Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 31 03 2010

Högsta domstolen har bestämt sig: det finns enligt domstolen inte skäl att underkänna det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott för väsentligen samma felaktiga uppgifter (se besluten här och här). Anledningen tycks vara att domstolen anser att det saknas stöd för att underkänna den svenska ordningen, eller med andra ord att det saknas ett bemyndigande till domstolen att underkänna den svenska ordningen även när ett brott mot Europakonventionen i och för sig föreligger (se avgörandet här, stycke 34 och framåt, i synnerhet styckena 37 och 38).

Jag har inte hunnit läsa besluten ännu, men det verkar visa sig ännu en gång att domstolarna i det här landet är alltför osjälvständiga: lagstiftaren ger ”rättigheter” enligt en internationell konvention, men utrustar inte domstolarna med verktyg att låta dessa rättigheter komma den enskilda medborgaren till godo. Så bekvämt för politiker: man kan slå sig för bröstet och prisa Sverige som världens bästa land utan att det verkligen behöva störa maktutövningen.

Read Full Post »

De som varit på denna blogg tidigare vet att jag inte är särskilt förtjust i att lagar används som signaler från samhället, i synnerhet inte strafflagar. Lagar skall vara allvarligt menade, vila på en något så när rationell grund och vara genomför- och verkställbara. Symbolpolitiken bör skötas med högtidliga förklaringar såsom Australiens ursäkt till aboriginerna, inte genom strafflagar som inte kan verkställas eller genom att höja en straffskala.

Jag är också skeptisk till att det över huvud taget går att påverka attityder med lagar. Enligt min mening tyder det mesta på att redan existerande attityder tar sig uttryck i lagar, alternativt att attitydtrender kan ta sig uttryck i radikal lagstiftning. Detta är enligt min mening mekanismen bakom barnagalagen: en redan pågående attitydförändring ledde till lagen mot barnaga, och förändringen syntes sedan efter lagens införande. Jag tror inte på något orsakssamband mellan lagen och den allmänna opinionen. Politikens förtjusning i tom lagstiftning som någon sorts politisk viljeförklaring är därför enligt min mening missriktad.

Nu får jag vatten på min kvarn. Ipredlagen – en processrättslig skevhet som jag anser att en rättsstat bör skämmas för – har inte lett till någon fällande dom, skriver Dagens Nyheter. Det finns förvisso indikationer på att den illegala filnedladdningen minskat, men attityderna till upphovsrätt på nätet har inte ändrats.

Den enligt min mening enda rimliga slutsatsen av denna information är att Ipred-lagen är rent repressiv. Genom att ta bort en del processrättsliga skyddsgarantier – såsom att ingen skall behöva lämna ut sina saker om hon inte är föremål för en talan som vilar på en till synes stark grund – har vi lyckats få till en repression som fungerar. Jämförelsen haltar åtskilligt, men i sin principiella grund är denna mekanism densamma som att skicka folk till Australien för snatteri eller att dela ut dödsstraff för att gå mot röd gubbe. Man ändrar inte attityden och bekämpar inte problemet vid sin rot, utan man drämmer till med en sådan stor slägga att folk avhåller sig från illegal verksamhet för det.

Ipred-lagen tar i detta sammanhang till ”rätt” slägga, nämligen upptäcktsrisken. Hårdare straff i sig tjänar nog knappast något förnuftigt syfte om inte upptäcktsrisken förändras. Genom att Ipred-lagen kompromissar bort processrätten istället för att ta till hårdare straff, använder man sig av den mekanism som fungerar, nämligen upptäcktsrisken.

Men, och det är viktigt: Ipred-lagen är repressiv. Respekten för lagen har inte ökat, vårt samhälle har inte blivit ”bättre” (hur man nu skulle avgöra det), utan en grupp av människor som av rättsordningen utrustats med en ekonomisk rättighet har fått verktyg i sina händer att kraftigt drämma till den som ifrågasätter denna rättighet. Det har hittills fungerat.

Så fort dock folk börjar lägga märke till att upptäcktsrisken de facto inte har förändrats, eller åtminstone att risken att lagföras inte förändrats, kommer vi att vara tillbaka på ruta ett. Upphovsrättsindustrin borde göra sig mödan att förklara vikten av sin rätt och borde bli ödmjuk och kanske lyssna på dem som anser att upphovsrätten i sig är ok, men att den går för långt (jag själv hör till denna skara).

Annars kommer vi till slut att skicka folk till avlägsna platser för att de lyssnat på fel låt vid fel tillfälle.

*****

Uppdatering: Nu också i Svenska dagbladet.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare