Svenska dagbladet följer upp sin rapportering om Vattenfall och dess ansvar i händelse av en kärnkraftsolycka i Tyskland. Jag tror att rapporteringen kan vara något svår att förstå och vill därför säga några förklarande ord.

Det finns två påståenden och en fråga här, nämligen dels påståendet att Vattenfall har ett obegränsat ansvar för sin kärnkraftsdrift i Tyskland, dels påståendet att koncernen är pantsatt för en eventuell olyckshändelse. Frågan i dagens artikel är huruvida det senare avtalet kan sägas upp.

Att Vattenfalls tyska kärnkraftbolag är ansvarig utan begränsning följer av § 31 Atomgesetz (den tyska kärnkraftslagen): i paragrafens första stycke anges att den som driver ett kärnkraftverk är obegränsat ansvarig. Det innebär att om och när det händer en olycka i ett tyskt kärnkraftverk dess innehavare utan begränsning får ersätta alla skador. Situationen skiljer sig alltså ännu så länge från den i Sverige: här finns ett tak på ersättningsskyldigheten, fast man funderar på att ta bort det (om vilket jag bloggat här).

Att någon är obegränsat ansvarig innebär att hon, han eller det i förekommande fall får använda hela sin förmögenhet till att betala skadestånd. Man kan alltså gott gå i konkurs om man ådrar sig en stor skadeståndsskyldighet. Går man i konkurs, innebär detta att alla tillgångar sätts under tvångsförvaltning, säljs och att de inflytande pengarna används till att betala skadestånden. Skulle alltså något allvarligt hända i Vattenfalls kärnkraftverk i Tyskland, kan tyskarna komma åt hela det bolag inom koncernen som bedriver kärnkraften i Tyskland genom att begära det i konkurs. I konkursen skulle all detta bolags egendom behöva säljas och pengarna användas till att betala bland annat skadeståndet som föranletts av kärnkraftsolyckan i Tyskland. Märk dock mina formuleringar här: det är i grundscenariot inte hela koncernen, utan bara det kärnkraftdrivande bolaget i Tyskland, som skulle gå i konkurs.

Man kan nämligen begränsa även sitt obegränsade ansvar genom att organisera sin koncern på ett klokt/smart/lurigt sätt. En koncern är en samling olika personer, nämligen juridiska personer: juridiskt sett utgör ett bolag en person. När en person har ett avtal eller någon annan skyldighet (såsom skadeståndsskyldighet) vidkommer detta i princip inte någon annan person: om min fru råkar tappa ett föremål från balkongen och skada en granne, är inte jag ansvarig för detta, utan bara hon. Detsamma gäller för bolag, även om dessa är organiserade i koncerner. Det faktum att ett bolag äger det andra spelar alltså ingen roll för bolagens (bristande) ansvar för varandra: gör det ena bolaget något som medför skadeståndsskyldighet, är det andra bolaget inte ansvarigt för det, precis lika lite som jag är ansvarig för min frus skadeståndsskyldighet.

Med andra ord innebär den tyska lagregeln att just Vattenfalls tyska bolag i förekommande fall går i konkurs, och ingen annan. Genom att grunda ett bolag som bedriver den farliga verksamheten, kan man alltså isolera resten av koncernen från ansvar. Detta har tyskarna tydligen också uppmärksammat och därför fått Vattenfall att skriva under ett avtal som innebär att hela koncernen, inte bara det enskilda tyska kärnkraftbolaget som ägs av Vattenfall, blir ansvarig om något händer i de tyska kärnkraftverk som ägs av Vattenfalls bolag. Antagligen har man organiserat detta så att koncernen är lika ansvarig som det tyska bolaget (ett solidariskt ansvar), vilket innebär att tyskarna i förekommande fall inte ens skulle behöva bry sig om att först mjölka det tyska bolaget på pengar, utan att de kan vända sig direkt mot själva koncernen, inklusive vattenkraft och allt.

Detta avtal har förstås lett till ett visst missnöje med Vattenfall i Sverige, för att uttrycka saken milt. Frågan är alltså huruvida man kan säga upp det.

Nu börjar jag komma ut på hal is, eftersom avtalet – som jag inte sett – med stor sannolikhet skall bedömas efter tysk rätt, men såvitt jag vet är reglerna i det här avseendet desamma i Sverige och i Tyskland. Grundregeln är att ett avtal som löper på obestämd tid fritt kan sägas upp (efter ny svensk rättspraxis måste man dock iaktta en skälig uppsägningstid). Avtal som löper på bestämd tid – såsom exempelvis ett avtal som löper på fem år – kan över huvud taget inte sägas upp om det inte finns någon bestämmelse om detta i själva avtalet; det enda man kan göra är att häva avtalet, men det förutsätter att motparten brutit mot avtalet. Eftersom tyskarna inte brutit mot avtalet, är hävning utesluten. Eftersom avtalet löper på bestämd tid, nämligen fem år, kan det inte sägas upp förrän det löper ut, och några avtalsbestämmelser som skulle stadga om något annat verkar enligt dagens artikel inte finnas. Vattenfallkoncernen ser ut att vara fast och vi får väl hoppas att inget allvarligt sker i Tyskland fram till dess avtalet med tyska staten kan sägas upp.

Jag har tidigare sagt, och jag vidhåller, att jag i mångt och mycket inte har så många synpunkter på det som Vattenfall gör kommersiellt. Vill man ha ett affärsmässigt bolag av europeiskt snitt, får man acceptera att detta bolag beter sig affärsmässigt. Den del av det svenska eldistributionsnätet som ägs av Vattenfall utgör inte precis någon familjejuvel i tillgångssamlingen (denna roll torde spelas av vattenkraftverken), och att Vattenfall äger kraftverk som drivs med fossila bränslen är underligt med tanke på koncernens marknadsföring, men ser för mig ut att vara kommersiellt fullt logiskt.

Om Vattenfall dock verkligen skulle ha pantsatt hela koncernen för sitt tyska bolags verksamhet, och skulle ha gjort det utan att underrätta ägaren/svenska staten/regeringen, kommer det hela i ett annat läge. Då börjar jag undra vad i hela friden som ledningen höll på med. Skulle Vattenfall ha underrättat regeringen om avtalet och fått klartecken, måste det statsråd som godkände detta – förmodligen i så fall Maud Olofsson – anses spela roulette med viktiga tillgångar i den svenska statens ägo.

Det är i och för sig föga troligt att något som sätter hela Vattenfallkoncernen på spel skulle hända – kärnkraften är idag mycket säker. Även en mycket låg sannolikhet kan dock bli verklighet, och Vattenfalls ledning ser ut att ha helt förblindats av sin iver att växa. Det kanske är dags att över huvud taget syna de statsägda bolagen mycket närmare i sömmarna.

Att det här avtalet blivit känt för allmänheten får nämligen närmast betecknas som en slump.

Svenska dagbladet innehåller idag dels en allmän artikel om barnkonventionen, dels en debattartikel av flera olika organisationer som engagerar sig i barns rättigheter, där brister i Sveriges uppfyllande av konventionen påtalas. Jag är ingen expert på barnrättigheter, och jag är allmänt mycket tveksam till det ofta rätt så allmänt hållna snacket om rättigheter på längden, tvären och i djupet, eftersom det ofta saknas en känsla för att rättigheter alltid är begränsade på något sätt och aldrig är absoluta. Jag kan alltså inte säga mycket i sak om själva konventionen. Det jag dock kan göra, är att fundera lite på bakgrunden till artiklarna, där två inslag ger upphov till ytterligare frågor.

Den ena frågan är varför man över huvud taget måste göra en konvention till lag. Innebär inte det att man så att säga förringar konventionen, från att ha varit folkrätt och alltså bindande allmänt, till att bli en vanlig svensk lag?

Nja, inte riktigt. För det första är en konvention i all regel inte bindande för någon stat innan den ratificerats av statens parlament. Det innebär att regeringens underskrift på en konvention (som utgör ett folkrättsligt avtal) allena inte är bindande, utan att parlamentet måste ge sitt godkännande. Med andra ord kan en stat glatt låta sin regeringsföreträdare skriva under en konventionstext (då syns man nämligen också på fotot och kan få politisk cred för det) och sedan tyst och stilla strunta i att ratificera konventionen, varigenom den aldrig blir bindande för staten. Detta innebär att konventioner inte är bindande för alla, utan bara för dem som ratificerat dem.

Ok då. Men Sverige har ju ratificerat konventionen, då binder den väl rimligen alla i Sverige? Nja, inte det heller, faktiskt.

Inom folkrätten finns två uppfattningar, och båda är fullt accepterade. Den ena uppfattningen är att när en stat ratificerat en konvention, denna är bindande för alla medborgare i landet. Nederländerna har exempelvis denna uppfattning. Problemet med denna uppfattning är att enligt traditionellt sätt att se saken enskilda medborgare inte är delaktiga i folkrätten: det är bara stater. Med andra ord berör folkrätten endast staten som juridisk konstruktion, inte dess medborgare. Det innebär att det blir lite konstigt att låta medborgare få rättigheter och skyldigheter genom en internationell konvention bara för att deras stat ratificerat den: medborgarna har inget med konventionen att skaffa.

Därav följer den andra uppfattningen, nämligen att staten är bunden av konventionen gentemot andra stater, men att konventionen inom staten själv inte har någon som helst vidare verkan. Detta är Sveriges uppfattning. Sverige har alltså enligt svensk uppfattning som stat en förpliktelse mot Argentina att uppfylla barnkonventionen, men denna förpliktelse angår inte Alva eller Bertil i Sverige. Staten och medborgarna är två olika personer, och den enas skyldigheter är i detta sammanhang inte den andras rättigheter. Så är det med alla konventioner i Sverige: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blev exempelvis inte svensk lag förrän 1994, och dessförinnan kunde inte svenska medborgare åberopa sina ”mänskliga” rättigheter inför en svensk domstol eller en svensk myndighet.

Personligen kan jag tycka att det ligger ett visst mått av hyckleri i att lova Maldiverna att uppfylla någon viss konvention, men att inte ge konventionens rättigheter till Bengtsson eller Gür. Om man nu ratificerar en konvention, bör denna också komma medborgarna till godo, och det på ett effektivt sätt, nämligen genom att medborgarna kan klaga inför domstol under åberopande av konventionen. Allt annat tycks mig vara ett spel för gallerierna, eller åtminstone ett moraliskt inte helt tilltalande plockande av russinen ur kakan, nämligen av de russin som lagstiftaren i sin höga vishet är beredd att slänga åt medborgarna.

Men: så är det alltså i Sverige. För att vi medborgarna skall få åberopa barnkonventionen direkt, krävs att den blir svensk lag. Därav ropen idag på svensk lagstiftning.

Men här får jag ytterligare ett problem. Barnkonventionen innehåller inga sanktioner. Det innebär att den stat som bryter mot barnkonventionen förvisso riskerar andra staters bannor, men att det inte finns någon skadestånds- eller annan mekanism för att bestraffa en stat som bryter mot sina förpliktelser. Inom folkrätten är detta naturligt: det skulle se konstigt ut om en domstol tillsatt av u-länder skulle få döma ut bestraffningar av i-länder till höger och vänster, eller tvärtom. Staterna är suveräna, vilket innebär att ingen får sitta till doms över dem. (Det finns några undantag här, men de är sällsynta och därför mycket uppmärksammade: det normala är att folkrätten saknar sanktioner för avtalsbrott.)

Inom den svenska rätten skulle detta dock vara konstigt: du får en rätt till utbildning, men när du kräver in den, kan domstolen förvisso säga att du har rätt till utbildning, men den kan inte tvinga kommunen att skaffa en plats åt dig och den kan inte heller utdöma ett skadestånd. Detta håller för närvarande sakta på att förändras, eftersom Högsta domstolen helt enkelt tagit sig rätt att döma ut skadestånd för brott mot Europakonventionen, men jag är alls inte säker på att domstolen skulle göra samma sak för barnkonventionen. Det innebär att det blotta faktum att barnkonventionen görs till lag och därför formellt binder svenska myndigheter inte är någon garanti alls för att den också följs.

Men, vi lever ju i en demokrati: visst följer våra myndigheter lagstiftningen? Nja. Lagen om offentlig upphandling ignoreras med stor regelbundenhet, trots att den har sanktioner. Sekretesslagstiftningen överanvänds: allt möjligt som borde vara offentligt undanhålls medborgarna. Vårdgarantier har en tendens att stanna på pappret. Exemplen kan flerfaldigas. Det är lite si och så med efterlevnaden av lagstiftningen, och en lagstiftning utan tänder är närmast dömd att ignoreras i de viktiga fallen, nämligen i dem då lagstiftningen är störande för staten, kommunen eller myndigheten.

En enkel överföringsåtgärd till lag är därför knappast vishetens sista slut, utan det arbetet måste göras lite grundligare, i vart fall om lagstiftningen skall fungera. Sedan kan man undra.

Är det verkligen förnuftigt att allt mer blir rättigheter i juridisk bemärkelse? Är det så smart att vi måste gjuta etiska och moraliska ställningstaganden i lagtext för att ha en skarpare sanktion tillgänglig än att kalla ett svin för ett svin? Är förhoppningar och målsättningar verkligen ett lämpligt ämne för lagstiftning? Riskerar vi inte att nedgradera lagstiftningen? Bör inte lagstiftningen vara rätt så klar, förutsebar och tillämpbar som möjligt, istället för att utgöra någon form av ”signal” från samhällets sida?

Jag är som sagt dåligt insatt i just barnkonventionen, men jag kan inte låta bli att undra.

Under rubriken ”Välfärdsstaten skall inte ersättas av gåvor” skriver idag socialdemokraten Lars Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt om den såkallade gåvoincitamentsutredningen. Föga förvånande är han emot förslaget att göra gåvor till vissa ändamål avdragsgilla. I grunden är detta en politisk fråga som man i slutändan måste rösta om, men Johansson glider på några ställen på ett sätt som jag inte riktigt anser avspeglar hela det rådande läget. Skall vi diskutera förslaget på ett förnuftigt sätt, måste faktaunderlaget stämma.

Den första glidningen är att Johansson å ena sidan talar om den offentliga finansieringens demokratiska legitimitet, men sedan jämför detta med att privata donationer leder till ett beroende av donatorn. Detta är två skilda saker. Den offentliga finansieringen av exempelvis forskningen må vara aldrig så demokratisk, den leder icke desto mindre till en beroendeställning hos mottagarna. Detta ser man ganska tydligt i den vinkling som nästan alla inom forskarvärlden är medvetna om behövs för att vinna framgång med en ansökan om finansiering. Det senaste decenniet har denna vinkling bestått i genus: hade du inte genus med i din forskningsansökan, var chanserna att få pengar genast mycket mindre, och detta närmast oavsett i vilket ämne du ville forska. Genus skulle det vara, oavsett om detta passade forskningsbehovet eller inte. För närvarande är klimat under stark uppsegling.

Denna förkärlek för vissa infallsvinklar är nära nog ofrånkomlig, men i många fall olycklig. Den som vill forska om primtalen eller om teoretiska förklaringar till varför vi anses sluta avtal när vi kliver ombord på en buss, har helt enkelt ställt en fråga som inte har med genus att göra. Man kan ställa andra frågor om liknande ämnen som har med genus att göra, men fokuseringen på genus och numera klimat har lett till att vissa frågor som kanske skulle vara viktiga att ställa har ytterst svårt att hävda sig i bidragskonkurrensen. Det innebär att hela forskarkollektivet ställer frågor som för forskningen i vissa fall är så där halvintressanta, bara för att där finns möjlighet att få pengar för att forska över huvud taget. Märk att detta är ett fenomen som den offentligt finansierade forskningen lett till. Jag har svårt att se varför detta beroende på något sätt skulle vara bättre än ett beroende av Wallenbergstiftelserna eller någon annan donator till forskningen. Faktum är att Wallenbergstiftelserna många gånger tycks ha mera respekt för forskningens egen logik än den offentliga finansieringen.

Beroendet är alltså lika i båda fallen, när finansieringen är offentlig och när finansieringen är privat. Den demokratiska legitimiteten skiljer sig måhända, men då bör Johanssons argument också uttryckas på det sättet.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida den offentliga finansieringen är så himla mycket mera demokratisk än den privata. Åtminstone inom forskningen är själva proceduren nära nog densamma, med sakkunnigutlåtanden och peer reviews. Resultaten av processen redovisas normalt inte, så att man inte får veta varför en ansökan vunnit över den andra. Kanske är det Johansson menar att de demokratiska instanserna beslutar vart pengarna skall gå, alltså huruvida det generellt skall forskas om genus eller klimat. Detta är dock bara ett argument i så måtto att det vid offentlig finansiering handlar om offentliga medel som självfallet måste förvaltas av demokratiska organ. När det handlar om privata medel, har jag svårt att förstå på vilket sätt det finns något krav på att någon annan än den som betalar bestämmer vilket ändamål medlen skall gå till. Är det demokratiskt betänkligt att Wallenbergstiftelserna investerar i primtalen istället för genus? Jag tycker nog att detta åtminstone inte är så självklart som Johansson antyder.

Johansson försvarar också det nu existerande systemet med att de ideella organisationerna inte betalar skatt för de bidrag och gåvor som ges. Detta argument går förbi utredningen. Poängen är att den som donerar måste betala skatt också för de pengar som hon ger till allmännyttiga ändamål. Med andra ord måste en potentiell donator tjäna så mycket pengar att hon kan skatta mellan 50 och 60 procent av sina pengar (om hon är en privatperson) och ändå ha så mycket över att donationen inte bara blir en oanvändbart låg summa pengar. Det är där skon klämmer: i andra skattesystem – där det ofta finns en avdragsrätt – kan även måttligt förmögna personer ha råd att donera pengar till allmännyttiga ändamål, eftersom donatorn inte behöver betala skatt. Frågan om mottagarens skattskyldighet är en annan fråga som inte lämpligen diskuteras samtidigt.

Slutligen låter det hos Johansson som om en avdragsrätt för donationer skulle innebära välfärdsstatens slut. Det tvivlar jag på. Det tyska välfärdssystemet är på många punkter fullt jämförbart eller bättre än det svenska. Icke desto mindre finns i Tyskland en avdragsrätt för donationer till allmännyttiga ändamål. Välfärdsstat och avdragsrätt för donationer är rent empiriskt inte ömsesidigt uteslutande storheter.

Det finns en mängd problem (däribland juridisk-tekniska) med en avdragsrätt för donationer, och det finns en mängd problem när staten lastar över välfärdsstatliga uppgifter till ideella organisationer. I slutändan är det hela en fråga som vi måste rösta om, då klara besked om avdragsrättens lämplighet inte går att få. För att vi skall kunna bedöma frågorna, måste man dock kräva att åtminstone riksdagens skatteutskotts ordförande diskuterar något så när ärligt, så att vi kan bilda oss en upplyst uppfattning och inte röstar för eller emot spöken.

Jag ifrågasätter huruvida Johansson uppfyller detta krav.

JK Lambertz slutar idag och är från och med på måndag justitieråd (ledamot i Högsta domstolen) Lambertz. Idag publicerar han något som kan uppfattas som hans avskedsord på Dagens Nyheters debattsida. Hans ord är välbalanserade och kloka och bör dels läsas, dels begrundas, dels leda till åtgärder från lagstiftarens sida.

Under de 20 månaderna som nu haft denna blogg, har jag fått många kommentarer av i synnerhet en, men sammanlagt flera och olika kommentatorer som jobbar med praktisk juridik. En återkommande typ av kommentar är att domstolarna är mycket dåliga på att motivera sina domar. Lambertz tycks slå in en öppen dörr. Det är illa att justitiekanslerämbetet känner sig föranlett att föreslå lagstiftning som skall tvinga domstolarna att faktiskt göra sitt jobb och motivera sina domar.

Vad gäller Lambertz uttalanden om att lära domarna lite kognitiv psykologi och ödmjukhet, vet jag faktiskt inte hur landet ligger till, men jag har själv mött några domare som med övertygelsens bröstton förkunnat att de inte behöver ta ansvar för sina domar då just talaren är objektiv och bara tillämpar lagstiftningen. Det räcker egentligen med detta fåtal domares uttalanden för att det skall löna sig att införa obligatoriska moment om kognitiv psykologi i domarutbildningen. Man kan också säga att dessa domare faktiskt är tveksamma jurister: juridiken är inte matematik och någon objektivitet finns inte inom ämnet (om nu någon objektivitet över huvud taget finns, ens i matematiken).

Det som får mig som universitetslärare att bli lite skrämd å mina egna vägnar är faktiskt Lambertz andra punkt, att det inte är ”godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte har kunskaper om hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt”. Här talar Lambertz om ett kunskapskrav som jag egentligen ställer på alla jurister, inte bara på domare, eftersom prövning av rättsliga frågor på ett rättssäkert sätt måste kunna göras av oss alla. Om det finns brister där, är detta inte enbart en fråga om lagstiftning – då krävs det att juristutbildningen görs om och förbättras. Jag är dock rädd att just denna detalj i Lambertz resonemang kommer att gå oss inom högskolevärlden förbi.

Vi får hoppas att Anna Skarhed, den nya justitiekanslern, har kraft att följa upp den tråd som Lambertz idag lägger ut.

Det går rykten om att Vattenfall tänker sälja sitt distributionsnät och investera de pengar som inflyter i britisk kärnkraft, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Detaljen att pengarna påstås skola bli investerade i kärnkraft är förstås pikant med tanke på det upprörda debattläget om kärnkraften i Sverige, men detta är inte min fråga här – kärnkraften utgör en politisk och företagsekonomisk fråga som personer som är bättre lämpade än jag måste avgöra. (Jag kan dock säga att jag håller på att svänga i kärnkraftsfrågan, från försiktigt skeptisk till försiktig positiv, vilket delvis är den här bokens förtjänst – i synnerhet kapitel 24 på bokens originalsida 161 ff. Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av energiförsörjningsfrågor.)

Min fråga är istället vad som ligger i några av de uttalanden som fackförbundet SEKO:s ordförande och den politiska oppositionen gjort i anledning av ryktena. SEKO:s ordförande argumenterar att vi alla äger Vattenkraft tillsammans, och att en försäljning av distributionsnätet är ”ett rån mot svenska folket”. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman anser att frågan om försäljningen måste underställas riksdagen. Vänsterpartiets energipolitiske talesman påstår att den här försäljningen skulle gå stick i stäv med allt prat om satsningar på förnyelsebar energi.

Tre argument alltså. Först SEKO:s argument att vi alla äger Vattenkraft tillsammans och att en försäljning av distributionsnätet skulle utgöra ett rån mot folket. Om vi skär bort den retoriska överdriften ”rån”, ligger i kärnan av detta argument att svenska folkets samlade tillgångar på något sätt skulle minska genom en försäljning. Något försvinner som tidigare fanns.

Jag har svårt att hänga med på det. Visst, något försvinner, nämligen distributionsnätet, men något annat kommer in, nämligen pengar. Förutsatt att försäljningen sker till ett korrekt marknadspris, har Vattenfalls samlade tillgångar inte minskat över huvud taget: de har omvandlats. Distributionsnätet har ett värde som uttrycks i pengar, och får företaget pengar som motsvarar nätets värde, har dess förmögenhet inte minskat över huvud taget.

Men kanske distributionsnätet är en inkomstkälla som pengar inte är? Om distributionsnätet kan löpande tjäna in pengar som pengar i sig själva inte kan tjäna in, kan försäljningen innebära en långsiktig förlust. Jag vet inte hur det ser ut med saken, men jag förutsätter att – om ryktena nu skulle besannas – Vattenfall gjort en företagsekonomisk rimlig analys som innebär att man kan tjäna mera pengar på annat sätt än genom att inneha distributionsnätet. Jag förstår inte var i så fall förlusten som SEKO talar om skulle uppstå.

Man kan vidare påpeka att SEKO fått åtminstone ett förhållande om bakfoten. Produktion och distribution är nämligen inte längre hjärtat i ett kraftbolags verksamhet. Enligt ellagen får nämligen produktion och distribution inte längre ligga i samma bolag, och inte ens företrädarna för bolag som producerar el och bolag som distribuerar den får vara desamma. Detta krav kan man förvisso kringgå på olika sätt, men tanken är just att den koncentration som Vattenkraftkoncernens ägande av både produktion och distribution innebär inte längre skall förekomma. Det finns alltså inte bara ingen nödvändig koppling mellan de två typerna av verksamhet, utan de skall inte ens vara kopplade till varandra. Jag förstår alltså inte SEKO:s reaktion över huvud taget.

Lite vid sidan av kan man också säga att Vattenfall inte äger hela det svenska kraftnätet, utan endast en del av det. Stamledningarna ägs av Svenska kraftnät och även andra aktörer än Vattenfall äger ledningar. SEKO:s ordförande får det att låta som om varje ledning i Sverige skulle plötsligt hamna i icke-statliga händer. Det är helt enkelt inte sant.

Nästa argument, nämligen Socialdemokraternas argument att denna försäljning måste underställas riksdagen. Här är det lite oklart vad som menas: de olika citaten från Socialdemokraternas näringspolitiske talesman sammanlagda ger närmast intrycket att han menar att riksdagen måste få diskutera saken. Det kan kanske vara lämpligt och riktigt, och oppositionen kan absolut tvinga regeringen att prata om saken i riksdagen. Att ”underställa” någon något innebär dock att man låter den som får saken sig ”underställd” bestämma i frågan. Med andra ord ger citatet intryck av att Socialdemokraterna tycker att riksdagen måste få bestämma hur det blir med försäljningen.

Det tror faktiskt inte jag. Vattenfall är statlig egendom, men det innebär inte att Vattensfalls egendom annat än rent ekonomiskt är statens egendom. Vattenfalls egendom är Vattenfalls egendom, juridiskt sett, även om staten äger Vattenfall. Det är lite som att man skriver sin bil på sitt enmansföretag. Efter överlåtelsen till företaget är det företaget som äger egendomen, och även fast man själv äger företaget, äger man inte bilen. Man beskattas alltså för privat användning av bilen (genom uttagsbeskattning) och det är företaget som betalar fordonsskatten. Eftersom alltså Vattenfalls egendom inte ägs av staten, har riksdagen ingenting med någon försäljning att göra, utan detta är i grunden en företagsekonomisk fråga som avgörs inom Vattenfall. Staten som ägare kan ha synpunkter, men staten som ägare företräds av departementen, det vill säga av regeringen, inte av riksdagen. Jag tvivlar starkt på att riksdagen kan kräva att få lägga sig i försäljningen.

Slutligen det tredje argumentet, att detta går stick i stäv med talet om statsningarna på förnyelsebar energi, som Vänsterpartiet påstår. Även här är det av artikeln lite oklart vad som menas. Om själva försäljningen av distributionsnätet menas, förstår jag inte argumentet. Distributionen har ju som sagt inget med produktionen att göra. Visst kan man producera förnyelsebar energi även om man inte distribuerar energi.

Om argumentet däremot vänder sig emot den påstått tilltänkta investeringen i britisk kärnkraft, ligger något i det. Kärnkraft kan vara den bästa lösningen på våra energiproblem – observera att jag säger kan, eftersom jag inte riktigt är övertygad ännu – men i vilket fall som helst utgör den ingen förnyelsebar form av energi. Den använder i princip ändliga råmaterial precis som gas-, olje- eller kolkraftverk gör. Sedan kan man också diskutera om tanken på förnyelsebar energi är fullt ut verklighetsbaserad (jag hänvisar återigen till samma bok som i inledningen till detta inlägg), men detta är en politisk fråga.

Från ett renodlat juridiskt perspektiv finns alltså egentligen inte mycket att opponera sig emot. Svenska folkets kollektiva förmögenhet minskar inte genom en försäljning och Vattenfalls privaträttsliga organisationsform innebär att staten endast i begränsad omfattning kan lägga sig i företagsekonomiska beslut i företaget. Att ett produktionsbolag gör sig av med sitt distributionsnät är dessutom fullt i linje med tankarna bakom ellagen. Frågan är alltså renodlat politisk.

Vill vi äga delar av kraftnätet genom ett statligt ägt bolag? Mer än då finns egentligen inte att ta ställning till.

Under rubriken ”Skattesmäll för kulturarvet” skriver Svenska dagbladet idag att kyrkans långa undantag från beskattningen äntligen upphör. För en ateist som mig känns det förstås helt riktigt att en världsåskådningsklubb som Svenska kyrkan äntligen får betala skatt som vi alla andra (däribland andra religiösa samfund). Svenska dagbladets rubrik är dock väl vald: frågan är om inte det faktum att kyrkan faktiskt förvaltar en del av vårt historiska byggnadsminnesarv motiverar skattelättnader.

Det korta svaret är nej. En privat fastighetsägare av ett kulturminnesmärkt hur får heller ingen skattelättnad. Äger man kulturminnesmärkta byggnader, har man helt enkelt haft ”otur” i viss utsträckning, och någon särskild anledning att särbehandla just Svenska kyrkan ser jag verkligen inte.

Ur ett något bredare perspektiv kan man dessutom ifrågasätta varför tydligen så många kyrkor är kulturminnesmärkta att Svenska kyrkan tycker att den (som är en av landets största fastighetsägare) inte har råd att förvalta dem alla. Är det verkligen nödvändigt att skydda så många kyrkor?

Här hamnar jag lite i bryderier mellan mina olika åsikter. Å ena sidan är jag en historieintresserad människa som trots min inställning i religiösa frågor utan tvekan erkänner att Sverige är ett kristet präglat land, och som anser att alla – även folk som jag – för att verkligen kunna förstå vårt land måste känna till kyrkan, dess tankegods och dess historiska ställning, liksom även grunderna i bibelns berättelser. (Här jag är för övrigt många gånger skadeglatt förfärad hur många personer som kallar sig själva för kristna som inte ens vet varför vi firar pingst: kristendomen i svensk tappning förefaller inte ens längre behöva sin grundläggande text.) Å andra sidan anser jag att vi inte rimligen kan bevara hela historien i alla dess delar.

Det blöder i hjärtat på mig varje gång jag ser de gamla svartvita filmerna från svenska stadskärnor före rivningshystrin. Jag tycker helt enkelt att ett 1600-talshus är långt mera tilltalande än en 1900-tals skyskrapa. Jag kan också bli varm i hjärtat de få gånger jag åker genom den svenska landsbygden och ser en vitkalkad kyrka på kullen i ett böljande grönt landskap – det är hur vackert som helst.

Men skall staten medge ett skatteundantag på en sisådär 150 miljoner för estetiska upplevelser? Det är lite märkligt när innehavaren av den estetiska upplevelsen trots allt är ett numera privat samfund. Om folk inte går i kyrkan längre, om en kyrka attraherar kanske ett 100-tal personer per år, låter det som en väldigt dyr investering. Då är operan med sina få besökare ändå en större publikmagnet, och eftersom vi inte har hur mycket pengar som helst, bör vi väl helst se till att de pengar som vi ger till kultur och kulturella upplevelser kommer så många som möjligt till del?

Jag har också svårt att föreställa mig att varje kulturminnesmärkt kyrka är precis så unik som kulturminnesmärkningen påstår. Til syvende og sidst är varje byggnad unik, om inget annat till sin belägenhet. Det bör vara möjligt att i detalj beskriva en kyrka som man inte kan hålla – då kan den grundläggande kunskapen bevaras för eftervärlden och vi ändå bli av med en byggnad som väldigt få numera har glädje av.

Det måsta också vara möjligt att sälja en kyrkobyggnad. I Oxford finns (eller fanns, det är några år sedan sist) i stadsdelen Jericho en pub ”Freud” i en gammal kyrkobyggnad. Om kulturminnet är det viktiga, bör det väl vara möjligt att göra något annat med en kyrka än att ha rituella möten i den? Jag förstår att religiösa människor kan tycka att det inte skulle vara lämpligt, men då bör de vackert själva betala för sin kyrka istället för att skjuta notan över till skattebetalare som mig som inte är intresserade av religiösa tempel.

Skatteundantaget för kyrkan är omotiverat. Idag har vi en mycket högljudd aktivt kristen grupp i vårt land som inte längre utgör majoriteten. Jag har inga synpunkter på att folk är religiösa (jag kan känna medlidande, men det är allt), men jag har synpunkter på att jag som skattebetalare skall stå för andras privata klubbars kostnader. Det inkluderar partistödet.

Och det inkluderar alla gånger Svenska kyrkans skatteundantag.

Jag prenumererar på nyhetsbrevet out-law.com (länken finns här), mest för att där med jämna mellanrum diskuteras nya rättsfall inom engelsk kontraktsrätt. Nyhetsbrevet är dock i grunden avsett att vara immaterialrättsligt, och idag fick jag därför denna kommentar till ACTA-förhandlingarna som jag tycker är mycket tänkvärd. (Det skadar inte att jag här, här, här, här och här givit uttryck för liknande, om än inte riktigt samma, uppfattningar.)

Läsning anbefalles dem som är intresserade av immaterialrätt.

Värmdö kommun säger sig vara beredd att bryta mot lagen om offentlig upphandling för att kunna få närodlad och ekologisk mat till sina skolor, skriver Dagens Nyheter. Nu kan man ha alla möjliga åsikter om lagen om offentlig upphandling (jag är själv inte nödvändigtvis övertygad om lagens förträfflighet i alla avseenden), men det är uppseendeväckand och faktiskt ganska oroande att en kommun helt öppet skyltar med att ”[m]an [...] inte alltid [kan] följa lagar till 100 procent, vill vi köpa potatis från Ingarö så får vi göra det.”

Med andra ord helgar syftet medlen. Lagar har ett trevligt informationsvärde, men är inte någon ledstjärna för ett bestämt handlande. Jag vet inte vilken åsikt som politikerna i Värmdö kommun har i den frågan, men jag hoppas att jag aldrig behöver ertappa någon av dem med talet om att ”lagar är signaler från samhällets sida”. Värmdö kommun leder i bevis min tes att lagar inte alls utgör några signaler med handlingsdirigerande verkan.

Det som är hedrande för kommunen i sammanhanget är att den är beredd att i förekommande fall betala sina böter för att kunna åstadkomma sitt syfte. Man tar sitt straff för att man tycker att det är värt det jämfört med det man tror sig kunna uppnå. Är med andra ord syftet tillräckligt attraktivt, och påföljden tillräckligt lindrigt, kan man med öppna ögon ta påföljderna för att kunna komma åt syftet. Det innebär att den som är övertygad om att kapitalister är farliga människor med samma sorts heder som Värmdö kommun skulle kunna öppet deklarera att hon tänker ta Jacob Wallenberg av daga, bara hon är beredd att sitta i fängelse för resten av sitt liv. Syftet helgar medlen.

Värmdö kommuns politiker visar förakt för de syften som i en ändå formellt demokratisk process accepterats som viktigare än att kunna få handla närproducerad mat, nämligen syftet att ingen skall få spela lukrativa kommunala avtal i händerna på sina kompisar. Lagen om offentlig upphandling har nämligen som syfte att öppna konkurrensen för alla som vill vara med på ett kommunalt avtal, vilket som en sidoeffekt också förhindrar den del korruption. Värmdö kommun anser med andra ord att de syften som inom kommunen anses vara viktigast i sammanhanget – närproducerad mat – står över de syften som i riksdagen accepterats som viktigast.

Detta är faktiskt en märklig förståelse av demokrati. Jag själv håller mig med ett minimalt demokratibegrepp som innebär att alla vuxna måste få delta i fria val och att minoriteten accepterar majoritetens beslut och påbud. Som en följd av detta är jag beredd att acceptera yttrande- och informationsfriheten som nödvändiga villkor för ett demokratiskt system, men allt därutöver vill jag gärna hantera under andra begrepp (såsom rättsstatlighet eller välfärdsstatlighet). Jag är alltså inte precis snar med att anklaga någon för att vara odemokratisk.

Det som Värmdö kommun nu säger sig vilja hålla på med är dock odemokratiskt till och med enligt min minimala defintion, eftersom kommunen saknar förmågan att böja sig för majoritetens beslut och påbud. Kommunen sätter sig över riksdagen och alltså över de väljare som på denna nivå stod bakom den majoritet av riksdagsledamöter som antog lagen. Den princip som ligger under kommunens ställningstagande är att det är upp till var och en att följa lagen: man avgör själv och tar i förekommande fall sitt straff.

Denna princip är farlig. Värmdö kommuns politiker kan gärna lobba för att lagen om offentlig upphandling ändras. Att bara sätta sig över den är dock odemokratiskt så det förslår.

Igår rapporterade både Svenska dagblaget och Dagens Nyheter att regeringen avser att skärpa barnporrlagstiftningen så att även tittande på bilder på nätet skall bli straffbart (idag är innehavet, alltså nedladdningen av bilderna, straffbart). Hanne Kjöller på Dagens Nyheter kommer idag med en kommentar som i sak är helt rätt, men som inte riktigt ger hela problembeskrivningen.

Argumentet för att förbjuda tittande på barnporr (med vilket tydligen menas tittande på bilder som visar sexuella handlingar som involverar personer under 18 års ålder, utan att detta dock klart framgår) är att den som tittar på sådana bilder ”konsumerar övergrepp mot barn”. Ja, så kan man nog se saken. Samtidigt konsumeras övergrepp hela tiden: den som tittar på nyheter från krigshärjade länder konsumerar övergrepp mot civilbefolkningen. Den som tittar på bilderna från Abu Ghraib-fängelset konsumerar övergrepp mot fångarna där. Är det ett argument för att förbjuda nyhetsförmedling? Någon kanske blir upphetsad av att se detta våld.

Tanken måste nog vara en annan, nämligen att torrlägga marknaden. Tanken är tydligen att man, genom att bestraffa konsumenterna, får bort dem från marknaden, vilket då skulle medföra att det inte längre lönar sig att framställa barnpornografiska bilder. Tanken är alltså en liknande tanke som den som ligger bakom sexköpslagen. För att denna tanke skall fungera, krävs flera saker.

Dels krävs att konsumenterna faktiskt försvinner, att de alltså blir skrämda. Man kan konstatera att sexköpslagen inte fått prostitutionen att försvinna. Antalet gatuprostituerade har också ökat igen. Detta kan ha många olika orsaker, men drömmen om att prostitutionen skall kunna lagstiftas bort har fallerat på verkligheten i flera tusen år nu. Detsamma får anses gälla övergrepp mot barn. Dessa kommer knappast att försvinna genom att man lagstiftar om ett förbud mot att titta på pornografi som involverar barn.

Men man kanske minska marknaden och på så sätt stävja åtminstone en del av övergreppen. Om man med denna argumentation alltså accepterar det legitima i ett förbud mot att titta på saker (vilket jag principiellt sett tycker är farligt), måste man vidare dels fundera på hur man skall sätta makt bakom orden. För att potentiella konsumenter av barnporr skall bli avskräckta, måste det finnas en reell risk att bli upptäckt och lagförd. Jag skippar lagföringen för ett ögonblick och koncentrerar mig på upptäcktsrisken.

Barnpornografin finns på Internet. Om jag skall bevisa att någon tittat på förbjuden barnporr, måste jag alltså veta vilka sidor på nätet som personen i fråga tittat på. För att kunna veta det, måste jag övervaka trafiken. Med andra ord måste, om polisen skall ha en chans att aktivt övervaka förbudets efterlevnad, denna ha möjlighet att övervaka i stort sett hela befolkningens surfande. Om man nämligen kräver grundad misstanke om barnporrtittande innan man tillåter övervakningen, innebär detta i praktiken att tittandet på barnporr endast är förbjudet om man på något annat sätt avslöjat sig som barnporrtittare, antagligen genom att man laddat ner barnporr. Det innebär i sin tur att den tilltänkta lagen är ett komplett slag i luften.

Sedan är det dock också fråga om det där med lagföringen. Antag att en forskare eller polis i utredande syfte vill titta på barnporr. Poliser vet vi vem som är, men forskare kan vem som helst vara. Hur skall man i en process hantera invändningen dels om att den tilltalade egentligen ville titta på vuxenporr, men av ett misstag kom in på barnporrsidor, dels att den tilltalade inte förstod att aktörerna i den pornografiska scenen var under 18 år, dels att den tilltalade bara ville skapa sig en uppfattning om eländets omfattning (såsom exempelvis Hanne Kjöller nyligen gjort)? Jag har svårt att se att det skall kunna bli fällande domar enligt en sådan lagstiftning utan att man sänker beviskravet (kravet på vilken styrka bevisningen måste ha för att den tilltalade skall anses vara överbevisad om sin skuld) till mycket låga nivåer.

Inom straffrätten gäller dock av hävd ett beviskrav ”bortom allt rimligt tvivel”, vilket i ett (ganska fåfängt) försök att sätta siffror på det hela anges vara ungefär 90 procents säkerhet om att den tilltalade begått gärningen såsom den beskrivs i brottsbalken. Sänker man detta krav, går man ifrån vanliga rättssäkerhetsgarantier inom straffrätten. Vi har avstått ifrån sådana sänkningar när det gäller att spåra pengar från brottslig verksamhet, men vi är alltför snara att fundera på dem i sexualbrottssammanhang.

Sexualbrott är en synnerligen vidrig brottskategori. Just för att den är så vidrig är det dock viktigt att vi håller styvt på rättssäkerhetsgarantierna, så att vi inte i ett försök att få alla skyldiga lagförda också spärrar in en mängd oskyldiga. Regeringen ser ut att åtminstone vilja skärpa övervakningen av nätet för att få tag på folk som – märk väl – inte själva förgriper sig på barn, utan tittar på övergrepp. Sådan övervakning är med stor sannolikhet verksam bara om vi dessutom är beredda att fibbla med beviskravet inom straffrätten.

Jag är inte beredd att gå med på vare sig övervakning av Internettrafiken eller en sänkning av beviskraven ens i syfte att stävja barnporr. Skadan vi riskerar att åstadkomma är långt större än den potentiella vinst som vi kanske gör.

Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, skriver idag på Dagens Nyheters debattsida om regeringens utredning om kärnkraftens framtid. I korthet går hans kommentar ut på att regeringen påstår att kärnkraften inte skall subventioneras, men att detta likväl sker. Grunderna för kritiken tycks vara två, nämligen dels frågan om ersättningsansvaret vid skador som sker genom en kärnkraftsolycka, dels det faktum att svenska staten inte förbjuder utländska staters subventioner av utländska bolags kärnkraftverk på svensk mark. Han har helt klart en poäng.

Några ord om den subvention som enligt Karlssons mening ligger i det föreslagna regelverket kan vara på sin plats. Den senare punkten är nog rätt så klar. Subventionerar en utländsk stat sina kärnkraftbolag även när de bygger på svensk mark, får kärnkraften i Sverige – i bemärkelsen den kärnkraft som finns i Sverige, inte i bemärkelsen svensk kärnkraft – en direkt subvention. Självklart, om än svårt att göra något åt utan att införa skyddsbestämmelser för den svenskägda kärnkraften. Den andra punkten är lite svårare.

Kärnkraft är farlig verksamhet. Även om man kan minimera riskerna, finns alltid en risk kvar för att något händer, och förr eller senare kommer denna risk att materialiseras. Det kan hända att risken för en allvarlig olycka statistiskt sett är en olycka på hundra miljoner år (en fritt tilltagen siffra – för mitt resonemang här är det irrelevant hur hög risken är), men det finns ingen garanti för att denna risk inte materialiseras i dag eller imorgon, och heller ingen garanti för att en olycka bara sker en gång var hundra miljoner år. Det kan också ske två olyckor inom loppet av en vecka och sedan ingenting på tvåhundra miljoner år: genomsnittet är fortfarande en olycka på hundra miljoner år.

När något sker inom kärnkraften, är olyckan potentiellt mycket stor. Skulle Barsebäck gått till väders, skulle det ha tagit med sig Köpenhamn. Den ekonomiska skadan – bortsett allt annat – skulle ligga i månghundramiljardersklassen. Det intressanta i sammanhanget är nu att ekonomiska skador kan försäkras och alltså principiellt sett kan hanteras. Problemet för kärnkraften är dock att potentiellt astronomiska skador leder till potentiellt astronomiska försäkringspremier.

För att över huvud taget göra kärnkraften ekonomiskt lönsam, måste man därför antingen säga att staten, det vill säga skattebetalaren, står för notan om något händer, eller säga att kärnkraftbolagen inte behöver försäkra hela den ekonomiska risk som deras verksamhet innebär (varvid då skattebetalaren står för resten av notan). Det är det senare alternativet man har valt: kärnkraftbolagen är inte ansvariga för hela den skada som deras verksamhet potentiellt ställer till med, vilket innebär att de inte behöver betala hela den försäkringspremie som deras verksamhet egentligen skulle behöva leda till.

Subventioner kan ta många olika skepnader. Den enklaste formen av subvention, den som är lättast att förstå, är en direkt utbetalning. Betalar det allmänna pengar för att en viss verksamhet skall etablera sig på en viss ort, är detta en subvention. Subventioner kan dock också bestå i att man låter mottagaren slippa betala kostnader som annars skulle uppstå. Ett exempel är en sänkning eller ett borttagande av arbetsgivaravgiften för den som anställer långtidsarbetslösa. Även detta är en subvention – det mindre beloppet som det allmänna tar in har samma ekonomiska effekt som en direkt betalning. Ett övertagande av en ekonomisk risk, slutligen, kan också vara en subvention. När det allmänna går in som borgensman, minskar ett företags kreditkostnader: den ekonomiska effekten är densamma som en direkt utbetalning.

Med denna logik är också ett högsta tak på hur mycket som en skadevållare måste betala för de skador hon ställer till med potentiellt en subvention. Den som håller på med den farliga verksamheten behöver ju inte stå för hela kostnaden som verksamheten egentligen medför. Här finns dock olika sätt att sätta ett ansvarstak. Inom transporträtten är det exempelvis så att en transportör som skadar kundens gods endast svarar med ett visst högsta belopp för skadan. Detta innebär att kunden behöver en transportförsäkring. Att säga att kunden subventionerar transportören, är dock lite märkligt: ett bättre uttryckssätt är att kunden får bära risken för att något går snett. Detta kan exempelvis tänkas uttrycka sig i priset för transporter, som kan antas vara lägre än de skulle vara om transportören skulle behöva stå för hela skadan hon ställer till med. Kunden tvingas alltså ge, men får också något.

När det dock gäller skador där det inte finns ett avtal mellan den som bedriver verksamheten och den som potentiellt lider skada, blir det en annan femma. Här finns inget pris som kan minskas. Man kan förvisso säga att kärnkraftsel är billigare än den borde vara om kärnkraften skulle behöva bära sina egna försäkringsrisker, men det är inte alla som skulle påverkas av en olycka som direkt vinner på det lägre priset: hela Köpenhamn fick inte el just från Barsebäck. Här går kollektivet, det allmänna, in och möjliggör en verksamhet – framställande av el genom kärnkraft – som inte skulle vara ekonomiskt försvarbar om bolagen skulle behöva betala en försäkring som täcker alla potentiella kostnader. Detsamma gäller för övrigt för oljetransporter på fartyg: den maximala ersättningen för skador genom oljeutsläpp är också begränsad.

När man resonerat så långt, kommer man dock till en gräns någonstans. Var upphör subventionerna? Det allmänna bygger genom skattemedel vägar som bland annat näringslivet behöver för att transportera sina varor: är det en subvention? Det allmänna utbildar gratis den arbetskraft som håller det svenska näringslivet flytande: är den en subvention? Jag håller med om att ett högsta tak för just kärnkraften är en subvention, men lek med tanken att alla verksamheter i Sverige skulle få förmånen av en ansvarsbegränsning på maximal 3 200 miljoner euro, alldeles oavsett om det skulle gälla skoframställning eller kärnkraft: skulle detta då vara en subvention? Det skulle förvisso vara en generell regel, men någon praktisk fördel av detta skulle i princip endast kraftindustrin och den petrokemiska industrin få.

Jag undrar lite hur långt Karlsson egentligen vill dra subventionsbegreppet. Det är förvisso ett elegant grepp att angripa regeringen för att inte hålla sig till sin egen interna överenskommelse (och därigenom så osämja inom Alliansen), men poängen med argumentationen tycks egentligen vara att Karlsson inte vill ha kärnkraft i Sverige. Han har som sagt inte fel i att säga att kärnkraften kommer fortsatt att vara subventionerad, men en subvention som träder in efter det att industrin betalat 3 200 euro förefaller inte precis vara ett jättestort problem.

Den stora frågan är huruvida vi skall, eller inte skall, ha kärnkraft i landet. Det finns argument på båda sidor (den stora risken med verksamheten på den ena, omöjligheten att täcka ett modernt industrilands energibehov utan att räkna in kärnraft på den andra sidan; avseende det senare se för övrigt den här intressanta boken som finns att ladda ner gratis på nätet). Jag vill här inte ta ställning. Jag tycker dock att Karlsson angriper en mycket principiell fråga genom en relativt marginell detalj, och jag tror inte att detta befrämjar diskussionen om den principiella frågan.