Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Arbetsrätt’ Category

I förrgår avkunnade Högsta domstolen en dom om jämkning enligt 36 § avtalslagen som jag tycker leder till intressanta följdfrågor. Målet handlade om en frisörsalong som enligt det centrala kollektivavtalet var skyldig att teckna försäkring för sina arbetstagare hos ett visst försäkringsbolag (bolag A). Av kollektivavtalet framgick också att arbetsgivare som inte tecknade försäkring ändå skulle vara tvungna att betala premier för försäkringen från och med det datum då kollektivavtalet trädde i kraft. Kollektivavtalet försökte alltså att ta bort incitamentet för en arbetsgivare att helt enkelt strunta i dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A. Till saken hör också att försäkringsvillkoren hos bolag A, om försäkring hade tecknats där, innehöll en bestämmelse om att tvister avseende försäkringen skall lösas genom skiljenämnd, vilket innebär att en vanlig domstol normalt inte är behörig att slita tvister om avtalet.

Frisörsalongen ville teckna försäkring hos ett annat försäkringsbolag och stämde av detta med fackföreningens lokala avdelning som inte hade några invändningar. Bolag A förde nu talan mot frisörsalongen om skyldighet att enligt kollektivavtalet betala avgifter till bolag A, trots att alltså någon försäkring hos bolag A inte hade tecknats. Frisörsalongen anförde att detta var oskäligt, eftersom försäkring ju hade tecknats hos ett annat bolag: en skyldighet att betala avgifter till bolag A skulle bara leda till dubbla försäkringspremier för frisörsalongen. Frisörsalongen yrkade alltså att dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A skulle jämkas.

Högsta domstolen för ett komplext resonemang i domen. Det första som domstolen gör är att göra en skillnad mellan själva kollektivavtalet och ett enskilt rättsförhållande som uppkommer mot bakgrund av kollektivavtalet. En bestämmelse i ett kollektivavtal kan inte lätt jämkas, det är både lagstiftaren och den juridiska expertisen överens om. Kollektivavtalet är dock något annat än avtalet mellan en enskild arbetsgivare och dennas anställda och andra som kan härleda rättigheter från kollektivavtalet (som bolag A). Detta senare avtal – alltså det enskilda avtalet – kan visst jämkas, och den försiktighet som gäller avseende jämkning av kollektivavtalet gäller inte detta enskilda avtal.

Den andra ribban som domstolen tar sig över är skiljeklausueln i de försäkringsvillkor som gällde för de relevanta försäkringarna hos bolag A. Domstolen anser sig vara behörig att ignorera denna klausul, eftersom ingen av parterna åberopat den. Detta innebär att invändningar mot domstolens behörighet när det finns en skiljeklausul måste åberopas av parterna och att domstolen inte självmant (ex officio) prövar invändningar mot sin behörighet. Samtidigt är det dock det som Högsta domstolen gör i målet genom att resonera om skiljeklausulens betydelse: det ligger enligt min mening en viss självmotsägelse i denna punkt i domen.

Slutligen kommer domstolen till kruxet, till själva jämkningen som frisörsalongen begärt och som domstolen efter ganska långa resonemang anser sig kunna göra i princip. Som sagt grundade frisörsalongen sitt jämkningsyrkande på dels beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen, dels på dubbelkostnaden.

Avseende beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen säger domstolen bara kort och gott att det beskedet inte har avtalsverkan, utan att närmare motivera det. Bakgrunden ligger nog i att den lokala fackföreningsavdelningen inte har rätt att efterge kollektivavtalsenliga skyldigheter för arbetsgivarna, eftersom kollektivavtalet inte är slutet av den lokala avdelningen.

Avseende det andra beskedet säger domstolen – vilket förefaller mig vara riktigt – att merkostnaden i sig inte kan utgöra skäl för jämkning, eftersom man i annat fall skulle behöva jämka kollektivavtalsenliga skyldigheter för varje arbetsgivare som valde att ignorera kollektivavtalet och att istället teckna försäkring hos något annat bolag. Det skulle med andra ord medföra att arbetsgivaren i strid med kollektivavtalets lydelse skulle få valrätt avseende var hon vill teckna försäkring, och den konsekvensen är domstolen inte beredd att acceptera. Frågan är dock om inte detta innebär att det i praktiken ändå blir lika svårt att jämka ett enskilt förhållande som har sin bakgrund i kollektivavtalet som det är att jämka själva kollektivavtalet: problemet att man riskerar att underminera själva kollektivavtalet finns ju alltid.

Detta lämnar oss alltså med ett antagligen rätt litet bolag som försökt göra rätt för sig och frågat den lokala fackföreningsavdelningen om lov innan det tecknade försäkring hos någon annan försäkringsgivare än som angivits i kollektivavtalet. Den lokala avdelningen hade inga invändningar, men kunde inte befria bolaget från sin kollektivavtalsenliga skyldighet att teckna försäkring hos ett visst bolag. Jämkning kan inte heller ske, eftersom avdelningens besked tekniskt sett inte utgör något avtal. Bolaget sitter alltså nu – till synes helt utan att ha haft för avsikt att kringgå sina skyldigheter – med en merkostnad som ytterst förorsakats av den lokala fackföreningsavdelningen (som nog i sammanhanget antagligen måste anses utgöra den starkare parten vis-à-vis bolaget). Konstigt.

Men nu kommer det intressanta. Högsta domstolena avslutar nämligen med orden (i stycke 16):

När det gäller beskedet från [den lokala avdelningen] sammantaget med kostnaden för den försäkring som tecknats med anledning av detta, står det naturliga rättsskyddet att finna på skadeståndsrättens område. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen bör då inte tillämpas.

Med andra ord anvisar Högsta domstolen frisörsalongen att föra ännu en process, den här gången mot den lokala fackföreningsavdelningen, och att göra det på skadeståndsrättsliga grundvalar. Den enda grund som jag kan tänka mig skulle kunna anföras är att avdelningen vårdslöst tillfogat frisörsalongen en ren förmögenhetsskada. Sådana skador ersätts inte rutinmässigt i svensk rätt, utan en dom på ersättning anses normalt behöva anföra särskilda skäl för varför den rena förmögenhetsskadan skall ersättas. Frågan är hur man skall hantera Högsta domstolens avslutande ord.

Högsta domstolen kan knappast genom denna skrivning anses ha bundit sig till någon viss bedömning om målet i sin skadeståndsrättsliga form skulle dyka upp hos den igen, utan bedömningen i den andra processen kommer att behöva göras på de grunder som anförs då. Än mindre har Högsta domstolen bundit upp lägre instanser. Domstolen inbjuder alltså en förlorande part att ännu en gång ge sig in i en process vars utgång alltid är osäker.

Dessutom är fråga efter rättegångskostnaderna. Dessa ser i den publicerade domen inte ut att ha varit särskilt höga, men vi vet inget om den förlorande partens (frisörsalongens) egna kostnader för advokater m.m. Skulle frisörsalongen i förekommande fall kunna få ersättning av den lokala fackföreningsavdelningen också för sina rättegångskostnader i detta första mål, som alltså tydligen enligt Högsta domstolen på fel grund gick mot fel part? Jag är ingen kausalitetsexpert (tjena, Mårten!), men jag har svårt att tro att så skulle vara fallet.

Med andra ord ser det ut som om Högsta domstolen inbjuder en part som just förlorad en antagligen inte helt oväsentlig summa pengar att återfå en del av dessa pengar genom en ny process mot en annan part, och att därvid riskera att förlora ännu mer pengar, nämligen om frisörsalongen skulle förlora också målet mot den lokala avdelningen.

Jag är tveksam till om jag vill beteckna denna inbjudan som särskilt lämplig.

Read Full Post »

Rättvisa löner

Dagens Nyheter har idag en artikel om löne- och arbetsvillkorsskillnader ombord på Stena Lines fartyg. Tydligen tjänar filippinska sjömän endast 18 kronor i timmen och har mycket mindre ledigt än sina europeiska kolleger. ”Diskriminering”, säger de europeiska sjömännen. ”Justa lönevillkor på Filippinerna ”, säger Stena Line.

Problemet är att parterna använder helt olika måttstockar och att ingen av måttstockarna är a priori felaktig. De europeiska sjömännens måttstock är arbetets karaktär: européerna och filippinerna utför samma typ av jobb, men får olika betalt. Samma arbete, olika lön – visst är det orättvist?

Inte om man använder Stena Lines måttstock. Hur väl eller dåligt avlönat ett arbete är, säger rederiet, beror på vilka levnadskostnader man har och hur de allmänna arbetsvillkoren ser ut i hemlandet. Tjänar de filippinska sjömännen exempelvis 3 000 kr. i månaden efter skatt och betalar 1 000 kr. i hyra för sin bostad hemma, utgör den del av lönen som går till bostaden densamma som för europeiska sjömän som tjänar 18 000 kr. i månaden och betalar 6 000 kr. i hyra. Om nu filippinerna skulle tjäna 18 000 kr., skulle de i realiteten tjäna mycket mer än sina europeiska kolleger, då hyran i hemlandet nog inte omedelbart stiger bara för att sjömannen tjänar 18 000 kr. i månaden. Medan europén har 12 000 kr. kvar i plånboken och med dessa pengar måste betala dyrare livsmedel och nöjen med mera, skulle filippinen ha 17 000 kr. kvar i månaden och med dessa pengar betala billigare livsmedel och nöjen än europén. Det är väl knappast uppenbart rättvist heller.

Dessutom finns här mera systematiska hänsynstaganden som inte är direkt beroende av sjömännens lön, utan utgör följdverkningar. Framför allt kan jag tänka på två problem som skulle uppstå om filippinerna skulle få samma lön som sina europeiska kolleger.

Det första är att sjömansyrket skulle riskera bli omåttligt populärt på Filippinerna. Den som anställs av ett europeiskt rederi och får europeiska löner, skulle bli någon form av löneadel och alltså ha dragit den stora vinstlotten i arbetslivets lotteri. Lotten skulle kanske till och med inbringa en större vinst än att utbilda sig till dataingenjör eller något annat yrke som producerar välfärd och/eller jobb på Filippinerna. Höga sjömanslöner kan alltså riskera leda till en speciell sorts brain drain.

Det andra problemet är att filippinska sjömän med europeiska löner helt enkelt inte längre är attraktiva på arbetsmarknaden. Varför bekosta hemresor med mera för sjömän som kommer långväga ifrån när man kan hyra arbetskraft som i slutändan är billigare för att arbetsgivaren inte har samma kostnader för att få hem sjömännen? (Det är vanligt inom sjöfartsbranschen att arbetsgivaren bekostar resan till hemorten och därifrån till fartyget.) Med andra ord skulle samma lön för alla sjömän ombord leda till att filippinska sjömän utkonkurreras, med påföljd att arbetslösheten stiger på Filippinerna. Samma lön för samma arbete riskerar alltså att bli den arbetsrättsliga motsvarigheten till en tullmur: oönskad konkurrens låses ute och svaga länder förblir svaga.

Något liknande gäller ledighetsbestämmelserna, även fast de inte är lika lätta att försvara som löneskillnaderna. Även ledighet innebär ju en kostnad för arbetsgivaren och mindre ledighet en fördel för filippinska sjömän i konkurrensen om jobb inom sjöfarten.

Det som jag kan uppleva som eventuellt upprörande – men det skulle kräva mer information innan jag helt bestämmer mig – är att det här tydligen är fråga om både livrem och hängslen för arbetsgivaren: filippinska sjömän får både en mycket lägre lön än sina europeiska kolleger och mindre ledighet. Sammantaget innebär detta att de blir väldigt mycket billigare än sina europeiska kolleger.

Innan vi skäller ut arbetsgivarna, bör vi dock rannsaka oss själva. Den moderna globalieringen har kunnat åstadkommas till ett närmast obefintligt pris av inflation just för att vi européer lagt ut de okvalificerade och lågkvalificerade jobben på låglönearbetare. Om vi på allvar kräver samma lön för samma arbete, säger vi också att vi är beredda att betala mer för våra kylskåp, våra datorer, våra sjöresor och mycket annat som många av oss redan upplever som dyrt. Vi kommer alltså minska vår egen välfärd. Frågan bör alltså lyda: är vi beredda att fortfarande åka båt till Tyskland eller Finland om vi måste betala 500 eller 1 000 kr. mer för biljetten? Är vi beredda att acceptera att förhållandevis miljövänliga sjötransporter av kostnadsskäl ersätts med biltransporter? Om vi svarar ”nej” på dessa frågor, bör vi hålla tyst om löneskillnaderna.

Klara ställningstaganden till vad som är rättvist är ofta beroende av att vi renodlar frågan till att gälla två eller maximalt tre ganska enkla komponenter mellan vilka vi väljer. Så snart vi gör bilden komplicerad och mångfacetterad, blir våra ställningstaganden svårare och den moraliska frågan har inte längre något lika klart svar. Sjömännens argumentation ställer den europeiska sjömannen A på båten X mot den filippinska sjömannan B på samma båt. Då är det lätt att ta ställning.

När man dock ser implikationerna för både Filippinerna som nationell ekonomi och folk där samt implikationerna för oss själva och för miljön, blir bilden komplicerad och i vart fall jag kan inte längre lika klart ta ställning. Jag hoppas alltså att Uppdrag Granskning ikväll lyckas med att ge en mångfacetterad bild och att vi slipper den simplistiska ”samma lön för samma arbete”-diskussionen.

Jag är dock ganska övertygad om att jag hoppas förgäves.

Read Full Post »

I en språkligt illa utformad debattartikel i Svenska dagbladet idag ondgör sig riksdagskandidaten Helen Törnqvist över fackets makt. Artikeln är till innehållet rätt ointressant, då Törnqvist upprepar en mängd myter, halvsanningar och sanningar som utgör standardbudskapet från borgerligt håll. Facket har för mycket makt, facket hindrar tillväxt. Det finns några få punkter där Törnqvist faktiskt har rätt, men det mesta är rätt missvisande.

Det punkt där Törnqvist har mest rätt tycker jag är frågan om sympatistrejker. Rätten att sympatistrejka innebär att en pizzeria i Malmö kan få se sina medarbetare i strejk för att en elektriker i Kiruna inte vill utbetala avtalsenliga löner. Jag personligen tycker att denna rätt är ett uttryck för en ganska förlegad och dessutom rätt obehaglig kollektivism, där alla arbetstagare och alla arbetsgivare anses stå gemensamma i var sitt läger: pizzeriaägaren i Malmö anses kunna påverka elektrikern i Kiruna, och arbetarna i pizzerian anses ha ett gemensamt intresse med arbetarna i ett elektronikföretag. Jag har liten till ingen förståelse för ett sådant synsätt.

Men, märk väl: detta är ett politiskt ställningstagande. Jag tycker att det är djupt orättvist att dra in en pizzeriaägare som ingenting kan göra åt situationen i en konflikt mellan en elektriker och dennas anställda. Men jag tycker det, jag vet inte att det är orättvist. Andra har andra uppfattningar, andra har legitimt andra uppfattningar. Törnqvist bekräftar alltså med sin kritik av sympatistrejksrätten bara det som vi redan visste efter att ha läst ingressen, nämligen att hon är en borgerlig politiker. Eftersom jag till grundinställningen också är borgerlig – liberal – håller jag med henne. Big surprise.

Sedan till halvsanningarna. LAS anses bromsa tillväxten, eftersom grundregeln enligt LAS är sist in-först ut, att alltså den som sist anställdes först måste gå. Skulle den regeln vara helt oantastlig, skulle det förstås vara ett stort hinder för vilken företagare som helst, men faktum är att regeln är dispositiv. Att den är dispositiv betyder att parterna kan avtala bort den. Med ”parterna” menas här parterna till kollektivavtalet, och det innebär alltså att facket och arbetsgivaren har rätt att komma överens om en annan turordningsregel än sist in-först ut. En arbetsgivare som har ett något så när bra samarbetsförhållande med de fackliga företrädarna och som dessutom har goda argument för eller emot vissa arbetstagare på sin sida, kan normalt få facket med på sin linje. Til syvende og sidst är nämligen facket inte heller intresserat att för en maktpolitisk poängs skull förstöra ett företag och arbetstillfällen. (Undantag finns här, men de är oftast motiverade av allmänpolitiska överväganden och således få till antalet.)

Det som kan uppröra här är att det inte är arbetsgivaren själv som får driva sitt företag. Jag själv anser att det är mer än lite upprörande att det är arbetsgivaren som riskerar sin ekonomiska framtid genom att riskera gå i personlig konkurs – åtminstone i småföretag som inte har råd att omvandla sig själva till aktiebolag – och att fackliga företrädare som knappast riskerar ens arbetslöshet skall få ha ett avgörande ord med i laget om hur denna risk skall hanteras. Enligt min mening borde det sista ordet vara arbetsgivarens, men – återigen – detta är en politisk åsikt, ingen vetenskaplig insikt. Faktum är att en majoritet av svenska arbetsgivare – och i synnerhet storföretag – inte upplever LAS som något större problem. Denna majoritet är förvisso liten (60 procent, vill jag minnas), men det är fortfarande en majoritet. Törnqvist slår ett slag för arbetsgivarna som dessa inte bett henne slå.

Slutligen felaktigheten. Det upprepas från alla politiska håll att det är entreprenörerna som skapar jobb och Sveriges framtid. Trots upprepningarna blir det inte sant, i vart fall inte så generellt. Det är bara få entreprenörer som skapar jobb och livskraftiga företag.

De flesta entreprenörer skapar nämligen enmansföretag. Det tar tid till dess ett företag pålitligt genererar tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja anställda. De flesta nystartade företag kan knappt ens föda sina ägare, än mindre någon anställd. De flesta nystartade företag går dessutom i konkurs inom ganska kort tid, och förstör i konkursen större värden än de någonsin skapat. De flesta entreprenörers samhällsinsats är alltså negativ: entreprenörer förstör större summor än de skapar.

Den typ av företag som normalt skapas är inte heller precis företag i framtidsbranschen. De flesta entreprenörer skapar föga upphetsande företag som bygg- eller andra hantverksfirmor, städföretag eller restauranger. Det är inte sådana företag som kommer att garantera Sveriges framtid som industri- och kunskapsnation. Det som behövs för denna överlevnad är företag inom högteknologi. Dessa företag utgör en försvinnande minoritet bland de nystartade företagen, men om vi någonsin skall uppleva en svensk Google eller något liknande företag, måste satsningarna ske inom högteknologibranscherna, inte generellt för alla företag genom att försvaga LAS. Med tanke på den relativt höga personalomsättning som många högteknologiföretag drabbas av, är frågan om LAS verkligen är ett problem för dessa. Kanske borde i så fall LAS till och med omvändas, så att arbetstagare inte får byta jobb hur som helst. Jag tror inte att Törnqvist verkligen vill gå så långt.

Om Törnqvist alltså vill stödja det svenska näringslivet i det långa loppet, borde hon förespråka riktade stödinsatser till högteknologiföretag, ett avskaffande av stödsystemen för andra entreprenörer (vilka som sagt samhällsekonomiskt utgör en förlustaffär) och närmare undersökningar av vilket arbetsrättsligt system som högteknologiföretag behöver. Det gör hon inte. Istället gnäller hon allmänt över fackets makt.

Det är lätt att misstänka att i bakgrunden spökar känslan att åtminstone LO nämligen gått utöver det uppdrag som förbundet har – att värna arbetstagarnas rätt på arbetsmarknaden – och blivit inte så mycket mer än en socialdemokratisk kampmaskin som med stora sponsorpengar försöker säkerställa att den svenska socialdemokratin är och förblir Partiet (i singularis och med stort ”p”). Klart att man försöker att underminera en politisk motståndare, och det är i valtider också fullkomligt legitimt.

Men det är mindre legitimt att på vägen sprida myter och halvsanningar om arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Politik blir bäst när den baseras på fakta – även när dessa är obekväma – istället för på skrämselpropaganda.

Read Full Post »

Tre poliser i Västerbottens län har av sin arbetsgivare förbjudits att vara politiskt aktiva på förtroendeposter i sin hemortskommun, skriver Dagens Nyheter. Något anmärkningsvärt går Arbetsgivarverket (som förvaltar statens åtaganden som arbetsgivare) på samma linje som polismyndigheten i Västerbottens län. Jag har mycket svårt att förstå resonemanget.

Det börjar med att friheten att engagera sig politiskt förstås gäller för oss alla. Skulle en privat arbetsgivare få för sig att förbjuda sina anställda att vara aktiva i politiska partier och/eller ha kommunala eller statliga förtroendeuppdrag, skulle det genast ta hus i helsicke, och det med rätta. Det finns ingen som helst anledning på den här punkten att tillåta staten att göra det som den förbjuder privatpersoner att göra.

Det andra är att jag har ytterligt svårt att förstå hur förtroendet för polisen som myndighet påverkas av att en av dess anställda sitter i socialnämnden i en kommun. Blandar polismannen i fråga ihop sitt politiska uppdrag och sina tjänsteåtaganden, måste detta bedömas arbets- och straffrättsligt i varje enskilt fall. Att på grund av någon icke närmare specificerad påstådd intressekonflikt beröva en arbetstagare dennas grundläggande rättighet att delta i landets politiska förvaltning är dock närmast upprörande. Skulle polismyndigheten utveckla vari den ser det olämpliga i polismännens politiska uppdrag, skulle man kanske åtminstone kunna diskutera frågan, men det framgår i vart fall på inget sätt av artikeln vad som skulle utgöra det förtroendeskadande elementet i polismännens uppdrag. Polismyndigheten i Västerbottens län ser ut att ha fått fnatt, även om man måste hålla den tillgodo att tidningen kan ha lämnat ut en väsentlig del av informationen här.

Det tredje problemet är att det här åtagandet ju inte är nytt (17 år talas det om i en polismans fall – 17 år i socialnämnden, och nu plötsligt blir uppdraget olämpligt), att det inte tycks ha funnits klara tjänsteinstruktioner om att polisman inte får ha kommunala uppdrag (vilket i sig nog skulle ha föranlett ett ramaskri) och att de här polismännen nog inte är ensamma. Varför är kommunala politiska uppdrag olämpliga för polismän i Väster-, men inte i Norrbotten? Eller finns verkligen inte någon enda polisman i hela Norrbottens län som inte har politiska uppdrag? Eller i något annat län? Det här låter befängt.

Slutligen är det ju inte bara polismän som i sin tjänsteutövning är satta att verkställa politiska beslut och i vilkas fall det alltså kan uppstå intressekonflikter mellan tjänsteplikt och politiskt engagemang. Hur ser det ut med åklagare, domare, kronofogdar, advokater? Skall alla som på något sätt har med rättsväsendet att göra anses vara olämpliga som politiska förtroendemän? Innebär det att Thomas Bodström måste avgå eller ge upp sin advokatverksamhet, att Sven-Erik Ahlhem inte mera får yttra sig politiskt eller få politiska uppdrag, att jag måste sluta blogga? Eller innebär detta att vi förvisso får ha statliga uppdrag, men skall hålla oss utanför kommunpolitiken? (Med tanke på att riksdagen enligt den senaste tidens rapportering numera tydligen är ett transportkompani för regeringens politiska beslut, medan kommunpolitiker tycks ha mera rörelsefrihet, kanske det i och för sig inte är lika farligt att låta en polisman vara riksdagsledamot som att låta henne vara kommunpolitiker.)

Som sagt, det kan hända att polismyndigheten i Västerbottens län har en förbaskat bra förklaring för sitt överraskande tilltag, men jag har mycket svårt att se vilken denna förklaring skulle kunna vara. Jag har mera en känsla att det här handlar om en myndighet som missförstått vad det innebär att vara neutral i sin tjänsteutövning. Neutralitet betyder inte nödvändigtvis att man inte har åsikter, utan endast att man på områden där man har starka förutfattade meningar låter bli att utöva sin tjänst samt att man (självfallet) har den intellektuella förmågan att acceptera argument som starka och övertygande även om det inte är samma argument som man själv skulle anföra. Vilken jurist som helst, vilken polisman som helst lever dagligen med denna nödvändighet att böja sig under ett regelsystem som till övervägande del skapats av andra. Detta är varken nytt eller på något sätt betänkligt: det går inte att ha det på något annat sätt i en demokrati i vilken alla förutsätts kunna vara delaktiga.

Det är alltså inte fel för en polisman att vara kommunalpolitiker så länge hon jävar ut sig från beslut där hon företrätt en viss specifik linje i en bedömningsfråga. På samma sätt är det inte fel för en domare att vara styrelseledamot i upphovsrättsorganisationer så länge hon ser till att jäva ut sig när det uppstår konflikter mellan föreningen (vilken en styrelseledamot är skyldig lojalitet) och lagens såvitt möjligt distanserade tillämpning. (Total neutralitet är för övrigt inte uppnåelig, vilket inte betyder att man inte skall vinnlägga sig till sitt yttersta att försöka uppnå detta ouppnåeliga ideal.)

Tjänstemän måste få vara politiskt aktiva. Eventuella konflikter mellan engagemang och tjänsteplikt kan och bör lösas genom jävsinstitutet. Vill man förstärka gränslinjen mellan engagemang och tjänsteplikt, kan man stärka jävsreglerna genom att exempelvis göra det till en allvarlig tjänsteförseelse att inte anmäla jäv som man borde ha varit medveten om. Man kan också låta oberoende tredje män bedöma jävssituationer, istället för att låta vederbörande själv fatta beslutet. Man kan fixa och trixa med systemet på olika sätt för att säkerställa polisens neutralitet.

Att förbjuda politiska uppdrag är dock mer än att skjuta sparvar med kanoner – det är mera att likställa med att kasta atombomber på fridlysta insekter.

*****

Uppdatering: Arbetsdomstolen har nu i ett interimistiskt (tillfälligt) beslut bestämt att polismyndighetens i Västerbottens län beslut inte skall gälla till dess domstolen slutligen avgjort målet. (Tack, signatur Juristen, för detta tipps.) Beslutet finns här. Jag tror inte att detta skall tas till intäkt för att Arbetsdomstolen skulle ha tagit ställning för poliserna ännu – trots att jag hoppas och tror att Arbetsdomstolen kommer att göra detta – utan det här gäller nog mera att polismännens situation inte skall bli onödigt komplicerad i avbidan på en dom som kan ta tid. Arbetsdomstolens bevekelsegrund för sitt beslut kan antas vara, att ingripande är så kännbart att det inte skall få verkan innan det är helt klarlagt att det är rättsenligt. Huruvida det är rättsenligt eller inte – jag tror inte det, som sagt – kommer att avgöras först i och med den slutliga domen.

Read Full Post »

Både rätt och fel

LO:s avtalssekreterare Per Bardh skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om visstidsanställningarnas påverkan på ungdomars arbetsmarknad, och konstaterar att visstidsanställningarna används för att förhindra att ungdomar tillsvidareanställs. Detta anser han vara den främsta orsaken till ungdomsarbetslösheten och han vill därför genom lagstiftning begränsa rätten till visstidsanställningar.

På ett plan har han rätt: visstidsanställningar har blivit ett medel för arbetsgivarna att förhindra att ett behov uppkommer att tillsvidareanställa folk. Den centrala frågan är dock varför arbetsgivarna vill anställa folk för viss tid istället för tills vidare.

Svaret torde ligga i att det i princip är omöjligt att bli av med en arbetstagare som väl har en tillsvidareanställning, såvida man inte avser att lägga ner någon verksamhet eller att rationalisera den (vilket förvillande nog i arbetsrättsliga sammanhang kallas för uppsägning på grund av ”arbetsbrist”, trots att det alls inte behöver handla om brist på arbete). Jag känner personligen minst två småföretagare som under sin verksamhet funderat på att anställa folk eftersom de vid dessa tillfällen jobbade uppemot 18 timmar per dygn. Dessa personer hade alltså all anledning att ta in någon.

Problemet uppstår för en småföretagare när den anställde visar sig inte hålla måttet. Som arbetsgivare har man enligt svensk lagstiftning ett ytterst långtgående socialt ansvar för sina anställda, även om dessa super, stjäl, är klumpiga och förstör arbetsredskap eller är allmänt opålitliga. De flesta av dessa sociala ansvarsregler kan kringgås om facket ger sitt godkännande, vilket innebär att arbetsgivaren måste ha ett mycket bra förhållande till facket. Detta kan fungera om arbetsgivaren åtminstone är ett mellanstort företag med löpande kontakter med facket, där en ömsesidig förståelse kan byggas upp, men någon sådan kontinuerlig kontakt har inte småföretagare. De riskerar alltså att bli sittande med en arbetstagare som de anställer tills vidare, även om de gjort ett dåligt val. I mina bekantas fall ledde detta till att de tog semester från familjen och inte anställde någon – två arbetstillfällen mindre i Sverige.

Även när man väl anställt någon, gäller som bekant vid uppsägningar principen först in-sist ut. Även här gäller att facket kan ge dispens från regeln, vilket på samma sätt som ovan innebär att man måste ha en viss storlek för att ha den kontakt med facket som krävs. Vidare befinner sig förstås arbetsgivaren i en utpressningssituation när hon vill behålla några vissa anställda under kringgående av turordningsreglerna. Vid visstidsanställningar är dock slutpunkten för anställningen satt och man behöver inte bekymra sig om några turordningsregler: kan man hålla ut några månader eller något år till, löser sig problemet av sig självt.

Bardh försvarar alltså fackets privilegier utan att gå inte på anledningen till att arbetsgivarna inte tillsvidareanställer. En sak som han glömmer att nämna är att arbetsgivaren också har ett principiellt intresse av att tillsvidareanställa: anställningar kostar, om inget annat i arbetstid som går åt intervjuer och liknande, och en arbetsgivare som sätter i system att anställa på viss tid tar på sig ganska stora kostnader. En förnuftig arbetsgivare – och de flesta är förnuftiga, precis som de flesta fackmedlemmar och -funktionärer är förnuftiga – har alltså inget egentligt intresse av att anställa på viss tid. Gör hon ändå det, måste slutsatsen dras att nackdelarna med att tillsvidareanställa överväger nackdelarna med att anställa på viss tid.

Nu kan man förstås i enlighet med Bardhs förslag förbjuda anställningar på viss tid. Om min analys ovan dock är tillnärmelsevis rätt, kommer det att innebära att arbetsgivarna hellre inte anställer alls eller hyr in från personaluthyrningsföretagen: någon ökning av tillsvidareanställningar är inte trolig så länge som arbetsgivare – som mina bekanta – upplever att de lämnar ut sig till fackets godtycke när de anställer på viss tid.

Den perfekta arbetsrätten finns inte, och jag har viss förståelse för Bardhs hållning. Jag har samtidigt viss förståelse för arbetsgivarnas hållning. Den klasskampsretorik som också präglar Bardhs artikel får mig inte precis att väga över till fackets förmån i den här debatten. Man skulle önska sig att facket liksom arbetsgivare skulle visa lite mera förståelse för den andra sidans situation i den offentliga debatten.

Slutligen undrar jag om inte åtminstone en del av Bardhs beskrivning är felaktig. En ungdom som fått en visstidsanställning på, säg tre år, hamnar snart utanför Bardhs statistiska korridor, som avser personer mellan 19 och 24 år. Det innebär att Bardh inte behöver ta med statistik avseende hur många av de som varit visstidsanställda och då fått arbetslivserfarenhet sedan blir anställda tills vidare. Jag undrar åtminstone om inte statistiken här är tillyxad så att den passar ett i förväg upprättat argument. Det skulle vara bra om någon i debatten kunde ta fram hur det ser ut med tillsvidareanställningar för tidigare visstidsanställda.

Summa summarum tycks Bardh ha både rätt och fel. Där han har fel tycks detta bero på att han är åtminstone något osaklig.

Synd egentligen, med tanke på vilken viktig fråga det gäller.

Read Full Post »

Företrädare för näringslivet publicerar idag på Dagens Nyheters debattsida en lista med krav på förändringar av kollektivavtalen i de kommande avtalsrörelserna. Ur ett företags- och i förlängningen samhällsekonomiskt perspektiv förefaller kraven vara relativt rimliga, även om de är rätt så obekväma för arbetstagarna. Det kanske mest obekväma krav är kravet på flexibiliteten i arbetslivet, där näringslivet kräver att det skall kunna jobbas mer när mycket jobb finns och mindre när arbetet tryter. Det innebär, översatt till den individuella nivån, att man under vissa perioder förväntas jobba mer än sina 40 timmar i veckan och hantera detta inom familjelivet och ens sociala åtaganden och att man andra perioder skall behöva hitta på någon sysselsättning hemma. Kravet är kanske inte orimligt, men det är mycket obekvämt och därför antagligen svårt att få igenom.

Til syvende og sidst är det här en fråga för arbetsmarknadens parter att komma överens om. Näringslivet tycks inte ropa efter lagstiftning, utan just efter förändringar i kollektivavtalen, och sådana förändringar är det upp till näringslivet och fackföreningarna att komma överens om. Det hela är alltså en förhandlingsfråga, och måste bedömas ur ett förhandlingsteoretiskt perspektiv.

I detta perspektiv ser näringslivets utsikter att få framgång trots den pågående krisen inte särskilt goda ut. Det är förvisso närmast självklart att just i den artikel som publicerats idag inga löften ges om motprestationer från näringslivet – trots att man knappast kan förvänta sig eftergifter från arbetstagarparten om inte arbetsgivarna är beredda att bjuda till någonstans – men ser man sig omkring, tycks det inte finnas mycket som näringslivet är berett att ge.

Trots Lundby-Wedin-skandalen och den insikt om att fackföreningsföreträdare är av samma skrot och korn som deras motparter i företagen som denna skandal bör ha lett till även hos den mest vänstersinnade av medborgare, kan man konstatera att lönesänkningar inte precis verkar vara näringslivets melodi. Regeringens något klumpiga försök att strypa det misslyckade bonussystemet åtminstone i statligt ägda företag visar att näringslivstopparna inte är beredda att själva minska sin lön i paritet med det som förväntas av arbetstagarna. Några anställningsgarantier kan förstås inget företag ge, eftersom det är att be om konkurs när konjunkturerna är dåliga. En utbyggnad av trygghetssystemen skulle kosta samma summa eller mer än som kan sparas genom frysta eller sänkta löner och skulle alltså innebära ett tagande med den ena handen av det som den andra handen gav.

Den enda verkliga möjligheten för näringslivet att förbättra förhandlingsklimatet och öka chanserna för näringslivet att få igenom sina krav, är att näringslivstopparna bjuder till på lönesidan. Nu är det förvisso helt sant att direktörernas löner normalt utgör en relativt sett mindre summa än totalsumman av alla löner (inklusive arbetsgivaravgifter med mera) som ett företag måste bära, fast man i de mest eklatanta fallen av löne- och bonusskandalerna kan undra om inte några anställda hade kunnat hållas kvar i företaget om företagsledarna tagit mindre betalt. I normala fall utgör alltså en sänkning av direktörslönerna ingen verklig fördel för företaget.

Icke desto mindre finns här en viktig symbolfunktion som näringslivet med konstant blindhet förbiser. Om jag ber någon att dra åt svångremmen, kommer denna person med intill visshet gränsande säkerhet att vara mera beredd att göra så om jag tydligt och verkligt och offentligt gör samma sak. Inte att de mest välbetalda direktörerna behöver dra åt något särskilt: jag tvivlar på att det innebär någon verklig minskning av levnadsstandarden om man går från 4 till 3,5 miljoner kronor om året. Ändå är det förhandlingspsykologiskt viktigt att förhållandet mellan arbetstagarnas och direktörernas löner behåller ungefär samma proportioner, att inte direktörslönerna fortsätter stiga medan arbetstagarnas löner minskar och lönespridningen därigenom ökar.

Missta mig inte: jag tror att vi med intill visshet gränsande sannolikhet har för lite lönespridning i Sverige. Det ligger något märkligt i att någon som under långa år studerat och dragit på sig studieskulder tjänar lika mycket som en person som under samma tid arbetat och alltså tjänat pengar. Den som studerat hamnar jämförelsevis på minus, vilket antagligen är en av anledningarna till snedrekryteringen till högskolorna: när inte ekonomin lockar, är det en kulturell fråga huruvida högskolestudier lockar eller inte. På samma sätt betalas helt okvalificerade jobb antagligen något för bra i Sverige, eftersom de i kombination med stor anställningstrygghet för den som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden innebär en kostnad för företagen som det tar några år att väga upp med en motsvarande produktivitet från arbetstagarens sida. Jag anser alltså att vi har ett problem med lönestrukturen i Sverige.

Däremot tror jag inte på att höga löner måste höjas ytterligare för att vi skal ha kompetenta företagsledare. Dels kan företagsledarnas kompetens i många fall ifrågasättas, dels är en företagsledare – så viktig hon är – inte ensamt ansvarig för företagets framgångar: annars skulle det räcka med enmansbolag för att bli riktigt, riktigt framgångsrik och rik i Sverige, vilket det helt klart inte gör. Slutligen dels är den svenska företagsledareliten till övervägande delen svensk, trots att det internationellt betalas högre direktörslöner: de svenska direktörerna verkar inte ha någon större internationell arbetsmarknad, vilket innebär att vi inte behöver jämföra direktörslönerna internationellt för att hålla kvar de direktörer vi har.

Näringslivet och näringslivstopparna anser sig ofta vara en elit, och det är de kanske också på så sätt att åtminstone de som själva äger och driver företag är mera riskbenägna och mera påhittiga än vi vanliga anställda. När det gäller anställda direktörer är detta mera tveksamt, men jag vill kanske medge att åtminstone några av dem är folk med förmågan att bedöma en marknad och att hålla kontakter på ett bättre sätt än vi andra.

En elit måste dock vara mer än så, alldeles oavsett hur man definierar elit (och för mig är en överlägset skicklig rörmokare en rörmokarelit, så att jag inte lägger något klassperspektiv i det hela). En elit har privilegier, dels för att den är starkare än andra på sitt område, dels för att andra inser det och ser upp till eliten. Privilegier utan förpliktelser är dock inte ett tecken på någon elit, utan ett tecken på adel. Näringslivet för i alltför många sammanhang en argumentation som påminner om adelns argumentation på 1800-talet, och tar alltför sällan sitt ansvar som de som leder andra. (Detsamma gäller förresten närmast oavkortat också för politiken.)

Även när näringslivet alltså – som idag – har argument som enligt min mening är förnuftiga och borde få framgång, sitter näringslivet i en svår sits som det självt med eftertryck och ett lustfyllt grymtande placerat sig i. Det är dags också för näringslivet att bjuda till.

Då blir det mycket svårare för fackföreningarna att insistera på sina motsvarande privilegier.

Read Full Post »

I en tröttsamt formulerad debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt – när kommer de politiska partierna äntligen att förändra sin förutsägbara och tråkiga 1800-talsretorik? – lyfter socialdemokraterna Marita Ulvskog och Sven-Erik Österberg fram en viktig poäng. Jag är förvisso inte enig med dem i de slutsatser som de drar, men författarna lyckas peka på ett allvarligt och faktiskt inte helt lättlöst problem.

Frågan som diskuteras i artikeln är den såkallade Lavaldomen och dess konsekvenser. Det har i samband med den tidigare arbetskonflikten vid ett bygge i Vaxholm visat sig att i länder där ingen lagstadgad minimilön finns, den fria rörligheten inom EU innebär att utländska arbetstagare enligt EG-rätten får jobba i enlighet med sina utländska kollektivavtal. Lettiska byggnadsarbetare som jobbar i Sverige får alltså – eftersom Sverige saknar lagstadgad minimilön – jobba enligt lettiska kollektivavtal, det vill säga för en lägre lön än sina svenska kolleger. Frågan är hur man skall hantera detta.

Innan jag går in på den poäng som jag tycker att Ulvskog och Österberg har, vill jag peka på de tvivelaktigheter som författarna gör sig skyldiga till. Författarna skriver att en konsekvens av Lavaldomen är att ”oseriösa företag [får] utrymme att konkurrera med låga löner och farlig arbetsmiljö”. Med förlov sagt, är detta bullshit. Arbetsmiljölagen är inte kollektivavtalsberoende och omfattas således inte av Lavaldomen; att ett företag använder sina utländska arbetare och betalar de enligt den tariff som gäller enligt det utländska kollektivavtalet, är inte oseriöst. Ulvskog och Österberg spelar det nationalistiska kortet, där allt som är svenskt är bra, och allt som är utländskt är dåligt. Så mycket för vänsterns solidaritet och internationalism: dessa upphör vid den svenska territorialvattensgränsen och innebär alltså i verkligheten en xenofobi och provinsialism som inte gör det förvånande att många ur socialdemokraternas väljargrupper byter till SD.

Icke desto mindre har författarna en poäng i något annat de säger. De pekar nämligen på att protektionistiska strömningar kommer att få medvind om svenska byggnadsarbetare går arbetslösa, samtidigt som byggen i Sverige befolkas av utländska byggnadsarbetare som jobbar för lägre löner. Detta är med stor sannolikhet sant, och det blundas alltför ofta för från EU-förespråkarnas sida.

Nu är i och för sig den formen av solidaritet som innebär att man låter en svagare part (och det är de flesta östeuropeiska företagen och arbetarna tills vidare) utnyttja sin enda strukturella fördel (lägre löner) mycket mera äkta än den formen av ”solidaritet” som börjar och slutar med en summa pengar i bidrag. Äkta solidaritet kostar en uppoffring. Om vi vill hjälpa de som inte har det lika gott ställt som vi att komma upp sig, måste vi vara beredda att det kommer att svida hos oss. I så måtto är Lavaldomen riktig, då den innebär en intra-europeisk solidaritet av genuint snitt.

Detta är dock ett strukturellt argument. Artikelförfattarna idag framför ett individuellt betonat argument. Hur kan vi förvänta oss att den svenska byggnadsarbetare som inte får jobb när hon kräver svenska löner skall inse det storhjärtade i att hon går arbetslös medan en lettisk kollega får jobb i Sverige? Märk väl att letten inte är oseriös: hon kan tänkas tjäna mycket, mycket bra – med lettiska mått mätt. En svensk byggnadsarbetare kan dock inte leva på sin invanda nivå ens med en mycket bra lettisk lön. Med andra ord kommer letterna att utkonkurrera svenskarna.

Detta är delvis meningen, då det ligger en ekonomisk fördel för oss alla (inte bara för företagen, vilket artikelförfattarna i sin förvrängning av argumentationen påstår) i att den som kan sköta jobbet billigast också får göra det (bland annat detta ligger nämligen bakom de billiga TV-apparater och andra prylar som de senaste 20 åren fått svenska konsumenter att skutta av köpglädje). EU är åtminstone delvis ett projekt som handlar om att utnyttja komparativa fördelar, där den som lättast kan använda resurser för att framställa en viss nyttighet också skall få göra det, även om det går på bekostnad av andra. Det är det som är det välgörande med konkurrensen.

Men hur förklarar vi det för den svenska byggnadsarbetaren? Faktum är att jag inte vet. Vi sitter i en rävsax: kör vi socialdemokraternas linje, är vi de facto osolidariska, och östeuropéerna har all rätt att kalla oss för hycklare som ser till att våra banker får jobba i Baltikum, men som samtidigt skyddar sin arbetsmarknad för balterna. Kör vi EU-vännernas linje, riskerar vi en backlash, där de grupper som förlorar på den aktiva solidariteten gör det rationella valet att opponera sig mot denna aktiva solidaritet och välja protektionism och nationalism. Det håller redan på att ske.

Juridiskt finns olika möjligheter att komma åt det här, men ingen av dem är bra. En minimilön i lag skulle innebära att vi inskränker arbetsmarknadsparternas dispositionsfrihet, och vidare att branscher som inte kan bära denna minimilön skulle få det svårt. Ingen bra idé, alltså, även om många länder har minimilöner. Vi kan göra som socialdemokraterna och kräva att den som jobbar i Sverige skall ha ett svenskt kollektivavtal. Det innebär dock att vi valt den protektionistiska vägen, och att vi som samhällsmedborgare också måste acceptera att det som skattebetalaren skulle kunna få för en viss summa kostar mer – det är en form av statsstöd till näringslivet som konsumenterna betalar ovanpå sina skatter. Inte heller precis de vises sten. Vi skulle kunna intensifiera våra ansträngningar att skola om folk som blivit arbetslösa, så att den arbetslösa byggnadsarbetaren får hjälp att söka jobb i en annan bransch. Givet de ekonomiska konjunkturerna och vidare det strukturella problemet att flytta potentiellt stora delar av arbetskraften till ett annat geografiskt och ekonomiskt område, verkar inte heller det vara någon framkomlig väg.

Som sagt, jag vet inte hur vi skall lösa det här. Jag är mån om den aktiva solidaritetshandling som ligger i att öppna vår arbetsmarknad för arbetare från andra länder. Så länge dessa enligt sitt eget lands måttstock betalas väl, så länge de verkligen bor i det egna landet och alltså inte behöver försöka få det gå runt i Sverige med en rumänsk lön, tycker jag att vi bör ge dem chansen att jobba upp sig. Jag är med andra ord för den politik som ligger bakom EU:s regler på området.

Samtidigt måste vi hantera den besvikelse och det missnöje som högst befogat uppstår hos de enskilda som vi offrar på den allmänna ekonomiska välfärdens altare. Det är här skon klämmer, som artikelförfattarna idag mycket riktigt påpekar.

Fast utan att erbjuda något bra sätt att få skon att passa bättre.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare