne om att det var fel val. I det ögonblick som jag uppträder som representant för det allmänna är det dock min förbaskade plikt och skyldighet att hålla tyst och att acceptera en enskildes val. Ingen som har det allmännas auktoritet i ryggen skall ens antyda någon uppfattning om den enskildes val annat än när dessa val rör juridiska bestämmelser.

Med andra ord hade hela historien från yttrandefrihetssynvinkel varit helt ok om nämnden endast hade sagt att konverteringen inte är trovärdig och därför inte kan grunda asyl i Norge. (Man kan sedan tvista om huruvida det är lämpligt att fatta ett sådant beslut, givet att det dödshot som finns tyvärr faktiskt också tenderar till att verkställas.) Att uppmana någon att byta religion går dock utanför nämndens kompetens och kastar en rätt så mörk skugga över yttrandefriheten i Norge.

Yttrandefriheten är den viktigaste rättigheten vi har. Utan den är alla andra rättigheter - förutom kanske rätten till liv - helt överflödiga. Den balansgång som företrädare för det allmänna ibland måste öva sig i är delikat och svår.

Desto mer har sådana företrädare anledning att hellre tiga än uttala sig.