Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 03 2010

En totalförlamad kvinna har nu bett Socialstyrelsen om att ge hennes läkare tillstånd att stänga av respiratorn efter det att kvinnan sövts, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Eftersom kvinnan för sin överlevnad är beroende av respirator, innebär detta alltså att hon ber om hjälp att få dö.

Det här en ett otroligt komplicerat gränsområde, vilket inte minst debatten om barnläkarmålet visar. Etiskt kan man ha många olika åsikter i frågan – jag själv anser att det är den enskildes sak att bestämma om hon vill dö eller inte (och då accepterar jag risken att någon bara är allmänt less på livet), men jag accepterar att andra har en  annan åsikt (även om jag kan anse att denna inte riktigt håller i alla avseenden, exempelvis i abortfrågan). Den etiska frågan är dock så totalt utan måttstock att jag väljer att strunta i den här. Jag vill skriva om juridiken.

Juridiskt sett är det en hårfin skillnad mellan att aktivt döda någon och att låta bli att rädda någon. Aktivt dödande är förbjudet, underlåten hjälp har den svenska lagboken inga synpunkter på (annat än i vissa speciella fall). Man får alltså inte spruta in ett dödande medel i någons blodomlopp, men man får låta bli att hjälpa någon ur en  brinnande bil. I båda fallen är döden oundviklig, men det första exemplet utgör mord eller dråp, det andra utgör normalt inget brott alls.

I det här fallet med kvinnan som är beroende av respirator är den straffrättsliga bedömningen såvitt jag förstår extremt svår, och eftersom jag inte är någon vidare straffrättare, skall jag låta bli att bedöma huruvida det skulle röra sig om mord eller om underlåten hjälp att stänga av respiratorn. Det jag dock har synpunkter på är att frågan går till Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för vårdområdet och har bland annat utfärdat etiska riktlinjer (tekniskt sett: allmänna råd) för hur patienter i livets slutskede skall behandlas. Läkarna riskerar alltså ett förvaltningsrättsligt ingripande mot sin legitimation om de inte följer myndighetens riktlinjer.

Problemet är bara att Socialstyrelsen inte kan ändra brottsbalkens regler om skydd för livet. Även om alltså Socialstyrelsen skulle komma fram till att det är helt ok enligt läkaretiska synpunkter att stänga av kvinnans respirator, är det långt ifrån givet att domstolarna tycker att samma handling är helt ok enligt straffrättsliga regler. Med andra ord kan det som Socialstyrelsen tycker är ok fortfarande vara brottsligt. (Märk väl att jag säger kan: huruvida ett visst beteende i ett enskilt fall är brottsligt eller inte avgörs just i det enskilda fallet.)

Socialstyrelsen är med andra ord inte verkligen den instans man skall vända sig till när det rör sig om de här frågorna ur straffrättslig synvinkel. Problemet är att det inte heller finns någon annan att vända sig till. Det är väl det som är barnläkarmålets problematiska kärna: läkaretik och straffrätt är två olika saker, och straffrätten har utformats utan större hänsyn till läkaretiken. Huruvida något är ett brott eller inte, får man dock reda på först när man handlat, upptäckts, åtalats och fällts – det finns ingen som före handlingen kan ge klara besked om huruvida handlandet är brottsligt eller inte, i vart fall inga besked som skulle vara bindande för domstolarna.

Med andra ord måste läkaren – vilket ju också antyds i artikeln – göra sin egen bedömning av vad som är juridiskt godtagbart när hon avgör om hon skall stänga av respiratorn eller ej. Någon instans som kan ge ett för domstolarna bindande förhandsbesked finns inte, helt enkelt eftersom vi hittills hanterat problemet genom att blunda för det och hoppas att det på något magiskt sätt löser sig självt.

Det är dags att ta diskussionen, och att ta den utan att man genast svartmålar folk som mig som personer som vill ägna sig åt biologisk selektion. Livet är inte heligt i alla sammanhang: vi tillåter aborter, vi tillåter farliga vägar, vi tillåter att privatpersoner röker eller tar andra risker med sin hälsa. Inte heller är de som vill vara försiktiga och vill förbjuda så många ingrepp mot livet som praktiskt sett är möjligt dumma i huvudet: det finns många goda argument för en sådan hållning. Frågan är var vi drar gränsen mellan tillåtna och otillåtna ingrepp i livet. Den växande medicinska kunskapen tvingar oss att fundera på denna fråga på ett förutsättningslöst sätt och utan principer som påstås inte vara förhandlingsbara.

De som nämligen tills vidare får ta smällen av det oklara läget är de som vi egentligen vill skall kunna fatta klara beslut under ett klart ansvar: läkarna.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare