Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 02 03 2010

Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om infrastrukturen. Vinterns trafikkaos på järnvägsspåren har visat, tycker hon, att det marknadsmässiga angreppssättet på infrastrukturmarknaden inte fungerar, utan att staten måste ta ett helhetsgrepp. Hon har en poäng, men jag tycker att det finns skäl att lägga till några aspekter. Jag tar järnvägsmarknaden som utgångspunkt.

Tanken på järnvägsmarknaden är att denna skall likna vägnätet. Staten tillhandahåller alltså infrastrukturen (rälsen) och trafiken skall sedan flyta i fri konkurrens. Den som vill erbjuda trafiktjänster, skall få göra så. Men det är inte bara trafiktjänster som skall kunna erbjudas fritt, utan alla andra kringtjänster också, alltså underhåll, upptining av vagnar, reparationer. Tanken är att detta leder till ett mera effektivt utnyttjande av järnvägsnätet än när staten tillhandahåller allt och sätter sina egna priser. En verksamhet som inte är utsatt för konkurrens tenderar nämligen till att bli lite slö, att vara bekväm av sig. Det är lite som att springa ensam eller att springa tillsammans med andra: springer man ensam utan att känna någon som flåser en i nacken, tenderar man till att springa långsammare. Konkurrensen från de andra löparna får en att snabba upp tempot och att försöka hitta vägar till att bli en bättre löpare. Samma tanke överförs alltså till infrastrukturverksamhet.

Denna tanke fungerar dock bara om alla vill springa snabbt, om de har incitament att vilja komma i mål först. I den ekonomiska sfären anses detta incitament utgöras av vinstintresset: den som vill tjäna pengar, har incitament att vara bättre och mera effektiv än sina konkurrenter. Den som är ointresserad av att hamna först i mål, kan gott glufsa i sig godis, ligga på TV-soffan och röka, bara för att på tävlingsdagen i sakta mak lunka efter de andra.

Om alltså statligt ägda företag skall agera på ett sätt som får de att bli så effektiva som möjligt, måste de närmast av nödvändighet få något incitament att springa fort. Detta incitament har i den traditionella välfärdsstatliga modellen utgjorts av politikernas påbud om mål för verksamheten. I den nya varianten utgörs incitamentet av föreskriften om att företaget eller verket skall agera ”affärsmässigt”, det vill säga skall bete sig som om det hade ett vinstintresse. Båda sätten har sina nackdelar.

I den traditionella modellen är nackdelen att politiker ofta har allt annat än verksamhetens bästa för ögon. Det kan handla om att bolla vissa lukrativa statliga avtal till kompisar som man är beroende av för finansiell hjälp i valkampanjen, det kan handla om att betjäna vissa väljargrupper som är små men viktiga just för den politikern eller det politiska partiet som är vid makten, det kan handla om en önskan att hamna i historieböckerna som upphovsman för ett särskilt intressant eller spektakulärt projekt. Att utelämna statliga verk till politikernas vilja enbart, riskerar alltså att göra dessa verk till källor för förmåner för vissa begränsade grupper, istället för att de skall tjäna den verksamhet som de fått sig anförtrodd.

I den nya metoden är nackdelen att marknaden av nödvändighet är kaotisk. För att ta ett exempel ur artikeln: om Jernhusen tar för mycket betalt av företagen för att dessa skall kunna använda sig av de upptiningshallar som Jernhusen äger, står upptiningshallarna tomma och tågen blir inte upptinade, med de förseningar som vi fått bevittna denna vinter som följd. Jernhusen har förstås i förlängningen inget intresse av att ha sina hallar stå tomma, men innan denna signal gått fram och priset satts till en nivå att Jernhusen gör en vinst och företagen får sina tåg upptinade, kommer det att ta sin tid. Marknaden planerar inte, den reagerar på omvärldsstimuli.

Ok: valet tycks stå mellan möjlighet till långsiktig planering och korruption på den ena, och kortfristighet och mindre korruptionsmöjligheter på den andra sidan. Riktigt så enkelt tycker jag inte att det är ändå.

Det är fortfarande staten som äger själva infrastrukturtillgången, alltså spåren. Det är här staten kan styra och ge stimuli till marknaden. Man kan med andra ord reglera vem som får delta på marknaden som aktör, samt bestämma hur marknaden i stort skall se ut. Detta gör man då lämpligen inte genom att ge legala monopol till något visst bolag (av typen att bara SJ får åka mellan Göteborg och Stockholm), utan genom att säga att alla som kan garantera att tågen en hård vinter blir avisade, att personal finns att tillgå, med mera får vara med om att utnyttja spåren.

Enligt min mening ligger en stor del av det onda i att politikerna misstagit liberalisering för en total avsaknad av regler på en marknad. Det är exempelvis häpnadsväckande att ett bolag kan få trafiktillstånd som måste få sina tåg till ett isfritt Skåne för avtining: is och snö lär historiskt sett ha förekommit i Skåne också. Avreglering betyder inte att alla regler slopas, utan att man skapar ett klart ramverk inom vilket privata aktörer kan verka. Just det klara ramverket saknas alltför ofta.

Det är också riktigt att det är staten som måste ha ett sammanhållet grepp just om själva infrastrukturen, även om denna måhända kan finansieras genom privata aktörer som tar ut en avgift för användningen av tillgången, i förekommande fall från staten.  Jag håller med om att denna planeringsfunktion inte rimligen kan läggas ut på marknaden.

Men då skall man också komma ihåg att vi just på detta område fått bevittna den formen av politisk korruption eller prestige som är den traditionella modellens arkilleshäl. Vi får en ganska onödig tunnel genom Hallandsåsen som sparar 10 minuters restid. Vi får en Bottniabana som samhällsekonomiskt inte kommer att gå ihop. Oglamoröst underhåll eller politiskt riskabla projekt såsom fler spår genom Stockholmsområdet vill däremot ingen regering (varken den förra eller den innevarande) ta tag i.

Demker har alltså rätt: ansvaret och felet är statens. Dock inte bara för att staten ofta privatiserar innan man vet vilka regler som skall gälla efter privatiseringen.

Utan också för att politik alltid också handlar om favörer, prestigeprojekt och kortfristigt tänkande fram till nästa val.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare