Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, skriver idag på Dagens Nyheters debattsida om regeringens utredning om kärnkraftens framtid. I korthet går hans kommentar ut på att regeringen påstår att kärnkraften inte skall subventioneras, men att detta likväl sker. Grunderna för kritiken tycks vara två, nämligen dels frågan om ersättningsansvaret vid skador som sker genom en kärnkraftsolycka, dels det faktum att svenska staten inte förbjuder utländska staters subventioner av utländska bolags kärnkraftverk på svensk mark. Han har helt klart en poäng.
Några ord om den subvention som enligt Karlssons mening ligger i det föreslagna regelverket kan vara på sin plats. Den senare punkten är nog rätt så klar. Subventionerar en utländsk stat sina kärnkraftbolag även när de bygger på svensk mark, får kärnkraften i Sverige – i bemärkelsen den kärnkraft som finns i Sverige, inte i bemärkelsen svensk kärnkraft – en direkt subvention. Självklart, om än svårt att göra något åt utan att införa skyddsbestämmelser för den svenskägda kärnkraften. Den andra punkten är lite svårare.
Kärnkraft är farlig verksamhet. Även om man kan minimera riskerna, finns alltid en risk kvar för att något händer, och förr eller senare kommer denna risk att materialiseras. Det kan hända att risken för en allvarlig olycka statistiskt sett är en olycka på hundra miljoner år (en fritt tilltagen siffra – för mitt resonemang här är det irrelevant hur hög risken är), men det finns ingen garanti för att denna risk inte materialiseras i dag eller imorgon, och heller ingen garanti för att en olycka bara sker en gång var hundra miljoner år. Det kan också ske två olyckor inom loppet av en vecka och sedan ingenting på tvåhundra miljoner år: genomsnittet är fortfarande en olycka på hundra miljoner år.
När något sker inom kärnkraften, är olyckan potentiellt mycket stor. Skulle Barsebäck gått till väders, skulle det ha tagit med sig Köpenhamn. Den ekonomiska skadan – bortsett allt annat – skulle ligga i månghundramiljardersklassen. Det intressanta i sammanhanget är nu att ekonomiska skador kan försäkras och alltså principiellt sett kan hanteras. Problemet för kärnkraften är dock att potentiellt astronomiska skador leder till potentiellt astronomiska försäkringspremier.
För att över huvud taget göra kärnkraften ekonomiskt lönsam, måste man därför antingen säga att staten, det vill säga skattebetalaren, står för notan om något händer, eller säga att kärnkraftbolagen inte behöver försäkra hela den ekonomiska risk som deras verksamhet innebär (varvid då skattebetalaren står för resten av notan). Det är det senare alternativet man har valt: kärnkraftbolagen är inte ansvariga för hela den skada som deras verksamhet potentiellt ställer till med, vilket innebär att de inte behöver betala hela den försäkringspremie som deras verksamhet egentligen skulle behöva leda till.
Subventioner kan ta många olika skepnader. Den enklaste formen av subvention, den som är lättast att förstå, är en direkt utbetalning. Betalar det allmänna pengar för att en viss verksamhet skall etablera sig på en viss ort, är detta en subvention. Subventioner kan dock också bestå i att man låter mottagaren slippa betala kostnader som annars skulle uppstå. Ett exempel är en sänkning eller ett borttagande av arbetsgivaravgiften för den som anställer långtidsarbetslösa. Även detta är en subvention – det mindre beloppet som det allmänna tar in har samma ekonomiska effekt som en direkt betalning. Ett övertagande av en ekonomisk risk, slutligen, kan också vara en subvention. När det allmänna går in som borgensman, minskar ett företags kreditkostnader: den ekonomiska effekten är densamma som en direkt utbetalning.
Med denna logik är också ett högsta tak på hur mycket som en skadevållare måste betala för de skador hon ställer till med potentiellt en subvention. Den som håller på med den farliga verksamheten behöver ju inte stå för hela kostnaden som verksamheten egentligen medför. Här finns dock olika sätt att sätta ett ansvarstak. Inom transporträtten är det exempelvis så att en transportör som skadar kundens gods endast svarar med ett visst högsta belopp för skadan. Detta innebär att kunden behöver en transportförsäkring. Att säga att kunden subventionerar transportören, är dock lite märkligt: ett bättre uttryckssätt är att kunden får bära risken för att något går snett. Detta kan exempelvis tänkas uttrycka sig i priset för transporter, som kan antas vara lägre än de skulle vara om transportören skulle behöva stå för hela skadan hon ställer till med. Kunden tvingas alltså ge, men får också något.
När det dock gäller skador där det inte finns ett avtal mellan den som bedriver verksamheten och den som potentiellt lider skada, blir det en annan femma. Här finns inget pris som kan minskas. Man kan förvisso säga att kärnkraftsel är billigare än den borde vara om kärnkraften skulle behöva bära sina egna försäkringsrisker, men det är inte alla som skulle påverkas av en olycka som direkt vinner på det lägre priset: hela Köpenhamn fick inte el just från Barsebäck. Här går kollektivet, det allmänna, in och möjliggör en verksamhet – framställande av el genom kärnkraft – som inte skulle vara ekonomiskt försvarbar om bolagen skulle behöva betala en försäkring som täcker alla potentiella kostnader. Detsamma gäller för övrigt för oljetransporter på fartyg: den maximala ersättningen för skador genom oljeutsläpp är också begränsad.
När man resonerat så långt, kommer man dock till en gräns någonstans. Var upphör subventionerna? Det allmänna bygger genom skattemedel vägar som bland annat näringslivet behöver för att transportera sina varor: är det en subvention? Det allmänna utbildar gratis den arbetskraft som håller det svenska näringslivet flytande: är den en subvention? Jag håller med om att ett högsta tak för just kärnkraften är en subvention, men lek med tanken att alla verksamheter i Sverige skulle få förmånen av en ansvarsbegränsning på maximal 3 200 miljoner euro, alldeles oavsett om det skulle gälla skoframställning eller kärnkraft: skulle detta då vara en subvention? Det skulle förvisso vara en generell regel, men någon praktisk fördel av detta skulle i princip endast kraftindustrin och den petrokemiska industrin få.
Jag undrar lite hur långt Karlsson egentligen vill dra subventionsbegreppet. Det är förvisso ett elegant grepp att angripa regeringen för att inte hålla sig till sin egen interna överenskommelse (och därigenom så osämja inom Alliansen), men poängen med argumentationen tycks egentligen vara att Karlsson inte vill ha kärnkraft i Sverige. Han har som sagt inte fel i att säga att kärnkraften kommer fortsatt att vara subventionerad, men en subvention som träder in efter det att industrin betalat 3 200 euro förefaller inte precis vara ett jättestort problem.
Den stora frågan är huruvida vi skall, eller inte skall, ha kärnkraft i landet. Det finns argument på båda sidor (den stora risken med verksamheten på den ena, omöjligheten att täcka ett modernt industrilands energibehov utan att räkna in kärnraft på den andra sidan; avseende det senare se för övrigt den här intressanta boken som finns att ladda ner gratis på nätet). Jag vill här inte ta ställning. Jag tycker dock att Karlsson angriper en mycket principiell fråga genom en relativt marginell detalj, och jag tror inte att detta befrämjar diskussionen om den principiella frågan.
Spelar inte NSF ett rätt vågat spel med tanke på att alla deras favorit-tekniker kräver stora subventioner?
Sen Tjernobyl har kärnkraften producerat mer än 50 biljoner kWh. Hade man fonderat ett öre per kWh i försäkringsavgift så skulle det alltså ackumulerat 500 miljarder sen dess. GIVETVIS mjölkar staterna kärnkraften på långt mer än ett öre/kWh i olika skatter. Kärnkraften är således inte subventionerad, tvärtom.
Problemet är alltså inte egentligen att försäkringen skulle kosta mycket – problemet är att det är svårt att samordna och få till en adekvat fondering när det handlar om så stora belopp.
Lek med denna tanke: Vart 30:e år så lottar man bland världens alla motorfordonstillverkare. En enda förlorare får betala världens alla trafikrelaterade skador under hela 30-årsperioden. Det inbegriper alltså ersättning för cirka 30 miljoner döda, minst lika många skadade, 100 miljoner kvaddade bilar, cancerfall från avgaser etc. Dessutom ska det vara öppet att exempelvis kräva skadestånd för att man flyttar från en vältrafikerad gata ut på landet etc, utan tydliga gränser för vilka skyddsåtgärder som är rimliga. Vilket försäkringsbolag vill och kan försäkra Volvo och SAAB mot ”förlust” i detta lotteri?
Om inget försäkringsbolag ställer upp – ska vi dra slutsatsen att vi får lägga ner det här med motorfordon och köra enbart cykel? Nej, självklart inte – rationella lösningar kan inte stå och falla med miljömuppars dubbla standarder och hyckleri vad gäller marknadslösningar.
Jeppen: Du leder bara i bevis att kärnkraften inte bär sina egna kostnader. Skillnaden mellan motorindustrin i ditt exempel och kärnkraften är nämligen att kärnkraften vart 30:e år (vi får hoppas att det inte är så ofta) får betala för de skador som den SJÄLV ställt till med, inte den skada som – liksom i ditt exempel – andra ställt till med. Om den risken är så ohanterlig att ingen vill ta i den med tång, innebär det bara att det är oekonomiskt att acceptera denna risk.
Visst är kärnkraften subventionerad genom att inte behöva en försäkring: utan kappan skulle nämligen kärnkraften inte kunna fås ekonomiskt lönsam. Sedan har du i och för sig en mycket bra poäng i att Naturskyddsföreningen spelar med olika typer av kort: subventioner för vågkraft, javisst (även fast vågkraften inte kommer att kunna täcka något större energibehov, eftersom vågor innehåller för lite energi), men inte för kärnkraften. Det finns en viss dubbelmoral här.
”Det finns en viss dubbelmoral här.” – Ja, det var nog dagens understatement.
Vad som är motorindustrins ansvar och vad som är individens går att diskutera – bilarna kan ju göras säkrare och byggas med exempelvis eldrift, så att inga utsläpp sker. Men det är inte det som är centralt i exemplet – det som är centralt är om vi ska frånhända oss lösningar med bättre skada*frekvens-produkt bara för att skada-komponenten är stor och frekvenskomponenten liten.
Du skriver att det är ”oekonomiskt att hantera denna risk”. Jag ledde just i bevis att försäkringskostnaderna ur ett globalt perspektiv inte nämnvärt påverkar den samhällsekonomiska kalkylen. Externaliteten är närmast försumbar per TWh. Problemet är inte att det är oekonomiskt, problemet är snarare ”logistiskt”.
Det ÄR alltså ekonomiskt för staterna att hantera denna risk, och det gör de, tar mycket bra betalt för det och tjänar, väntevärdesmässigt, enorma summor på det. (Staten drar in ca 5 miljarder per år i effektskatt.) Kärnkraften bär alltså sina egna kostnader och mer därtill. Subventionen är, väntevärdesmässigt, en anti-subvention.
Jeppen: Ok, nu hänger jag med.
Jag är inte säker på att jag accepterar din poäng vad gäller kalkylen. En liten risk för enorma skador leder, om den förverkligas, fortfarande till enorma skador. Dessa skador bärs av ett relativt begränsat kollektiv, i vart fall de mest omfattande skadorna. Du har en ganska klar poäng, men jag måste smälta den först innan jag kan ta ställning till den.
Vad sedan gäller ekonomin i det hela. Du argumenterar nationalekonomiskt, jag argumenterar företagsekonomiskt. Det kan hända att det nationalekonomiskt finns en poäng i att ha kärnkraft. Detta förtar dock inte det faktum att försäkringskostnaden innebär att verksamheten är företagsekonomiskt i grunden olönsam. Jag är väldigt tveksam till att acceptera privat verksamhet som i grunden är företagsekonomisk olönsam på nationalekonomiska grunder. I så fall bör det (faktiskt) vara det allmänna självt som står för verksamheten, och då kommer även andra bedömningsgrunder in än rent ekonomiska.
Som Jeppen säger så betalar kärnkraft till staten(genom effektskatten som är unik för kärnkraft) långt mycket mer än vad en försäkringspremie skulle kosta.
Läs gärna blogginlägget jag skrivit om saken för ett tag sen och artikeln av Marian Radetzki jag länkar till där.
http://gronarealisten.blogg.se/2008/august/forsakringsfragan.html
Premien hade legat mellan 0.2-2% av kärnkraftens produktionskostnader. Dvs försumbart jämfört med effektskatten.
Att Karlsson ens nämner Tjernobyl är något löjligt då en olycka av den magnituden överhuvudtaget inte är fysiskt möjligt i den typ av reaktorer vi har. Köpenhamn hade inte följt med om Barsebäck går till väders eftersom Barsebäck inte kan haverera på ett sådant sätt.
Johan: Som du själv säger i det inlägg du länkar till är risken ”för en kärnkraftsolycka med konsekvenser utanför reaktorbyggnaden är kanske en på tio miljoner”. Det innebär något annat än att det är fysiskt omöjligt att Köpenhamn går till väders om något händer i Barsebäck.
Kan det vara så att det är statliga interventioner som gör att privata försäkringsbolag inte når volym och riskspridning nog för att erbjuda kärnkraftsförsäkringar? För när alla olika kärnkraftsländer valt lagstiftade ansvarsbegränsningar, vad är då möjligheten för ett enskilt land med ett fåtal reaktorer att avvika?
Om alla kärnkraftsländer avvecklade ansvarsbegränsningen över en 20-årsperiod, ordnade likvärdig lagstiftning vad gäller ansvarsutkrävande, och uppmanar den globala kärnkraftsindustrin att under perioden fondera medel i ett gemensamt försäkringsbolag för att hantera risken, skulle vi ha något ”företagsekonomiskt” problem kvar då?
Jag tycker dock att just den här statliga interventionen är rätt så välmotiverad i jämförelse med alla andra, och ser inte varför det allmänna därför skulle stå för verksamheten. (Den tar som sagt minst 20 gånger mer i effektskatt än vad en hypotetisk samordnad försäkring skulle kosta.)
Men du läser lite för mycket in i ”konsekvenser utanför reaktorbyggnaden”. Med konsekvens menas inte Tjernobyl 2. Med konsekvens menas helt enkelt om ett utsläpp av radioaktivt material, vilket kan vara allt från att lite radioaktiva ädelgaser sipprar ut(vilket hände i Harrisburg där ingen skadades överhuvudtaget), till fullständig blottlagd brinnande härd som i tjernobyl. Så bara för att det för en konsekvens utanför reaktor så innebär det inte att konsekvensen är en katastrof i hundratals miljarderklassen.
Jag förklarar gärna åt dig, ifall du vill, de grundläggande skillnaderna mellan en tjernobyltyp av reaktor och de lättvattenreaktorer vi har i Sverige, och varför en storskalig katastrof är möjlig i ena men inte andra.
Angående ”går till väders” så vill jag påpeka att kärnkraftverk inte är kärnvapen – de kan inte explodera i någon nämnvärd omfattning. Worst case för Köpenhamn vore att ett moln av radioaktivt stoft drev in över stan.
Jag vill också påpeka dels att det inte kan bli så illa som i Tjernobyl i västerländska reaktorer. Huvudscenariot vid härdsmälta är som TMI, dvs 0 döda och nära noll utsläpp utanför reaktorinneslutningen. Och även om reaktorbyggnaden av någon anledning skulle kollapsa så har vi inte grafitmoderering som kan brinna och mångfaldiga stoftspridningen som i Tjernobyl.
Johan: Det behöver du inte göra, eftersom jag på ett ungefär har koll. Ett moln gas skulle närmast alldeles oavsett storled ha konsekvenser i ett tättbefolkat område som Öresundsregionen. Ett större moln skulle dessutom leda till alledels oförutsebara konsekvenser.
Om risken dessutom verkligen är så himla försumbar, undrar jag varför försäkringsbolagen inte accepterar den. Konstruktioner där försäkringsbolagen får en viss summa per producerad energienhet är ju fullt tänkbara. Redan det faktum att försäkringsbolagen tydligen menar att risken är helt oberäknelig innebär väl att det hela inte går att räkna hem riskmässigt.
Sedan kan det visst finnas nationalekonomiska fördelar med kärnkraften och att subvention ändå är försvarbart. Det är inte heller så att jag är emot kärnkraften som sådan (även fast jag inte tror att den utgör någon framtidsmelodi – dess bränsle är lika ändlig som fossila bränslen). Jag accepterar enbart poängen att kappan på försäkringsansvaret utgör en subvention.
Ändligheten av uran/torium är ju en helt annan diskussion. Men vill du läsa lite mer om det som kanske utmannar vad du tror så kan jag rekomendera detta blogginlägget jag skrivit http://gronarealisten.blogg.se/2008/august/vars-gar-gransen-for-energimassigtekonomiskt.html
Någon uranbrist behöver vi egentligen inte oroa oss för under dom kommande tiotusentals åren.
När det gäller varför försäkringsbolag inte vill försäkra så skulle jag gissa att det dels inte finns något behov, då alla länder redan fixat det som nu, och dels att försäkringsbolag inte försäkrar någon industri som kan orsaka storskalig skada(oavsett hur osannolik). Om Sourvadammen brister så betalar staten att Luleå spolades ut i havet, om Preems raffinaderi på Hissingen står i lågor betalar staten ifall halva göteborg förgiftas, om två fulltankade SAS plan kraschar ner i globen under ett fullpackat evenemang så betalar staten återigen. Det handlar inte om att premierna är för stora, utan att försäkringsbolagen inte kan gå in och ge försäkring om konsekvenserna överstiger deras kapital. Banqiao katastrofen i kina demonstrerar det tydligt, länsförsäkringar eller if sitter knappast på en summa pengar motsvarande 3ggr sveriges BNP som de kan ösa ut ifall olyckan är framme.
Men ska då flygindustrin, raffinaderier och vattenkraft läggas ner då inget försäkringsbolag vill ta i toppriskerna? Listan kan utökas med i princip alla stora industrier. Därför ser jag inte riktigt varför man ska lyfta ut kärnkraft som enda exemplet? Om man ser det som en subvention är alla industrier subventionerad.
Inte ens vindkraft är till fullo försäkrad, vad händer om man skulle kräva en försäkring på varenda vindkraftverk som är tillräcklig för att täcka en eventuell olycka där ett rotorblad lossnar och krossar en buss fullpackad med skolbarn. Sannolikheten för att det ska ske är gissningsvis ungefär densamma som att barsebäck skulle föröda Köpenhamn.
Att ett stort moln av radioaktivt material ska bildas vid ett haveri i en lättvattenreaktor är ärligt talat så osannolikt att man lika gärna kan oroa sig för ett komednedslag på sourvadammen. Jag försöker inte bagatellisera det hela, men när vi börja tala om saker med sannoliketer så låga som en per miljarder år så känns det iallafall för mig att man lika gärna kan säga att det är omöjligt. För det är omöjligt ur praktisk synpunkt. Det är inte utan insyn som jag säger det heller eftersom jag är reaktorfysiker och har studerat de här frågorna väldigt mycket.
Men iallafall, den största frågan i denna diskussionen är väll varför man inte kort och gott kan se staten som försäkringsbolag och effektskatten som premie. För i realiteten skulle en premie vara mycket mindre än effektskatten.
Men en lösning som Jeppen beskriver, där kärnkraftsindustrin gemensamt försäkrar alla reaktorer, är något jag också helst skulle vilja se.
Johan: Jag betvivlar inte din kompetens. Problemet för mig med statistiska sannolikhetsberäkningar är och förblir dock att statistiken inte säger något om när olyckan inträffar. En på miljarder är en låg sannolikhet, men det är en sannolikhet som kan materialiseras imorgon. Jag kan inte riktigt se hållbarheten i det statistiska argumentet. Risken finns och frågan är hur vi skall hantera den. Vi kan inte göra något åt kometer som träffar jorden, men vi kan göra något åt kärnkraft och flygplan på en rutt som innebär att de riskerar att falla ner i ett fullpackat Globen.
Däremot kan jag se hållbarheten i det nationalekonomiska argumentet. Jag kan också acceptera att staten går in som försäkringsbolag, om detta görs öppet. Den halvmesyr som råder just nu kan jag dock inte acceptera, och kappan på försäkringsskyldigheten är och förblir en subvention när verksamheten organiseras privaträttsligt.
Grejen med sannolikheter och statistik är att man någonstans måste dra en gräns för vad som är rimligt eller ej.
Ett exempel jag ofta ger är att det inte på något sätt är omöjligt för alla syremolekyler i ditt rum att spontant samlas i ett hörn och stanna där tills du kvävts. Ingenting i fysikens lagar förbjuder det och det är faktiskt enkelt att räkna ut sannolikheten för att det ska ske. Sannolikheten är förstås absurt liten, mindre än vad vi konceptuellt överhuvudtaget kan begripa.
Desamma är det med sannolikheten att en apa på måfå ska lyckas skriva en kopia av Hamlet utan ett enda stavfel om man ger han en skrivmaskin.
Att försäkra sig mot en på miljarder år olyckor är inte vettigare än att gå runt med en syrgastub för att skydda sig mot plötslig kvävning eller att skaffa sig en apa och en skrivmaskin och förvänta sig en ny Shakespeare.
Jag försöker definitivt inte bagatellisera diskussionen eller vara oförskämd, även om det kan låta så nu, men de antaganden som går in i scenarierna för värsta tänkbara kärnkraftsolyckorna(i de reaktortyper som är lagliga i väst) är så långsökta och så absurda att det hör till samma klass som Shakespeare aporna.
Jag har absolut inget emot att staten skulle gå ut och säga att effekskatten är en försäkringspremie punkt slut. Men om staten gör så, då måste de även hitta på liknande skatter för all annan industriell aktivitet, eller slopa effektskatten och öppet säga att de tar ansvaret för alla industriella katastrofer.
Att särbehandla specifikt kärnkraft finns det inget motiv för då kärnkraftens potentiella olyckor inte på något sätt är värre än andra industriers potentiella olyckor och på många sätt faktiskt harmlösare.
Johan: Det där sista får du förklara närmare, eftersom den tidigare diskussionen utgick ifrån att sannolikheten för olyckor var liten, men att olyckorna tenderade till att bli större. Nu verkar du ifrågasätta också det andra ledet. På vilket sätt kan exempelvis en vindkraftsolycka – säg ett rotorblad som lossnar och far in i en skola – vara värre än en kärnkraftsolycka med påverkan utanför reaktorn?
”Den halvmesyr som råder just nu kan jag dock inte acceptera, och kappan på försäkringsskyldigheten är och förblir en subvention när verksamheten organiseras privaträttsligt.”
Det är en hedervärd marknadsfundamentalistisk ståndpunkt som jag i princip sympatiserar med. Men faktum kvarstår att kärnkraften netto är missgynnad även med ansvarsbegräsning. Dessutom har vi en blandekonomi och det vore väl dumt om vi frånhände oss de få fördelar som detta för med sig?
Vindkraften må verka harmlös, men om man betänker att den kostar runt 25 öre extra per kWh så snackar vi om en ÅRLIG samhällsekonomisk förlust på 50 miljarder per procent penetration som vindkraften får i världen. Hur många liv kostar en sådan effektivitetsförlust?
Det jag hade i tanken var snarare kemikalieindustriolyckor i stil med Bhopal eller vattenkraftsolyckor i stil med Banqiao. Båda de olyckorna var värre än Tjernobyl och Tjernobyl i sin tur är långt mycket värre än vad som kan ske vi en lättvattenreaktor.
Vi skulle kunna få en ny Bhopal i en svensk kemiindustri eller en ny Banqiao med vår vattenkraft(med färre dödsfall förstås än Banqiao eftersom sverige har så mycket lägre befolkningstäthet). Detta är dock inget som överhuvudtaget nämns i debatten om statens ansvar för stora olyckor. Om Umeå eller Luleå spolas ut i Östersjön så är det mycket allvarligare olyckor än om en reaktor vid Ringhals eller Forsmark får en härdsmälta!
Därför menar jag att en särbehandling av kärnkraft är omotiverat, vi behöver en generell diskussion över statens roll/ansvar vid industriella katastrofer!
Värsta tänkbara olyckan med en vindsnurra kan ju aldrig bli större än värsta tänkbara olyckan med en reaktor, det är givet. Men dödsfallen per kWh producerad el med vind kan dock bli större än dödsfallen per kWh producerad el med kärnkraft sett som snitt(återstår att se hur det ligger till när vindkraft faktiskt blir en betydande elproducent). ExternE är en bra studie över över de externa kostnaderna för elproduktion, där dödsfall pga olyckor är inräknat. http://www.externe.info/
Regeringsförslaget innebär ett i teorin obegränsat skadeståndsansvar enligt regeringens hemsida. Sedan finns det en praktisk begränsning så till vida att kärnkraftsföretag går i konkurs om de får för stora skadestånd emot sig.
Men det gäller alla företag, inte bara kärnkraftsföretag. Man brukar inte se möjligheten att gå i konkurs som en subvention från statens sida.
[...] skrev på DN Debatt förra veckan om kärnkraftsutredningen. Föreningen menar, på goda grunder vad det verkar, att kärnkraften kommer att subventioneras om de som driver kärnkraftsverk får [...]
[...] Att Vattenfalls tyska kärnkraftbolag är ansvarig utan begränsning följer av § 31 Atomgesetz (den tyska kärnkraftslagen): i paragrafens första stycke anges att den som driver ett kärnkraftverk är obegränsat ansvarig. Det innebär att om och när det händer en olycka i ett tyskt kärnkraftverk dess innehavare utan begränsning får ersätta alla skador. Situationen skiljer sig alltså ännu så länge från den i Sverige: här finns ett tak på ersättningsskyldigheten, fast man funderar på att ta bort det (om vilket jag bloggat här). [...]
[...] Att Vattenfalls tyska kärnkraftbolag är ansvarig utan begränsning följer av § 31 Atomgesetz (den tyska kärnkraftslagen): i paragrafens första stycke anges att den som driver ett kärnkraftverk är obegränsat ansvarig. Det innebär att om och när det händer en olycka i ett tyskt kärnkraftverk dess innehavare utan begränsning får ersätta alla skador. Situationen skiljer sig alltså ännu så länge från den i Sverige: här finns ett tak på ersättningsskyldigheten, fast man funderar på att ta bort det (om vilket jag bloggat här). [...]