Alla organisationer bygger på propaganda

Företrädare för tankesmedjan Timbro skriver idag på Dagens Nyheters debattsida (till vilken Svenska dagbladet hänvisar) om EU:s anmärkningsvärt stora propagandabudget. Tydligen är demokratin i stor fara, av tonläget i artikeln att döma.

Missförstå mig rätt: jag håller med Timbro om att det är minst sagt tveksamt när statliga (eller, som i EU:s fall, mellan- eller överstatliga) institutioner använder offentliga medel till att driva propaganda för den ena eller den andra linjen i en politisk debatt. Det är tveksamt eftersom det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de som beslutar om skattemedlens användning och de som betalar skatten, där teoretiskt de senare, men faktiskt de förra är de som har makten. Att den faktiska makten försöker att driva den formella makten framför sig är inte precis som det var tänkt.

Visst. Ändå kan jag inte bli så där riktigt upprörd som Timbro tycks vara. Dels har detta säkerligen att göra med att jag är EU-vän och därför inte störs av att det skulle bedrivas någon propaganda (och det är det det rör sig om) som jag inte håller med om. Det är lättare att engagera sig när man inte håller med än när man gör det.

Dels är dock alla mänskliga organisationer mänskliga skapelser. Den ”naturliga” organisationen finns inte, utan alla grupper som motsvarar någon form av organisation har sina myter och legender som inte håller för närmare granskning. Eftersom dessa myter och legender inte håller för närmare granskning, måste det finnas en viss propaganda som håller dem vid liv, som förhindrar att folk frågar alltför svåra frågor.

Ta den svenska myten.  I den del den vilar på ”fornstora dar” förtiger den i sin rikssvenska variant den dåvarande finländska riksdelen. En grupp som inte längre de facto hör till gemenskapen tigs ihjäl när det gäller de historiska myterna. Visst, under bemärkelseåret i år fanns det några högstämda tal om den svensk-finländska gemenskapen, men i normalfallet bryr sig medelsvensson och hennes journalister, historielärare och politiker om Finland ungefär i samma utsträckning som hon bryr sig om Litauen, eller med andra ord i princip inte alls.

Lite närmare i tiden ligger myten om den svenska neutraliteten under Andra världskriget. Numera är det förvisso tämligen allmänt känt att det minst sagt är en vänlig tolkning av fakta att Sverige skulle ha förhållit sig neutralt mellan de krigförande staterna, men myten om att vår neutralitet lyckats hålla oss utanför de senaste tvåhundra årens krig lever och frodas under debatten efter varje utrikesförklaring.

Eller den svenska välfärdsstaten, som många svenskar intill ganska nyligen – ivrigt påhejade av politiska makthavare – ansåg vara den bästa i världen. Jag kan inte räkna de förvånade ansikten jag mött när jag berättar att jag under min ungdom minsann aldrig betalat för någon tandläkare, utan att försäkringskassan i Tyskland då betalade två besök under året, eller att vårdköer i det tyska försäkringssystemet i princip är okända. Den svenska socialstaten var och är bra (kanske också bäst) på vissa och inte så vass på andra områden. I den svenska gemensamma mytologin – som i förfärande stor utsträckning vilar på att behöva vara bäst på något – är dock den svenska välfärdsstaten av 1980-talssnitt förebilden för hela världen.

Dessa myter – myten om Sverige som dagens Rikssverige, myten om den svenska neutraliteten, myten om den svenska välfärdsstaten – stöds av statsmakterna och deras institutioner och de behövs för att hålla ihop den svenska butiken. För vad har en skåning och en norrbottning gemensamt annat än det faktum att de lever i samma politiska organisation? Den gemensamma nationalkänslan är en produkt av att vi lever i en gemensam politisk organisation, inte tvärtom.

Jag kan tänka mig några invändningar avseende mitt resonemang, bland annat det gemensamma språket. Det svenska språket är dock också det en konstprodukt skapad av statsmakterna för att få den gemensamma förvaltningen att fungera. Det faktum att vi talar något så när enhetligt är faktiskt något som växt fram under radions och TV:ns tid – dessförinnan talade folk dialekter. Utifrån dialekterna måste man dock snabbt konstatera att en skåning och en norrbottning inte har så mycket gemensamt vad gäller språket, om de nu över huvud taget förstår varandra.

Min poäng här är att alla politiska organisationer skapas i en växelverkan mellan överhöghetspropaganda och ”folkvilja” (whatever that is). Detta gäller även organisationer som vi idag tar för givna och som också skapades i denna växelverkan, såsom nationalstaten Sverige. Alltså är det faktiskt i viss utsträckning legitimt att också EU – som enligt demokratiskt förankrade internationella fördrag är en organisation som syftar till en statsbildning så småningom – bedriver propaganda för att fånga upp den (lilla) folkvilja som finns och befrämja den.

Timbro pekar alltså på ett äkta problem som förtjänar att diskuteras. Att hävda – vilket det implicit görs i artikeln – att myndigheterna och staten inte skall ha någon åsikt i olika frågor, är dock blåögt och i sig produkt av en viss politisk hållning (och alltså inte heller neutralt). Alla organisationer bygger på propaganda. Frågan är därför inte huruvida vi kan acceptera propaganda – det måste vi.

Frågan är hur mycket propaganda som vi skall acceptera.