Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 07 2009

Både rätt och fel

LO:s avtalssekreterare Per Bardh skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om visstidsanställningarnas påverkan på ungdomars arbetsmarknad, och konstaterar att visstidsanställningarna används för att förhindra att ungdomar tillsvidareanställs. Detta anser han vara den främsta orsaken till ungdomsarbetslösheten och han vill därför genom lagstiftning begränsa rätten till visstidsanställningar.

På ett plan har han rätt: visstidsanställningar har blivit ett medel för arbetsgivarna att förhindra att ett behov uppkommer att tillsvidareanställa folk. Den centrala frågan är dock varför arbetsgivarna vill anställa folk för viss tid istället för tills vidare.

Svaret torde ligga i att det i princip är omöjligt att bli av med en arbetstagare som väl har en tillsvidareanställning, såvida man inte avser att lägga ner någon verksamhet eller att rationalisera den (vilket förvillande nog i arbetsrättsliga sammanhang kallas för uppsägning på grund av ”arbetsbrist”, trots att det alls inte behöver handla om brist på arbete). Jag känner personligen minst två småföretagare som under sin verksamhet funderat på att anställa folk eftersom de vid dessa tillfällen jobbade uppemot 18 timmar per dygn. Dessa personer hade alltså all anledning att ta in någon.

Problemet uppstår för en småföretagare när den anställde visar sig inte hålla måttet. Som arbetsgivare har man enligt svensk lagstiftning ett ytterst långtgående socialt ansvar för sina anställda, även om dessa super, stjäl, är klumpiga och förstör arbetsredskap eller är allmänt opålitliga. De flesta av dessa sociala ansvarsregler kan kringgås om facket ger sitt godkännande, vilket innebär att arbetsgivaren måste ha ett mycket bra förhållande till facket. Detta kan fungera om arbetsgivaren åtminstone är ett mellanstort företag med löpande kontakter med facket, där en ömsesidig förståelse kan byggas upp, men någon sådan kontinuerlig kontakt har inte småföretagare. De riskerar alltså att bli sittande med en arbetstagare som de anställer tills vidare, även om de gjort ett dåligt val. I mina bekantas fall ledde detta till att de tog semester från familjen och inte anställde någon – två arbetstillfällen mindre i Sverige.

Även när man väl anställt någon, gäller som bekant vid uppsägningar principen först in-sist ut. Även här gäller att facket kan ge dispens från regeln, vilket på samma sätt som ovan innebär att man måste ha en viss storlek för att ha den kontakt med facket som krävs. Vidare befinner sig förstås arbetsgivaren i en utpressningssituation när hon vill behålla några vissa anställda under kringgående av turordningsreglerna. Vid visstidsanställningar är dock slutpunkten för anställningen satt och man behöver inte bekymra sig om några turordningsregler: kan man hålla ut några månader eller något år till, löser sig problemet av sig självt.

Bardh försvarar alltså fackets privilegier utan att gå inte på anledningen till att arbetsgivarna inte tillsvidareanställer. En sak som han glömmer att nämna är att arbetsgivaren också har ett principiellt intresse av att tillsvidareanställa: anställningar kostar, om inget annat i arbetstid som går åt intervjuer och liknande, och en arbetsgivare som sätter i system att anställa på viss tid tar på sig ganska stora kostnader. En förnuftig arbetsgivare – och de flesta är förnuftiga, precis som de flesta fackmedlemmar och -funktionärer är förnuftiga – har alltså inget egentligt intresse av att anställa på viss tid. Gör hon ändå det, måste slutsatsen dras att nackdelarna med att tillsvidareanställa överväger nackdelarna med att anställa på viss tid.

Nu kan man förstås i enlighet med Bardhs förslag förbjuda anställningar på viss tid. Om min analys ovan dock är tillnärmelsevis rätt, kommer det att innebära att arbetsgivarna hellre inte anställer alls eller hyr in från personaluthyrningsföretagen: någon ökning av tillsvidareanställningar är inte trolig så länge som arbetsgivare – som mina bekanta – upplever att de lämnar ut sig till fackets godtycke när de anställer på viss tid.

Den perfekta arbetsrätten finns inte, och jag har viss förståelse för Bardhs hållning. Jag har samtidigt viss förståelse för arbetsgivarnas hållning. Den klasskampsretorik som också präglar Bardhs artikel får mig inte precis att väga över till fackets förmån i den här debatten. Man skulle önska sig att facket liksom arbetsgivare skulle visa lite mera förståelse för den andra sidans situation i den offentliga debatten.

Slutligen undrar jag om inte åtminstone en del av Bardhs beskrivning är felaktig. En ungdom som fått en visstidsanställning på, säg tre år, hamnar snart utanför Bardhs statistiska korridor, som avser personer mellan 19 och 24 år. Det innebär att Bardh inte behöver ta med statistik avseende hur många av de som varit visstidsanställda och då fått arbetslivserfarenhet sedan blir anställda tills vidare. Jag undrar åtminstone om inte statistiken här är tillyxad så att den passar ett i förväg upprättat argument. Det skulle vara bra om någon i debatten kunde ta fram hur det ser ut med tillsvidareanställningar för tidigare visstidsanställda.

Summa summarum tycks Bardh ha både rätt och fel. Där han har fel tycks detta bero på att han är åtminstone något osaklig.

Synd egentligen, med tanke på vilken viktig fråga det gäller.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare