Dagens Nyheter rapporterar idag om att Sveriges konsumenter kräver att sms-lånen förbjuds. Visst, det kan man göra – det bör man kanske göra. Men inbilla er inte att problemet försvinner.
Sms-lånen är tveksamma på alla plan. Jag kan förvånas över att någon går på det dumma knepet att det skulle vara en bra idé att låna 3 000 kr. och betala 3 300 kr. tillbaka om en månad: hur är man funtad, kan jag undra. Icke desto mindre är det en trist realitet att alltför många personer, utbildade som outbildade, är beredda att betala ohyggliga pengar för ett kort lån för att tillfredsställa ett begär eller för att på ett vansinnigt dyrt sätt ta sig ur en tillfällig svacka. Sms-lånen är tydligen en guldgruva, och någon större tveksamhet att utnyttja människors dumhet eller trångmål (i den ordningen) verkar inte finnas hos de finansbolag som står bakom lånen.
Så visst kan man leka med tanken att förbjuda sms-lån eller att åtminstone göra konsumentkreditlagen, med dess krav på kreditprövning med mera, användbar på sms-lånen. Då har man skjutit budbäraren.
Budskapet är dock kvar: det finns alltför många människor som är beredda att låna till kortfristig konsumtion. Detta begär efter snabba pengar försvinner inte för att man förbjuder sms-lån. Det kommer snart att komma ett nytt sätt att skuldsätta sig effektivt och grundligt – mark my words.
En processrättslärare i England sade till mig att det finns två saker i livet som är säkra: på lång sikt är vi alla döda, och ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen. Han hade helt rätt: ett förbud av sms-lånen kommer inte att lösa problemet med överskuldsättning – andra sätt kommer att uppfinnas.
En annan fråga och besvärande detalj är faktiskt om ett förbud av sms-lån kommer att vara juridiskt möjligt. I den mån det rör sig om utländska europeiska kreditgivare som erbjuder lånen, innebär nämligen ett förbud av sms-lån att Sverige inskränker kapitalets fria rörlighet, och den får medlemsstaterna inte ingripa i hur som helst. Med andra ord är Sveriges juridiska rörelsefrihet inskränkt har. Det kan alltså mycket väl hända att Sveriges konsumenter skjuter förbi målet.
Personligen kan jag tycka att den som tar sms-lån sätter sig i sin egen obäddade säng. Det är alltså inte ”de här lånen” som förstört en människas liv, det är faktiskt – och jag tycker att det är viktigt att konstatera här – den ifrågavarande människan själv. Detta leder inte nödvändigtvis till att jag skulle vara emot ett förbud, även fast jag måste erkänna att jag principiellt är mot förbud mot verksamheter som ganska öppet skyltar med de tveksamt höga räntor som tas. Ett förbud känns ganska främmande från min liberala synvinkel, men jag kan hålla med om att det från en välfärdsideologisk synvinkel kan vara befogat.
Til syvende og sidst kommer det ändå att göra vare sig till eller ifrån: ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen – människans kortfristiga tänkande.
Att över huvud taget låna ut pengar till privatpersoner mot ränta är tveksamt.
Låna pengar gör man till investeringar som kan förränta sig senare, varpå man kan betala tillbaka. Om jag måste köpa verktyg till min fabrik är det fördelaktigt att jag kan låna pengar och göra investeringen nu, jämfört med att behöva fondera till investeringen. Hur ser utlånarens kalkyl ut när han lånar ut till konsumtion?
Problemet är inte att folk är dumma, problemet är att lagen skyddar dem som profiterar på de dumma. Skulle det finnas konkursregler för personer liknande de som gäller för företag skulle saken vara en helt annan. Kalle gick i konkurs, fogden avslutar Kalles juridiska person, rekonstruerar Kalle och han kan köra igen nästa månad. Inte lika intressant att låna ut pengar till Kalle i det scenariot… Klart Kalle blir såklart av med villan och bilen. Men som det är idag är han av med dessa likväl, men resten av skulden kvarstår för alltid! (undantaget skuldsanering)
Mumfi: Olikbehandlingen mellan privatpersoner och bolag är förvisso principiellt sett riktig, men det kan finnas anledning att fundera på om man inte kan skapa ett system som ger också privatpersoner möjlighet att komma ur den skuldfälla som en konkurs innebär. Så långt är vi eniga.
Där vi inte är eniga är din tveksamhet inför att låna ut pengar till privatpersoner mot ränta. Kreditgivaren avstår från sina tillgångar under en period, och det är bara rätt och rimligt att hon får ersättning för det, på precis samma sätt som en hyresgivare får ersättning för hyresföremålet. Det finns i vår kultur en djuprotad misstänksamhet mot finansiell ekonomi som jag aldrig riktigt fattat: varför är gods och tjänster så mycket mindre misstänkliggjorda än finansiella tjänster?
[...] Sen finns det de som förstår att på en marknad finns det bra och dåliga erbjudanden och att vi inte kan lagstifta bort de dåliga utan behöver välja bort dem. Intressant? Läs även andra bloggares [...]
Kanske får man acceptera att det finns dumma människor? Eller åtminstone svaga personer?
Sedan är frågan bara om man ska tillåta att skrupelfria affärsmän jagar dessa människor som försvarslösa villebråd eller inte.
Johannes: Jag har samma svar för dig som för Claes Martinsson som på juridikbloggen går i clinch med mitt inlägg (http://juridikbloggen.wordpress.com/2009/11/28/om-budskap-som-inte-nar-fram-eller-i-varje-fall-tar-god-tid-pa-sig-sms-lan-igen/).
Jag blir provocerad när det påstås att ”de här lånen har förstört mitt liv”. Vi är måhända inte fria individer, men det måste finnas någon anständighetsgräns även för förståelse och medlidande. Ibland gör folk något riktigt dumt, något som de vid fem minuters eftertänksamhet skulle ha märkt var dumt och som de ändå gjorde – och då finns en poäng i att också låta dem bära konsekvenserna av sitt beslut. Jag har inga problem med ockerbestämmelser när de skyddar de som verkligen inte kan fäkta för sig själva, de som har mentala utvecklingsstörningar eller psykiska men utan att rättshandlingsförmågan blivit inskränkt (alltså gränsfallen), de som i en verklig nödsituation hamnar i händerna på samvetslösa kredithajar.
Jag har dock stora problem när det allmänna hela tiden skall fäkta för de som borde kunna fäkta för sig själva. I begreppet ”konsumenter” såsom det definieras i lagstiftningen ryms jag, ryms du, ryms Peter Wallenberg. I begreppet ”näringsidkare” ryms enmansbutiken på hörnet, vars innehavare jobbar sexton timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Jag värjer mig mot den kategorisering som tillåter oss allihopa att luta oss bakåt, att strunta i att ta reda på saker och ting och att sedan leta efter någon djup ficka som får stå för våra mera kostsamma misstag.
Det är också så att konsumentlagstiftningen enligt min mening är åtminstone delvis feltänkt. Den som försöker att hävda sina konsumenträttigheter stöter med stor regelbundenhet på patrull. När det sedan kommer till kritan, går det inte att genomdriva konsumenträttigheterna utan någon form av rättslig process, och denna är så dyr att de flesta konsumentärenden inte rättfärdigar den stora utgiften som skulle krävas för att driva dem.
Jag håller helt med om att vi har en individuell och en kollektiv identitet, och jag håller också med om att det på en massmarknad antagligen behövs ett visst mått av skyddslagstiftning mot missbruk. När missbruket dock ligger i den egna obetänksamheten, och alltså inte är ett missbruk, utan just en form av dumhet (varmed inte nödvändigtvis menas bristande intelligens, utan just dumma beslut), kan jag inte gråta över de missöden som dumma beslut för med sig.
Med detta inte sagt att jag vill lämna folk åt sitt öde. En mycket mera effektiv skyddslagstiftning än ett förbud av sms-krediter skulle vara om privatpersoner på något sätt skulle få samma förmån som juridiska personer vid en konkurs, nämligen skuldavskrivning. Skulle en privat förmögenhet reduceras till existensminimum, varefter resterande skulder avskrivs, skulle personliga konkurser inte vara den totalkatastrof som de är nu och samtidigt finnas incitament både för den enskilda att tänka sig för och för kreditgivarna att noggrant pröva krediter.
Att istället försöka vaddera hela tillvaron förefaller mig vara det klart sämre alternativet.
Varför är skillnaden i hanteringen av skulder mellan bolag och privatpersoner principiellt riktig? I ett aktiebolag finns en mängd ägare, det vore inte orimligt att göra dessa ansvariga för återstående skulder. Har de inte kanske en del av vinsten? Varför skulle de inte stå med en del av risken. Det går ju så bra i alla andra bolagsformer…
För övrigt kan jag inte hålla med om att kreditgivaren avstår några tillgångar. I normalfallet lånar bankerna ut andras tillgångar. De får bara låna ut upp till 94%, eller så, av de pengar de har inne, men lika så. De pengar de lånar ut hamnar allt som oftast i någon bank som därefter lånar ut dem igen. Därför kan man låna ut pengar till konsumtion, för systemet är sådant att pengarna inte behöver betalas tillbaka, det räcker gott med att mottagaren sätter in dem på någon bank någonstans.
Mumfi: Poängen med ett aktiebolag är just att man skall kunna isolera en summa pengar för att kunna företa ett riskfyllt företag. Om då ägarna skulle bli ansvariga för bolagets skulder i händelse av konkurs, skulle man mista just den poäng för vilken aktiebolag en gång uppfanns.
Nu är det förvisso för närvarande så att bankerna inte tycks behöva stå några risker, men i princip är tanken ju att bankerna får stå för sin egen inlåning på samma sätt som deras kunder får stå för sin. Med andra ord får bankerna betala ränta för att de slutliga ägarna till pengarna avstår från förfogandemöjligheten över pengarna under viss tid, och på samma sätt får bankernas kunder betala pengar för att bankerna inte kan förfoga över pengarna under viss tid. Det hela är fullt jämförbart med ett hyresförhållande, eller tror du att ett biluthyrningsföretag äger alla de bilar det hyr ut?
Nu är inte jag en stor vän av aktiebolag. Men även här förefaller det som en dålig investering att låna ut pengar. Med annat att det täcks någorlunda av aktiekapitalet eller åtminstone att räntan är sådan att det motiverar risken…
Bilexemplet är ett ganska dåligt exempel. Var och en som hyr bilen kan maximalt hyra ut den en gång och står därefter utan bil. Med pengar så är det annorlunda. Eftersom samma krona lånas ut gång på gång, med endast reservationsbeloppet som parallell till bilexemplet, så blir varje krona i slutändan 10 kronor (lite mer men jag orkar inte räkna). Så i själva verket så hyr de bara ut en tiondels bil, men jag måste betala för en hel. Vidare så måste jag lämna tillbaka 1,05 bilar när den ska in igen men jag får bara tillbaka 1,005 bilar som tack för att jag lämnade in min.
Om vi haft ett vettigt penningsystem så skulle det inte varit möjligt att låna ut till konsumtion. Av den enkla anledningen att det helt enkelt varit för riskfyllt. Att det kan vara vettigt att låna ut på det viset kan bara bero på två saker. Antingen är det någon annan som tar risken för utlånaren, eller så är det så lukrativt att man är beredd att ta risken. En snabbskuldsaneringsmöjlighet skulle effektivt, i första fallet få ”någon annan” att undra över utlåningen, och i det andra fallet ändra riskkalkylen.
Mumfi: Vi hamnar rätt långt ifrån juridiken är, varför detta är mitt sista svar i den här debatten. Det penningsystem som du tycks förespråka verkar vila på en kontantekonomi: jag kan inte se någon annan förlängning av dina argument. En kontantekonomi har vi inte haft i Västeuropa sedan medeltiden (om ens då) och den innebär fattigdom. Den som inte har en silverpeng i sin hand, har inget, om hon inte råkar ha något som kan användas till byteshandel. Det kan inte vara det som du vill gå tillbaka till.
Utan aktiebolag och den möjlighet till begränsning av det personliga ansvaret finns ingen massmarknad för industriellt ägande. Det innebär att några få rika personer måste stå för fiolerna, eller med andra ord att vi går tillbaka till köpmännens tid före mitten av 1800-talet. Dessa privatpersoner hade oproportionerligt stor makt, helt enkelt eftersom de försörjde alla andra med det dagliga livets nyttigheter. Jag har svårt att tänka mig att du vill gå tillbaka till detta.
Den enda punkt där jag kan se hur vi med dagens ekonomi (det vill säga med det stora välstånd som även våra såkallade fattiga åtnjuter) kan implementera något som du förespråkar, är att öka kapitaltäckningskraven för bankerna. Detta diskuteras för närvarande livligt och kommer inom kort att ske. På denna punkt är vi också ganska eniga: marknadsvärderingen av finansiella tillgångar som en del av bankerna kapitaltäckning har visat sig inbjuda till en kasinoekonomi, vilket knappast var tanken.
Detta lämnar dock utlåning mot ränta och aktiebolagen intakt. Jag har svårt att förstå hur du skall kunna garantera ett ens tillnärmelsevis demokratiskt och välmående samhälle utan möjlighet till ansvarsbegränsning och till finansiell ekonomi, i all synnerhet som inte ens den katolska kyrkan eller koranen lyckats med bedriften att stävja finansiella marknader.
[...] på sistone, nämligen när det gäller sms-lånen (jag publicerade likalydande blogginlägg här och här och fick mothugg av Claes Martinsson här). Sms-lånen har blivit den politiska [...]
Jag hadde gett upp deta men med anledning av ditt nya inlägg tänkte jag att jag skulle förklara mig lite.
Jag förespråkar inte kontantekonomi, men samtidigt ser jag att det system vi har idag är ohållbart. Min bakgrund är inom matematik, och säga vad man vill men ett ekonomiskt system som det vi har idag skulle bara kunna hålla om vi har oändliga möjligheter till expansion. Det har vi inte, därför måste det ta slut någon gång.
Men det är en utsvävning. Min poäng är egentligen följande: När banken lånar ut pengar är de villiga att ta risker för att de tar risken mad någon annans pengar. Det skulle vara ok om det inte vore för att dessa andra inte anser att de tar risker genom att låna ut pengar till banken. De som lånar pengar till banken är övertygade om att dessa ligger säkert, och inte helt utan anledning, bankgarantier, förmånliga lån från staten osv gör det så i stor utsträckning. Men så borde det inte vara, bankerna spekulerar trots allt med dessa pengar, varför ska det allmänna gå in och täcka förluster på vad som faktiskt är riskkapital?
Egentligen borde det finnas bankkonton som det finns fonder, räntan står i proportion till risken. Då skulle det tydligt framgå vad det var frågan om.
Skulle vi dessutom ha en möjlighet att slippa personliga skulder, när man en gång gjort sitt yttersta att betala av dem. Då skulle vi i större utsträckning se att bankerna lånade ut mot pant i fastigheterna som mer realistiskt motsvarade det faktiska värdet.
[...] nu, efter att framgångrikt ha angripit sms-lånen (Ds om ämnet finns här, mina tankar om frågan här; Claes Martinsson invände här), identifierat mobiltelefonabonnemang som ett ännu värre problem [...]
[...] nu, efter att framgångrikt ha angripit sms-lånen (Ds om ämnet finns här, mina tankar om frågan här; Claes Martinsson invände här), identifierat mobiltelefonabonnemang som ett ännu värre problem [...]
[...] sig är detta inget fenomen att orda om på en juridikblogg - sms-lånen och privatekonomi är ju en långkörare i debatten -, men ett inslag i artikeln får mig att [...]
[...] sig är detta inget fenomen att orda om på en juridikblogg – sms-lånen och privatekonomi är ju en långkörare i debatten -, men ett inslag i artikeln får mig att [...]