Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 30 03 2010

Ocker?

Konsumentverket anser att åklagarmyndigheten bör överväga att väcka åtal för ocker mot HTO Finansiering, som enligt verkets uträkningar betingar sig en ränta på – sätt er – 75 862 procent, skriver Svenska dagbladet. Summan är förfärligt hög, i all synnerhet eftersom HTO (förstås, eftersom inget tvingar till det) inte anger räntesatsen i sin marknadsföring. Samtidigt undrar jag dock…

En första undran inställer sig eftersom jag vill minnas att företag – som ju utgör kollektiv – inte kan straffas enligt brottsbalken (där ockerparagrafen finns). Min straffrätt är förvisso lite ringrostig på den här punkten, men såvitt jag minns, kan företag i sig inte bli föremål för åtal, utan man måste hitta en ansvarig person, en individ inom företaget som man åtalar. Att hitta en sådan individ är ofta svårt, eftersom för straff krävs uppsåt – vilket för övrigt är något annat än avsikt, även om det ofta översätts med just avsikt; uppsåt är bredare. När beslutsprocesserna är kollektiva, är det svårt att hitta en enskild person som uppfyller kraven på uppsåt. Jag är dock osäker på den punkten och låter mig gärna upplysas.

Så till den andra undran. Ocker av det slag som det här är fråga om regleras i 9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Där stadgas

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

För fällande dom räcker det inte nödvändigtvis att procenttalen för räntan är höga: 300 procents ränta är alltså inte nödvändigtvis ocker. Det som också spelar in, är de absoluta talen. Att betala 90 spänn nästa månad för att få 30 spänn i handen idag är ekonomiskt vansinne, men kreditgivaren gör sig inte nödvändigtvis skyldig till ocker: de minimis non curat lex, om struntsaker bryr sig inte lagen, sades det för länge sedan, och det gäller nog än idag. Det som krävs är att de absoluta summorna också blir stora.

Och det här skon klämmer en aning. Konsumentverket räknar in alla i teorin möjliga avgifter som en kredit kan leda till och räknar även slutbetalningar på ett kortfristigt lån som delbetalningar på årsbasis, så att man alltså dessutom måste räkna ränta på ränta. Med andra ord går det till så här:

869 kr. skall betalas efter en månad när man lånat 500 kr. Delar man 869 med 500, får man 1,738 eller med andra ord 73,8 procents ränta på en månad. Räknar man ränta på ränta, måste man alltså nu räkna 1,738 upphöjt med 12 och dra av 1 (nämligen själva lånebeloppet, alltså i exemplet 500 kr.). Voilá, en effektiv ränta på 75 862 procent.

Eftersom lånet skall betalas tillbaka efter en månad, är dock denna effektiva ränta sällan verkligen aktuell: det som är aktuellt är 369 kr. i avgifter och ränta efter en månad. Jag undrar om det räcker för en fällande dom. 369 kr. om en månad för att någon skall ha en femhundring tillgänglig bums är inte riktigt samma uppseendeväckande stor summa som 75 862 procent för en ettårig kredit. Frågan är om det här – 369 kr. för 500 kr. i kredit – är ett sådant ”uppenbart missförhållande” som lagtexten talar om.

Man kan också påpeka – och det är i sammanhanget viktigt – att Konsumentverkets initiativ inte kommer att hjälpa någon av de som tagit ett sådant sms-lån. Avtalet – själva kreditgivningen – utgör nämligen något juridiskt sett något annat än den straffrättsliga saken. Att någon blir fälld för ocker i ett brottmål har i sig ingen som helst betydelse för själva avtalet, utan avtalets giltighet måste sedan angripas särskilt, och det är inte helt lätt.

Ocker finns förvisso också i 31 § första stycket avtalslagen, men är där snävare formulerad:

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

Här måste det alltså finnas en situation där någon instrumentaliserat annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Beroende ställning går bort direkt, eftersom sms-kreditföretaget och kunden normalt inte har någon tidigare relation. De andra grunderna skulle i princip vara tänkbara, men för att kunna begagna, använda, sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne måste man veta om att den andra befinner sig i sådant trångmål, har mindre förståndsgåvor eller saknar spärrar, och det – i alla fall enligt den hittills gängse tolkningen av paragrafen – i det individuella fallet. Det räcker alltså inte att någon allmänt vänder sig till en kanske förhållandevis oförnuftig kundkategori som exempelvis unga tonåringar, utan man måste visa instrumentaliseringen i varje enskilt fall. Det säger sig självt att det är enormt svårt.

Det finns andra vägar (såsom 36 § avtalslagen) som är lättare att gå, men det är fortfarande så att brottsmålsdomen inte automatiskt upplöser eller förändrar avtalet: detta måste man angripa särskilt.

Det blir alltså lite intressant att se vad som händer. Dels har jag som sagt mina tvivel huruvida ens en fällande dom för ett brott kan åstadkommas i det här fallet, dels räddar det inte de som fattat det minst sagt kortsiktiga beslutet att betala mycket pengar i framtiden för att få lite pengar idag. Sms-lånen är, det vidhåller jag, endast en katalysator som visar på vårt samhälles och vårt psykes inherenta brister. Nu skall de regleras, men det kommer knappast att bota problemet.

Vi tycks med inadekvata medel och kanske något litet tafatt angripa symptomen, istället för att gå den långa vägen och försöka angripa sjukdomen. Obligatorisk privatekonomiundervisning i skolan tror jag i sms-lånesammanhang mera på än förbud och åtal för brott.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare