Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 07 2009

Rickard Westerberg skriver idag i en signerad ledarartikel i Dagens Nyheter om EU-parlamentet och dess (bristande) anseende hos väljarna. Han tar sin utgångspunkt i att många EU-parlamentariker tycks hoppas att väljarna efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft äntligen inser att parlamentet är viktigt. Det är en illusion, säger Westerberg, och pekar på att parlamentets makt stadigt ökat sedan det första valet 1979, samtidigt som valdetagandet minskat.

Han har enligt min mening fullkomligt rätt. Problemet ligger dock inte enbart i att det inte finns någon tydlig koppling mellan parlamentet och det sätt på vilket EU styrs – vilket inte beror på något förment ”demokratiskt underskott”, utan på att de allra flesta européer inte är beredda att acceptera EU som stat, utan vill hålla det som en mellanstatlig organisation där besluten fattas av regeringar i nationalstater, inte av en överstatlig regering. Problemet ligger också i att EU-parlamentet inte ens tas på allvar av politikerna.

Vem satsar en politisk karriär på att bli EU-parlamentariker? Det som gäller är fortfarande det man gör hemmavid i sin nationalstat, inte det man gör i Strassbourg eller Bryssel. De politiker som sitter i EU-parlamentet tenderar till att bli irrelevanta hemmavid, vilket innebär att de antingen ser till att komma ”hem” så snart som möjligt eller accepterar att de inte kan vara med i den nationalstatliga leken längre (såsom Margot Wallström). Det är ingen som tar parlamentet på verklig allvar, varken väljarna eller politikerna.

Till viss del har också parlamentet sig självt att skylla för det. Parlamentet har inget utrikespolitiskt mandat, men avkunnar högtidliga förklaringar om både det ena och det andra. Parlamentet i sin helhet torde också vara mera unionsvänligt än väljarkåren, samtidigt som parlamentarikerna sällan gör sig mödan att förklara varför någon viss fråga mår bra av att regleras på överstatlig istället för nationalstatlig nivå. Parlamentet tenderar till att göra sig självt irrelevant genom att antingen med stor fanfar behandla frågor som inte angår det, eller genom att strunta i att uppfylla sin pedagogiska uppgift gentemot väljarna i de frågor som faktiskt angår parlamentet. Det är inte enbart mediernas skuld, utan parlamentarikerna försummar sitt pr-arbete hemmavid.

Så visst, EU-parlamentet har problem. Man jag undrar ändå: varför är det ett problem att valdetagandet sjunker? Jag begriper faktiskt inte det.

Fredrik Reinfeld företräder i sin egenskap av svensk statsminister alla svenskar. Alla svenskar, alltså även de som inte röstat på honom eller de som förvisso röstat på honom, men i någon viss fråga inte håller med honom. Vi lever med fiktionen att de som inte röstat på de partier som utgör riksdagens majoritet ändå i demokratisk anda ställer sig bakom det som majoriteten beslutar (även fast minoriteten kanske jobbar för en annan inriktning i politiken).

På samma sätt borde vi väl acceptera fiktionen att de som inte röstar accepterar vem som helst som av de aktiva röstas fram som företrädare för landet? Jag ser inte det intellektuella problemet här. Den som inte röstar, gör också ett aktivt val, nämligen att acceptera vilken politik som helst. Fine, det är väl inte min sak att ha någon åsikt om det. Varför anses ett lågt valdetagande vara ett problem?

Det enda som jag kanske kan se som ett problem är inte själva valdeltagandet, utan det underliggande problem för vilket valdeltagandet är en symptom, nämligen ointresset för de allmänna angelägenheterna. Detta skulle vara ett problem endast om man accepterar två implicita premisser, nämligen dels att den som röstar faktiskt har ett aktivt intresse, dels att det finns ett eget värde i att alla har ett aktivt intresse i hur det allmänna förvaltas. Jag kan dock tvivla på båda premisserna.

För att börja med den senare är jag inte säker på att man kan eller ens bör kräva av alla att de skall vara intresserade av politik. Även de som är intresserade av politik är ju normalt intresserade av olika delfrågor. Jag är långt mera intresserad av jordbrukspolitik än av sjukvårdspolitik, trots att säkerligen det senare området har långt större betydelse för oss alla än det förra. Om det dock är legitimt för mig att vara ganska ointresserad av sjukvårdspolitik, måste det väl vara legitimt för andra att vara ganska ointresserade av politik över huvud taget? Detta har inget med marginalisering att göra, utan endast med – som en släkting till mig som är väldigt ointresserad uttryckte det – att världen fortsätter att snurra även om jag inte deltar i den. Det är legitimt att inte bry sig, och det finns enligt min mening ingen anledning att med förtvivlan försöka få den som inte är intresserad av det allmänna att bli det.

Detta leder oss till den andra premissen, nämligen att röstande utgör ett tecken på ett aktivt intresse. Åtminstone historiskt tror jag inte att det stämmer: under den tid då arbetarna (howsoever defined) med ryggmärgsreflex röstade på sossarna tror jag inte att vi hade ett starkare politiskt intresse, utan endast en annan form av pliktetos, som då omfattade röstande. Röstande har inte varit något tecken på ett särskilt intresse, utan ett tecken på att den som ville anses vara en fullvärdig medlem av gemenskapen en gång i tiden förväntades rösta, intresse eller ej. Röster som avges av de som egentligen är ointresserade är dock enligt min mening röster som avges av röstboskap som av sitt traditionella parti vallas än hit och än dit. Jag har svårt att anse denna form av röstande vara något tecken på en levande demokrati.

Dessutom mörklägger vi ju faktiskt också en del av de röster som faktiskt avges, nämligen blankrösterna. Om vi verkligen tror att det finns en relation mellan röstande och intresse, är det en demokratisk skandal att vi inte räknar de som väljer att förvisso göra bruk av sina demokratiska rättigheter, men att inte rösta på något av alternativen. Åtminstone borde procentdelen blanka röster i varje val anges.

Egentligen borde man gå än längre och inte tillsätta riksdags- eller EU-parlamentsplatser som det inte finns aktiva röster för, så att blankrösterna skulle leda till tomma parlamentsstolar. Även om under femtio procent av de röstberättigande skulle rösta, skulle vi fortfarande få ihop en fungerande minoritetsregering, då de tomma stolarna knappast röstar emot en regeringsbärande pluralitets förslag. Kanske skulle man då kunna få upp valdeltagandet (och samtidigt minska proteströsterna för extremistpartier).

Fixeringen vid valdeltagandet är för mig fullkomligt obegriplig, i synnerhet eftersom vi ändå inte räknar alla röster. Jag tycker redan att det är tveksamt huruvida vi måste få alla intresserade av det allmänna – det måste få vara legitimt att inte bry sig (förutsatt dock då att man också håller käft och inte gnäller när det inte passar) – men även om så skulle vara fallet är det att gå lite väl långt att göra valdeltagandet till någon form av indikator på demokratins välmående.

EU är ingen vanlig demokrati och kommer inte att bli det förrän EU är en stat (vilket jag, liksom en minoritet av andra EU-medborgare, hoppas på). Eftersom de vanliga demokratiska parametrarna inte gäller, har väljarna också svårt att inse vitsen med att ta sig till valurnorna när det gäller att rösta fram parlamentet. Det kommer ingen makt i världen att ändra något på.

Big deal.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare