Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 07 2009

Ola Mårtensson ondgör sig idag på Svenska dagbladets ledarsida över ett försök i Malmö där lärare får ”betyg” av elever. Jag är verkligen ingen särskild vän av den socialdemokratiska utbildningspolitiken, men här fattar jag inte vad som är Mårtenssons problem.

Elever i skolan (till skillnad från studenter på högskolan) är barn och kan alltså inte förväntas begripa vidden av det de gör (vilket inte är deras fel: den mänskliga hjärnans utveckling avslutas först i början av 20-årsåldern). Man kan alltså – och där har Mårtensson rätt – inte nödvändigtvis ta en utvärdering som kommer från elever på fullt allvar.

Fine, så långt håller jag med Mårtensson. Men sedan börjar det bli konstigt. Mårtensson verkar gå längre och helt vilja utesluta att elever utvärderar sina lärare. Anledningen till det kan jag inte begripa. Visst kan man ta elevers utvärdering på visst allvar, även om man inte tar dem på fullt allvar.

Jag har som pedagog åtskilliga gånger varit med om att jag upplevt mig själv vara glänsande i klassrummet, alternativt tvärtom att jag upplevt att jag haft en synnerligen dålig dag, och att studenter sedan rättat till det och förklarat för mig att jag varit genomobegriplig eller tvärtom hur bra som helst. Den egna upplevelsen är med andra ord enligt min erfarenhet en synnerligen opålitlig vägvisare till målet bra pedagogik. Inte heller andra pedagogers omdömen är bra vägledning, eftersom dessa redan förstår det jag pratar om. De enda som vet hur jag presterar är avnämarna – studenterna, eller i skolans fall eleverna.

Elevvärdering av lärarna är för mig fullkomligt självklar. Det är också självklart att värderingen åtminstone delvis påverkar lärarnas lönesättning. En lärare som är illa omtyckt av samtliga elever hon möter är – alldeles oavsett de fackliga kvalifikationerna – ingen bra lärare och skall få sämre betalt än den som lyckas bli omtyckt av sina elever. Detta får förstås inte vara den enda grunden för lönesättning, men visst bör elevernas omdömen om lärarna påverka lärarnas karriär. För övrigt är mitt eget minne och min egen erfarenhet att just de lärare som kräver mycket, men samtidigt är beredda att ge i samma utsträckning, är de som lyckas bli mest omtyckta.

Det innebär också att omdömena visst bör vara offentliga. Lärarnas rädsla för mobbning är förvisso delvis befogad (de som inte varit med om det anar inte vilka förolämpande dumheter man får läsa i utvärderingar, till och med sådana som tillkommit i högskolevärlden och alltså är avgivna av vuxna studenter). Lärarna befinner sig dock enligt min mening där i en liknande sits som polisen, som inom yrket får stå ut med både smädelser och spottloskor: lärarna får stå ut med att i synnerhet tonåringar ofta inte har någon känsla för hur deras hatiska uttalanden landar hos andra. Lärarna har ingen rätt till att få verka i det fördolda, utan deras kvalifikationer skall vara allmänt kända.

Mårtenssons upprördhet är alltså för mig svårförståelig. Kanske är det centrala i hans artikel det faktum att Malmö valt att kalla utvärderingen av lärarna för ”betygsättning”. Jag kan förvisso hålla med om att ordet är konstigt valt – bland annat för att det förespeglar eleverna att de skulle ha makt över lärarna, vilket eleverna inte bör ha (där är jag enig med Mårtensson). Det här handlar dock inte om betygsättning i vanlig bemärkelse: jag kan inte förstå hur Mårtensson får den här utvärderingen till att bli myndighetsutövning i samma klass som lärarnas betygsättning. Snacka om att hänga upp sig på ett ord och sluta tänka.

Att avfärda hela detta initiativ går för långt. Det är på tiden att utvärderingar införs också i skolan: lärarna har varit halvgudar i klassrummet alltför länge, trots lärarhögskolornas usla kvalitet och trots alla misslyckade pedagogiska modeflugeexperiment. Det lustiga i sammanhanget är att Mårtensson nu alltså hamnar på lärarfackets sida, vars inställning till krav på lärarna av förståeliga skäl (facket är ju en intresseorganisation) normalt är ryggmärgsreflexmässigt avvisande. Lite ovanligt är det nog allt för just Svenska dagbladets ledarsida.

Mårtensson tycks inte ha tänkt igenom implikationerna av sitt resonemang. Implikationen är att en grupp människor som vi tvångsvis utsätter för skolundervisning snällt skall hålla käft och böja huvudena för vilken behandling som helst, bara för att de som har makt (lärarna) är rädda för att behöva läsa otrevliga ord i en utvärdering. Man behöver inte gå så långt att ge eleverna makt över lärarna – det skulle vara felaktigt – men visst måste det kunna krävas att de berörda på ett organiserat sätt skall få ge sin syn på saken?

Så, Mårtensson: vad är egentligen problemet?

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare