Operatörerna kan förmodligen inte ta betalt

Jamba – som säljer ringsignaler och annat – debiterar löpande sina kunder, även om dessa fått för sig att de bara köpt en enstaka bild: kunderna tecknar sig för ett abonnemang utan att inse det, skriver Svenska dagbladet. Bortsett ifrån att Jambas marknadsföring (som jag själv också gått på) är minst sagt tvivelaktig, är den för mig här intressanta poängen frågan om operatörernas rätt att debitera för Jambas tjänst när mobilkunden säger till operatören att tjänsten inte längre accepteras. Dessutom vill jag säga några ord om avtal med minderåriga.

Jag börjar med de minderåriga. Enligt 9 kap. föräldrabalken saknar minderåriga rättshandlingsförmåga, vilket betyder att de inte kan ingå avtal utan sin förmyndares (i all regel vårdnadshavande föräldrars) samtycke. Detta samtycke krävs alldeles oavsett huruvida den minderårigas motpart vet eller inte vet att hon har med en minderårig att göra: Jambas försvar att man inte kan veta hur gammal den som innehar ett kontantabonnemang är, är alltså juridiskt sett fullkomligt irrelevant. Utan förmyndarens samtycke uppstår över huvud taget inget avtal, vilket innebär att den minderåriga inte har rätt att kräva motparten på prestation och motparten inte har rätt att kräva betalt, normalt inte ens när motparten redan levererat. ”Avtal” med minderåriga må vara avtal enligt något moraliskt system, men juridiskt sett är de inte några fullödiga avtal innan förmyndarens samtycke lämnats. Detta gäller allmänt.

När nu mellan motparten och den minderåriga står en tredje part, nämligen mobiloperatören, blir det hela mera problematiskt. Utan att ha grottat ner mig i avtalsvillkoren för abonnemanget utgår jag ifrån att operatören har rätt att efter anvisning från mobilkundens motpart ta betalt för det som mobilkunden köpt av motparten. Problemet uppstår dock när motparten inte har någon rätt som helst att kräva mobilkunden, när alltså något äkta krav inte finns: det finns här två principiella möjligheter.

Den ena möjligheten är att mobiloperatören endast betraktas som budbärare. Det är den möjligheten som operatörerna i artikeln åberopar. Det innebär att operatören har rätt att ta betalt efter den anvisning som kommer in och inte behöver ta ställning till anvisningens berättigande. Om alltså Jamba kommer in med ett krav som klart kan knytas till ett visst mobilnummer, skall operatören ta betalt av mobilkunden. Har mobilkunden ett problem med det, ankommer det på henne att lösa sitt problem med Jamba.

Den andra möjligheten skulle vara att mobiloperatören endast har rätt att ta betalt för sådana inkommande krav som operatören förvissat sig om är äkta. Då skulle alltså ett ansvar ligga på mobiloperatören att bedöma varje enskilt krav som kommer in.

Den andra möjligheten är inte praktikabel: om vi väljer den, är operatörerna med intill visshet gränsande sannolikhet inte längre beredda att ställa upp som betalningsförmedlare och en mängd nyttiga tjänster (såsom beställning av kollektivtrafikbiljetter genom sms) skulle försvinna. Alltså bör den första möjligheten utgöra utgångspunkten för resonemanget.

Även om man utgår ifrån den första möjligheten – att alltså operatörerna har rätt att ta betalt utan att särskilt fråga huruvida det inkommande kravet är befogat – gäller denna knappast i sin renform. Om mobiloperatören skulle råka veta att kravet är falskt, kan nog ingen avtalsbestämmelse i världen ge henne rätt att ändå ta betalt av mobilkunden och flytta pengarna vidare till den påstådda motparten. Skulle något annat gälla, kunde ju vem som helst i princip kunna komma fram och ta betalt av vilken mobilkund som helst. Mobiloperatörerna kan alltså inte anses ha rätt att ta betalt för fordringar som de vet eller borde veta är falska.

Här ligger sedan enligt min mening lösningen på det problem som framträder i artikeln. När kunden ringer mobiloperatören och berättar för denna att en viss typ av fordring från en påstådd motpart inte är äkta, kan inte operatören blunda och hålla för öronen. Operatören borde då – i förekommande fall kanske efter ytterligare någon förklaring, såsom varför kravet är falskt – inte längre kunna tro att den ink0mmande fordringen är berättigad. Det innebär i sin tur att operatören, när en fordring kommer in, bör meddela den krävande parten att fordringen enligt kundens anvisning inte får betalas, och att den krävande parten vänligen skall vända sig till kunden.

I slutändan blir alltså situationen mycket snarlik den som operatörerna uppger sig anse gälla idag, bara att man vänder på steken: istället för att låta mobilkunden bråka med motparten, anvisar man motparten att bråka med kunden. Skillnaden för operatörerna ligger i att de måste föra förteckningar avseende varje kund som kommer in med en instruktion att vissa krav inte får betalas av mobiloperatören. Detta borde dock inte vara något oöverstigligt problem: eftersom operatörerna redan i dagens läge måste länka ett krav från exempelvis Jamba till en individuell kund, kan det inte vara alltför besvärligt att göra det omvända, att blocka Jamba på anvisning av en individuell kund.

Detta hjälper förstås inte kunden när hon redan en tid betalat för mycket: operatören kan inte anses ha något ansvar för betalningar som skedde innan hon visste att kunden inte ansåg sig skyldig att betala. Kundens anvisning har alltså endast verkan mot framtiden till. Problemet att få pengarna tillbaka är ett annat problem än att se till att pengarna aldrig utbetalas.

Det här problemet liknar förresten också ett annat problem som jag bloggat om och som efter över ett halvår fortfarande får sina sökträffar, nämligen mitt problem med Telekiosken. Ju längre jag funderar på det, desto märkligare tycker jag att det är att operatörerna – som självfallet får betalt för sin betalningsförmedlingstjänst, eftersom de annars inte skulle erbjuda den – skummar av vinsterna utan att acceptera något ansvar.

Det borde för övrigt vara möjligt att kräva operatören på skadestånd när hon inte följer en anvisning om att inte betala en viss typ av räkningar. Operatörerna är uppdragstagare och lyder därför under den allmänna lojalitetsplikten. Att ignorera en tydlig anvisning från kunden innebär att lojalitets- och därför ett avtalsbrott.

Men vem är beredd att föra en dyr process om 400 kronor?

*****

Uppdatering: Ett litet tillägg i anledning av Kapten Nemos kommentar nedan. Om stämningsansökan kostar 450 kr. och om läget är sådant att mobilkunden inte kan vara helt hundraprocentigt säker på att hon får tillbaka sina pengar (om hon vinner domstolsprocessen, får nämligen den förlorande motparten stå för kostnaden för stämningsansökan), finns en gräns för när det inte längre lönar sig att stämma. Den gränsen sitter förmodligen där det blir dyrare att stämma och riskera att förlora än att säkert förlora pengarna, eller med andra ord vid den punkt på skalan där de förlorade pengarna blir mindre än stämningsansökan kostar, alltså 450 kr. Det innebär att det inte lönar sig att stämma för de första åtta veckorna av ett abonnemang som Jamba påstår skall debiteras med 50 kr. i veckan. Åtta veckors ren vinst för Jamba, alltså.

Och då tar jag bara hänsyn till kostnaden för stämningsansökan. Lägger man till förlorad fritid, resor till och från domstolen, eventuella kostnader för juridiskt ombud med mera, blir det hela en rätt så olönsam affär – såvida man inte är helt hundraprocentigt säker på att vinna processen, vill säga, och det kan man egentligen aldrig vara.

Här har vi ett konsumentproblem som heter duga.