Nytt gästinlägg av Ingvar Ericson i narkosläkarmålet

Det har nu gått 17 månader sedan en narkosläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, under uppmärksammade former, anhölls misstänkt för att i september 2008 ha dödat en knappt tre månader gammal för tidigt född flicka genom förgiftning med tiopental och morfin och det är snart två år sedan själva händelsen. Åtal väcktes i februari i år och huvudförhandling var utsatt att börja sista maj men uppsköts i sista stund på parternas begäran.

Till dags dato har ingen vetenskapligt tillfredsställande förklaring redovisats för hur den påstådda förgiftningen skulle ha gått till. Försvaret har anlitat expertis på anestesi, tiopental
och rättsmedicin som på olika sätt underkänt den av åklagaren presenterade gärningsbeskrivningen. Allvarlig kritik har efter revision också framförts mot det sätt på vilket rättskemiska laboratoriet utfört de för fallet avgörande analyserna av det blod- och urinprov som togs. Åklagaren har å sin sida nu begärt att Socialstyrelsens Rättsliga råd, baserat på ett antagligen 3 – 400 sidor stort skriftligt material, ska yttra sig angående de rättskemiska och de rättsmedicinska slutsatser som har redovisats i målet. Ännu två månader efter att denna begäran inkommit till Rättsliga rådet har man inte lyckats finna någon sakkunnig som kan eller är villig att åta sig uppdraget. Det lär alltså dröja ytterligare flera månader innan något yttrande kan förväntas. I det läget måste man fråga sig – vad är det egentligen som pågår och varför?

Erfarna utredare är väl medvetna om och uppmärksamma på den fara som lurar i att det ofta finns ett tryck på, och anses viktigare, att snabbt finna en acceptabel förklaring till en händelse än att finna en meningsfull förklaring senare. Risken finns då att gjorda iakttagelser kategoriseras i fördefinierade termer som låser utredningen i en bestämd riktning. Friedrich Nietzsche har uttryckt sökandet efter förklaringar så att vi gärna stannar ”… by the first interpretation that explains the unknown in familiar terms”. I det aktuella fallet tycks litet eller ingen uppmärksamhet ha ägnats möjligheten av alternativa förklaringar. För att undersöka om så kan vara fallet här har jag gått tillbaka till ärendets upprinnelse för att se om där kan finnas en förklaring till att utredningen fastnat i det som jag kallat ”narkosläkarspåret”. Det är det den här rapporten handlar om.

Dags att lägga ner narkosläkarspåret!