Den grekiska skuldavskrivningen

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Read Full Post »

Återlämnanden av krigsbyten m.m.

Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev i förrgår om att Tyskland kommer att återlämna en sfinxskulptur till Turkiet. Inget av länderna kan visa att skulpturen ägs av det, och Tyskland har nu – enligt tidningens åsikt – låtit sig utpressas att lämna tillbaka föremålet. Det finns andra infekterade strider om kulturföremål som hålls av framförallt Västvärldens olika muséer: Grekland vill ha tillbaka Parthenonfrisen, Egypten Nofretetebysten. Jag funderar lite på tänkandet som ligger bakom dessa tvister.

I grunden ligger tydligen någon föreställning om äganderätt: Parthenonfrisen ägdes av Aten, alltså Grekland, och stals av av britterna. Nu skall det stulna lämnas tillbaka. Det verkar ju på något sätt intuitivt rimligt, men jag undrar huruvida det håller för intellektuell granskning och hur de närmare gränserna skall dras.

Om vi nämligen menar allvar med argumentationen måste allt som någonsin stulits någonstans ifrån lämnas tillbaka och alla föremål vars proveniens inte kan ledas i bevis bör då anses vara stulna. Med andra ord bör Sverige lämna tillbaka Silverbibeln, som stals när Prag plundrades av svenska trupper år 1648.  Italienarna bör genast lämna till Grekland alla antika statyer av grekisk härkomst som hittas på arkeologiska utgrävningar i Italien, då dessa numera inte kan bevisas vara köpta från Grekland, och därför måste anses vara stulna. Det låter väl absurd? Alltså kan vi inte riktigt mena allvar med de olika kraven som för närvarande förs fram kors och tvärs.

Frågan är vad vi menar istället. Tydligen anses det vara stötande även efter flera hundra år att någon nation innehar något som en annan nation anser vara viktigt för den och som togs under en tid då den tidigare ägaren inte hade möjlighet att fritt bestämma över föremålet eller under omständigheter som kan anses utgöra stöld. Men det lämnar ju en hel drös med frågor öppna.

Vad kvalificerar som viktiga föremål? Är Parthenonfrisen viktig för Grekland, som formligen svämmar över av antika föremål? Är Nofretetebysten viktig för Egypten? Vad kvalificerar som illegitima omständigheter? Grekland hade varit ottomanskt sedan flera hundra år tillbaka när Lord Elgin tog föremål från Akropolis i Aten: kan man verkligen säga att Grekland på den tiden var ockuperat ännu? Var då Finland ockuperat av svenskarna fram till 1809? Vad räknas som icke-ockuperat område? Är Skåne ockuperat (det togs ju med våld från Danmark efter att tidigare alltid ha varit danskt)? Skulle det innebära att Skåne måste återlämnas till Danmark och skånska kulturföremål som finns i Stockholm till Malmö?

En annan fråga är tidsaspekten. Den sfinx som Tyskland nu skall ge till Turkiet togs 1906 under oklara omständigheter. Parthenonfrisen togs med tillåtelse av de ottomanska myndigheterna i början av 1800-talet av Lord Elgin. Är det verkligen rimligt att anspråk skall kunna framföras sent och vidmakthållas under flera hundra år? Finns någon preskription? När inträder den? Kan den avbrytas?

Fråga är också vad som händer när föremålet inte kan lämnas tillbaka. Skall ersättning betalas? Skulle det innebära att Italien idag är i princip skadeståndsskyldigt mot Frankrike och andra länder i det antika romerska imperiet för skatter och plundrade föremål som togs av Caesar?

Jag tycker att det här är en sörja. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för vilka anspråk som framförs och vad de får avse. Taget till sin absurda slutpunkt borde vi försöka följa tillbaka mänsklighetens historia fram till dess homo sapiens uppstod i östra Afrika och ”lämna tillbaka” alla föremål som någonsin tagits med våld. Om vi vill undvika denna absurda slutpunkt, måste vi fundera på någon begränsning, någon avvägning mellan den ursprungliga ägarens anspråk och anspråket hos den som nu har ett föremål i sin besittning.

Ett förslag skulle kunna vara att införa en preskriptionsfrist, säg – för att täcka ett mycket långt mänskligt liv – 100 år. Det skulle innebära att Parthenonfrisen förblir där den är, liksom Silverbibeln. Om man tillämpade denna preskriptionsfrist även på privata anspråk, skulle det också innebära att det börjar bli bråttom för dem som vill få tillbaka föremål som stulits eller plundrats under och strax efter Andra världskriget. Effekten av en preskription skulle vara att orätt efter 100 år blir rätt, att den som lyckas hålla ett tidigare stulet föremål tillräckligt länge skulle få behålla det. Kanske skulle man behöva göra undantag för processer som börjas före fristens utgång, men när den relevanta processen är avslutad genom en lagakraftvunnen dom, skulle äganderättsanspråket upphöra.

Som det är nu, lämnar vi inte det förflutna i fred. Vi är upptagna med oförrätter som ägt rum för mycket länge sedan och inbillar oss att vi kan lösa de problem som historiska händelser givit upphov till med juridikens hjälp. Men, som sagt, om vi menar allvar med det, skulle vi behöva återställa väldigt mycket och det utan bortre gräns, då lösningen av en oförrätt ju inte påverkar andra, tidigare oförrätter.

Låt det förflutna vara det förflutna. Det smärtar kanske någon att Königsberg numera är Kaliningrad, att Parthenonfrisen hänger i London, att en indianmumie finns på något museum i Chicago.

Det är dock ogörligt att vrida klockan tillbaka och vi bör enligt min mening inte ens försöka.

Read Full Post »

Tänkvärt om Libyenkriget

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver mycket intressant om Libyenkriget. Alla kan inte tyska, men för dem som kan är detta närmast obligatorisk läsning.

*****

Kort sammanfattning: Vi har i Libyen att göra med ett inbördeskrig. Båda sidor är beväpnade och genomför militära aktioner. Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.

De breda formuleringarna i säkerhetsrådets resolution tillåter tolkningar som går långt utöver skyddet av civila, och dessa tolkningar var avsiktliga. Mycket riktigt har också Västmakterna tagit resolutionen till intäkt för att genomföra militära aktioner i sådan omfattning att det enda rimliga syftet bakom dessa aktioner måste antas vara att få bort Gaddafi. Med andra ord tillåter sig världssamfundet att ingripa till den ena sidan förmån i ett pågående inbördeskrig.

Gaddafi är utan tvekan en avskyvärd diktator. Det har han dock varit sedan över 40 år tillbaka. Gaddafi har tillåtits att företräda Libyen och måste – alldeles oavsett hans legitimitet inåt mot den egna befolkningen – anses förestå Libyens folkrättsligt lagliga regering. Med andra ord upprepar säkerhetsrådet genom sin resolution amerikanernas misstag från 2003 att tro att man genom militärt våld kan åstadkomma ett regimskifte i önskad riktning.

Detta underminerar folkrättsliga fundamenta. Man kan eventuellt tala om en gryende konsensus – helt klart är det ännu inte – att främmande makter har en plikt att ingripa mot folkmord. Gaddafis handlande uppfyller dock inte kraven på folkmord, utan trots den brutalitet som han i vanlig ordning ådagalägger handlar det folkrättsligt om den lagliga regeringens obestridda rätt att med våld skydda sig mot de som med våld vill störta regeringen. Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken.

Det var rätt av Tyskland att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet.

En personlig anmärkning: Jag anser att artikeln är obligatorisk läsning då den ger ett perspektiv som inte kommer till sin rätt i den upprörda debatten. Alldeles oavsett de moraliska ställningstagandena anser jag att författaren har sina poänger. Det skall också påpekas att Frankfurter Allgemeine Zeitung är den ledande konservativa tidningen i Tyskland.

 

Read Full Post »

Jag håller inte med Lysén

Juridik är ingen exakt vetenskap. Juridik består av en uppsättning i texter fixerade uttalanden som staten på olika grunder backar upp med sin tvångsmakt. Juridik är helt enkelt spelregler: reglerna beskriver hur man skall förhålla sig i ett samhälle för att man inte skall hamna i konflikt med de personer som förvaltar statens tvångsmakt, alltså polis, kronofogdemyndigheten och militär.

Eftersom reglerna alltså finns i fixerade texter och därför är uttryckta i naturliga språk (alltså språk som folk talar, vilket skall skiljas från inlärda språk såsom matematik, musik eller datorers språk), är reglerna alltid oprecisa, precis som vårt språk över huvud taget är. Vad skiljer en stor buske från ett litet träd? Vad skiljer ett barn från en vuxen? När upphör en å att vara en å och blir en flod? Det finns inga fasta gränser, och meningarna kan gå isär om huruvida en viss växt bör kallas för träd eller buske.

Därav följer att jurister har olika åsikter om samma frågor. Ibland är vissa åsikter väldigt aparta och företräds enbart av en liten minoritet. Ibland är åsikterna exakt delade. Allt beror på vilka omständigheter man betonar och vilka man väljer att inte lägga lika stor vikt vid, precis som i mitt exempel ovan: är frånvaron av en stam avgörande? Måste trädet vara vildvuxet och ”buskigt”?

Ett bra exempel på detta fenomen är den debattartikel som ikväll publicerats på Svenska dagbladets Brännpunkt, där professor emeritus Göran Lysén går i verbal närstrid med professor Ove Bring och dess uttalanden om Israels agerande mot Ship to Gaza. Lysén säger indirekt, men med all önskvärd tydlighet, att Bring väljer att se ett irrelevant utsnitt ur verkligheten och ägnar sig åt politisk opportunism.

Det senare är en mycket allvarlig anklagelse i juristkretsar, där det anses vara viktigt att förhålla sig så neutralt till juridikens regler som det någonsin går. Sine ira et studio, utan ilska och ivrighet, som romarna sade: juristens yrkesheder består i att kyligt och utan avseende på person tillämpa neutralt avfattade regler på de situationer för vilka reglerna är tänkta. De flesta tänkande jurister (det finns icke-tänkande också) är medvetna om att detta inte är fullt ut möjligt, men det minskar inte förpliktelsen att göra så gott man kan. Att anklaga någon för att ägna sig åt politisk populism är synnerligen grovt.

Jag själv delar Brings åsikt och är därför något upprörd över att förklaras till yrkesmässigt ohederlig av Lysén. Jag håller heller inte med honom, trots att han har till synes beaktansvärda argument.

I stort anför Lysén två argument, nämligen dels argumentet att det visst råder krigstillstånd mellan Israel och Gaza, dels att bordningen skedde inom ett område där Israel hade rätt att hävda tull- och migrationsbestämmelser. Inget av argumenten tycker jag är övertygande. Jag börjar med det sistnämnda.

Det är påfallande i hela debatten att Israel inte tycks hävda att bordningen skedde någon annanstans än på internationella vatten. Israel har börjat hävda en säkerhetszon som inte har stöd i havsrätten över huvud taget, men jag har ingenstans sett att Israel skulle ha försvarat sig med att landet enbart tänkte tillämpa tull- och migrationsbestämmelser. Lysén griper ett argument ur luften som ingen part åberopat.

Ens om det skulle handa om ett tull- eller migrationsingripande, är den våldsamma bordning som Israel genomförde svår att förena med krigsrättens krav på proportionerlighet och med plikten att skona civila liv. Man hade kunnat göra fartygen omanövrerbara. Man hade kunnat använda vattenkanoner. Man hade kunnat använda en hel drös med åtgärder som hade lett till att fartygen hade behövt gå av kurs. Istället bordade och stormade man fartygen. Jag har svårt att se det juridiskt särskilt korrekta i Lyséns argumentation.

Vad gäller krigstillståndet med Gaza, är problemet än värre. Lysén gör ett stort nummer av att Gaza skulle kunna utropa sig som stat. Visst. Det kanske skulle gå. Effekten av detta skulle vara att två stater utbyter militära attacker och att man som Lysén skulle kunna använda folkrätten för krigstillstånd på den konflikten. Har man inte med någon statlig makt att göra, fungerar dock inte folkrätten riktigt som normalt, eftersom folkrätten främst reglerar förhållandet, inte mellan folk, utan mellan stater.

Nu finns dock flera komplikationer här. Den första och mest uppenbara är att Israel självt aldrig skulle erkänna Gaza som stat. Det är ju liksom det som hela denna delkonflikt i den stora Mellanösternkonflikten handlar om. Jag tror inte heller någon annan skulle erkänna Gaza som stat, dels för att det skulle ifrågasätta vilken status Västbanken egentligen har, dels för att varken arabiska eller Västländer har något större intresse att så att säga adla Hamas genom att erkänna organisationen som företrädande en stat.

Att det regnar raketer över Israel är i liknande mån vidrigt som bordningen av Ship to Gazas konvoj. När man dock inte erkänner dem som skickar raketerna som legitima internationella motspelare, blir det ganska svårt att påstå att det råder ett krigstillstånd. [Uppdatering i klargörande syfte:] Israel självt påstår sig inte vara i krig med Gaza. Israel åberopar inte krigets folkrätt. Icke desto mindre blockerar Israel Gaza. Det går inte ihop, inte på något sätt. [Slut på uppdateringen.]

Det råder något mellan ett krigstillstånd, motstånd mot en ockupation, terrorism – Israels agerande passar inte Lyséns tämligen hypotetiska folkrätt, just för att parterna inte går med på folkrätten över huvud taget. Israel erkänner inte Gaza som stat, Hamas – och därmed Gaza – erkänner inte Israels rätt att existera. Eftersom dock Israel utan tvekan är en stat, måste åtminstone dess agerande bedömas enligt folkrätten, och i det här fallet enligt folkrätten för fred.

Slutligen kvarstår faktum att Israel bordade turkiska fartyg, inte för att genomföra en sökning, utan för att tvinga dem att inte anlöpa Gaza. Hur det passar ihop med Lyséns samtida tal om tull- och migrationsbestämmelser, är mig en gåta.

Lyséns argumentation är för mig mycket svårförståelig. Jag vet inte om han har någon gammal biff med Bring som leder honom till att helt enkelt vara emot Bring vad denne än säger, eller om han inbillar sig att han på något sätt gör Israels situation bättre genom att försvara dess agerande.

I det förra fallet – som inte är helt okänt till sin typ inom akademin – begår Lysén intellektuellt självmord. Istället för att få Bring att framstå som så löjlig som Lysén tydligen tycker att Bring är, framstår Lysén som något löjlig. Om Brings – och alltså mina – argument är svaga, måste jag anse att detsamma gäller också Lyséns argument det.

Om Lyséns ärende är att försvara Israel, gör han landet ytterligare en björntjänst till den björntjänst som kapningen redan var. Ibland måste man tala om elefanten i rummet. Jag tillhör dem som principiellt tycker att den moraliska rätten ligger på Israels sida, då the Palestinians never miss an opportunity to miss an opportunity. Det är dock det principiella perspektivet.

I detaljerna gör Israel sig skyldigt till en arrogans gentemot alla folkrättsliga regler som utgör grundstommen i den internationella anständigheten. Den nuvarande regeringen saboterar medvetet och målmedvetet alla öppningar för en positiv utveckling som finns. Den allmänna opinionen i Israel har funnit sig tillrätta i en offermentalitet som har vissa grunder, men som i sin konkreta utformning är sorgligt patetisk.

Att ”hjälpa” en vän genom att försvara dennas oförsvarliga beteende, är en i längden mycket oklok strategi, eftersom den riskerar att ge vatten just på de kvarnar som i längden kommer att mala ner samma vän. Lysén borde åtminstone mildra tonen och skippa personangreppen mot en person som han tydligen tycker illa om. Om det är den israeliska saken som han vill värna om, borde han argumentera långt mer stringent och kyligt än vad han gör.

Då kanske man till och med skulle hitta en viss substans i hans juridiska argumentation.

*****

Uppdatering: En läsare tipsade om det israeliska utrikesdepartementets hemsida där en förklaring finns hur Israel ser på saken. Denna förklaring är så välskriven och tätt argumenterad – till skillnad alltså från Lyséns text – att jag inte kan eller vill argumentera för eller emot den. Det får andra göra som är mera kunniga än jag. Jag vill dock påpeka att jag fortfarande har svårt att se det berättigade i den ganska våldsamma aktionen: även under krigets folkrätt är det svårt att acceptera det brutala övertagandet av konvojens fartyg. På denna punkt är vi dock inne i vad som verkligen konkret hände ombord på fartygen, och där litar jag faktiskt inte på någon part, inte på de partiska och ofta anti-israeliska personer som fanns ombord och inte heller på den israeliska militären, som har alla skäl i världen att ljuga.

Read Full Post »

Vidrigt och kanske ett klart folkrättsbrott

Israel bordade alltså i natt fartygen som ingår i Ship to Gaza (se Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här). Det rapporteras om 16 döda. Den israeliska aktionen är förstås på alla sätt vidrig.

Jag bekänner mig som Israel-vän, och jag har förståelse för att Israel uppträder rätt aggressivt, eftersom landet har ett extremt utsatt strategiskt läge. Men att man i den arabisk-israeliska konflikten tenderar till att principiellt komma ner på den israeliska sidan, innebär inte att man försvarar, kan försvara eller bör försvara enskilda aspekter av den israeliska politiken. Det finns mycket att säga om detta, men denna blogg är inte platsen för det: det räcker att säga att den israeliska aktionen hade varit politiskt oklok – för att uttrycka saken milt – om ingen hade dött, och är fullkomligt oförsvarbar nu när människor fått stryka med. Så långt det politisk-moraliska.

Inte heller juridiskt går dock den israeliska aktionen att ens tillnärmelsevis att försvara. Enligt rapporteringen skedde aktionen på internationellt vatten. Vad stater får göra och inte göra till sjöss, styrs av den internationella havsrättskonventionen, eller snarare, den internationella havsrättskonventionens bestämmelser anses avspegla den folkrätt som skulle gälla även om ingen havsrättskonvention fanns. Den anses utgöra ett uttryck för folkrättslig sedvanerätt.

Enligt Art. 110, första stycket, i konventionen, får krigsfartyg på internationellt vatten endast borda ett annat fartyg i följande situationer:

(a) the ship is engaged in piracy;
(b) the ship is engaged in the slave trade;
(c) the ship is engaged in unauthorized broadcasting and the flag State of the warship has jurisdiction under article 109;
(d) the ship is without nationality; or
(e) though flying a foreign flag or refusing to show its flag, the ship is, in reality, of the same nationality as the warship.

Inget av detta var fallet. Israel hade ingen som helst rätt att borda fartygen, i vart fall inte där det skedde.

Det hela kommer i ett helt annat läge om aktionen skedde på israeliskt vatten: då har Israel en helt annan frihet att borda fartyg. Att skjuta skarpt ombord på utländska fartyg är dock fortsatt moralisk-politiskt en vidrig åtgärd, och juridiskt åtminstone tveksamt.

Nu medan jag skriver detta, sägs i Ekot att den israeliska militären påstår att dess soldater attackerats av folk ombord på fartygen, och att man därför öppnade eld. Helt bortsett ifrån att det är något oproportionerligt att öppna eld när man anfalls ens med järnrör (vilket dels förutsätter att den israeliska militären inte ljuger, vilket man inte kan förutsätta) – vad sägs om att använda gevärskolven istället? Israeliska kommandosoldater har en förstklassig närstridsutbildning som man kanske kunde ha gjort bruk av istället för att skjuta skarpt.

Israels agerande är oursäktligt, och att kalla det för ett politiskt självmål, är väl närmast ett skämt. Denna israeliska regering bör närmast liknas vid ett kriminellt gäng, och den internationella reaktionen bör motsvara detta.

Och, som sagt: detta säger en Israelvän.

*****

Uppdatering: Se också denna ledare i israeliska Ha’aretz.

Read Full Post »

Greklands bekymmer

Den grekiska tragedin fortsätter. Enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter blir någon form av statsbankrutt allt svårare att undvika för landet, med följder för både enskilda länder och Eurosamarbetet som är ytterst svåra att överblicka. Det som inte framgår av tidningsrapporteringen är, vad det här egentligen handlar om, hur det här fungerar i sina grunder, och jag vill därför göra ett försök att kort (fast det blir långt) skissera varför – rent ekonomiskt och rättsligt sett – Grekland är i svårigheter.

Ett lands budget finansieras i huvudsak genom skatter – eller borde i huvudsak finansieras genom skatter. Knappt någon stat av västerländsk välfärdsmodell har pengar att betala alla sina åtaganden ur egen ficka, och alltså tar man upp lån. Lån kan man ta upp på många olika sätt.

Det klassiska sättet var att gå till banker (det var bland annat så Barclays och Rothschild på 1700- och 1800-talen gjorde sin förmögenhet).  ”Problemet” ur staters perspektiv med denna lösning är tvåfalt. Dels är även bankers resurser begränsade, så att därmed lånen och på den omvägen finansieringsmöjligheterna för välfärd begränsas, dels – och det är nog det som är värre – utgör de banker som kan låna till staters åtaganden ett ganska litet gäng. Sådana små grupper av kreditorer kan lätt samordna sig och sätta press på en stat att göra än det ena, än det andra som borgenärerna tycker är lämpligt.

Ett annat sätt att ta upp lån som ger staterna mer rörelsefrihet är att gå direkt till den del av allmänheten som är beredd att investera i statspapper. Man går alltså till börsen: staten säljer skuldförskrivningar. Dessa skuldförskrivningar kostar en viss summa pengar (säg: 100 kr.) och löper över en viss tid med viss ränta. I slutet av löpperioden skall skuldförskrivningen inlösas, det vill säga att köparen får tillbaka sina pengar. Vinsten för köparen av pappret är räntan under löptiden: köparens pengar görs alltså räntebärande på ett liknande sätt som när de sätts in på ett bankkonto.

Den säljande staten får alltså in pengar för att täppa till luckor i budgeten och köparna får räntebetalningar under ett visst antal år. Statsskulden kan sedan regleras genom att sälja eller köpa upp skuldförskrivningar. Fördelen för staten när många små investerare köper skuldförskrivningar – jämfört med när några stora banker gör det – är att de små investerarna har svårt att samordna sig och att gemensamt kräva en viss ekonomisk politik av den säljande staten. Man pulveriserar motståndet, helt enkelt. Förfarandet har en nackdel också, men den kommer jag till. Tills vidare kan konstateras att nästan alla stater i Väst använder sig av möjligheten att sälja sina skuldförskrivningar på värdepappersmarknaden.

För att det skall finnas köpare för en stats papper, måste några villkor vara uppfyllda. Köparna måste framför allt vara något så när säkra på att den ränta som pappret enligt sin lydelse betingar verkligen kan betalas, och på att skuldförskrivningen i slutet av löpperioden köps tillbaka. Börjar köparna bli osäkra på huruvida dessa villkor uppfylls, kommer de att dra sig för att köpa de ifrågavarande pappren. Den som redan har köpt sådana papper, kommer att vara frestad att sälja dem till någon som är mera benägen att ta risker. Detta innebär att kretsen av potentiella köpare minskar – bara de mest riskbenägna blir kvar – och att staten alltså inte kan ta upp lika stora lån som när många köper: underlaget av tillgängligt kapital minskar helt enkelt i takt med att antalet köpare avtar.

I detta läge kan staten försöka att sockra budet. Man kan till exempel sälja pappren billigare än som framgår av deras lydelse, så att den som köper pappret får mera tillbaka än hon investerat. En förbindelse som ger 100 kr. när den skall lösas in i slutet av löptiden kan exempelvis säljas för 90 kr. Det andra man kan göra är att höja räntan: risken att inte få tillbaka sina pengar är lika stor, men kan man köpa en chans att tjäna riktigt mycket pengar, är fler villiga att ta en risk. Får jag, i dagens läge, 14 procents ränta på en tillgång när jag för andra tillgångar kanske får 3 procents ränta, är jag kanske villig att ta en risk med några av mina pengar. Går det, så går det, och förlorar jag inte pengarna, tjänar jag en rejäl hacka.

Problemet för den säljande staten är att det blir dyrt. Det är precis som för privatpersoner: lånar man mot dyra ränteprocent, äts en stor del av ens budget upp av kostnader för räntebetalningar, men påföljd i värsta fall att man måste ta nya lån bara för att kunna betala ränta och amortering på de gamla. Det hela riskerar alltså att bli en ond cirkel, där lånebehov föder lånebehov.

Det är detta som hänt Grekland. Grekland har inga pengar att betala räntorna på sina lån och att samtidigt betala det välfärdssystem som byggts upp i landet. Någonstans måste man nu spara för att få ihop budgeten, annars blir skulderna bara större och större, med risk för att i slutändan ingen vill ha med Grekland som motpart att göra längre.

I det läget finns några möjligheter. Man kan omförhandla lånen, vilket är ett ganska klassiskt sätt att ta sig ur en kris. Nu visar sig dock nackdelen med massmarknaden: det är jättesvårt att samordna alla långivare så att man kan omförhandla lånen. Enligt privaträttsliga principer kräver en förändring av ett avtal alla parters godkännande, och det är alltså närmast omöjligt att lyckas få ett sådant godkännande på en massmarknad som den för statsskulder. Alltså måste man hitta ett sätt som inte vilar på privaträttsliga mekanismer.

Alternativet är att staten helt enkelt förkunnar att man inte kommer att betala hela eller någon del av sina skulder. Det är inget juridiskt problem att göra det, eftersom det inte finns några riktigt bra medel för att komma åt en suverän stat som förklarar sig ovillig att betala sina skulder. Man kan förvisso gå till domstol eller initiera ett skiljeförfarande, men förlorar staten där, är ju inte sagt att den kommer att betala. Det är dessutom svårt till omöjligt att utmäta statliga tillgångar i utlandet (exempelvis en ambassadbyggnad). Men det är det mindre problemet.

Det som blir det stora problemet, är framtiden: en stat som en gång visat lång näsa åt investerarna kommer att ha svårt att i framtiden övertyga investerarna att låna nya pengar. Genom att förklara att man inte tänker betala, sanerar man alltså kvickt sina skulder, men man täpper samtidigt eftertryckligt till penningkranen för framtiden. Ingen jättebra idé, alltså.

Det sista alternativet är att spara pengar någon annanstans, så att man kan fortsätta betala sina räntor och amorteringar och ge investerarna ett lugnande intryck av att skulderna kommer att betalas. Då kommer antagligen räntorna att sjunka och hela statsskulden bli lättare att bära.

Problemet med det alternativet är att det som man kan spara på är – välfärdssystemen, med den politiska kostnad det innebär för en demokratiskt vald politiker att berätta för väljarna att man skär ner på sjukhus, pensioner, a-kassa och annat för att kunna betala utländska investerare. Resultatet blir lätt de upplopp som vi på senare år sett på olika håll i Europa.

Ingen angenäm sits, alltså, och man kan förstå att grekiska politiker är desperata. Samtidigt måste man dock också påminna om att grekiska taxiförare gick i strejk för att regeringen tänkte avkräva dem kvitto på sina utgifter. Med andra ord gällde strejken möjligheten att fuska med skatten. Grekiska arbetstagare har rätt att gå i pension vid 60-årsåldern, en förmån som inte ens kommer relativt välmående tyskar eller svenskar tillgodo. Greklands statsförvaltning är korrupt och ineffektiv, och den grekiska välfärdsstaten åtminstone fläckvis mycket mera generös än landet rimligtvis har råd med.

Därmed inte sagt att jag tycker att Greklands välfärdsstat måste skäras ner. Som sagt finns andra alternativ, däribland en inställelse av betalningarna eller en statsbankrutt. Man kan också försöka att omförhandla lånen, men med tanke på att man under flera år fuskat med statistiken hellre än att erkänna problemet, är tidsramen nu så kort att detta inte ser ut att vara ett framkomligt alternativ med tanke på de många investerare som måste vara med på båten.

Alla dessa alternativ har alltså sitt politiska pris. Det finns ännu ett alternativ, och det är att Euroländerna ingriper och betalar åt Grekland. Även detta alternativ har dock ett pris: dels ger det inte Grekland något incitament att göra något åt sina ekonomiska problem, så att dessa kommer att upprepas, dels blir det svårt att förklara för tyskar som måste jobba tills de är 65 varför de skall betala för att greker skall få gå i pension vid 60. Det politiska problemet skjuts alltså från Grekland till andra länder. Klart att dessa länders politiker inte vill hjälpa så gärna.

Samtidigt ligger ett politiskt pris också i Euroländernas inaktivitet. Genom att marknaderna ser att Eurosamarbetet inte är någon garanti för att enskilda medlemmars skulder betalas, blir trovärdigheten hos samtliga Euroländer med dålig ekonomi sämre. Investerarna vet ju att ingen kommer att komma till undsättning. Med andra ord är Grekland ett test case för att se vad Euroländerna kommer att göra. Gör de ingenting, kommer turen snart till andra länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Storbritannien – som samtliga är i ungefär samma statsfinansiella situation som Grekland. Försök att tänka er vilka följder för marknaderna det skulle ha om Storbritannien tvingades ställa in sina betalningar, och ni fattar allvaret i den grekiska krisen.

Jag har ingen rekommendation för någon i det här läget. Jag ser bara en enda stor rävsax som samtliga inblandade sitter i och ingen bra utväg. Interesting times, minsann.

Hoppas bara att de inte blir för intressanta, dessa tider.

Read Full Post »

Offentligt ACTA-utkast

Dagens Nyheter rapporterade igår eftermiddag om att förslaget till ACTA-avtal nu offentliggjorts. ACTA står för Anti-Counterfeiting Trade Agreement och skall bli ett internationellt avtal i vilket de deltagande staterna förbinder sig att gemensamt skydda immaterialrätten. Det har varit en hel del debatt om de hittills hemliga förhandlingarna, och Dagens Nyheter rapporterar också lugnande att inga fildelare skall stängas av enligt franskt mönster. Så skönt.

Jag har förstås inte hunnit mer än att skumma förslaget – jag är för närvarande föräldraledig och barnen kör med mig så att knappt någon tid för ordnade tankar finns kvar. En första snabbspolning indikerar dock att förslaget som det ligger nu inte tycks innebära några revolutionerande nyheter för svensk del. Nyheten ligger i att det rätt så aggressiva försvaret av immaterialrätten skall få ytterligare en internationell dimension.

De verkligen bindande delarna av förslaget – de artiklar som innehåller ordet shall, snarare än may, som är mera tillåtande än befallande – är inte särskilt uppseendeväckande. Det handlar om interimistiska åtgärder före process (alltså bevissäkring – vilket för svensk rätts del inkluderar den misslyckade IPRED-lagen – och bevarandet av status quo), om förstörelse av gods som gör intrång i immaterialrätt och så vidare. Såvitt jag så här efter en ytlig genomgång kan bedöma, krävs knappt ens lagstiftningsåtgärder i Sverige för att tillfredsställa de centrala ACTA-kraven.

Något mera uppseendeväckande är de tillåtande artiklarna. (Här kan man i och för sig fråga sig varför ett internationellt avtal måste tillåta det som stater enligt folkrätten ändå får göra, nämligen att lagstifta i stort sett som de behagar, men låt gå.) I artikel 2.13 talas till exempel om en rätt för myndigheter att informera privata rättighetsinnehavare om detaljer avseende transporter av gods som kan antas göra intrång i en immaterialrätt.

Den enda meningen jag kan se med bestämmelsen är att tull- och polismyndigheter blir privata rättighetsinnehavares förlängda arm. Genom en underrättelse från myndighetens sida får rättighetsinnehavaren möjlighet att föra en civilrättslig talan mot den presumtiva utövaren av intrånget. Med andra ord får i de stater där bestämmelsen genomförs polis och tullverk i uppdrag, inte bara att vaka över att straffbud följs, utan också över att privata får möjlighet att på privat väg genomdriva sina rättigheter. Jag är inte säker på att jag tycker om denna outsourcing av privatpersoners intresse att hävda sina civila rättigheter.

Bestämmelsen må vara formulerad som ett may – alltså tillåtande – men det politiska trycket att genomföra bestämmelsen kommer nog att bli stort: ”Varför har ni gått med på den texten när ni inte vill genomföra en sådan åtgärd?” Här tror jag att det kan krävas fler och ganska ingående bedömningar av, inte bara den juridiska, utan också den politiska framtiden för ACTA innan det känns helt bekvämt att Sverige biträder avtalet. I sammanhanget kan uppmärksammas att det skall finnas ett sekretariat som följer avtalets implementering i konventionsstaterna, och att detta sekretariat med intill visshet gränsande säkerhet kommer att bi en egen politisk kraft som driver ACTA:s grundläggande verklighetsbeskrivning.

En annan artikel där jag fastnar redan vid en ytlig granskning av texten är propagandaartikeln 4.4. Enligt denna artikel förbinder sig konventionsstaterna att bedriva offentlig propaganda och utbildning avseende immaterialrättens stora betydelse. Detta tycker jag är rätt illa.

Dagens politiska majoritet må stå bakom den reellt existerande immaterialrätten, alternativt står en tillräckligt stark minoritet bakom dessa rättigheter. Immaterialrätten är dock politiskt omstridd åtminstone till sin omfattning (om än kanske inte till sin existens i princip), och motståndarna håller på att bedriva ett träget politiskt arbete för att få ändringar till stånd.

I detta läge ser ACTA ut att kapa konventionsstaternas resurser för att sprida den ena sidans politiska budskap, nämligen att immaterialrätten är underbar och måste bevaras och utökas. Jag vill inte positionera mig i den egentliga politiska striden – jag är dock missnöjd med att immaterialrätten hela tiden utökas på ett sätt som för mig framstår som åtminstone svårmotiverat – men jag blir lite skrämd när stater ingår folkrättsligt bindande förpliktelser att bedriva åsiktspropaganda åt ett bestämt håll. Myndigheter skall genomföra demokratiskt givna uppdrag och bidra med expertkunskap, men inte bedriva åsiktsreklam.

Det sistnämnda är måhända en politiskt sett borgerlig åsikt (senast uttryckt i en debattartikel i Svenska dagbladet i fredags förra veckan), men jag vill ändå anta att det rör sig om en fundamental fråga där i slutändan alla politiska åsiktsriktningar egentligen torde ha samma intresse. Jag tror (och hoppas) alltså att det inte är en borgerlig åsikt.

Lika lite som staten skall bedriva åsiktspropaganda för ACTA, bör staten bedriva åsiktspropaganda för feminismen eller för aktieägandet eller för djurens rätt eller för minskade skatter. Detta bör de politiska aktörerna stå för: statens myndigheter bör, så långt det går, bidra med faktaunderlag för debatten och i övrigt verkställa demokratiskt givna uppdrag vars utformning som sådan myndigheten inte bör tillåtas påverka.

I annat fall riskerar nämligen det som är gemensamt – det allmänna, alltså staten eller ”samhället” – att användas för det som är enskilt, nämligen en viss politisk åsikt. Att Sverige i ett folkrättsligt traktat skall binda sig för att ha åsiktspropagerande myndigheter är illa.

Djävulen bor som vanligt i detaljerna, och det här förslaget innehåller ännu så länge många olika formuleringar och valmöjligheter. Det är dock bra att det offentliggjorts så att det kan diskuteras. I denna debatt måste samtliga olika varianter som förslaget tillåter diskuteras, och man bör av principskäl utgå ifrån extremlägena, alltså ett mycket svagt eller ett mycket starkt samarbete.

Det må nämligen vara osannolikt att extrema saker händer, alltså att ACTA får en extrem utformning åt någotdera håll, men som finanskrisen lärt oss, är det osannolika ändå hyggligt sannolikt.

Read Full Post »

En större roll för FN löser inte problemen

Mikael Baaz och Niclas Lantz skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om Afghanistan och den NATO-ledda FN-insatsen där. Författarna är kritiska, och det – om jag förstår saken rätt – på två inbördes relaterade grunder. För det första anser författarna att insatsen i Afghanistan militariserats genom att NATO fått ta över den operativa kontrollen, för det andra anser författarna att FN, och därmed civila insatser, måste ges en större roll i landet.

Jag håller med om att ett försök att enbart med militära medel framtvinga fred i ett land är dömt att misslyckas: för att lyckas krävs så omfattande militära insatser för att kontrollera hela befolkningen att ingen militär makt i världshistorien någonsin haft framgång med ett sådant projekt annat än tillfälligt. Vill man från utsidan framtvinga fred i ett land där krig råder, måste (1) militära och civila insatser följa varandra åt, måste (2) en väsentlig del av landets befolkning vara införstådd både med de militära och de civila insatserna, och måste dessutom (3) antagligen finnas en redan utbredd krigströtthet som får de stridande parterna inse att de har mer att vinna vid förhandlingsbordet än på slagfältet. Enligt min mening brister samtliga tre förutsättningar i Afghanistan. Författarna pekar i sin artikel på den första förutsättningen och anvisar en stärkt roll för FN som lösning. Jag är kluven.

Å ena sidan håller jag med om att det är olyckligt när en mycket specifikt västlig organisation som NATO blir en underleverantör till FN av sådan betydelse att det är oklart huruvida det är FN:s eller NATO:s operation vi talar om. Å andra sidan andas artikeln en viss romantisering av FN som jag inte delar.

FN utgör en del av det folkrättsliga systemet som sjösattes efter 1945 för att garantera fred i världen. Tanken var att FN i motsats till dess föregångare NF (Nationernas förbund) skulle ha tänder och skulle kunna ingripa när ett förhållande mellan stater blir så dåligt att krig hotar. Detta vällovliga syfte har fått åtskilliga personer i Sverige – i de andra länder i vilka jag bott (Tyskland, Brasilien och Storbritannien) är tonen mera cynisk – att tro att FN är något slags världsregering eller av staterna oberoende kraft som gör gott i den internationella politiken.

Faktum är att FN inte blir större än de käbblande nationalstater som ingår i förbundet. De länder som råkade vara stormakter i slutet av 1940-talet har ett veto i säkerhetsrådet och använder detta öppet och ganska skamlöst för att driva sina nationella intressen. Generalförsamlingen har under vissa perioder mest varit en klubb mot allt möjligt och för ganska litet. Tittar man dessutom på vissa av de beslut som generalförsamlingen fattat, kan den mest demokratiskt sinnade personen tappa respekten för världssamfundet. Den numera avskaffade Kommissionen för de mänskliga rättigheterna hade kapats av en mängd länder såsom bland annat Zimbabwe som inte har något som helst intresse av att de såkallade mänskliga rättigheterna genomdrivs. FN är en internationell arena, inte någon internationell regering. FN:s verklighet är mycket annorlunda än den rosaskimrande teori på vilken organisationen vilar.

Enligt min mening ligger FN:s stora betydelse i att det erbjuder ett forum där stater träffas som annars inte skulle ha kontakt med varandra. Israels själva existens accepteras exempelvis inte av 19 av FN:s 192 medlemsstater (se denna intressanta artikel i The Economist avseende vad som utgör en stat), men ändå är Israel medlem i FN sedan 1949. FN erbjuder ett neutralt forum, vilket är nog så betydelsefullt. FN har också haft framgångar på de områden inom folkrätten och den internationella politiken som inte har så mycket med krig och fred att göra, såsom exempelvis humanitära insatser och registrering av sina medlemmars internationella avtal, så att det finns ett centralt register över folkrättsliga traktat.

Afghanistan handlar dock om krig och fred, handlar om inflytande i Centralasien, handlar om kontroll och undertryckande av opiumhandeln och handlar om Västs civiliseringsprojekt (take up the white man’s burden) att sprida sin syn på hur stater och deras rättssystem bör organiseras, förmodligen i den ordningsföljden. När det rör sig om geopolitiskt inflytande i ett område som åtminstone sedan Alexander den stores tid inte verkligen erövrats med militära medel, kan dock inte ett ökat inflytande för FN rädda en ganska hopplös och invecklad militär och politisk situation. Det finns för många aktörer som inte själva har något intresse av Afghanistan men som skulle glädjas åt att se USA och Väst misslyckas, för många aktörer som har egna intressen i området som ibland sammanfaller och ibland står emot USA:s och Västs, för många aktörer som har ett intresse av att alla stater – även djupt osympatiska som talibanernas Afghanistan – lämnas ifred för att ett stort kollektiv som FN skulle kunna lyckas där ett ganska litet och därför mer hanterbart kollektiv som NATO misslyckas.

Jag tvivlar som sagt inte att det behövs fler civila insatser i Afghanistan. Det är inte där mitt problem ligger. Jag tvivlar på att sådana insatser allena kommer att vara tillräckliga för att stabilisera ett land som i huvudsak varit instabil sedan slutet av andra världskriget, och jag tvivlar framför allt på att FN är det organ som kan lösa Afghanistans problem.

FN är en viktig och central folkrättslig skapelse. Det är dock inte ett lämpligt politiskt instrument för att lösa komplexa politiska problem i områden där en uppsjö nationella intressen möts. Därmed inte sagt att NATO är mera lämpligt.

Utan bara att vi bör sluta ge FN mer ansvar än organisationen kan hantera.

Read Full Post »

Grekland och storbankerna

Enligt Svenska dagbladet har euroländerna nu efter mycket om och men, och efter starkt motstånd från Tyskland, enats omkring att garantera ungefär hälften av den skuld som Grekland i år måste lägga om. Kanske är det min tyska börd som spökar, men jag är kritisk, och det trots att det grekiska problemet kan få enorma konsekvenser också för andra euroländer. Den grekiska regeringen har spenderat pengar som landet inte har: välfärdsstaten är av central- eller nordeuropeiskt snitt, fast landet inte är ens i närheten av Tysklands eller Sveriges BNP. Det är denna frikostighet med medel som inte fanns som nu straffar sig.

Ett lån är, ekonomiskt sett, en inteckning av framtida inkomster. När jag tar ett lån, använder jag mig idag av pengar som jag skall tjäna in i framtiden. För långivaren är det tvärtom: långivaren har idag pengar som hon inte behöver och ger dem till mig i syfte att förstärka sina framtida inkomster. När jag alltså tar ett lån, minskar jag mina framtida inkomster, och betalar jag inte tillbaka lånet, har jag ökat mina inkomster idag, men minskat någon annans inkomster imorgon.

Detta kan man nu se på olika sätt. Ett sätt att se på saken är att den som kan avvara pengar idag tydligen inte behöver dem, och alltså har en moralisk förpliktelse att dela med sig till andra som behöver pengarna. I så fall bör det inte finnas någon återbetalningsskyldighet, eftersom man omfördelar kakan, från den som har mycket, till den som har lite. Problemet med detta sätt att se saken är att man då också säger att ingen skall spara: den som spar, har ju för mycket idag. Denna hållning leder till att man för all framtid måste hålla koll på vem som tjänar vad och omfördela pengarna. Detta kräver en rätt stor byråkrati, och det gör det svårt för någon över huvud taget att samla på sig sådana medel att hon kan investera i stora projekt som skulle kunna öka allas välstånd över tid. Man skapar med denna hållning med andra ord ett samhälle som måhända vid varje given tidpunkt är rättvist i fördelningshänseende, men som på sikt kommer att stagnera, så att man i slutändan kommer att behöva fördela bristen, snarare än överflödet.

Ett annat sätt att se saken är att det är helt ok att idag använda pengar som man tjänar först imorgon, men att man inte skall kunna öka sin inkomst sammantaget över hela livet. Med andra ord måste man betala tillbaka de pengar man lånat. Kan man inte betala tillbaka, måste man sälja det man har. Detta sätt att se saken har den fördelen dels att sparandet lönar sig – man kan genom att ge lån till andra omfördela sitt överskott idag till sig själv imorgon och samtidigt möjliggöra investeringar som annars inte skulle bli av – dels att man skapar incitament att använda lån (om man nu vill ta dem) på ett sätt som innebär att man tjänar mer och alltså i framtiden både kan betala tillbaka lånet och själv uppleva en statusförbättring. Nackdelen är att detta sätt att se saken tenderar till att cementera inkomstskillnader: den som har lite, kommer inte att få något av andra, den som har mycket, kommer även i framtiden att ha mycket.

Inget av de två synsätten är alltså invändningsfritt. Moderna samhällen av europeiskt snitt har därför valt att delvis förena de två synsätten: staten tar via skattsedeln hand om fördelningen mellan rik och fattig, medan för varje enskild individ fortfarande gäller att man skall betala tillbaka det man lånat. Detta funkar något så när hyfsat, även om vi alltid kommer att bråka om precis hur mycket omfördelning och hur mycket eget ansvar för sin ekonomi man skall ha. Kompromissen mellan de två synsätten är inte naturgiven och måste alltid omförhandlas.

Det som Grekland dock gjort nu är att man genom sina lån inte bara omfördelat mellan rika och fattiga i Grekland (vilket man för övrigt inte gjort, eftersom den grekiska statsförvaltningen är notoriskt korrupt), utan att man genom lån också dragit in andra i denna fördelning, folk som inte fått rösta i Grekland och som inte fått vara med om att besluta hur pengarna skall användas. Grekland har alltså inte levt på sina egna, utan på andras tillgångar. När euroländerna nu garanterar Greklands skuld (eller åtminstone hälften av den), får alltså tyska, franska och nederländska skattebetalare vara med om att finansiera, inte bara sina med-borgare, utan också människor i Grekland som aldrig någonsin kommer att behöva ge något till tyska, franska eller nederländska skattebetalare.

Grekerna kommer dessutom att lära sig att det inte finns någon anledning att leva efter matsäcken: när det verkligen kniper, kommer ju andra att hoppa in i bräschen. Detta kallas på ekonomiska ”moral hazard”: om man vet att ens handlingar inte har några konsekvenser, finns ingen anledning att vara försiktig. Jag anser att detta är betänkligt och faktiskt ganska bekymmersamt.

På en blogg vars åsikt jag över huvud taget inte delar görs dock en intressant koppling i detta sammanhang. Räddningspaketen för de internationella storbankerna innebär nämligen exakt samma sak som lånegarantierna för Grekland – en moral hazard. Debatten vad gäller storbankerna bör nämligen vara exakt densamma som den som nu gäller Grekland: hur kan det gå an att bankerna tar lån och alltså intecknar framtida inkomster och att de sedan, när de satsat de lånade pengarna på värdelösa projekt, skickar notan till någon annan, nämligen skattebetalaren?

Svaret är att storbankerna utgör så stora spelare i det finansiella systemet att vi inte klarar oss utan dem, och att bankerna dessutom är skyldiga så mycket pengar till så många att en konkurs i en storbank hotar att dra med, inte bara banken, utan också en mängd småsparare och mindre företag. Too big to fail – för stora för att gå i konkurs. Nu när bankerna vet att de inte behöver riskera efterräkningar, kan de förstås fortsätta med att dela ut fantasilöner till mediokra anställda (bland vilka också direktörerna räknas) och att riskera pengar i projekt som inte går att räkna hem. Detsamma gäller för Grekland: Grekland som euroland är för viktigt för att gå omkull. När nu Grekland räddas, kommer landet alltså inte behöva reformera sig, utan kan fortsätta leva över sina tillgångar.

Detta innebär att problemen är exakt parallella, och att svaret på problemet därför bör utfalla på samma sätt. Kräver man att storbankerna skall nationaliseras, bör man också kräva att Grekland sätts under förmyndarregering. Kräver man att Grekland skall räddas, måste man i konsekvensens namn också kräva att storbankerna skall räddas. Båda är lika goda kålsupare.

I synnerhet eftersom åtminstone en storbank hjälpt Grekland att fuska med sina räkenskaper. Som sagt, fallen är parallella och aktörerna lika osympatiska i båda fallen.

Read Full Post »

Funderingar om barnkonventionen

Svenska dagbladet innehåller idag dels en allmän artikel om barnkonventionen, dels en debattartikel av flera olika organisationer som engagerar sig i barns rättigheter, där brister i Sveriges uppfyllande av konventionen påtalas. Jag är ingen expert på barnrättigheter, och jag är allmänt mycket tveksam till det ofta rätt så allmänt hållna snacket om rättigheter på längden, tvären och i djupet, eftersom det ofta saknas en känsla för att rättigheter alltid är begränsade på något sätt och aldrig är absoluta. Jag kan alltså inte säga mycket i sak om själva konventionen. Det jag dock kan göra, är att fundera lite på bakgrunden till artiklarna, där två inslag ger upphov till ytterligare frågor.

Den ena frågan är varför man över huvud taget måste göra en konvention till lag. Innebär inte det att man så att säga förringar konventionen, från att ha varit folkrätt och alltså bindande allmänt, till att bli en vanlig svensk lag?

Nja, inte riktigt. För det första är en konvention i all regel inte bindande för någon stat innan den ratificerats av statens parlament. Det innebär att regeringens underskrift på en konvention (som utgör ett folkrättsligt avtal) allena inte är bindande, utan att parlamentet måste ge sitt godkännande. Med andra ord kan en stat glatt låta sin regeringsföreträdare skriva under en konventionstext (då syns man nämligen också på fotot och kan få politisk cred för det) och sedan tyst och stilla strunta i att ratificera konventionen, varigenom den aldrig blir bindande för staten. Detta innebär att konventioner inte är bindande för alla, utan bara för dem som ratificerat dem.

Ok då. Men Sverige har ju ratificerat konventionen, då binder den väl rimligen alla i Sverige? Nja, inte det heller, faktiskt.

Inom folkrätten finns två uppfattningar, och båda är fullt accepterade. Den ena uppfattningen är att när en stat ratificerat en konvention, denna är bindande för alla medborgare i landet. Nederländerna har exempelvis denna uppfattning. Problemet med denna uppfattning är att enligt traditionellt sätt att se saken enskilda medborgare inte är delaktiga i folkrätten: det är bara stater. Med andra ord berör folkrätten endast staten som juridisk konstruktion, inte dess medborgare. Det innebär att det blir lite konstigt att låta medborgare få rättigheter och skyldigheter genom en internationell konvention bara för att deras stat ratificerat den: medborgarna har inget med konventionen att skaffa.

Därav följer den andra uppfattningen, nämligen att staten är bunden av konventionen gentemot andra stater, men att konventionen inom staten själv inte har någon som helst vidare verkan. Detta är Sveriges uppfattning. Sverige har alltså enligt svensk uppfattning som stat en förpliktelse mot Argentina att uppfylla barnkonventionen, men denna förpliktelse angår inte Alva eller Bertil i Sverige. Staten och medborgarna är två olika personer, och den enas skyldigheter är i detta sammanhang inte den andras rättigheter. Så är det med alla konventioner i Sverige: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blev exempelvis inte svensk lag förrän 1994, och dessförinnan kunde inte svenska medborgare åberopa sina ”mänskliga” rättigheter inför en svensk domstol eller en svensk myndighet.

Personligen kan jag tycka att det ligger ett visst mått av hyckleri i att lova Maldiverna att uppfylla någon viss konvention, men att inte ge konventionens rättigheter till Bengtsson eller Gür. Om man nu ratificerar en konvention, bör denna också komma medborgarna till godo, och det på ett effektivt sätt, nämligen genom att medborgarna kan klaga inför domstol under åberopande av konventionen. Allt annat tycks mig vara ett spel för gallerierna, eller åtminstone ett moraliskt inte helt tilltalande plockande av russinen ur kakan, nämligen av de russin som lagstiftaren i sin höga vishet är beredd att slänga åt medborgarna.

Men: så är det alltså i Sverige. För att vi medborgarna skall få åberopa barnkonventionen direkt, krävs att den blir svensk lag. Därav ropen idag på svensk lagstiftning.

Men här får jag ytterligare ett problem. Barnkonventionen innehåller inga sanktioner. Det innebär att den stat som bryter mot barnkonventionen förvisso riskerar andra staters bannor, men att det inte finns någon skadestånds- eller annan mekanism för att bestraffa en stat som bryter mot sina förpliktelser. Inom folkrätten är detta naturligt: det skulle se konstigt ut om en domstol tillsatt av u-länder skulle få döma ut bestraffningar av i-länder till höger och vänster, eller tvärtom. Staterna är suveräna, vilket innebär att ingen får sitta till doms över dem. (Det finns några undantag här, men de är sällsynta och därför mycket uppmärksammade: det normala är att folkrätten saknar sanktioner för avtalsbrott.)

Inom den svenska rätten skulle detta dock vara konstigt: du får en rätt till utbildning, men när du kräver in den, kan domstolen förvisso säga att du har rätt till utbildning, men den kan inte tvinga kommunen att skaffa en plats åt dig och den kan inte heller utdöma ett skadestånd. Detta håller för närvarande sakta på att förändras, eftersom Högsta domstolen helt enkelt tagit sig rätt att döma ut skadestånd för brott mot Europakonventionen, men jag är alls inte säker på att domstolen skulle göra samma sak för barnkonventionen. Det innebär att det blotta faktum att barnkonventionen görs till lag och därför formellt binder svenska myndigheter inte är någon garanti alls för att den också följs.

Men, vi lever ju i en demokrati: visst följer våra myndigheter lagstiftningen? Nja. Lagen om offentlig upphandling ignoreras med stor regelbundenhet, trots att den har sanktioner. Sekretesslagstiftningen överanvänds: allt möjligt som borde vara offentligt undanhålls medborgarna. Vårdgarantier har en tendens att stanna på pappret. Exemplen kan flerfaldigas. Det är lite si och så med efterlevnaden av lagstiftningen, och en lagstiftning utan tänder är närmast dömd att ignoreras i de viktiga fallen, nämligen i dem då lagstiftningen är störande för staten, kommunen eller myndigheten.

En enkel överföringsåtgärd till lag är därför knappast vishetens sista slut, utan det arbetet måste göras lite grundligare, i vart fall om lagstiftningen skall fungera. Sedan kan man undra.

Är det verkligen förnuftigt att allt mer blir rättigheter i juridisk bemärkelse? Är det så smart att vi måste gjuta etiska och moraliska ställningstaganden i lagtext för att ha en skarpare sanktion tillgänglig än att kalla ett svin för ett svin? Är förhoppningar och målsättningar verkligen ett lämpligt ämne för lagstiftning? Riskerar vi inte att nedgradera lagstiftningen? Bör inte lagstiftningen vara rätt så klar, förutsebar och tillämpbar som möjligt, istället för att utgöra någon form av ”signal” från samhällets sida?

Jag är som sagt dåligt insatt i just barnkonventionen, men jag kan inte låta bli att undra.

Read Full Post »