Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Statsrätt’ Category

Knappast rättsstatligt

I all hast och med långt mindre resonemang som vanligt: idén om att minska antalet ledamöter i riksdagens utskott för att på detta sätt stänga ute Sverigedemokraterna från utskottsarbete är i mina ögon rent vansinne, av flera skäl. Dels är det betänkligt att stänga ute representanterna för drygt tjugu procent av väljarkåren från utskottsarbetet, och rimligen borde i så fall de partier som är mindre än Sverigedemokraterna vad gäller antalet röster (Kristdemokraterna och Vänstern) åka ut först. Det torde dock knappast någon vilja göra.

Dels kommer en utestängning bara att leda till att de som inte känner att de blir hörda av de etablerade partierna och därför röstar på Sverigedemokraterna får sympatisörer. En utestängning istället för en ärlig diskussion kommer – av all europeisk erfarenhet att döma – endast att leda till att Sverigedemokraterna får tio till femton procent av rösterna i nästa val (brödramord under mandatperioden torde vara det enda som i så fall kan förhindra en sådan utveckling). Man får inte meningsmotståndare tysta genom att låta bli att tala med dem – de kommer bara att skrika högre.

Slutligen är det knappast rättsstatligt att ha en regel – antalet ledamöter i utskotten – som ändras för ett visst fall när i just detta fall regeln inte leder till de resultat man önskar sig. Det är en sak att i nästa riksdag, efter nästa val, minska antalet ledamöter i utskotten. Det är en helt annan att minska antalet ledamöter nu, i uttalat syfte att stänga ut demokratiskt valda representanter för en grupp i befolkningen. Skulle någon föreslå något sådant om ett invandrarparti eller ett muslimskt parti skulle komma in i riksdagen, skulle hon spännas på sträckbänk och få sina ben krossade ett i sänder. Håll er till en standard i förhållande till alla, alldeles oavsett hur smaklösa vissa personers åsikter må vara.

Om antalet ledamöter i utskotten minskas, har nämligen Sverigedemokraterna rätt: allt tal om demokrati och rättsstat gäller i så fall bara dem som delar mainstrems uppfattning, vilket är just det som med vårt demokrati- och rättsstatsbegrepp skall undvikas.

Read Full Post »

En märklig anomali

Det här inlägget kräver en inledande politisk förklaring, eftersom allt annat skulle vara att ge sken av en objektivitet som jag inte verkligen kan bjuda på i sammanhanget. Jag är inskriven republikan, det vill säga medlem i Republikanska föreningen. Jag anser monarkin, även en monarki av den jämförelsevis harmlösa typ som den svenska är, vara en anakronism som är skamlig för ett modernt land och omänsklig mot de som föds till rollen som monark. Detta är min Vorverständnis, min förförståelse. Jag hoppas dock att jag ändå lyckas anföra sakliga juridiska argument i den fråga som jag nu tänker behandla.

Regeringen avser inte att föreslå för riksdagen att ändra mutlagstiftningen på så sätt att den som försöker muta statschefen, konungen, kan åtalas för mutbrott, skriver Svenska dagbladet. Socialdemokraterna håller med regeringen.

Motiveringarna är märkliga. Statsministern tycker att man nog tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen och att någon ändring därför inte behövs: med det argumentet är förhoppningsvis all lagstiftning immun mot förändring, eftersom man vill hoppas att lagstiftningen är genomtänkt. Socialdemokraternas partichef tycker att det räcker med insyn och media för att förebygga mutbrott: med den argumentationen är det märkligt att politikerna eller offentliga tjänstemän kan mutas – vi har ju en offentlighetsprincip som ger insyn och media finns där i alla fall.

Det mest förnuftiga argumentet kommer Kristdemokraternas Göran Hägglund med: han säger att kungen och hans familj inte har beslutandemakt och att man därför inte kan köpa sig beslut av honom eller hans familjemedlemmar. Det är helt riktigt när det gäller formella politiska beslut.

Med visst fattar kungen och hans familj beslut vars ekonomiska effekter skattebetalaren får stå för? Visst är det ett gynnande beslut att använda en viss leverantörs mat på middagar (leverantören kommer ju garanterat att använda detta i sin reklam)? Visst är det ett gynnande beslut att anlita en informations- eller pr-byrå istället för en annan? Visst finns det ingen som helst anledning att låta bli att belöna kompisar med överprissatta avtal? Och visst är allt detta beslut som allmänheten som bekostar kalaset har rätt att ha åsikter om? Det är ju inte så att kungen sätter sprätt på sina egna pengar (av vilka han för övrigt har så att det räcker och lite därtill).

Kungen åtnjuter enligt 5 kap. regeringsformen straffimmunitet. Det innebär att frågan huruvida kungen håller sig inom lagens råmärken är en fråga för varje monarks omdöme. Fortkörningsböter finns inte för kungen, eller någon vårdslöshet i trafiken. Skulle kungen få för sig att i gammaldags anda slå sina anställda, har juridiken inte heller någon åsikt om det. Nu påstår jag inte att den nuvarande kungen gör sådant – fast jag tror nog att det där med hastighetsbegränsningar inte är så populärt hos vår motorsportintresserade regent – men jag tycker att det är en märklig anomali i ett land som hela tiden prisar sig självt som ack! så jämställt och egalitärt. Vi har i ordets sanna bemärkelse personer i det här landet som står ovanför lagen. Någon rättslikhet finns alltså inte i strikt bemärkelse i det här landet: vi har medborgare och en monark, och den senare spelar efter andra regler än vi andra dödliga.

Detta ensamt är kanske redan illa nog, men det blir än värre när medbrottslingar inte heller bli åtkomliga. Kungen och kronprinsessan kan inte mutas, vilket på gott och ont följer av Sveriges grundlag. Samtidigt innebär detta att den som genom att bjuda på ekonomiska fördelar tillskansar sig beslut som i slutändan går på skattebetalarens kostnad inte heller är åtkomlig för juridiken, eftersom det inte finns någon som kan bestickas. Kretsen av immuna personer blir alltså större än förutsätts i grundlagen.

Och regeringen tänker inte göra något åt det. Det är illa.

Men typiskt för ett så medeltida statsskick som monarkin.

Read Full Post »

Enligt Skånska dagbladet och Dagens Nyheter kör vänsterpartiet i Sjöbo en enligt min mening ganska rolig ploj för att testa de borgerliga partiers hängivenhet till valfrihetstanken: om valfrihet innebär att offentlig verksamhet måste få privata alternativ och att monopol måste brytas, måste också privat verksamhet få ett offentligt alternativ, menar partiet. Det talas om att ”bryta det privata monopolet”. Alldeles oavsett hur man politiskt ställer sig till tanken på kommunala frisörer, är initiativet marknadsföringsmässigt effektivt (vilket detta inlägg visar). Frågan är dock om kommunala frisörer juridiskt sett över huvud taget är möjliga: jag gör alltså nu Vänsterpartiet i Sjöbo tjänsten att ta det på allvar och att fundera på om det skulle vara möjligt att införa den sortens valfrihet som det talas om. Jag ser två problem.

Det första är användningen av begreppet monopol. Begreppet betyder att det finns en och endast en aktör som tillhandahåller en vara eller tjänst. Med andra ord kan man inte riktigt tala om ett privat monopol på samma sätt som man kan tala om ett offentligt monopol. Det offentliga utgör en och endast en aktör, medan de privata aktörerna är flera: förutom i de minsta orterna finns ju normalt inte bara en frisör på platsen. Vänsterpartiet är alltså inte ute efter att bryta monopol, om nu någon skulle fått för sig att så är fallet, Vänsterpartiet i Sjöbo är ute efter en grundläggande värderingsfråga.

Värderingar i all ära, men det andra problemet i sammanhanget är frågan huruvida en kommun över huvud taget får hålla på med den typ av verksamhet som frisörverksamhet och liknande utgör. Jag är ute på djupt vatten här, eftersom området – kommunalrätten – inte hör till mina expertområden och jag inte kommer åt de kommentarer som finns i olika databaser på Internet (biblioteket för Högskolan i Jönköping har tydligen problem just nu). Jag försöker alltså själv resonera mig fram till ett svar.

Utgångspunkten måste vara 2 kap. 7 § kommunallagen, som lyder:

Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Med andra ord är det i sig inget problem att Vänsterpartiet vill få Sjöbo kommun att driva näringsverksamhet. Det kan också politiskt säkerställas att verksamheten drivs utan vinstsyfte. Kruxet ligger i huruvida exempelvis frisörverksamhet kan anses vara allmännyttig.

I propositionen till kommunallagen sägs om denna fråga följande (prop. 1990/91 s. 151 f.):

Det finns inte någon klar skiljelinje mellan vad man brukar kalla den kommunala sektorn och det som i dagligt tal betecknas som näringslivet. Kommunerna och landstingen har en helt oomtvistad rätt att engagera sig i en rad verksamhetsgrenar som vanligen ses som en del av näringslivet. Hit hör t.ex. verksamheter inom kommunikationsväsende och energiförsörjning. Sådana verksamheter kallas ofta sedvanlig kommunal affärsverksamhet. Samtidigt är det tydligt att det finns ett stort område av näringslivet som av tradition är förbehållet den enskilda företagsamheten. Denna del av näringslivet brukar benämnas det egentliga näringslivet. Inom denna sektor får kommunerna och landstingen inte driva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under mycket speciella förhållanden.

Sedvanlig kommunal affärsverksamhet

Kommunerna är på olika sätt involverade i verksamheter genom vilka de mot betalning gör olika slags prestationer till allmänheten i kommunen. Tyngdpunkten ligger ofta i att tillhandahålla kollektivanläggningar eller kollektivanordningar av olika slag. Åtskilliga verksamheter kan hänföras till kommunikationsväsendet.

Exempel på sedvanlig kommunal affärsverksamhet är bostadsföretag, tvätterier, el-, gas- och värmeverk, renhållningsverk, fryserier, saluhallar, slakthus, parkeringsanläggningar, buss-, spårvägs- och sjötrafikföretag, hamnar, flygplatser samt rörelser för att tillhandahålla idrottsarenor och olika fritids- och nöjesanläggningar.

Det egentliga näringslivet

Inom det egentliga näringslivet får kommuner och landsting i princip endast vidta åtgärder som allmänt främjar näringslivet i kommunen eller landstinget.

Det här är förstås luddigt formulerat och bedömningarna av vad som utgör det ”egentliga” näringslivet kan säkerligen skifta från en tid till annan. Jag har dock väldigt svårt att få just frisörer att falla utanför det egentliga näringslivet. Den uppräkning av sedvanlig kommunal verksamhet som förekommer i propositionen utesluter förvisso inte att man också skulle kunna lägga till frisörsalonger. Jag har dock känslan att sådana inte är avsedda.

Om man nämligen tittar på denna lista, rör det sig i samtliga fall om verksamheter där den initiala investeringskostnaden är rätt hög. Det rör sig alltså om verksamheter som i synnerhet i små orter inte säkert kan antas bli drivna av enskilda personer. Frisörer är annorlunda: även frisörverksamhet kräver förstås en initial investering, men den är inte lika tung som för ett tvätteri eller en hamn. Det finns alltså ingen anledning till att det allmänna i kommunens skepnad skall öppna sina djupa fickor och gå in i en bräsch som det enskilda näringslivet lämnar.

Detta gäller i synnerhet när det redan finns enskild verksamhet av ifrågavarande slag. Jag skulle nog anta att Sjöbo har sin uppsättning frisörer. Något särskilt behov för kommunen att gå in – annat än att göra en politisk poäng av det hela – har jag svårt att se.

Jag tror alltså inte att kommunala frisörer – och motsvarande verksamhet – skulle vara förenliga med kommunallagen ens om Vänsterpartiet nu plötsligt skulle få medhåll av de övriga partierna i kommunfullmäktige. Det skulle nästan vara kul att prova, tycker jag: låt Moderaterna och övriga partier rösta för Vänsterpartiets förslag och skicka sedan fram någon kommunmedlem som begär en rättsprövning av beslutet. Sedan får vi se va domstolarna säger.

På en punkt har mina meningsmotståndare i Vänsterpartiet nämligen rätt: om det är en ideologisk trosfråga att det som kan skötas av privata inte skall skötas av det allmänna – vilket jag skulle ansluta mig med – måste det vara legitimt att ha motsatt åsikt. Detta är en djupt ideologisk fråga som bör diskuteras i långt större utsträckning än sker för närvarande (säger jag med förtröstan att jag har de bättre argumenten än socialisterna på min sida). Lagstiftningen bör inte avgöra en sådan fråga, och skulle någon kommun få för sig att öppna kommunala frisörsalonger, bör det vara kommuninvånarnas sak att avgöra denna fråga politiskt.

I alla fall om vi menar allvar med det kommunala självstyret.

Read Full Post »

Moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte slår ett slag för ministerstyre på Svenska dagbladets Brännpunkt. Han anser att det hävdvunna systemet med självständiga myndigheter inte längre fungerar och att det är ärligare och mera demokratiskt (det senare är min tolkning av hans text) att låta ministrarna bestämma över myndigheterna.

I Sverige är detta att svära i kyrkan. Som Schulte säger, förknippas ordet ministerstyre ofta med något negativt och myndigheternas självständighet med något i sig positivt. Det är lite som med det kommunala självstyret. Jag misstänker att vi, om vi skulle fråga runt i vår bekantskapskrets, ganska snabbt skulle märka att vi har olika uppfattningar om vad det egentligen innebär att en myndighet är självständig eller en kommun styr sig själv. Detta tyder på att vi egentligen försvarar begrepp vars innehåll vi blivit osäkra på och som därför saknar innehåll.

Det betyder inte att jag nödvändigtvis håller med Schulte, bara att han har en poäng som är värd att diskutera. Här kommer alltså min tolkning av vad självständiga myndigheter och ministerstyre innebär. Enligt min mening är det som så ofta: båda systemen har sina för- och nackdelar och inget är i sig bättre eller sämre än det andra. Allt beror på vilka fördelar vi vill uppnå och vilka nackdelar vi är beredda att acceptera.

Självständiga myndigheter, det betyder – som sagt, som jag uppfattar begreppet – att det är myndigheternas sak att välja hur de vill genomföra av politiken givna uppgifter. Med andra ord är målet givet av politiken, medan genomförandet, valet av medlen att uppnå målet, ligger på myndigheten. En till synes tydlig arbetsfördelning, som dock i praktiken alltid snabbt bryter ihop.

Ta ett infekterat exempel som flyktingpolitiken. Politiken anger målet att avvisningar skall genomföras snabbt. Migrationsverket bestämmer sig för att avvisa ett ensamt barn som har morföräldrarna kvar i hemlandet. Det blir mediastorm. Är det en fråga om hur ett ärende hanteras, eller är det en politisk fråga om den av politiken givna målsättningen med avvisningarna?

För politiken är denna situation i många fall rätt bekväm. Går det snett i ett enskilt fall, kan man skylla på myndigheten och dess hantering, samtidigt som man kan samla poäng i olika opinionsläger genom att visa att man menar allvar med avvisningarna. Politiken kan alltså plocka det bästa ur kakan. Samtidigt uppger en vän som tidigare läst statsvetenskap att han fick lära sig hur man trots myndigheternas självständighet styr förvaltningen. Bland annat så här.

Ministern: ”Hej generaldirektören! Jag tänkte bara höra om det här tråkiga fallet med lille Ali. Tidningarna skriver ju så mycket… Nej, nej, jag tänker inte lägga mig i ärendet, jag vill bara veta vad som händer. Just… Jaha… Det var ju tråkigt… Hmmm… Men hörru, något helt annat: ditt förordnande går ju ut om ett år – är du intresserad av en förlängning?”

Det krävs nog inte mycket intelligens för att förstå det förtäckta hotet. Visst kan politikerna styra förvaltningen!

Samtidigt har systemet onekligen fördelar. Dels behöver inte hela gallerian av myndighetschefer bytas ut varje gång regeringsmakten går över till ett nytt parti eller en ny koalition. Det borgar för en viss kontinuitet. Därigenom har man en chans att odla sakkunskap och expertis, vilket blir svårt om cheferna skulle bytas ut vid varje regeringsskifte. I Sverige har detta ju tidigare inte varit något större problem, men det finns väl åtskilligt som tyder på att det kan bli ett problem i framtiden. Det är ingen dum tanke att den som har sakkunskapen väljer medlen, och att den som har det politiska ansvaret väljer målet.

Vad är det alltså som inte funkar? Schulte pekar på några exempel, och det är svårt att säga emot honom. I och för sig är det väl inget ont att den som har sakkunskapen påpekar att det av politiken valda målet kanske inte är det bästa, men om arbetsfördelningen skall fungera som tänkt, måste detta dels ske bakom stängda dörrar, inte i tidningarna, dels måste myndigheten till slut böja sig för det valda målet. Man kan i de av Schulte angivna fallen kanske undra om så skett, trots att ärendena samtliga varit lite mera komplexa än Schulte vill ge sken av.

Kanske är det därför rätt att införa ministerstyre. Men vad betyder det? Återigen ger jag min egen tolkning.

Ministerstyre betyder att ministern är ansvarig för de myndigheter som lyder under ministerns departement, och att ministern kan ingripa och bestämma hur ett beslut i ett enskilt ärende skall lyda. I mitt tidigare exempel med det ensamma barnet kan alltså ministern direkt gå in och bestämma att lilla Ali får stanna. Ministern får alltså långt mera direkt makt än som är fallet idag.

Ingen minister kan dock direkt styra alla myndigheter som lyder under ett departement: det är för många myndigheter. Alltså måste ministern få makt att byta ut cheferna på myndigheterna. Med andra ord kommer åtskilligt fler huvuden än idag att rulla vid ett regeringsskifte, och det är väl ganska uppenbart att åtskilliga poster kommer att tillsättas med folk som man är skyldig politiska gentjänster. Kompetensen, sakkunskapen på chefsnivå kommer att minska.

Ministrarna kommer också – oundvikligen, givet antalet myndigheter – att enbart lägga sig i sådana fall som media väljer att ta upp och göra väsen av. Med ministermakten kommer alltså medias makt att öka. En journalist som lyckas få sitt scoop till att bli förstasidesstoff kommer nog att kunna få vilken minister som helst med självbevarelsedrift att besluta i ett enskilt ärende som den av journalisten skapade allmänna opinionen kräver.

Samtidigt – och detta är ur min synvinkel något positivt – kommer ministern också att direkt behöva stå för de blunder som dess underlydande på de olika myndigheterna gör sig skyldiga till. Det kommer inte längre att gå att skylla på myndigheten: med makt följer politiskt ansvar – kan man bestämma i ett enskilt ärende, får man också ta stryk när det inte blev så bra efter att man delegerat.

Samtidigt visar åtminstone exemplet Tyskland att det klister med vilket inflytelserika ministrar är limmade vid sina stolar är förbaskat hårt. Har bara ministern och regeringschefen tillräckligt mycket uthållighet, blåser även den värsta stormen över och den minister som inte har koll eller som med olyckligt resultat lagt sig i ett enskilt ärende kommer att sitta kvar. Helmut Kohl var en mästare i denna gren. Ministerstyrets politiska ansvarsutkrävande är i praktiken åtminstone i somliga fall en vacker teori som inte fungerar i praktiken.

Med andra ord är det ena alternativet myndigheter som ibland kan välja att obstruera politiken. Detta problem kan man i sinom tid komma tillrätta med genom att inte förlänga chefers anställningsavtal (folk i ledande ställning har inget anställningsskydd enligt LAS). Det gäller alltså för Schultes parti och dess allierade att bita sig fast vid den politiska makten tills man fått sitt eget folk på de viktiga posterna. Ett sådant systemskifte kräver tid och sker i det fördolda, vilket knappast är bra. Något politiskt ansvarsutkrävande för misstag i enskilda fall finns inte.

Det andra alternativet är ett klart ansvar, men också en ökande makt för ministrarna och i förlängningen media. I teorin är det politiska ansvaret glasklart, men i vart fall den internationella erfarenhet som jag har tillgång till är inte särskilt uppmuntrande: det är några fler politikerkarriärer som slutar tidigt, men inte så där jättemånga. Samtidigt gör vi då det politiska spel som redan indirekt styr våra myndigheter öppet och lättillgängligt för alla, vilket kanske är en fördel.

Til syvende og sidst verkar det för mig hugget som stucket. Helt självständiga myndigheter existerar bara i teorin, men självständigheten innebär vissa fördelar. Ministerstyre gör det cyniska spelet öppet och tillgängligt, men leder till alla de nackdelar som går igen med att något blir politik.

I slutändan kommer det antagligen att bli ungefär som det redan är.

Read Full Post »

Idag gör jag väl reklam, antar jag, eller i vart fall bidrar jag till Centrum för rättvisas pr-arbete. Centret har i ett direkt till mig riktat e-postmeddelande underrättat mig om att det idag lämnar in eller lämnat in en stämningsansökan på svenska staten vid Stockholms tingsrätt. Det fall frågan gäller är i korthet följande (en sammanfattning finns också på Centrets hemsida här).

En person föds inom äktenskap med en brittisk mor och en svensk fader. Genom äktenskapet ärver personen svenskt medborgarskap. När personen är i åttaårsåldern flyttar familjen till Sverige och kort därefter skiljer sig föräldrarna. Personen blir dock, tillsammans med sin mor, kvar här i landet. Fadern ifrågasätter tydligen efter hand faderskapet, och år 2000 upphävs faderskapet i domstol. Skatteverket underrättas (som ett led i dess folkbokföringen). Detta kommer då till slutsatsen att, eftersom den tidigare antagna fadern inte var pappan till vår huvudperson, denna aldrig någonsin förvärvat svenskt medborgskap, och registrerar personen som brittisk medborgare istället. Personen blir alltså mot sin vilja i sextonårsåldern av med sitt svenska medborgarskapet.

Det tar fyra och ett halvt års rättegångar, ändå upp till Regeringsrätten, tills den högsta instansen slutligen år 2006 förklarar att enligt 2 kap. 7 § regeringsformen i princip ingen kan mot sin vilja bli av med ett svenskt medborgarskap (mål RÅ 2006 ref. 73; domar från detta år finns tyvärr inte på domstolens hemsida). Personen får tillbaka det svenska medborgarskapet och allt är frid och fröjd.

Eller tydligen inte. Stämningsansökan som Centrum för rättvisa idag lämnar in handlar om skadestånd för de 54 månader som käranden på felaktiga grunder inte haft svenskt medborgarskap och alltså inte kunnat rösta, inte kunnat bli polis eller militär (vilket käranden uppges ha velat) och fått bära ett efternamn (moderns) i vilket personen inte fann någon identitet. Skadeståndet betecknas uttryckligen som ideellt, det vill säga det påstås inte att käranden lidit ekonomiska förluster, utan snarare ett lidande som bör kompenseras.

Som Centrum för rättvisa påpekar, finns en skevhet i det juridiska systemet på det här området. Enligt bland annat Europakonventionen är medlemsstaterna förpliktade att se till att det finns effektiva sanktioner för brott mot förpliktelser enligt dessa rättsliga system. Detta innebär i princip ett skadestånd (eller i vart fall pengar: man bör nog beteckna de ersättningar som utges i dessa system närmast som en bot till förmån för enskild eller ett punitive damage – bestraffande skadestånd – än ett kompenserande skadestånd, eftersom pengar inte kan ersätta kränkningen, som Mårten Schultz så träffsäkert argumenterar i sin bok Kränkning). Eftersom Sverige inte anser att folkrättsliga fördrag ger rättigheter till enskilda svenskar (om vilket jag bloggat här), och specifik lagstiftning om skadestånd för kränkningar av Europakonventionen saknas, har man länge inte kunnat få något sådant skadestånd.

Sedan ganska nyligen har dock Högsta domstolen ändrat rättspraxis, och tillerkänner enskilda skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränkts. Den tekniska grunden för detta är skadeståndslagen, och i bakgrunden finns alltså Sveriges folkrättsliga förpliktelse att erbjuda effektiva sanktioner för statens brott mot Europakonventionen. Det senare saknas dock för regeringsformen: där finns förvisso i 2 kap. en massa rättigheter uppräknade, men de betraktas (ännu så länge) som rättesnören för riksdag och regering, inte som personliga rättigheter någon av oss kan göra gällande inför domstol. Vi kan alltså få pengar för kränkningar av internationell, men inte av svensk rätt på det här området.

Detta vill alltså Centrum för rättvisa nu ändra på genom sin stämningsansökan. Det finns hur många spännande frågor som helst i detta mål. En fråga är exempelvis summan som käranden begär: 150 000 kr. Hur har man kommit fram till den? Hur översätter man några år utan svenskt medborgarskap till pengar? En annan är frågan om vårdslöshet (culpa), som är ett krav enligt skadeståndslagen för att skadestånd skall utgå: var Skatteverket vårdslöst när det frånkände käranden sitt medborgarskap? Kan man inte beteckna detta som ett ärligt misstag: länsrätten och kammarrätten höll ju med Skatteverket, och käranden fick rätt först i Regeringsrätten?

Den mest intressanta frågan är dock den politiska. Regeringsformen som den ser ut idag (eller kanske rättare, som dess tillämpning ser ut idag) är en rätt tandlös tiger. Där står en massa fina ord, som dock inte kommer medborgaren till del. Om riksdag, regering eller någon myndighet väljer att strunta i regeringsformen, är det långt ifrån säkert att en enskild person kan göra något åt det. Skulle Centrum för rättvisa nu få framgång, skulle detta drastiskt ändras: plötsligt skulle det finnas en effektiv sanktion mot grundlagsbrott, och var denna sanktion slutar, är inte alldeles självskrivet: kan man bara klaga på åtgärder från en myndighet (som i det här fallet), eller kan man tänka sig att också angripa till och med lagstiftning när denna bryter mot de rättigheter som räknas upp i regeringsformen? Det senare skulle leda till att domstolar i ett slag får mycket mera makt i Sverige än de någonsin haft – en konstitutionell revolution genom domstolspraxis.

Man kan hoppas att tidigare justitiekansler, numera justitieråd, Göran Lambertz kommer att sitta med i den nämnd som skall avgöra målet, om – eller kanske snarare när – det når Högsta domstolen. Eftersom han så tydligt är profilerad på rättighetsfrågor, skulle det vara enormt intressant att få höra vad han har att säga om detta ytterst kniviga mål. Från politiskt håll kan man vänta sig knorr eller kanske i vissa fall till och med ramaskri: skulle det visa sig att enskilda kan få skadestånd för kränkningar av regeringsformen, har den mångomtalade och på lösa grunder fruktade juridifieringen av det svenska samhället tagit ett enormt kliv framåt.

Det här är ett mål där domstolarna kommer att få utstå kritik hur de än gör. Jag hoppas att det ger dem anledning att våga vara kyliga och fatta beslut som är principiella, välresonerade och så öppna i sina rättspolitiska ställningstaganden som möjligt. Oavsett hur domstolarna dömer, hoppas jag alltså att de vågar sticka fram hakan, för någon kommer att vilja sätta knytnäven i den hur domstolarna än gör.

Jag är under tiden glad att jag inte behöver ta ställning utan får kommentera ärendet från läktarplats.

*****

Uppdatering: Nu några timmar efter det huvudsakliga inlägget skrevs kommer jag på att jag ju också skulle säga att Clarence Craaford skrivit om ärendet i senaste numret av Svensk juristtidning (SvJT 2009 s. 1069) – vilket jag härmed gjort.

Read Full Post »

Bara den ena sidan av medaljen

Ingemar Hamskär och Claes-Mikael Jonsson, chefsjurister på respektive TCO och LO, skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt en artikel om juristernas ökade maktbefogenheter, som de anser urholka demokratin. De har utan tvivel en viss poäng, men eftersom de inte framställer den andra sidan av medaljen framställs deras poäng som mycket starkare än den egentligen är. Jag håller i sak inte med författarnas slutsatser och skall därför försöka att här visa den andra sidan av medaljen.

Om man skalar bort alla retoriska överdrifter och utsvävningar, framstår författarnas centrala poäng för mig som varande den att jurister, i synnerhet inom EU, men också i tilltagande grad inom Sverige, givits möjligheter att överpröva politiska beslut. Detta anser författarna vara farligt och de varnar därför för grundlagsutredningens förslag att ta bort uppenbarhetsrekvisitet (kravet på att en konflikt skall vara uppenbar) i 11 kap. 14 § regeringsformen. Uppenbarhetsrekvisitet innebär att en domstol endast i det enskilda fallet får bortse ifrån en lag om det är uppenbart att lagen inte är förenlig med en annan bestämmelse av högre rang, vilket författarna anser vara den korrekta ordningen.

Ok. Redan här finns några luckor i argumentationen som kanske måste förklaras. För det första finns alltså i svensk rätt en normhierarki inom lagstiftningen. Grundlagen anses teoretiskt väga tyngst, därefter följer lag, därefter en förordning utfärdad av regeringen och slutligen följer myndighetsföreskrifter. Man talar med ett sammanfattande begrepp om dessa texter som författningar. Uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § regeringsformen är ett resultat av denna hierarki: om en bestämmelse av lägre rang bryter mot en bestämmelse högre upp i hierarkin, skall bestämmelsen högre upp i hierarkin vinna. Detta är alltså vad avser lagar (som stiftas av riksdagen) och förordningar (som utfärdas av regeringen) inskränkt genom att det skall vara uppenbart att en konflikt föreligger, vilket tolkats ganska strikt, så att bestämmelsen nästan aldrig tillämpas.

Man kan kanske försvara denna inskränkning i prövningen av förenligheten mellan olika normer av olika valör när det gäller lagar: riksdagen är, som också författarna säger, folkets främsta företrädare. Problemet är dock att uppenbarhetsrekvisitet också gäller regeringens förordningar: även här skall alltså konflikten vara uppenbar. Varför det? Varför skall regeringens förordningar tillämpas när det förvisso finns starka skäl att tro att de strider mot riksdagens lagar, men detta inte är uppenbart? På grundval av författarnas egen argumentation bör 11 kap. 14 § regeringsformen åtminstone reformeras så att uppenbarhetskravet endast skyddar riksdagens lagar, inte regeringens förordningar: riksdagen är väl ändå tänkt att gå före regeringen?

För det andra – och det är långt mera fundamentalt – har dock jurister inte rätt att ”överpröva” politiska beslut. Det skulle innebära att jurister får uttala sig om lämpligheten i demokratiskt fattade beslut, och ingen lagstiftning (inte heller inom EU) går så långt. Det som domstolarna i många länder (däribland Tyskland, som av författarna verkar anses vara de politiska beslutens förlovade land) får göra, är att pröva huruvida politikerna hållit sig till spelreglerna.

Med det menar jag att juristerna inom EU, i USA, i Tyskland och i andra länder givits rätt att på talan av berörda parter (aldrig självmant) pröva huruvida exempelvis en lag överensstämmer med grundlagen. Föreligger det en konflikt – som normalt inte behöver vara uppenbar – får juristerna underkänner hela lagen och ogiltigförklara den. Detta är en skillnad mot den svenska rätten, där domstolen, även om konflikten mellan lagen och grundlagen skulle vara uppenbar, endast får underlåta att tillämpa bestämmelsen i ett enskilt mål: domstolen får aldrig underkänna hela lagen. Vi har alltså lagar som potentiellt inte stämmer överens med grundlagen, utan att domstolarna kan göra något åt det, eftersom vi sätter politikernas makt att i varje given situation i princip göra vad de vill högre än politikernas plikt att hålla sig till reglerna.

Skillnaden mellan Sverige och andra länder (däribland inräknat EU) är alltså att i Sverige politikerna genom enkel lagstiftning kan gå emot grundlagen: ingen makt i landet har rätt att ogiltigförklara lagen, och är konflikten med grundlagen inte glasklar (”uppenbar”), får en domstol inte vägra att tillämpa den eventuellt grundlagsstridiga lagen. Det innebär att grundlagen inte spelar någon större roll i den svenska politiken och inte heller i den svenska rättsordningen. Grundlagen har många drag av att vara en uppsättning hövlighetsregler, inte juridiskt bindande bestämmelser. Fördelen med det är att politiken är obunden att i varje situation fatta det beslut den vill, nackdelen att vi i viss utsträckning saknar rättsstatlighet i Sverige.

Jag är alltså – vilket torde ha framgått – av den åsikten att vi skall ge domstolarna makt att tvinga politikerna att hålla sig till de spelregler som gäller. Gillar inte politikerna spelreglerna, har de ju makt att ändra dessa, men då måste man göra sig mödan att ändra grundlagen innan man kan stifta den lag man vill ha. Jag tycker att det är en mycket bättre avvägning mellan politikens frihet och dess bundenhet vid de regler som gäller än den avvägning som vi för närvarande har i Sverige. Men det finns ett problem, och det är där författarna har sin centrala poäng som jag också måste medge.

Om man ger domstolarna makt att underkänna lagar eftersom de strider mot högre bestämmelser, och om man inte binder detta vid ett uppenbarhetsrekvisit, måste man ge domstolarna makt att tolka både lagen och den högre bestämmelsen. I många fall är dock både lagen och grundlagen otydliga, och då kan man vid vissa tolkningar komma fram till att lagen strider mot grundlag, medan man vid andra tolkningar kommer fram till att de två bestämmelserna är förenliga. Eftersom en domstol inte får säga: ”Vi vet inte, och därför ger vi er ingen dom”, måste domstolen bestämma sig för vad som gäller. Det innebär att domstolen får ett politiskt val: skall man välja den tolkning som leder till att lagen måste underkännas, eller skall man välja den tolkning som innebär att lagen kan godkännas? Det är alltså helt rätt att domstolarna vid det system som jag förespråkar får politisk makt.

Samtidigt är denna makt ytterst begränsat. Som sagt har politikerna alltid möjlighet att ändra grundlagen och att genom en ändring av grundlagen få sina lagar godkända. Det är dock bökigt att ändra grundlagen (man måste fatta två likalydande beslut i riksdagen, med ett mellankommande val), och lagstiftning som potentiellt strider mot grundlagen kommer därför att fördröjas. Politiken blir alltså mindre flexibel och därmed långsammare. Samtidigt anser åtminstone jag att ett sådant pris är värt att betala: vill riksdagen ändra grundlagen hipp som happ för att få igenom tveksamma lagar, får folket som sådant en chans att ta ställning till frågorna. Politikerna kan inte gömma de potentiella konflikterna mellan lag och grundlag i teknikaliteter. Jag anser att den begränsade politiska maktbefogenhet som domstolarna inom vissa länder och EU har – och som domstolarna i Sverige föreslås att få – tvingar politikerna till att spela med öppnare kort än för närvarande sker i Sverige, och det tycker jag är en avgörande fördel med den maktförskjutning som nu föreslås av grundlagsutredningen.

Jag misstänker författarna för att ha hamnat i en situation där de regler som man så högtidligt kungör i grundlagsform (eller, vad gäller EU, i fördragsform), men som man hittills inte behövt bry sig om, börjar störa den dagliga verksamheten, och istället för att öppet förändra reglerna vill de bli av med kontrollinstansen. Det tycker jag är bakvänt, och jag tycker inte att vi bör lyssna till författarna på den här punkten.

Även om de har en valid poäng.

Read Full Post »

FRA-lagen och dess förslag till domstolsprövning av signalspaning strider mot grundlagen, skriver fyra journalister på Dagens Nyheters debattsida. De har rätt i mycket de skriver, men detaljerna stämmer inte riktigt.

Det finns i regeringsformen inga anvisningar om hur en domstol skall vara sammansatt, hur många domare som skall finnas eller hur den processuella ordningen skall gå till, annat än vad gäller de högsta instanserna Högsta domstolen och Regeringsrätten och vissa grundläggande processuella garantier. Att ha en domstol med endast en domare är alltså inte i strid med grundlagen, även fast det förstås är betänkligt.

Detsamma gäller det faktum att denna domare skall utses av regeringen: så är det med alla Sveriges domare, och det är inte grundlagsstridigt. I Sverige är inte den dömande makten ens en egen statsmakt (därav också det svenska sättet att tala om media om den tredje statsmakten, medan media i alla andra västliga länder är fjärde statsmakten), utan en särskild form av myndighet, och alltså i princip statsrättsligt likställd med försäkringskassan. (Jag överdriver lite, men inte mycket, här.) Det är alltså formellt sett inte uppseendeväckande att den enda domaren i FRA-domstolen utses av regeringen.

Dessutom är alla domare i liberala västliga rättsstater oavsättliga: det är en dyrköpt läxa av historien att domare inte skall kunna avsättas när de en gång blivit domare – de politiska påverkansmöjligheterna blir för stora. Man kan nog faktiskt säga att det i samband med FRA-domstolen är bra att domaren skall vara oavsättlig, eftersom kanske regeringen gör en tabbe och utnämner någon rakryggad person som verkligen uppfyller sitt uppdrag som domare och inte springer regeringens eller FRA:s ärenden. I så fall kan regeringen efter utnämningen inte längre göra något åt det. Får vi en FRA-domare som lyssnar på de politiska vindarna, kan vi dock heller inte göra något åt det. Så är det med domare, och det har visat sig vara den minst dåliga lösningen.

Det finns heller inga rättsliga garantier för att man skall få överklaga ett domslut till högre instans. I själva verket är det ett allmänt utbrett fenomen numera att en part bara har rätt till en rättslig prövning: i många mål krävs nämligen ett såkallat prövningstillstånd för att få överklaga en domstols dom till högre instans, och prövningstillstånd ges absolut inte automatiskt. Inte heller rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionen garanterar flera instanser: det rör sig, om man så vill, om rätten till en rättvis rättegång. Uppenbara fel måste kunna rättas till, men annars har man inte rätt till flera instanser. För att rätta till uppenbara fel, räcker det med ett resningsinstitut, det vill säga en regel om att domstolen i dessa fall får riva upp sina egna beslut. Mer krävs inte.

Inte heller sekretessreglerna är formellt sett anmärkningsvärda. Tillämpar man den vanliga sekretesslagen som gäller för alla myndigheter (domstolar inbegripna), får undantag från handlingsoffentlighet göras för sådant som rör rikets säkerhet. Det luriga med FRA-domstolen är därför att regeringen valt att tillämpa sekretesslagen rakt av, vilket i praktiken innebär att ingen offentlighet kommer att finnas, då flertalet mål i domstolen torde gälla sådant som rör rikets säkerhet.

Det fanns alltså inte heller någon anledning för lagrådet att angripa regeringens förslag till FRA-domstol. Lagrådet är inte någon väktare över det politiskt önskvärda (även om lagrådet i vissa fall den senaste tiden tagit på sig den rollen, med berättigad kritik som följd), utan en väktare över att regeringens lagförslag stämmer överens med de krav som det juridiska systemet ställer. Såvitt jag kan bedöma, är FRA-domstolen helt grundlagsenlig, vilket bara visar vilken delvis dålig grundlag vi har.

När man nämligen tittar på samma frågor från ett realistiskt perspektiv, visar sig att artikelförfattarna har helt rätt. Utser man bara en domare till domstolen, kan man se till att man får någon som just lyssnar på de politiska vindarna. Man utsätter sig genom att inte erbjuda någon möjlighet för överklaganden inte heller för risken att olika domslut skulle uppstå – man kan alltså vara hyggligt säker på att man får det man vill ha. Genom att helt enkelt hänvisa till sekretesslagen, kan man säkerställa att domstolens förhandlingar i princip är hemliga, vilket innebär att vad som helst kan pågå där utan att den intresserade allmänheten ens får veta om det.

Jag är alltså hyggligt säker på att journalisterna rent formellt sett har fel: FRA-domstolen är grundlagsenlig. Däremot har de praktiskt sett fullkomligt rätt: den här domstolen är ett spel för gallerierna i syfte att ta vinden ur oppositionens segel.

Vi får hoppas att de få borgerliga riksdagsledamöter som var rakryggade nog att protestera inte låter sig luras så lätt. FRA-lagen bör skrotas.

*****

Uppdatering: Dagens Nyheter har samlat kommentarer ur juristvärlden, och dessa kommentarer är genomgående kritiska. Poängen att domstolen med stor sannolikhet är helt grundlagsenig, och att författarna därför hänger upp sin befogade kritik på fel krok, är jag dock till synes ensam om.

Read Full Post »

Tre poliser i Västerbottens län har av sin arbetsgivare förbjudits att vara politiskt aktiva på förtroendeposter i sin hemortskommun, skriver Dagens Nyheter. Något anmärkningsvärt går Arbetsgivarverket (som förvaltar statens åtaganden som arbetsgivare) på samma linje som polismyndigheten i Västerbottens län. Jag har mycket svårt att förstå resonemanget.

Det börjar med att friheten att engagera sig politiskt förstås gäller för oss alla. Skulle en privat arbetsgivare få för sig att förbjuda sina anställda att vara aktiva i politiska partier och/eller ha kommunala eller statliga förtroendeuppdrag, skulle det genast ta hus i helsicke, och det med rätta. Det finns ingen som helst anledning på den här punkten att tillåta staten att göra det som den förbjuder privatpersoner att göra.

Det andra är att jag har ytterligt svårt att förstå hur förtroendet för polisen som myndighet påverkas av att en av dess anställda sitter i socialnämnden i en kommun. Blandar polismannen i fråga ihop sitt politiska uppdrag och sina tjänsteåtaganden, måste detta bedömas arbets- och straffrättsligt i varje enskilt fall. Att på grund av någon icke närmare specificerad påstådd intressekonflikt beröva en arbetstagare dennas grundläggande rättighet att delta i landets politiska förvaltning är dock närmast upprörande. Skulle polismyndigheten utveckla vari den ser det olämpliga i polismännens politiska uppdrag, skulle man kanske åtminstone kunna diskutera frågan, men det framgår i vart fall på inget sätt av artikeln vad som skulle utgöra det förtroendeskadande elementet i polismännens uppdrag. Polismyndigheten i Västerbottens län ser ut att ha fått fnatt, även om man måste hålla den tillgodo att tidningen kan ha lämnat ut en väsentlig del av informationen här.

Det tredje problemet är att det här åtagandet ju inte är nytt (17 år talas det om i en polismans fall – 17 år i socialnämnden, och nu plötsligt blir uppdraget olämpligt), att det inte tycks ha funnits klara tjänsteinstruktioner om att polisman inte får ha kommunala uppdrag (vilket i sig nog skulle ha föranlett ett ramaskri) och att de här polismännen nog inte är ensamma. Varför är kommunala politiska uppdrag olämpliga för polismän i Väster-, men inte i Norrbotten? Eller finns verkligen inte någon enda polisman i hela Norrbottens län som inte har politiska uppdrag? Eller i något annat län? Det här låter befängt.

Slutligen är det ju inte bara polismän som i sin tjänsteutövning är satta att verkställa politiska beslut och i vilkas fall det alltså kan uppstå intressekonflikter mellan tjänsteplikt och politiskt engagemang. Hur ser det ut med åklagare, domare, kronofogdar, advokater? Skall alla som på något sätt har med rättsväsendet att göra anses vara olämpliga som politiska förtroendemän? Innebär det att Thomas Bodström måste avgå eller ge upp sin advokatverksamhet, att Sven-Erik Ahlhem inte mera får yttra sig politiskt eller få politiska uppdrag, att jag måste sluta blogga? Eller innebär detta att vi förvisso får ha statliga uppdrag, men skall hålla oss utanför kommunpolitiken? (Med tanke på att riksdagen enligt den senaste tidens rapportering numera tydligen är ett transportkompani för regeringens politiska beslut, medan kommunpolitiker tycks ha mera rörelsefrihet, kanske det i och för sig inte är lika farligt att låta en polisman vara riksdagsledamot som att låta henne vara kommunpolitiker.)

Som sagt, det kan hända att polismyndigheten i Västerbottens län har en förbaskat bra förklaring för sitt överraskande tilltag, men jag har mycket svårt att se vilken denna förklaring skulle kunna vara. Jag har mera en känsla att det här handlar om en myndighet som missförstått vad det innebär att vara neutral i sin tjänsteutövning. Neutralitet betyder inte nödvändigtvis att man inte har åsikter, utan endast att man på områden där man har starka förutfattade meningar låter bli att utöva sin tjänst samt att man (självfallet) har den intellektuella förmågan att acceptera argument som starka och övertygande även om det inte är samma argument som man själv skulle anföra. Vilken jurist som helst, vilken polisman som helst lever dagligen med denna nödvändighet att böja sig under ett regelsystem som till övervägande del skapats av andra. Detta är varken nytt eller på något sätt betänkligt: det går inte att ha det på något annat sätt i en demokrati i vilken alla förutsätts kunna vara delaktiga.

Det är alltså inte fel för en polisman att vara kommunalpolitiker så länge hon jävar ut sig från beslut där hon företrätt en viss specifik linje i en bedömningsfråga. På samma sätt är det inte fel för en domare att vara styrelseledamot i upphovsrättsorganisationer så länge hon ser till att jäva ut sig när det uppstår konflikter mellan föreningen (vilken en styrelseledamot är skyldig lojalitet) och lagens såvitt möjligt distanserade tillämpning. (Total neutralitet är för övrigt inte uppnåelig, vilket inte betyder att man inte skall vinnlägga sig till sitt yttersta att försöka uppnå detta ouppnåeliga ideal.)

Tjänstemän måste få vara politiskt aktiva. Eventuella konflikter mellan engagemang och tjänsteplikt kan och bör lösas genom jävsinstitutet. Vill man förstärka gränslinjen mellan engagemang och tjänsteplikt, kan man stärka jävsreglerna genom att exempelvis göra det till en allvarlig tjänsteförseelse att inte anmäla jäv som man borde ha varit medveten om. Man kan också låta oberoende tredje män bedöma jävssituationer, istället för att låta vederbörande själv fatta beslutet. Man kan fixa och trixa med systemet på olika sätt för att säkerställa polisens neutralitet.

Att förbjuda politiska uppdrag är dock mer än att skjuta sparvar med kanoner – det är mera att likställa med att kasta atombomber på fridlysta insekter.

*****

Uppdatering: Arbetsdomstolen har nu i ett interimistiskt (tillfälligt) beslut bestämt att polismyndighetens i Västerbottens län beslut inte skall gälla till dess domstolen slutligen avgjort målet. (Tack, signatur Juristen, för detta tipps.) Beslutet finns här. Jag tror inte att detta skall tas till intäkt för att Arbetsdomstolen skulle ha tagit ställning för poliserna ännu – trots att jag hoppas och tror att Arbetsdomstolen kommer att göra detta – utan det här gäller nog mera att polismännens situation inte skall bli onödigt komplicerad i avbidan på en dom som kan ta tid. Arbetsdomstolens bevekelsegrund för sitt beslut kan antas vara, att ingripande är så kännbart att det inte skall få verkan innan det är helt klarlagt att det är rättsenligt. Huruvida det är rättsenligt eller inte – jag tror inte det, som sagt – kommer att avgöras först i och med den slutliga domen.

Read Full Post »

Socialdemokraterna har – med hyfsad medieeffektivitet – JO-anmält Täby kommun för dess lagstridiga försäljning av en skola, skriver Dagens Nyheter. Socialdemokraternas åtgärd är endast en pr-kampanj, eftersom ingen (förutom väljarna) kan straffa en kommun som bryter mot kommunallagen, vilket Socialdemokraterna rimligen vet.

Det hela är över huvud taget något av en soppa. Försäljningen av skolan faller under lagen om offentlig upphandling och kommunallagen och kammarrätten har alltså nu förklarat att kommunens försäljning av skolan skett i strid med den senare lagen. Anledningen till det var att kommunen genom försäljningsbeslutet otillbörligt gynnat en enskild person. Ok, då var beslutet olagligt enligt kommunallagen.

Men vad följer av det? Enligt kommunallagen – ingenting. Inget svenskt parti har med verkligt allvar drivit frågan om hur man skall ge kommunallagen tänder, och därför är lagen tills vidare tandlös. Statsrättsligt är det hela rätt komplicerat, då kommunerna å ena sidan utgör en aspekt av staten, men de å andra sidan åtnjuter formellt (om än inte reellt) självstyre. Genom att kommunerna har demokratiskt valda församlingar, är de demokratiskt legitimerade, och riksdagen slår på så sätt inte nödvändigtvis kommunfullmäktige. Än mindre slår en domstol en demokratiskt vald församling. Alltså har de svenska politikerna stannat för att lita på att deras kolleger nog kommer att följa domstolsbeslut: gör inte kommunerna det, är tanken att väljarna skall rösta bort de felande.

Civilrättsligt – alltså vad gäller frågan om själva försäljningsavtalet – är det hela mera delikat. Genom kammarrättens beslut kan man konstatera att kommunen inte hade rätt att sluta det här avtalet. Det innebär dock knappast att kommunens företrädare inte varit behöriga att sluta avtalet, utan endast att kommunen inte fick sluta avtalet. Med andra ord har ett civilrättsligt bindande avtal antagligen kommit till stånd. Kammarrätten har ingen domsmakt på civilrättens område och kan inte förklara ett avtal ogiltigt: det gör allmän domstol, i förekommande fall med beaktande av kammarrättens utslag i frågan om den kommunala kompetensen.

Avtalet står alltså fast. Detta ha förvisso JO reagerat emot som ansett att det inte kan vara möjligt att civilrättsliga avtal skall utgöra en ursäkt för lagbrott från kommunens sida. Detta har JO fullkomligt rätt i, men det innebär inte heller att avtalet blir ogiltigt per automatik. Det det innebär är att kommunen kan ha en kommunalrättslig skyldighet att bryta mot det ingångna avtalet. Detta utgör då avtalsbrott och sanktioneras inom privaträtten med bland annat skadestånd som påföljd. Kommunen har med andra ord satt sig i en situation där den offentligrättsligt är tvungen att begå ett civilrättsligt avtalsbrott och betala för sitt avtalsbrott. Inte så uppseendeväckande, kanske.

Problemet är dock fortsatt att ingen kan tvinga kommunen att handla som lagen och JO påbjuder. JO har inga maktmedel andra än fördömande ord till sitt förfogande. Domstolarna kan inte skicka polisen och kronofogdemyndigheten på kommunen. Kommunens beteende är inte sanktionerad, helt enkelt.

Detta ger anledning till en mera principiell betraktelse. Ingen rättsordning överlever utan att de som förväntas följa reglerna i de flesta fall gör det frivilligt. Det är – vilket mången diktatur fått erfara – närmast omöjligt eller åtminstone väldigt dyrt att under en längre tid genomdriva rättsregler mot befolkningens vilja (vilket också är anledningen till att alla samhällen lever med  brottslighet – den går inte att få bort). Om man inte är beredd att betala den kostnad som är förenad med ett repressivt genomdrivande av reglerna, innebär det att rättsordningen står handfallen om folk inte i de flesta fall självmant följer reglerna. Rätten, juridiken, är ingen metafysisk makt som utan mänsklig inblandning bestraffar de onda och belönar de goda, utan den bygger på att folk inser att det i längden lönar sig att följa även obekväma regler, helt enkelt för att vi skall kunna leva efter regler, och inte efter den starkastes makt.

Täby kommun leker alltså med elden. Dess tydligen totala frånvaro av respekt för de regler som gäller för dess verksamhet innebär i förlängningen ett principiellt förnekande av lagens anspråk på att följas över huvud taget. T’äby kommunledning sätter sig alltså i samma sits som en bedragare eller en Hell’s Angels-medlem som väljer vilka regler som är värda att följa och vilka som inte är det. Täby kommun visar inte någon civilcourage, utan visar att rättsstatlighet inte ligger i dess intresse, vilken brist på intresse kommunen – faktiskt – har gemensam med kriminella.

Det är närmast lite underhållande att just det närmaste ett law and order-parti vi kommer i Sverige skall ha sådana kommunledningar. Den moderata partiledningen bör genast ingripa, och man kan också hoppas att väljarnas minne faktiskt sträcker sig till nästa val så att denna kommunledning röstas bort. Den arrogans som ligger i kommunens domstolstrots är dock upprörande.

Samtidigt är det lite sorgligt att just sossarna skall framställa sig som rättens försvarare. Socialdemokratin har under hela sin existens konsekvent vägrat att låta domstolar och rättsliga instanser få effektiv kontroll över politiska församlingar: partiet vägrar gå med på en författningsdomstol och Olof Palmes nedlåtande ord om Europadomstolen (”Petréns lekstuga”) ekar fortfarande i de socialdemokratiska leden. Sossarna skall inte låtsas vara renhåriga.

Den här episoden kanske kan visa att vi har för lite, inte för mycket juridifiering i Sverige.

Read Full Post »

Rickard Westerberg skriver idag i en signerad ledarartikel i Dagens Nyheter om EU-parlamentet och dess (bristande) anseende hos väljarna. Han tar sin utgångspunkt i att många EU-parlamentariker tycks hoppas att väljarna efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft äntligen inser att parlamentet är viktigt. Det är en illusion, säger Westerberg, och pekar på att parlamentets makt stadigt ökat sedan det första valet 1979, samtidigt som valdetagandet minskat.

Han har enligt min mening fullkomligt rätt. Problemet ligger dock inte enbart i att det inte finns någon tydlig koppling mellan parlamentet och det sätt på vilket EU styrs – vilket inte beror på något förment ”demokratiskt underskott”, utan på att de allra flesta européer inte är beredda att acceptera EU som stat, utan vill hålla det som en mellanstatlig organisation där besluten fattas av regeringar i nationalstater, inte av en överstatlig regering. Problemet ligger också i att EU-parlamentet inte ens tas på allvar av politikerna.

Vem satsar en politisk karriär på att bli EU-parlamentariker? Det som gäller är fortfarande det man gör hemmavid i sin nationalstat, inte det man gör i Strassbourg eller Bryssel. De politiker som sitter i EU-parlamentet tenderar till att bli irrelevanta hemmavid, vilket innebär att de antingen ser till att komma ”hem” så snart som möjligt eller accepterar att de inte kan vara med i den nationalstatliga leken längre (såsom Margot Wallström). Det är ingen som tar parlamentet på verklig allvar, varken väljarna eller politikerna.

Till viss del har också parlamentet sig självt att skylla för det. Parlamentet har inget utrikespolitiskt mandat, men avkunnar högtidliga förklaringar om både det ena och det andra. Parlamentet i sin helhet torde också vara mera unionsvänligt än väljarkåren, samtidigt som parlamentarikerna sällan gör sig mödan att förklara varför någon viss fråga mår bra av att regleras på överstatlig istället för nationalstatlig nivå. Parlamentet tenderar till att göra sig självt irrelevant genom att antingen med stor fanfar behandla frågor som inte angår det, eller genom att strunta i att uppfylla sin pedagogiska uppgift gentemot väljarna i de frågor som faktiskt angår parlamentet. Det är inte enbart mediernas skuld, utan parlamentarikerna försummar sitt pr-arbete hemmavid.

Så visst, EU-parlamentet har problem. Man jag undrar ändå: varför är det ett problem att valdetagandet sjunker? Jag begriper faktiskt inte det.

Fredrik Reinfeld företräder i sin egenskap av svensk statsminister alla svenskar. Alla svenskar, alltså även de som inte röstat på honom eller de som förvisso röstat på honom, men i någon viss fråga inte håller med honom. Vi lever med fiktionen att de som inte röstat på de partier som utgör riksdagens majoritet ändå i demokratisk anda ställer sig bakom det som majoriteten beslutar (även fast minoriteten kanske jobbar för en annan inriktning i politiken).

På samma sätt borde vi väl acceptera fiktionen att de som inte röstar accepterar vem som helst som av de aktiva röstas fram som företrädare för landet? Jag ser inte det intellektuella problemet här. Den som inte röstar, gör också ett aktivt val, nämligen att acceptera vilken politik som helst. Fine, det är väl inte min sak att ha någon åsikt om det. Varför anses ett lågt valdetagande vara ett problem?

Det enda som jag kanske kan se som ett problem är inte själva valdeltagandet, utan det underliggande problem för vilket valdeltagandet är en symptom, nämligen ointresset för de allmänna angelägenheterna. Detta skulle vara ett problem endast om man accepterar två implicita premisser, nämligen dels att den som röstar faktiskt har ett aktivt intresse, dels att det finns ett eget värde i att alla har ett aktivt intresse i hur det allmänna förvaltas. Jag kan dock tvivla på båda premisserna.

För att börja med den senare är jag inte säker på att man kan eller ens bör kräva av alla att de skall vara intresserade av politik. Även de som är intresserade av politik är ju normalt intresserade av olika delfrågor. Jag är långt mera intresserad av jordbrukspolitik än av sjukvårdspolitik, trots att säkerligen det senare området har långt större betydelse för oss alla än det förra. Om det dock är legitimt för mig att vara ganska ointresserad av sjukvårdspolitik, måste det väl vara legitimt för andra att vara ganska ointresserade av politik över huvud taget? Detta har inget med marginalisering att göra, utan endast med – som en släkting till mig som är väldigt ointresserad uttryckte det – att världen fortsätter att snurra även om jag inte deltar i den. Det är legitimt att inte bry sig, och det finns enligt min mening ingen anledning att med förtvivlan försöka få den som inte är intresserad av det allmänna att bli det.

Detta leder oss till den andra premissen, nämligen att röstande utgör ett tecken på ett aktivt intresse. Åtminstone historiskt tror jag inte att det stämmer: under den tid då arbetarna (howsoever defined) med ryggmärgsreflex röstade på sossarna tror jag inte att vi hade ett starkare politiskt intresse, utan endast en annan form av pliktetos, som då omfattade röstande. Röstande har inte varit något tecken på ett särskilt intresse, utan ett tecken på att den som ville anses vara en fullvärdig medlem av gemenskapen en gång i tiden förväntades rösta, intresse eller ej. Röster som avges av de som egentligen är ointresserade är dock enligt min mening röster som avges av röstboskap som av sitt traditionella parti vallas än hit och än dit. Jag har svårt att anse denna form av röstande vara något tecken på en levande demokrati.

Dessutom mörklägger vi ju faktiskt också en del av de röster som faktiskt avges, nämligen blankrösterna. Om vi verkligen tror att det finns en relation mellan röstande och intresse, är det en demokratisk skandal att vi inte räknar de som väljer att förvisso göra bruk av sina demokratiska rättigheter, men att inte rösta på något av alternativen. Åtminstone borde procentdelen blanka röster i varje val anges.

Egentligen borde man gå än längre och inte tillsätta riksdags- eller EU-parlamentsplatser som det inte finns aktiva röster för, så att blankrösterna skulle leda till tomma parlamentsstolar. Även om under femtio procent av de röstberättigande skulle rösta, skulle vi fortfarande få ihop en fungerande minoritetsregering, då de tomma stolarna knappast röstar emot en regeringsbärande pluralitets förslag. Kanske skulle man då kunna få upp valdeltagandet (och samtidigt minska proteströsterna för extremistpartier).

Fixeringen vid valdeltagandet är för mig fullkomligt obegriplig, i synnerhet eftersom vi ändå inte räknar alla röster. Jag tycker redan att det är tveksamt huruvida vi måste få alla intresserade av det allmänna – det måste få vara legitimt att inte bry sig (förutsatt dock då att man också håller käft och inte gnäller när det inte passar) – men även om så skulle vara fallet är det att gå lite väl långt att göra valdeltagandet till någon form av indikator på demokratins välmående.

EU är ingen vanlig demokrati och kommer inte att bli det förrän EU är en stat (vilket jag, liksom en minoritet av andra EU-medborgare, hoppas på). Eftersom de vanliga demokratiska parametrarna inte gäller, har väljarna också svårt att inse vitsen med att ta sig till valurnorna när det gäller att rösta fram parlamentet. Det kommer ingen makt i världen att ändra något på.

Big deal.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare