Det går rykten om att Vattenfall tänker sälja sitt distributionsnät och investera de pengar som inflyter i britisk kärnkraft, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Detaljen att pengarna påstås skola bli investerade i kärnkraft är förstås pikant med tanke på det upprörda debattläget om kärnkraften i Sverige, men detta är inte min fråga här – kärnkraften utgör en politisk och företagsekonomisk fråga som personer som är bättre lämpade än jag måste avgöra. (Jag kan dock säga att jag håller på att svänga i kärnkraftsfrågan, från försiktigt skeptisk till försiktig positiv, vilket delvis är den här bokens förtjänst – i synnerhet kapitel 24 på bokens originalsida 161 ff. Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av energiförsörjningsfrågor.)
Min fråga är istället vad som ligger i några av de uttalanden som fackförbundet SEKO:s ordförande och den politiska oppositionen gjort i anledning av ryktena. SEKO:s ordförande argumenterar att vi alla äger Vattenkraft tillsammans, och att en försäljning av distributionsnätet är ”ett rån mot svenska folket”. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman anser att frågan om försäljningen måste underställas riksdagen. Vänsterpartiets energipolitiske talesman påstår att den här försäljningen skulle gå stick i stäv med allt prat om satsningar på förnyelsebar energi.
Tre argument alltså. Först SEKO:s argument att vi alla äger Vattenkraft tillsammans och att en försäljning av distributionsnätet skulle utgöra ett rån mot folket. Om vi skär bort den retoriska överdriften ”rån”, ligger i kärnan av detta argument att svenska folkets samlade tillgångar på något sätt skulle minska genom en försäljning. Något försvinner som tidigare fanns.
Jag har svårt att hänga med på det. Visst, något försvinner, nämligen distributionsnätet, men något annat kommer in, nämligen pengar. Förutsatt att försäljningen sker till ett korrekt marknadspris, har Vattenfalls samlade tillgångar inte minskat över huvud taget: de har omvandlats. Distributionsnätet har ett värde som uttrycks i pengar, och får företaget pengar som motsvarar nätets värde, har dess förmögenhet inte minskat över huvud taget.
Men kanske distributionsnätet är en inkomstkälla som pengar inte är? Om distributionsnätet kan löpande tjäna in pengar som pengar i sig själva inte kan tjäna in, kan försäljningen innebära en långsiktig förlust. Jag vet inte hur det ser ut med saken, men jag förutsätter att – om ryktena nu skulle besannas – Vattenfall gjort en företagsekonomisk rimlig analys som innebär att man kan tjäna mera pengar på annat sätt än genom att inneha distributionsnätet. Jag förstår inte var i så fall förlusten som SEKO talar om skulle uppstå.
Man kan vidare påpeka att SEKO fått åtminstone ett förhållande om bakfoten. Produktion och distribution är nämligen inte längre hjärtat i ett kraftbolags verksamhet. Enligt ellagen får nämligen produktion och distribution inte längre ligga i samma bolag, och inte ens företrädarna för bolag som producerar el och bolag som distribuerar den får vara desamma. Detta krav kan man förvisso kringgå på olika sätt, men tanken är just att den koncentration som Vattenkraftkoncernens ägande av både produktion och distribution innebär inte längre skall förekomma. Det finns alltså inte bara ingen nödvändig koppling mellan de två typerna av verksamhet, utan de skall inte ens vara kopplade till varandra. Jag förstår alltså inte SEKO:s reaktion över huvud taget.
Lite vid sidan av kan man också säga att Vattenfall inte äger hela det svenska kraftnätet, utan endast en del av det. Stamledningarna ägs av Svenska kraftnät och även andra aktörer än Vattenfall äger ledningar. SEKO:s ordförande får det att låta som om varje ledning i Sverige skulle plötsligt hamna i icke-statliga händer. Det är helt enkelt inte sant.
Nästa argument, nämligen Socialdemokraternas argument att denna försäljning måste underställas riksdagen. Här är det lite oklart vad som menas: de olika citaten från Socialdemokraternas näringspolitiske talesman sammanlagda ger närmast intrycket att han menar att riksdagen måste få diskutera saken. Det kan kanske vara lämpligt och riktigt, och oppositionen kan absolut tvinga regeringen att prata om saken i riksdagen. Att ”underställa” någon något innebär dock att man låter den som får saken sig ”underställd” bestämma i frågan. Med andra ord ger citatet intryck av att Socialdemokraterna tycker att riksdagen måste få bestämma hur det blir med försäljningen.
Det tror faktiskt inte jag. Vattenfall är statlig egendom, men det innebär inte att Vattensfalls egendom annat än rent ekonomiskt är statens egendom. Vattenfalls egendom är Vattenfalls egendom, juridiskt sett, även om staten äger Vattenfall. Det är lite som att man skriver sin bil på sitt enmansföretag. Efter överlåtelsen till företaget är det företaget som äger egendomen, och även fast man själv äger företaget, äger man inte bilen. Man beskattas alltså för privat användning av bilen (genom uttagsbeskattning) och det är företaget som betalar fordonsskatten. Eftersom alltså Vattenfalls egendom inte ägs av staten, har riksdagen ingenting med någon försäljning att göra, utan detta är i grunden en företagsekonomisk fråga som avgörs inom Vattenfall. Staten som ägare kan ha synpunkter, men staten som ägare företräds av departementen, det vill säga av regeringen, inte av riksdagen. Jag tvivlar starkt på att riksdagen kan kräva att få lägga sig i försäljningen.
Slutligen det tredje argumentet, att detta går stick i stäv med talet om statsningarna på förnyelsebar energi, som Vänsterpartiet påstår. Även här är det av artikeln lite oklart vad som menas. Om själva försäljningen av distributionsnätet menas, förstår jag inte argumentet. Distributionen har ju som sagt inget med produktionen att göra. Visst kan man producera förnyelsebar energi även om man inte distribuerar energi.
Om argumentet däremot vänder sig emot den påstått tilltänkta investeringen i britisk kärnkraft, ligger något i det. Kärnkraft kan vara den bästa lösningen på våra energiproblem – observera att jag säger kan, eftersom jag inte riktigt är övertygad ännu – men i vilket fall som helst utgör den ingen förnyelsebar form av energi. Den använder i princip ändliga råmaterial precis som gas-, olje- eller kolkraftverk gör. Sedan kan man också diskutera om tanken på förnyelsebar energi är fullt ut verklighetsbaserad (jag hänvisar återigen till samma bok som i inledningen till detta inlägg), men detta är en politisk fråga.
Från ett renodlat juridiskt perspektiv finns alltså egentligen inte mycket att opponera sig emot. Svenska folkets kollektiva förmögenhet minskar inte genom en försäljning och Vattenfalls privaträttsliga organisationsform innebär att staten endast i begränsad omfattning kan lägga sig i företagsekonomiska beslut i företaget. Att ett produktionsbolag gör sig av med sitt distributionsnät är dessutom fullt i linje med tankarna bakom ellagen. Frågan är alltså renodlat politisk.
Vill vi äga delar av kraftnätet genom ett statligt ägt bolag? Mer än då finns egentligen inte att ta ställning till.
Att salja distributionsnatet ar att ge nagon ett monopol. Cost/barrier of entry for en annan aktor ar onabart hoga, och saledes kommer den som koper distributionsnatet att kunna satta nastan vilket pris som helst.
Kallan till elen ska vara marknadsutsatt, men marknaden kommer att bli bisart snedvriden om distributionsnatet marknadsutsatts.
Kort sagt: om inte koparen reguleras nagot enormt sa har vi gett bort ett naturligt monopol.
Vi har sett detta pa kommunal niva nar det galler varmedistributionsnaten.
En bra och fullkomligt logisk analys gör du, som alla vi tänkande människor.
Oppositionen visar tydligt att de inte förstår sig på ämnet. Skillnaden mellan SvK och Vattenfall är uppenbarligen inte speciellt klar i huvudet på de som eventuellt styr över oss efter nästa val, låt oss hoppas att vi slipper uppleva det bara.
Man kan fråga sig vad det egentligen är att bli upprörd över. Jag förstår det då inte.
Apa: Men distributionsnätet ÄR marknadsutsatt, förutom stamnätet. Privata aktörer har efter prövning rätt att bygga ledningar, och de gör det också. Vattenfall är långt ifrån den enda aktören på distributionsmarknaden.
Priset för kraftöverföring är starkt reglerat och innebär alltså trots monopolställningen inget större nationalekonomiskt problem. Stamnätet ägs som sagt av Svenska kraftnät, och ingen har talat om att sälja detta bolag.
Din replik träffar helt enkelt inte verkligheten på marknaden för eldistribution.
Jakob, ett problem i ditt resonemang är att du utgår från att Vattenfall AB har gjort en korrekt företagsekonomisk bedömning. På vad grundar du det?
Ett företag som säljer något till underpris skulle kunna anses göra sig skyldig till något slags trolöshetsbrott.
Omvandlingen från ett artkapital till ett annat är också lite intressant. Avkastningsvärdet på distributionsnätet kan vara väsentligt högre än avkastningsvärdet på stålarna.
Men framför allt; är en utförsäljning av distributionsnätet förenligt med bolagsordningen och ägardirektivet?
Jakob, det finns förvisso en hel hög med olika elnätsbolag men att påstå att det är marknadsutsatt är kanske lite väl långt draget, åtminstone ur ett konsumentperspektiv. Hur man än vrider och vänder på det har de olika bolagen renodlade monopol i sina nätområden och konsumenten har inget att välja mellan. Vill man byta får man flytta till ett annat nätområde som har en annan elnätsägare. Elförsäljningsbolagen är de enda som är verkligt marknadsutsatta ur konsumentperspektivet.
Sen det där med att produktion och distribution inte längre är kärnan i kraftbolagens verksamhet är det nog många i den branschen som skulle protestera mot. Det är det i allra högsta grad skulle jag vilja påstå, knappast är kärnan elförsäljning i alla fall (det enda som finns kvar om man skalar bort produktion och distribution). Visst måste produktion, distribution och elförsäljningsbolag sedan mitten av 90-talet ligga i olika bolag, men de har inte sällan samma moderbolag vilket är helt lagligt.
Nyckelpunkten är väl frågan om de pengar man får in genom att sälja nätet ger mer långsiktiga inkomster tillbaka eller bara ramlar ner i någons ficka och snabbt flyttas till utlandet?
Det vore inte första gången giriga affärsmän tänker mer på egen förmögenhet än på något långsiktigt.
Goodwin: I din fråga ligger att du anser att Vattenfall inte gjort en företagsekonomiskt försvarbar analys – vad grundar du det på? Jag förutsätter kompetens till dess annat är visat, helt enkelt. Huruvida försäljningen är förenligt med bolagsordning och ägardirektiv är väl det som är kärnfrågan, men såvitt jag kan bedöma, strider Vattenfalls planer åtminstone inte direkt mot dessa, vilket betyder att bolagsledningen måhända rör sig i ytterkanterna av sitt uppdrag, men fortfarande inom detta.
Sara: Vilken välgörande kompetent kommentar. Jo, det är helt riktigt att den som inom ett visst område innehar nätet, har ett naturligt monopol, och jag kan hålla med om att mitt tal om marknadskrafterna ur det perspektivet är överdrivet. Låt mig försöka omformulera: ur det stora perspektivet, nämligen hela kraftledningsmarknadens perspektiv, är Vattenfall inte den enda ägaren. Principiellt sett får vem som helst som uppfyller ellagens krav bygga ledningar. Det som stör mig i kommentarerna runt Vattenfalls planer är att det låter som om Vattenfall ägde hela det svenska elnätet, vilket helt enkelt inte stämmer. För att diskussionen på den punkten skall bli verklighetsförankrad, måste vi alltså diskutera om det finns någon anledning till varför just de konsumenter som bor i ett område där Vattenfall äger nätet skall fortsätta ha en statligt ägd nätleverantör.
Vad gäller din andra poäng skriver jag ju att kravet på bolagsdelning kan kringgås, så där är jag helt med dig. Även här har kanske retoriken farit iväg med mig: det jag ville säga är dels att man behöver en koncern för att kunna bedriva båda delarna av verksamheten (vilket i sig leder till vissa samordningsproblem inom koncernen, så att verksamheten måhända inte är fullt så sammanhållen som citatet ger sken av), dels att det numera finns en uppsjö renodlade leverantörer som verkar trivas förhållandevis gott. Man kan absolut bedriva kraftverksamhet även utan distributionsnät.
Tomas: Detta är väl i samma linje som Goodwins kommentar. Det kan absolut hända att det är som du antyder, men hittills har vi väl inte direkt några indikationer på att det skulle vara så. Så länge så inte är fallet, utgår jag ifrån att Vattenfall gjort en korrekt analys av marknadsläget.
Inte alls Jakob, det är något du tillskriver min fråga. Men vad grundar du det på, att Vattenfall AB har gjort en företagsekonomisk korrekt bedömning? Det har aldrig fallit dig in att det kan vara några riktiga ”korkskallar” som gjort bedömningen?
Naiviteten kan ibland bli ens värsta fiende, åtminstone konsekvenserna därav.
Goodwin: Jag tror att vi pratar förbi varandra. När jag säger att jag ”förutsätter” en företagsekonomiskt rimlig bedömning, menar jag med detta att jag inte vet, men att jag i brist på kunskap antar det bästa om de personer som står bakom beslutet. Jag låter mig överbevisas om motsatsen om och när denna visas.
Jag tror folk om gott till dess det är klarlagt att de är korkskallar, helt enkelt.
”Jag tror folk om gott…”, ja det är väl en god utgångspunkt. Men vi har till trots tillsynslagstiftning inom olika samhällsområden som föreskriver en aktivitetsplikt, innebärande att man behöver inte ha klarlagt att folk är ”korkskallar” för att presumera att de åtminstone teoretiskt sett kan var det.
Oaktat detta….
Vad anser du om ”pantsättningen” av Vattenfall AB?
Ett obegränsat ansvar för kärnkraftsverkshaverier i Tyskland tycker jag inte låter orimligt, åtminstone inte prima facie.