Ingripanden till barnets bästa

Ingripanden till barnets bästa är för närvarande på tapeten. Häromveckan kom artiklarna om remissvaren till Socialdepartementets förslag om att tvångsomhänderta missbrukande gravida kvinnor, och idag skriver två folkpartister i Stockholm på Dagens Nyheters debattsida om skärpningar i lagstiftningen avseende föräldrars ansvar för sina (redan födda) barn. Medan jag här på bloggen var tveksam till tvångsomhändertaganden som grundas på en riskbedömning vars närmare innehåll inte förefaller vara särskilt konkretiserat, är jag så här på rak arm försiktigt positiv till de förslag som framgår av dagens debattartikel.

Familjen är inte helig. Familjen är en social och för all del även ekonomisk enhet som förvisso utgör en grundval i alla mänskliga samhällen som jag känner till, men som har sina uppenbara brister och tillkortakommanden. I synnerhet kan familjen vara ett rent helvete, med föräldrar som slår och låser in sina barn för att dessa inte gör som föräldrarna vid varje given tidpunkt tycker passar. Familjen som en social enhet har samma anspråk på skydd som alla andra sociala enheter (från individer till klubbar och fackföreningar), men när motstående intressen måste ställas över familjens intressen, måste det vara tillåtet för det allmänna att ingripa.

Avseende mycket av det som framgår av debattartikeln har jag faktiskt i princip ingen som helst förståelse för den gällande lagstifningen. Varför skall utredningar avseende barns välfärd i sina familjer läggas ned för att föräldrarna vägrar komma till möten? Jag ser ingen uppenbar principiell förklaring. Varför skall föräldrar kunna föra barn utom landet när ett ingripande från de sociala myndigheterna redan har beslutats eller är nära förestående? Varför är vår skolplikt så svag att skolan inte har rätt att till polisen anmäla en elev som under veckor inte kommer till skolan och som av föräldrarna uppges ha rymt?

Jag accepterar att det gäller att vara försiktig på det här området. Exempelvis antyder författarna att de sociala myndigheterna skall kunna ingripa även utan tidigare anledning när föräldrar skickar sina barn till släktingar utomlands för att där uppfostras. Så långt tror jag inte vi kan gå, eftersom det i princip skulle leda till att alla med utländska familjerelationer som vill åka utomlands med sina barn måste få en tjänstemans tillstånd: föräldrarna kan ju annars misstänkas för att vilja lämna sina barn i det främmande landet. Det är heller inte givet att ett barn far illa bara för att det växer upp i en kultur som någon beskäftig svensk tjänsteman inte tycker om. Detta är inget för staten att avgöra, eftersom det i realiteten innebär att en tjänsteman som inte särskilt väl känner barnet avgör saken.

När man dock vet att ett barn far illa, är det en annan sak. En utredning skall inte kunna fås ur världen genom att vägra medverka till den: det skulle vara som att lägga ner förundersökningar i brottmål för att den misstänkte håller tyst. Ett barn som rymt har uppenbara problem och är dessutom i normala fall inte kapabelt att verkligen ta hand om sig självt: vill inte föräldrarna se till att barnet hamnar under tydligt tillsyn igen, får väl det allmänna lov att göra det (helt bortsett ifrån att skolplikten tycks vara ganska tom på innehåll om inte skolan kan framtvinga närvaro i skolan). En familj under social utredning måste finna sig i att dess rörelsefrihet är begränsad, precis som rörelsefriheten för andra som står under utredning är begränsad.

I dessa fall finns ett intresse – nämligen barnets – som jag anser väga tyngre än familjens intresse att få vara ifred. Samtidigt gäller det att vara medveten om att det ena extremet är lika illa som det andra: precis som det är fel att anse familjen vara ett juridiklöst område som det allmänna inte har att skaffa med, precis lika fel är det att upphäva familjens integritet i syfte att ”skydda barnen”. Det här är svåra gränsdragningar, och alla möjliga gränsdragningar på det här området har säkerligen sina svagheter, men vi måste vara medvetna om att det finns gränser. Annars kan vi lika gärna införa avlingstillstånd innan folk tillåts att ha barn.

I detta perspektiv är förslaget att kriminalisera underlåten omsorg om barn principiellt farligt. Icke desto mindre är jag försiktigt positiv. I ett samhälle där vanvård av djur som sådan är kriminaliserad är det en märklig företeelse att vanvård av folk inte är straffbar som sådan. Problemet uppstår igen vid gränsdragningarna: exakt vad skall anses utgöra vanvård? Detta kommer att kräva noggranna överväganden, men det är åtminstone värt att titta närmare på förslaget.

Under tiden finns dock en straffrättslig reform som jag tycker skulle vara ganska enkel att genomföra och principiellt sett inte vara alltför betänklig, nämligen införande av ett subsidiärt brott när straffomyndiga personer begått brott. När en 14-åring är ute och stjäl eller misshandlar, kan hon inte straffas, utan vår repertoir av åtgärder är uttömd med sociala åtgärder. Detta ger förstås föräldrarna inget större incitament annat än vanlig anständighet att försöka förhindra sina barns brott. Det man skulle kunna göra är att införa ett brott som består i att inte förhindra brott begångna av underåriga i ens vårdnad.

Detta skulle innebära att 14-åringens skuld till brottet skulle behöva fastställas som en såkallad prejudiciell fråga i processen mot föräldrarna. Domstolen skulle alltså behöva undersöka huruvida barnet verkligen begått brott, eftersom ett begånget brott är förutsättning för föräldrarnas straffansvar. Konstateras att underåringen begått brott, kan man därefter diskutera föräldrarnas ansvar. Brottet skulle kunna utformas som ett vårdslöshetbrott, så att föräldrarna inte behöver överbevisas om att uppsåtligen ha försummat sin tillsyn över barnet, utan det räcker med att de kan överbevisas om att inte ha brytt sig något särskilt. Till en fällande dom mot föräldrarna skulle man sedan också kunna koppla obligatoriska sociala insatser.

Även om dock alla dessa förslag skulle visa sig vara praktikabla och välavvägda, även om vi skulle lyckas få alla gränsdragningar rätt och även om vi skulle ha perfekta poliser, domstolar och socialarbetare som vid varje given tidpunkt använder exakt rätt medel för att hjälpa barnet, måste vi dock komma ihåg en sak. Juridiken är reaktiv: den kan inte verkligen förhindra missförhållanden, utan bara ställa dem till rätta och genom sanktioner höja tröskeln mot att missförhållanden förekommer. Ingen straffrätt, ingen socialrätt i världen kommer att kunna göra alla barn trygga, alla föräldrar förnuftiga och alla människor lyckliga. Det måste vi själva göra, utan hjälp av polis och myndighet.

Och historien verkar indikera att vi aldrig kommer att lyckas med det.