JK Lambertz slutar idag och är från och med på måndag justitieråd (ledamot i Högsta domstolen) Lambertz. Idag publicerar han något som kan uppfattas som hans avskedsord på Dagens Nyheters debattsida. Hans ord är välbalanserade och kloka och bör dels läsas, dels begrundas, dels leda till åtgärder från lagstiftarens sida.
Under de 20 månaderna som nu haft denna blogg, har jag fått många kommentarer av i synnerhet en, men sammanlagt flera och olika kommentatorer som jobbar med praktisk juridik. En återkommande typ av kommentar är att domstolarna är mycket dåliga på att motivera sina domar. Lambertz tycks slå in en öppen dörr. Det är illa att justitiekanslerämbetet känner sig föranlett att föreslå lagstiftning som skall tvinga domstolarna att faktiskt göra sitt jobb och motivera sina domar.
Vad gäller Lambertz uttalanden om att lära domarna lite kognitiv psykologi och ödmjukhet, vet jag faktiskt inte hur landet ligger till, men jag har själv mött några domare som med övertygelsens bröstton förkunnat att de inte behöver ta ansvar för sina domar då just talaren är objektiv och bara tillämpar lagstiftningen. Det räcker egentligen med detta fåtal domares uttalanden för att det skall löna sig att införa obligatoriska moment om kognitiv psykologi i domarutbildningen. Man kan också säga att dessa domare faktiskt är tveksamma jurister: juridiken är inte matematik och någon objektivitet finns inte inom ämnet (om nu någon objektivitet över huvud taget finns, ens i matematiken).
Det som får mig som universitetslärare att bli lite skrämd å mina egna vägnar är faktiskt Lambertz andra punkt, att det inte är ”godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte har kunskaper om hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt”. Här talar Lambertz om ett kunskapskrav som jag egentligen ställer på alla jurister, inte bara på domare, eftersom prövning av rättsliga frågor på ett rättssäkert sätt måste kunna göras av oss alla. Om det finns brister där, är detta inte enbart en fråga om lagstiftning – då krävs det att juristutbildningen görs om och förbättras. Jag är dock rädd att just denna detalj i Lambertz resonemang kommer att gå oss inom högskolevärlden förbi.
Vi får hoppas att Anna Skarhed, den nya justitiekanslern, har kraft att följa upp den tråd som Lambertz idag lägger ut.
Är man väldigt elak om man misstänker ett samband mellan denna avgång och att eventuellt Quickmålet och styckmordet nu prövas på nytt?
Det justitiekanslern påpekar är ju egentligen rena självklarheter med tanke på att kraven på saklighet finns i RF 1:9 sedan 1970-talet. Att JK driver rättssäkerhetsfrågor är mycket önskvärt. Lagförslaget är välkommet.
Nu får tingsnotarierna dra ner på fikat för att skriva utförligare förslag till domskäl!
Här är rapporten:
http://www.jk.se/arkiv/Rapport.pdf
Jag har skummat lite i den och det är lite nedslående om det är som jag tror. Istället för att avfärda utsageanalys som bevisvärderingsmetod så försöker man lära domstolarna att använda kriterier som får stöd i forskning.
Det är såklart BÄTTRE än den intuitiva metod som används idag, men det är fan inte BRA.
Även med en helt korrekt utförd utsageanalys så hamnar träffprocenten på väl under 75%. Vad ska man använda detta bevis till?
Tydligen ska man sedan försöka finna stödbevisning som kan öka bevisvärdet på utsagan. Tidigare har någon småsak, som att utsagan utsagts till någon annan tidigare, räckt för att uppnå utom rimligt tvivel.
Borde det inte vara tvärtom? En anklagelse är ett stöd som gör att man kan finna bevis. Genom att utgå från anklagelsen kan man leta efter riktiga bevis, finns det blåmärken där det bör finnas blåmärken om anklagelsen är sann? Är bordet skadat där det bör vara skadat om anklagelsen är sann? osv osv.
p-v: Du kan bidra till att skapa ett opinionstryck för rättssäkerhet. Min uppmaning till dig: Publicera och kommentera domar vars rättssäkerhet kan ifrågasättas.
[...] doktor och verksam som forskare och universitetslärare) har idag skrivit ett inlägg på två bloggar med anledning av att avgående JK Göran Lambertz skrivit en artikel på DN debatt om bristande [...]
Profanum
Din kritik mot utsageanalysen delar jag och många med dig.
Själv blir jag redan förbannad när jag ser att domstolarna i sina domskäl blandar ihop trovärdighet med tillförlitlighet. Att de blandar ihop begreppen är inte så konstigt med tanke på att de på sätt och vis förutsätter varandra och skapar grogrund för cirkelresonemang.
Bevisvärdering mot bakgrund av endast muntliga utsagor är ”livsfarligt” för den misstänkte och potientiella brottsoffer; det är mycket dåligt för både rättssäkerheten och rättstryggheten.
Godwin Strawman:
Du borde läsa min favoritdom: NJA 1997 s. 538. Fallet är känt som Södertäljefallet (tror jag)
Här kan vi snacka om cirkelresonemang.
HD kommer med magisk utsageanalys fram till att den första anklagelsen är styrkt. Andra anklagelsen anser man vara trolig, och eftersom den första var styrkt så måste den andra vara det. Det tredje påstådda tillfället anses vara styrkt därför att 1 och 2 var styrkta och då skulle hon inte gärna frivilligt gått med på det som sker i 3.
Profanum
Den verkar bekant… styrkt, troligt, sannolikt… hm, beaktansvärt.
När jag pluggade bevisteori, fick man för övrigt lära sig att sannolikheten i en beviskedja går mot noll medan sannolikheten i samverkande bevisning går mot ett.
Men staplade anklagelser på varandra såsom bevis ingick inte riktigt i kursen annat än som kunskap om vad som inte utgjorde bevis.
Goodwin Strawman:
Ja, är man en logiskt tänkande person och bortser från människoödena som domarna representerar så är det rolig läsning.
En annan sak som gör det till galghumor är väl att det här en gång i tiden var uppgifter för lärda människor.