Bolånen fortsätter att öka, skriver Svenska dagbladet, och Finansinspektionen är oroad. Det borde den vara: folk som lånar friskt till sitt boende när räntan ligger på sisådär 1,5 procent kommer att åka på en smäll när räntan ligger på 6 procent eller över. Jag är inte säker på att ens välutbildade personer alltid är tillräckligt riskaverta för att räkna med även rätt osannolika räntehöjningar i sin budget. Vad en bolånekris, om och när räntorna stiger, kan innebära, har vi erfarenhet av i Sverige sedan början av 1990-talet och i USA sedan c:a ett och ett halvt år tillbaka. Lånefester är riskabla, inte bara för samhällsekonomin, utan också för privatekonomin.
Privatekonomin har varit på tapeten på sistone, nämligen när det gäller sms-lånen (jag publicerade likalydande blogginlägg här och här och fick mothugg av Claes Martinsson här). Sms-lånen har blivit den politiska förkortningen för överskuldsättning: min poäng är att sms-lånen på sin höjd är ett symtom på hur lätt det är att hamna i en skuldfälla och inte utgör det egentliga problemet. Bankernas beteende på lånemarknaden ger mig vatten på min kvarn.
Jag har nämligen av en pålitlig källa fått veta – och jag har själv sett det interna meddelandet inom banken – att åtminstone en svensk storbank internt organiserat en tävling mellan olika kontorsdistrikt om vilket distrikt som kan öka sin försäljning av försäkringar (inte krediter) mest. Med andra ord driver bankerna sina anställda till att öka avsättningen av bankernas produkter på försäkringssidan. Det är nog inte långsökt att anta att något liknande förekommer också avseende krediter.
Med andra ord försäkrar bankerna oss om att de alltid har sina kunders bästa framför ögonen (och det måste bankerna försäkra oss om, annars skulle de implicit medge att de inte håller sig till gällande lagstiftning) och driver samtidigt sina anställda till att avsätta finansiella produkter. De anställda hammnar alltså i en rävsax, där de utbildas i gällande lagstiftning men samtidigt får mål och incitament som innebär att försäljningen skall öka. Den kund som inte står emot en skicklig säljare (för det är det en banktjänsteman är), riskerar att överskuldsätta sig.
Skuldsättning är ett problem för den enskilda och i förlängningen – när många enskilda fått problem – också för samhället i stort. Enskilda – oavsett utbildning eller intelligenskvotient – kan förledas att fatta dumma beslut, och somliga beslut, såsom beslutet att leva på kredit i för stor utsträckning, kan ha förödande konsekvenser. Frågan är vad vi skall göra åt det.
Vad gäller sms-lånen tycks dessa nu bli reglerade: justitieministern har ju utlovat en utredning före jul. Skulle sms-lånen förbjudas eller hårdregleras, utgör detta ett uttryck för inställningen att den enskilda inte alltid vet vad som är bäst för henne, ett uttryck för paternalism, att nämligen någon annan än den enskilda vet bättre. Detta kan sedan vara banktjänstemannen eller någon politiker eller någon akademiker, det spelar väl egentligen ingen roll. Det finns ett visst berättigande i denna inställning, utan tvivel. Det är därför inte uteslutet att vi får se liknande politiska initiativ som dem avseende sms-lånen även på andra delar av finansmarknaden. Som sagt kan det finnas skäl för sådana initiativ.
Samtidigt måste vi dock vara medvetna om medaljens baksida. Baksidan är att var och en av oss kommer att riskera få höra: ”Jo, den kredit som du vill ha ger vi dig inte, eftersom vi inte tror att du kommer att kunna betala tillbaka. Vi tycker inte att du tänker använda krediten på ett hållbart sätt, nämligen.” Det får somliga av oss höra redan nu, men ju mer bankerna pressas till att ”ta sitt ansvar” för andras liv, desto fler av oss kommer att hamna i denna situation.
Jag vet inte hur andra ser på det, men jag skulle känna mig förnedrad. Jag skulle känna mig omyndigförklarad. Jag kräver för egen del rätten att få ta risker med mitt liv, att få lägga mig i marginalen av det jag klarar av. Eftersom jag själv kräver denna rätt för mig, har jag väldigt svårt att frånkänna andra samma rätt. När bankerna vill riskera sina pengar och när kunden vill riskera sina, ser jag inget principiellt giltigt skäl till varför någon skulle få ha synpunkter på det, annat än när det förekommer svek eller bedrägeri.
Jag är inte heller övertygad om att andra alltid vet bättre än jag vad jag håller på med. Jag är i synnerhet tveksam till att en banktjänsteman som inte känner mig (eftersom jag har mycket lite kontakt med bankerna över huvud taget, i vart fall som kund) vet bättre än jag. Jag tror inte att politiker vet bättre än jag, och inte heller Finansinspektionen. Så länge det inte tydligt visas att någon annan vet bättre hur mitt liv bör levas än jag själv, är jag helt enkelt inte beredd att ge någon annan makt att bestämma över mig, mina krediter och mitt sätt att göra av med pengar. Detsamma gäller då för mig även avseende andra: folk måste få bestämma över sina egna liv, utan något myndigt ingripande från en förment eller äkta experts sida.
Denna inställning leder dock till att jag också måste acceptera personliga katastrofer när någon genom en rad dumma beslut (och dessa har som sagt inget med personens allmänna förmågor att göra, utan alla kan fatta dumma beslut) försätter sig i en ohållbar situation. Det gör jag också. Även jag skulle dock vilja se förändringar på två punkter.
För det första tycker jag att en personlig konkurs på något sätt måste begränsas. Bolag upplöses när de går i konkurs, vilket innebär att bolagets skulder försvinner, helt enkelt för att den som är skyldig pengar inte längre finns. Något liknande borde man försöka åstadkomma för privatpersoner. En idé som på intet sätt är genomtänkt är att begränsa personliga konkurser i tiden (säg tre eller fem år), varefter skulderna avskrivs i sin helhet. Det skulle ge folk fortsatt incitament att försöka undvika konkurs, samtidigt som kreditgivarna skulle få högst påtagliga incitament att vara försiktigare i sin kreditgivning.
Den andra förändringen avser skolutbildningen. Med all respekt för slöjd, musik och konst i skolan undrar jag varför privatekonomi och grundläggande avtalsjuridik inte utgör obligatoriska ämnen i skolan. Det är sorgligt att vuxna personer inte kan bedöma risker med krediter, att de inte kan räkna ut ränteprocent och inte göra upp en budget. Det som krävs är enligt min mening en mera långsiktig insats mot överskuldsättning, där åtgärder som att förbjuda lån faktiskt inte spelar någon roll. Istället för att hela tiden bekämpa symptom, med andra ord, tycker jag att vi borde fundera mycket närmare på hur vi egentligen kan bota sjukdomen.
Jag tvivlar på att vi botar den genom simpla, simplistiska och medieeffektiva åtgärder som förbud.
En möjlig effekt av denna förändring i risk hantering är påverkan
som det kan ha på egenföretagar, entreprenörer samt andra som
med hjälp av eget huvud försöker skapa något.
Privatekonomi i detta område spiller nog över till företagande av olika sorter.
-Dan
Funkar inte skuldsaneringen lite som du är inne på med ”personlig konkurs”? Typ fem år på existensminimum, sedan är du skuldfri?
Att det sedan är ett undantagsfall och inte systematiserat är en annan sak.
Markus: Skuldsanering är just ett undantagsfall. Skuldsanering leder dessutom inte nödvändigtvis till någon avskrivning, utan till en minskning av skulderna. Om vi menar allvar med vårt tal om att hjälpa folk ur knipor, bör vi tänka bredare och kanske just försöka efterhärma de effekter som det begränsade bolagsrättsliga ansvaret för med sig även för de personliga konkursernas del. Då behövs heller inte längre någon skuldsaneringslag.
Jakob,
Skuldsanering (om skuldsaneringen flullföljs) leder alltid till en avskrivning av skulder, det är det som är hela tanken med skuldsaneringen. Däremot omfattas inte alla gäldenärens skulder av skuldavskrivningen, oftast beroende på vid vilken tidpunkt som skulderna uppkommit.
När det gäller frågan om avskrivning i konkurs är det idag så att skulderna inte skrivs av i samband med en konkurs, vare sig för privatpersoner eller för bolag. Att införa att konkurs medför avskrivning av privatpersoners skulder är inte särskilt lämpligt, jag tror att det skulle kunna påverka bl a finansbolagens kreditgivning till privatpersoner. Vad jag vet finns inte den frågan uppe i utredningen avseende ny konkurslag (eller insolvenslag som jag tror den kommer kallas när väl förslaget lämnas).
Skillnaden mellan ditt förslag och skuldsanering är att det vid konkurssituationen är personen själv som kan bestämma vid vilken tidpunkt som konkursen ska inträffa och därigenom även påverka vilka skulder som skulla omfattas av avskrivningen. Om konkursen sen även ska pågå under fem år kommer det uppstå höga kostnader för staten när alla dessa personer ska ha en konkursförvaltare som sköter deras ekonomi under den tiden.
jheidbrink:
Jag är helt överens med dig om det mesta du skriver här, men dina funderingar om bankernas kredithantering bör inte stå oemotsagda. Det är tre saker jag vill kommentera.
1. Du skriver med en upprörd underton att en bank har någon typ av säljtävling vad gäller försäkringar. Personligen är jag generellt negativ till säljtävlingar, men det är faktiskt vanligt med tävlingar, provisioner och andra stimulanser för att få säljare att öka volymerna. Detta gäller bland annat försäkringsbranchen. Storbankerna har givit sig in i försäkringsbranchen och konkurrerar med övriga försäkringsbolag. Därför är detta inte särskilt uppseendeväckande.
2. Det är (tvärtemot vad du skriver) mycket långsökt att tro att ”något liknande förekommer också avseende krediter”. Åtminstonne de fyra storbankerna i Sverige har en kreditpolicy som reglerar hur krediter ska säljas och hur kreditbedömning ska ske. Dessa kreditpolicies reglerar hur man ska bedömma kundens ”återbetalningsförmåga”. Utgångspunkten är att man aldrig får bevilja en kredit om inte kunden har förmåga till återbetalning av skuld och ränta. Dessa kreditpolicies kan inte fungera tillsammans med säljtävlingar och liknande incitament.
3. Medaljens baksida är som du skriver ”Jo, den kredit som du vill ha ger vi dig inte, eftersom vi inte tror att du kommer att kunna betala tillbaka”. Detta säger banken för att de vill slippa kreditförluster. Jag kan förstå om du skulle känna dig förnedrad över ett sådant besked, men det handlar inte om att du är omyndigförklarad. Visst du får bestämma över dina risker, men banken måste väl ändå få bestämma över vilka kreditrisker banken vill ta.
Självklart vet ingen bättre än du vad du håller på med, men benktjänstemannens uppgift är ändå att ta reda på tillräckligt mycket om dig för att kunna bedömma om du har ”återbetalningsförmåga”. Visst, du har ingen anledning att ge någon annan makt att bestämma över dig och dina krediter, men du får allt acceptera att långivaren måste ha rätt att avstå från att läna ut pengar till dig. Svårare än så är det inte.
JTS: Ett bolag upplöses när det gått i konkurs, varmed gäldenären och därmed också skulderna försvinner, eftersom bolaget inte har någon efterföljare och ägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Med andra ord försvinner skulderna efter avslutad konkurs.
För privatpersoner som går i konkurs finns skulderna kvar till dess de betalats. Skuldsaneringen utgör ett ackordförfarande där skulderna skrivs ned och de minskade skulderna sedan avbetalas enligt plan. Visst har skuldsanering liknande effekter som de som jag föreslår för personliga konkurser: då kan man ju fundera på att göra konkurslagen exklusivt tillämplig för bolag och näringsverksamhet och göra skuldsanering till den privata varianten av konkurs.
Att detta skulle påverka finansbolagens kreditgivning till privatpersoner är väl ingen kritikpunkt: som jag förstår den politiska debatten, är det just detta man vill åstadkomma.
Jeje: Visst måste bankerna skydda sig mot kreditförluster, och jag medger att jag uttryckt mig på ett missförståeligt sätt. Det jag menar är att de politiska vindarna tycks blåsa dithän att bankerna skall ta ett större ansvar för sina kunders privatekonomi, och inte bara vägra att ge kredit om förlustrisken är för stor, utan också när man inte tycker att det är lämpligt för den enskildas (alltså inte bankens) ekonomi. Det är däri jag ser förnedringen.
Vad gäller försäljningssättet, kan man konstatera att enligt lagen om finansiell rådgivning ingen skall försöka övertyga någon kund att satsa pengar på finansiella tillgångar – såsom exempelvis försäkringar – som kunden inte behöver. Det rimmar helt enkelt illa med försäljningsdrives som rimligtvis måste gå ut på att förmå kunden att överförsäkra sig: annars skulle det nämligen se ut så att marknaden är absolut begränsat till en tämligen fast och bestämd volym av nödvändiga försäkringar.
Vad gäller bankerna (och andra stora organisationers) policys jämfört med andra signaler som ledningarna skickar i form av målsättningar och mål för den individuella arbetstagaren, kan man väl bara konstatera att det inte torde finnas den organisation ännu där inte målkonflikter kan identifieras inom organisationen. Bankerna har, åtminstone konsumenträttsligt, en förpliktelse att se efter kundens bästa, och denna förpliktelse kan utan vidare krocka med bankens förpliktelse att se efter sitt eget bästa. Din invändning under 2 går alltså delvis förbi min poäng.
Jakob, det jag menade var att skulderna teoretiskt sett inte försvinner i samband med en konkurs av ett bolag det är bara det att det inte finns någon att begära betalning av. Finns det någon att kräva betalning av (exempelvis borgensman eller bolagsman) kvarstår ju fordringsförhållandet även i realiteten.
Jag förstår att en sådan lagstiftning som du föreslår (liksom skuldsaneringslagen) till viss del syftar på att banker och finansbolag ska vara försiktigare med sin kreditgivning (vilket, om man läser hela din post, inte verkar vara något du står bakom). Frågan är dock om banker och finansbolag kan bli för försiktiga om det blir alltför enkelt att få en total skuldavskrivning. Jag tror inte heller att staten kommer stifta en sådan lag, hade det varit som du föreslår att jag sökt mig själv i konkurs direkt efter utbildningen. Vips, så hade studelånen varit borta…
…till priset av fem år på existensminimum, ja. Dessutom är det ju inte så att man har någon automatisk rätt att begära sig själv i konkurs, utan även där finns obeståndsrekvisitet.
jheidbrink:
De politiska vindar jag sett handlar om att Finansinspektionen anser att bankkunder lånar så mycket (gäller främst bostadslån) nu när räntan är låg, att de inte klarar att betala när räntan stiger. Jag har emellertid inte hört att Finansinspektionen kritiserat någon bank för felaktiga kreditbedömningar, utan detta är en övergripande oro. Du skriver att ”de politiska vindarna tycks blåsa dithän att bankerna skall ta ett större ansvar för sina kunders privatekonomi, och inte bara vägra att ge kredit om förlustrisken är för stor”. Menar du alltså att bankerna ska förväntas göra andra värderingar som inte har med återbetalningsförmågan att göra. Det betvivlar jag. Kan du referera till något konkret exempel på sådana vindar?
Lagen om finansiell rådgivning handlar om själva rådgivningen gällande kundens finansiella placeringar. Det är bara den finansiella rådgivningen som berörs av lagen, inte den delen av processen som går ut på att få kunden att komma till banken för att få rådgivning. Banken kan t.ex. ha en interna säljtävling som gäller att få in kunder till rådgivningssamtal kring PPM eller avtalspension. Dessutom säljer bankerna många produkter som inte är krediter eller finansiell rådgivning. Exempel på detta är dels försäkringar typ livförsäkringar, hemförsäkringar, bilförsäkringar etc. Här handlar det om att banken vill öka sina marknadsandelar. Inte om att kunden ska överförsäkra sig utan att flytta försäkringar från konkurrenter. Dessutom säljer bankerna många andra produkter som exempelvis betalkort, regelbundet buffertsparande på konto, olika betalningsrutiner, internetbank mm. För allt detta som inte är krediter eller finansiell rådgivning finns inga speciella restriktioner vad gäller försäljningsmetoder för bankerna som inte gäller även andra företag. Om bankerna har interna säljtävlingar för dessa produkter så är det som sagt inte särskilt uppseendeväckande. Bankerna har således utanför krediter och finansiell rådgivning samma förpliktelser som alla andra kommersiella företag.
Jag vidhåller alltså att det är mycket långsökt att tro att ”något liknande förekommer också avseende krediter”.
Jeje: Jag har inte sagt att det redan nu är så att det finns ett bankernas ansvar för kreditgivning, utan att de politiska vindarna verkar blåsa i den riktningen. Vad gäller bankernas försäljning, är denna absolut inte uppseendeväckande, men det passar som sagt inte ihop med politikernas rop efter hårdare lånereglering.
För övrigt förespråkar jag ju inte något ännu skarpare ansvar för bankerna, utan jag är tvärtom skeptisk.
Vad gäller kreditgivningen tror jag för övrigt inte – för att klargöra detta – att det förekommer företagsinterna tävlingar, men väl att varje tjänsteman har mål och incitament inom jobbet att sälja så många (måhända ”säkra”) krediter som möjligt. Beroende på hur målen är satta har dessa incitament tendensen att ha samma effekt som en tävling (bonusjakten är numera ett fenomen välkänt nog för att detta väl inte skall behöva vara ett kontroversiellt påstående).
Vi kanske är helt överens. Vi är definitivt överens om att det som krävs är en mera långsiktig insats mot överskuldsättning i stället för att bekämpa symptom och i stället för att förbjuda produkter som många kunder faktiskt kan använda på ett bra sätt.
Det som fick mig att reagera är att du gjorde ett nummer av att ”åtminstone en svensk storbank internt organiserat en tävling mellan olika kontorsdistrikt om vilket distrikt som kan öka sin försäljning av försäkringar (inte krediter) mest”.
Vi verkar nu vara överens om att bankernas försäljning inte är uppseendeväckande. Vi kanske också är överens om att detta faktiskt inte ger anledning att anta att ”något liknande förekommer också avseende krediter” och att det inte finns anledning anta att ”den kund som inte står emot en skicklig säljare riskerar att överskuldsätta sig”.
Jag förstår faktiskt inte varför du tror att ”vi får se liknande politiska initiativ som dem avseende sms-lånen även på andra delar av finansmarknaden” och jag anser inte att ”det finns skäl för sådana initiativ”.
Men, som sagt det viktigaste verkar vi vara överens om.
Jag instämmer (ang skolutbildningen) – vi har en finansminister som inte kan addera tre tal. Är verkligen 35+9+15=60? Se själva: http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FO%3DRSS%26ArticleId%3D2009%255C04%255C15%255C333087