”Hovrätten sover – under tiden rullar videofilmerna” är den sensationella rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter idag. Läser man artikeln, framgår att det är partsföreträdarna, inte rättens ledamöter som sover, även om ledamöterna i rätten har svårt att koncentrera sig under tredje dagen som videofilmerna rullar. Den situation som beskrivs i artikeln är allvarlig, och det finns egentligen ingen som helst anledning att tvivla på att artikeln återspeglar dagens situation i hovrätterna. Hur kunde det bli så här?
Processrätten slits mellan olika krav som strider mot varandra. Enklast kan man kanske hänga upp resonemanget i regel 1(1) och 1(2) i de engelska Civil Procedure Rules. Regelerna stadgar:
(1) These Rules are a new procedural code with the overriding objective of enabling the court to deal with cases justly.
(2) Dealing with a case justly includes, so far as is practicable –
(a) ensuring that the parties are on an equal footing;
(b) saving expense;
(c) dealing with the case in ways which are proportionate –
(i) to the amount of money involved;
(ii) to the importance of the case;
(iii) to the complexity of the issues; and
(iv) to the financial position of each party;
(d) ensuring that it is dealt with expeditiously and fairly; and
(e) allotting to it an appropriate share of the court’s resources, while taking into account the need to allot resources to other cases.
Tittar man på det här, framgår att det viktigaste är att processen är rättvis, men att det finns många begränsningar. Den första är ekonomi. För att vara totalt rättvis mot varje part, låta varje part säga vad som helst som hon har att säga, vara helt säker på att fakta fastställts på rätt sätt och att domen inte på något sätt förbisett någon relevant fråga av juridisk karaktär, skulle man behöva investera i det närmaste ändlösa resurser i varje process. Självfallet är inte det möjligt, utan man måste nöja sig med det bästa som kan åstadkommas under de omständigheter som råder. Varje process som tillåts sluka stora resurser innebär mindre resurser för andra processer, om inget annat så i termer av domarnas tid.
Den andra begränsningen är att en totalt rättvis process som säkerställer allt det som jag nämnt ovan också med nödvändighet blir en lång process. Det tar tid att fastställa alla relevanta omständigheter och att säkerställa att man verkligen funnit den objektiva sanningen (så långt möjligt för människor). Det tar tid att läsa in det relevanta juridiska materialet och att bilda sig en grundlig uppfattning om vad detta material innebär avseende den enskilda processen. En mycket grundlig och rättvis process riskerar att bli så utdragen att den inte längre är rättssäker, då det tar för lång tid till dess domstolen avkunnar sin dom. (Detta bloggade jag nyligen om under rubriken Kolliderande rättssäkerhetsgarantier och uttrycks gärna i det engelska talesättet justice delayed is justice denied.)
Ett processrättssystem skall alltså vara så grundligt och rättvist som möjligt, skall samtidigt inte tära över hövan på begränsade resurser och skall vidare leda till att domar avkunnas inom rimlig tid. I den ekvationen kan man inte maximera alla variabler. Det går som sagt inte att vara maximalt grundlig och samtidigt maximalt effektiv och snabb. Är man snabb, hjälper detta ekonomin, men grundligheten stryker på foten. Är man snål med resurser, riskerar både grundligheten och snabbheten att ryka. Med andra ord måste man kompromissa bort det bästa under varje rubrik och hitta någon form av balansering som alla kan leva med.
Den processrättsreform som det talas om i debattartikeln – ”En modernare rättegång”, vilket i sig är en ganska pretentiös titel – måste till övervägande del anses vara en reform som försöker att optimera den ekonomiska sidan i triangeln. Spelar man upp vittnesförhör med mera som filmats redan i första instans, behöver man inte kalla vittnen igen, man slipper förnyade förberedelser inför förhören och man spar alltså resurser.
Dessutom kan man kanske optimera snabbhetssidan i processen. Det är svårt att hitta ett datum då alla i en process inblandade parter – parterna, vittnen, ombuden och domstolen – har tid. Eftersom i ett system där alla skall höras muntligen alla måste närvara, räcker det i princip med att en person har laga förfall för att hela tillställningen måste skjutas på framtiden. Spelar man däremot upp förhör med mera, behöver åtminstone de personer som varit med redan i underrätten inte vara med (vilket ju tydligt också framgår av artikeln), och man kan lättare hitta ett datum för förhandling.
Det här låter ju trevligt, men den aspekten som hamnar i kläm är, som sägs av artikelförfattaren, rättvisan. Jag har i och för sig ingen erfarenhet av att förhöra någon via videokonferens, men jag har undervisat genom detta medium, och det är inte samma sak som att undervisa i sal. Man kan inte känna av en student och hennes kunskaper på samma sätt när man tittar på en skärm som när man har personen framför sig. Om jag upplever det som ett problem redan i undervisningssammanhang, kan jag bara tänka mig hur svårt det måste vara i kontexten av en domstolsprocess.
Dessutom blir man ju faktiskt också mycket tröttare av att titta på en skärm än att lyssna på folk som talar i samma rum. Det måste vara ett test i fysisk och psykisk uthållighet att under flera dagar eller tydligen till och med veckor titta på en skärm: jag tror nog att jag skulle bli knäpp av försöket att hålla uppe koncentrationen. Reformen må ha lett till en modernare rättegång, men frågan är om denna form av modernitet inte är så långtgående att den lämnar stenålderskonstruktionen människa bakom sig.
Det ser alltså ut som om den rebalansering av de i varje processrättssystem inneboende motsättningarna som skett genom reformen kanske skjutit över målet och betonat ekonomi och snabbhet över rättvisan. Samtidigt är det tydligt att rättvisa inte kan vara allt, då vi har ekonomiska och temporära begränsningar att ta hänsyn till i processrätten. Hur man skall lösa detta dilemma, har jag inget förslag på. Jag konstaterar bara att snabb rättvisa också måste få kosta, och att detta tycks ha förbisetts i reformen.
Som det över huvud taget ofta förbises vad gäller rättsväsendet.
Intressanta och bra tankar alltihop, men borde det inte räcka med att konstatera att EMR, såsom processen beskrivs i artikeln, omöjliggör själva poängen med prövning i högre instans, nämligen att en högre domstol ska pröva bevismaterialet på nytt? Detta torde innebära, per definition, att den högre instansen gör en egen bedömning av bevisningen i målet, d.v.s. tar sig en egen grundlig titt på det som anförs av parterna. I detta ingår alldeles självklart att den högre rätten också ska göra sin egen granskning av vittnesuppgifter och andra personliga redogörelser, vilket, återigen per definition, innebär att de själva ska höra personerna och ställa granskande frågor. Att enbart spela upp förhör från tidigare instans motverkar explicit hela syftet med att ha en högre rättsinstans, eftersom den då bara kan arbeta med precis den granskning av (viktiga delar av) bevisningen som genom överklagan kritiserats.
Att deltagare i rättsprocessen av olika skäl inte koncentrerar sig på videovisningarna är naturligtvis i sig allvarligt nog, och skäl nog att inte använda systemet, men även om alla inblandade alltid gav videovisningarna hundraprocentig uppmärksamhet skulle det av ovan anförda skäl fortfarande vara en procedur som inte har i ett rättssystem som värnar rättssäkerhet och rättstrygghet att göra.
Jag tror för övrigt att det är ett misstag att som i DN-artikeln bara tala om detta ur den tilltalades rättssäkerhetsperspektiv. Detta är enormt viktigt, givetvis, men systemet är ju av precis samma skäl också ett hot mot rättstryggheten för den målsägande som överklagat en tingsrättsdom.
Dr M: Bra poänger alltihop, och jag håller ju med om att rättvisan – det vill i sammanhanget säga rättssäkerheten – äventyras. Däremot är jag inte så säker på att prövningen i högre rätt med nödvändighet måste avse bevisfrågorna, utan den högre instansen (även hovrätten) kan lika väl anses vara en instans som skall ta ställning till rättstillämpningsfrågor. För att så skall vara fallet talar redan det faktum att man inte får förändra talan vid överklagande till högre rätt: man måste hålla sig till det man sagt i underinstansen och till den bevisning man anfört där. Mot detta har jag hittills inte hört några klagomål.
Om hovrätten är en rättsprövande instans, faller dock mång av dina ytterligare argument mot reformen, utan det avgörande är svårigheten att ta till sig bevisningen på samma sätt som i underinstansen. Jag vet att det finns argument emot det jag säger här – som sann jurist är jag inte alltid övertygad om det jag argumenterar för – men jag tror att man skulle kunna anföra mina argument mot din position utan att vara alltför trögtänkt.
Om det som beskrivs i DN-artikeln är sant så .. ja .. då används tekniken så oerhört korkat, dumt och enfaldigt att man baxnar. Videotekniken har sina för och nackdelar om det finns det redan mycket skrivet och konstaterat.
För att nämna ett par exempel så kan man spola en film fram och tillbaka. Man kan se om ett avsnitt flera gånger och hoppa över andra avsnitt. Man kan avbryta uppspelningen och diskutera en vinkling av ett problem. Man kan se filmen på storbild eller i specialglasögon.
Det är alldeles självklart att tillgodogörandet av videomaterialet måste anpassas till de nya tekniska möjligheter som står till bud. Video från tingsrätten behöver inte innebära en försämring av överprövningskvaliten. Kombinerat med kompletterande frågor skulle det säkert kunna innebära en kvalitetsförbättring.
På åttiotalet försökte olika universitet ersätta vanliga föreläsningar med filmade föreläsningar. Det blev naturligtvis en flopp. Förståelsen för filmmediet var dålig och naiv.
Idag finns det däremot intressanta podcasts som kompletterar och i en del fall t.o.m. ersätter vanliga föreläsningar. Förståelsen för mediet är helt annat. Tekniken för att tillgodogöra sig mediet är helt annan.
Det debattartikeln beskriver är universitetens kalkonfilmer igen fast i ett mycket mer allvarligt sammanhang. Jag hoppas någon satirtecknare tar tag i det här för det är nog enbart med förlöjligande man påvisa det orimliga i det processförfarandet som beskrivs.
Alexander: Du har förvisso rätt, men det finns lite motvägande aspekter på det hela. Problemet med att spola något fram och tillbaka, eller att hoppa över saker, är frågan vem som skall avgöra detta. Att spola tillbaka och lyssna igen är kanske inte så allvarligt, och det bör nog domstolen kunna avgöra. Är kvaliteten på inspelningen dålig eller den hörde mumlar, hjälper dock ingen spolning, utan du får nöja dig med att inte höra, vilket knappast är riktigt bra.
När det gäller att spola framåt, kommer nog parterna i många fall (inte alltid) att ha åsikter om detta. Den ena parten tycker det är helt ok, kanske i förhoppning om att någon groda som hoppat ur klientens eller vittnets mun inte skall uppmärksammas. Den andra parten protesterar för att hon vill att domstolen skall få ta del av grodan. I slutändan måste domstolen lyssna och titta ändå.
Man kan förvisso avbryta uppspelningen, men då är problemet dels att detta är en kvalitativ förändring av processen som inte är avsedd – i underinstansen kan du heller inte stoppa vittnet och börjar diskutera juridik – dels att då tidsåtgången ökar igen, så att du mister den fördelen som du vinner genom att i några fall kunna spola framåt.
Jag tror att din jämförelse med undervisning dessutom är lite missvisande, i det att undervisning är något annat än en process. Undervisning i podcastform är ren envägskommunikation – vilket för övrigt ur pedagogisk synvinkel är en mycket sämre form av undervisning än den dialog som vid ett riktigt möte mellan folk åtminstone teoretiskt är möjlig – medan en process är en debatt mellan flera parter, där vittnes, den som förhör och domstolen samtliga ingår. Genom inspelningar försämrar du inte envägspedagogiken, men du fråntar deltagarna i processen att föra det samtal som en process måste kunna vara.
Dessutom kvarstår ju det märkliga att ha offentliga rättsbistånd i salen som läser tidningen istället för att lyssna, eftersom de redan vet vad som sades. Skall man ha den här tekniken, måste man nog tillåta domstolen att titta på materialet i enrum om man verkligen vill göra en besparing, men då ryker offentligheten och parternas möjligheter till påverkan.
Jag tror verkligen att du har några viktiga poänger, men du avfärdar artikeln för snabbt.
Jag skulle precis tipsa och be dig kommentera den där debattartikeln men såg att du just gjort det!
Undrar om de inte i RB snart blir tvingade att skriva in i 51 kap vad som följer nedan.
Åklagare skall ej snarka högre än rättens ordförande.
Målsägandebiträde jämte försvarare äge ej rätt att högljudigt snarka under pågående huvudförhandling.
Vad gäller de ovan sistnämnda två kategorierna skall rätten göra avdrag på respektive ersättningar motsvarande den kostnad respektive snarkande uppgått till även om det inte i sig har stört rättens ev. förmåga att tillgodogöra sig den bevisning som presenterats.
För det fall försvarare, pga att denne är i ett sovande tillstånd, missar att innan huvudförhandlingens avslutande inge begäran om kostnadsersättning skall möjlighet till ersättning anses förfallen. Motsvarande gäller även för målsägandebiträde.
EMR har blivit en fara för rättssäkerheten eftersom ekonomin har prioriterats i för hög grad. Det finns flera fördelar med de nyheter som reformen förde med sig och videouppspelningar kan vara bra i flera mindre brottmål.
Men det är helt orimligt i de större brottmålen att den som är tilltalad och som riskerar åratal i fängelse inte ens skall få uttala sig. I denna del måste reformen ändras.
Jag vill bara klargöra att jag inte avfärdar artikeln. Den är bra. Det är processen som beskrivs jag har problem med. Rimligen måste någon utredning och försöksverksamhet ha provats på innan genomförandet. Det kanske finns forskningsresultat inom medieteknik/processrätt att tillgå.