Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 03 2010

Enligt Svenska dagbladet har euroländerna nu efter mycket om och men, och efter starkt motstånd från Tyskland, enats omkring att garantera ungefär hälften av den skuld som Grekland i år måste lägga om. Kanske är det min tyska börd som spökar, men jag är kritisk, och det trots att det grekiska problemet kan få enorma konsekvenser också för andra euroländer. Den grekiska regeringen har spenderat pengar som landet inte har: välfärdsstaten är av central- eller nordeuropeiskt snitt, fast landet inte är ens i närheten av Tysklands eller Sveriges BNP. Det är denna frikostighet med medel som inte fanns som nu straffar sig.

Ett lån är, ekonomiskt sett, en inteckning av framtida inkomster. När jag tar ett lån, använder jag mig idag av pengar som jag skall tjäna in i framtiden. För långivaren är det tvärtom: långivaren har idag pengar som hon inte behöver och ger dem till mig i syfte att förstärka sina framtida inkomster. När jag alltså tar ett lån, minskar jag mina framtida inkomster, och betalar jag inte tillbaka lånet, har jag ökat mina inkomster idag, men minskat någon annans inkomster imorgon.

Detta kan man nu se på olika sätt. Ett sätt att se på saken är att den som kan avvara pengar idag tydligen inte behöver dem, och alltså har en moralisk förpliktelse att dela med sig till andra som behöver pengarna. I så fall bör det inte finnas någon återbetalningsskyldighet, eftersom man omfördelar kakan, från den som har mycket, till den som har lite. Problemet med detta sätt att se saken är att man då också säger att ingen skall spara: den som spar, har ju för mycket idag. Denna hållning leder till att man för all framtid måste hålla koll på vem som tjänar vad och omfördela pengarna. Detta kräver en rätt stor byråkrati, och det gör det svårt för någon över huvud taget att samla på sig sådana medel att hon kan investera i stora projekt som skulle kunna öka allas välstånd över tid. Man skapar med denna hållning med andra ord ett samhälle som måhända vid varje given tidpunkt är rättvist i fördelningshänseende, men som på sikt kommer att stagnera, så att man i slutändan kommer att behöva fördela bristen, snarare än överflödet.

Ett annat sätt att se saken är att det är helt ok att idag använda pengar som man tjänar först imorgon, men att man inte skall kunna öka sin inkomst sammantaget över hela livet. Med andra ord måste man betala tillbaka de pengar man lånat. Kan man inte betala tillbaka, måste man sälja det man har. Detta sätt att se saken har den fördelen dels att sparandet lönar sig – man kan genom att ge lån till andra omfördela sitt överskott idag till sig själv imorgon och samtidigt möjliggöra investeringar som annars inte skulle bli av – dels att man skapar incitament att använda lån (om man nu vill ta dem) på ett sätt som innebär att man tjänar mer och alltså i framtiden både kan betala tillbaka lånet och själv uppleva en statusförbättring. Nackdelen är att detta sätt att se saken tenderar till att cementera inkomstskillnader: den som har lite, kommer inte att få något av andra, den som har mycket, kommer även i framtiden att ha mycket.

Inget av de två synsätten är alltså invändningsfritt. Moderna samhällen av europeiskt snitt har därför valt att delvis förena de två synsätten: staten tar via skattsedeln hand om fördelningen mellan rik och fattig, medan för varje enskild individ fortfarande gäller att man skall betala tillbaka det man lånat. Detta funkar något så när hyfsat, även om vi alltid kommer att bråka om precis hur mycket omfördelning och hur mycket eget ansvar för sin ekonomi man skall ha. Kompromissen mellan de två synsätten är inte naturgiven och måste alltid omförhandlas.

Det som Grekland dock gjort nu är att man genom sina lån inte bara omfördelat mellan rika och fattiga i Grekland (vilket man för övrigt inte gjort, eftersom den grekiska statsförvaltningen är notoriskt korrupt), utan att man genom lån också dragit in andra i denna fördelning, folk som inte fått rösta i Grekland och som inte fått vara med om att besluta hur pengarna skall användas. Grekland har alltså inte levt på sina egna, utan på andras tillgångar. När euroländerna nu garanterar Greklands skuld (eller åtminstone hälften av den), får alltså tyska, franska och nederländska skattebetalare vara med om att finansiera, inte bara sina med-borgare, utan också människor i Grekland som aldrig någonsin kommer att behöva ge något till tyska, franska eller nederländska skattebetalare.

Grekerna kommer dessutom att lära sig att det inte finns någon anledning att leva efter matsäcken: när det verkligen kniper, kommer ju andra att hoppa in i bräschen. Detta kallas på ekonomiska ”moral hazard”: om man vet att ens handlingar inte har några konsekvenser, finns ingen anledning att vara försiktig. Jag anser att detta är betänkligt och faktiskt ganska bekymmersamt.

På en blogg vars åsikt jag över huvud taget inte delar görs dock en intressant koppling i detta sammanhang. Räddningspaketen för de internationella storbankerna innebär nämligen exakt samma sak som lånegarantierna för Grekland – en moral hazard. Debatten vad gäller storbankerna bör nämligen vara exakt densamma som den som nu gäller Grekland: hur kan det gå an att bankerna tar lån och alltså intecknar framtida inkomster och att de sedan, när de satsat de lånade pengarna på värdelösa projekt, skickar notan till någon annan, nämligen skattebetalaren?

Svaret är att storbankerna utgör så stora spelare i det finansiella systemet att vi inte klarar oss utan dem, och att bankerna dessutom är skyldiga så mycket pengar till så många att en konkurs i en storbank hotar att dra med, inte bara banken, utan också en mängd småsparare och mindre företag. Too big to fail – för stora för att gå i konkurs. Nu när bankerna vet att de inte behöver riskera efterräkningar, kan de förstås fortsätta med att dela ut fantasilöner till mediokra anställda (bland vilka också direktörerna räknas) och att riskera pengar i projekt som inte går att räkna hem. Detsamma gäller för Grekland: Grekland som euroland är för viktigt för att gå omkull. När nu Grekland räddas, kommer landet alltså inte behöva reformera sig, utan kan fortsätta leva över sina tillgångar.

Detta innebär att problemen är exakt parallella, och att svaret på problemet därför bör utfalla på samma sätt. Kräver man att storbankerna skall nationaliseras, bör man också kräva att Grekland sätts under förmyndarregering. Kräver man att Grekland skall räddas, måste man i konsekvensens namn också kräva att storbankerna skall räddas. Båda är lika goda kålsupare.

I synnerhet eftersom åtminstone en storbank hjälpt Grekland att fuska med sina räkenskaper. Som sagt, fallen är parallella och aktörerna lika osympatiska i båda fallen.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare