Dagens Nyheters ledarredaktion ondgör sig idag över statens krypande invasion av våra privata sfärer. Jag håller i stort sett med: det är tråkigt, minst sagt, att allt vi gör numera sker i offentlighetens ljus, eller åtminstone på ett sådant sätt att någon annan får reda på det, alldeles oavsett hur oskyldiga våra handlingar är. Från hålen i tänderna via val av smörmärke till biovanorna är allt på ett eller annat sätt känt för försäkringskassan, våra kortutgivare eller – genom de alltmer tilltagande polisiära befogenheterna som vi med vårt bristande historiska korttidsminne delar ut i terrorbekämpningens namn -polisen.
Samtidigt blir jag dock fundersam när Dagens Nyheter definierar statens uppgift:
Teknikutvecklingen bjuder ständigt nya möjligheter att övervaka människors liv. Statens uppgift är inte att i namn av säkerhet och folkhälsa driva på integritetskränkningarna. Politikernas uppgift är att hålla emot. Bara extremt allvarliga problem ska få mötas med extrema metoder, och då bara om de är väldigt mycket effektivare än andra åtgärder.
Att få leva sitt liv i oövervakad ro är en grundläggande mänsklig rättighet.
Jag är inte så säker avseende det där med grundläggande mänsklig rättighet, dels därför att jag över huvud taget inte tror på mänskliga rättigheter, utan bara på tillfälliga samhälleliga kompromisser, dels därför att vissa mänskliga rättigheter – såsom rätten till undervisning (Art. 26 i FN:s förklaring) – förutsätter att staten/det allmänna har koll på vem som finns i landet, på huruvida denna person redan fått utbildning och på vilken utbildningsnivå som med hänsyn till det givna samhällets utformning kan anses vara elementär. Redan det här med att ”ha koll på” innebär nämligen en övervakning: om staten måste veta vem som finns på dess territorium för att kunna leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser, innebär detta en skyldighet för envar att berätta för staten var man befinner sig, vilket i sin tur innebär att staten övervakar den enskilda personen.
Så här är det med mycket vi numera förväntar oss av staten. Vi förväntar oss att handläggaren på försäkringskassan vet vilket ärende vi har, vilket förutsätter att denna handläggare har en databas tillgänglig i vilken vårt ärende beskrivs. För att kunna komma åt databasen, måste handläggaren ha någon form av nyckel, och det är personnumret. Personnumret i sig är både service och integritetskränkning. Har man en svensk medborgares personnummer, kan ta reda på det mesta om henne, vilket också innebär att vi ofta kan få service av det allmänna genom ett enkelt telefonsamtal istället för – som i många andra länder – ett personligt besök med någon form av papper i handen.
Svenskar älskar i allmänhet att framhålla den svenska förvaltningens effektivitet, att man inte behöver krångla med ”byråkratiska” formaliteter, utan att man snabbt och informellt kan få hjälp med det mesta. Det som ofta glöms bort är att denna effektivitet förutsätter att förvaltningen redan sitter inne med en massa information som vi då inte behöver upprepa för handläggaren. Denna information får förvaltningen endast genom att övervaka och registrera vad det är vi håller på med.
Förvaltningshistorien präglas av en stadig utveckling mot allt mer övervakning. Det började för Sveriges del någon gång på 1500-talet, när det tidigare närmast tributbaserade medeltida samhället av Gustav Vasa omvandlades till ett skattebaserat samhälle. Det fortsatte med stormaktstidens regelbundna utskrivningar av folk till militärtjänst och fick en skjuts framåt under 1800-talet och dess allmänna värnplikt och obligatoriska undervisning. Riktigt ”illa” blev det genom välfärdsstatens framväxt, när vi alla började förvänta oss, inte bara att staten skulle hjälpa de behövande, utan också att staten skulle stävja skadligt beteende, skulle identifiera de som behöver hjälp men är oförmögna att själva be om den, skulle beskatta alltfler aktiviteter och så vidare.
Den övervakning som vi nu reagerar över har vi med andra ord själva bäddat för. Det går inte att ha en välfärdsstat av västeuropeiskt snitt utan den övervakning som hör till: i den svenska allmänna debatten på sistone har ju till och med röster börjat höjas att vi skall registrera och hjälpa de som verkligen inte vill ha med den svenska staten att göra, nämligen illegala flyktingar. Har det gått så långt, kan vi alla kanske stanna upp och funderar på hur mycket övervakning av ”legala” medborgare vi redan utan knorr accepterar.
Vi får bestämma oss: vill vi ha en välfärdsstat som står beredd från vaggan till graven, vill vi att offentliga tjänstemän tänker åt oss och ser till att vi inte dricker för mycket, att vi äter rätt och rör oss regelbundet, får vi acceptera att vara övervakade. Vill vi inte vara övervakade, måste vi acceptera att det kommer att finnas folk som skulle behöva vår hjälp men som vi inte uppmärksammar, får vi acceptera att det allmänna emellanåt inte infriar sina åtaganden av den enkla anledningen att det inte uppmärksammar att det finns ett åtagande att infria.
Vi kan inte ha total service och total frånvaro av övervakning. De här två sakerna följer varandra, så att mindre övervakning ger mindre service och mer service ger mer övervakning. Det handlar om en fördelning av ljus och skugga i tavlan, inte om någon ”grundläggande” mänsklig rättighet, om någon linje i sanden som inte får korsas.
I denna fördelning av ljus och skugga måste varje samhälle varje dag välja hur det skall ha det. Just nu är politikernas ryggmärgsreflex att utöka övervakningen och att åberopa bättre service (skydd mot terrorism, skydd för miljön, hälsofrämjande) som motivering. De har en poäng: mera service, mera övervakning.
Vi behöver dock inte gå med på det. Om vi dock vägrar att acceptera mera övervakning, måste vi vara medvetna om att vi accepterar att några av oss dör i terrorattentat. Vi måste vara beredda att acceptera att några kvinnor använder aborträtten som ett preventivmedel. Vi måste lära oss att strunta i att vissa barn blir överviktiga redan i späd ålder eller regelbundet får spö av sina föräldrar. Mindre övervakning innebär också ett samhälle där individen i större utsträckning lämnas att fäkta för sig själv, eller där individer måste stötta varandra utan att kunna påräkna hjälp från staten.
Jag är beredd att acceptera det elände som helt oundvikligen går igen med mindre övervakning – jag anser för mycket övervakning vara mera skadlig än det elände som brist på övervakning kan leda till. Frågan är: är en majoritet av oss beredd att acceptera mera elände?
Är Dagens Nyheter berett att acceptera mera elände?
Du har rätt, vi svenskar har sedan Gustav Vasas dagar undanför undan accepterat att den administrativa biten som förutsätter stor uppgiftsinsamling tillåtits växa. Det är som Du säger vi själva som bäddat för det kontrollsamhälle vi redan fått.
Däremot är jag trots att jag varken är röd- eller blåstrumpa rent ut sagt förbannad på kontrollförslag som kränker den fria aborträtten (rätten i sig kan diskuteras) och kvinnors rättigheter. Det är 1800-tals politik.
Norah: Om registerförslaget verkligen kränker den fria aborträtten tål väl att diskuteras – det förslaget gör är att testa kvinnornas vilja att verkligen göra abort även om deras identitet skulle bli känd. Detta i sig är en indirekt negativ påverkan på kvinnorna som jag inte heller tycker är bra eller ens rimlig, men den fria aborträtten är (ännu) inte i fara.
KD är i och för sig inte att lita på i denna fråga, men det förtar väl inte skyldigheten att värdera varje förslag på sina egna meriter och utan avseende på varifrån det kommer.
Juridiskt har Du rätt Jakob. Etiskt och moraliskt är tveksamt om det lagda förslaget inte implicerar ett angrepp på den fria aborträtten.
Du har helt rätt – vi måste lägga band på vår beskäftighet att vilja fostra alla andra med hjälp av lagar och paragrafer. Men, det hindrar inte att vi ägnar oss åt att hjälpa varandra till självhjälp, vilket dock bygger på en annan filosofi än välgörenhet. Som fattigt norrlandsbarn vet jag skillnaden mellan att vara betrodd att med hjälp av andra och samhället kunna skapa mig ett bra liv. Detta till skillnad mot att vara objekt för den sortens välgörenhetsmänniskor, som främst gör gott för att själva känna sig som bättre människor. Ett eget verkande subjekt mår illa av att bli behandlad som ett objekt. Jag får rent fysiskt ont i benhinnorna på smalbenen, när jag möter den sortens människor. Ser inte att det skulle vara omöjligt att kombinera en vettig omsorg med mindre övervakning.
Det gäller att hitta en balans, en vettig nivå. Hur mycket extra övervakning krävs för att kunna tillhandahålla den sista biten service? Som i de flesta andra fall, när man är nästan ända framme, får man ganska lite extra till en väldigt hög kostnad om man försöker nå ända fram. I något läge är det faktiskt bättre att några av oss blir sprängda i terrorristattentat. Nollvisioner slutar ofta ganska dåligt.
Dessutom ger den tekniska utvecklingen möjlighet att decentralisera och kontrollera tillgången till de uppgifter som vi trots allt anser nödvändiga att samla in. Men de möjligheterna övervägs aldrig, för när data väl är samlat ger det naturligtvis möjlighet till användningsområden som förvisso är hedervärda, men kanske inte önskvärda. Ingen vill att våldtäktsmän ska springa lösa. Men motiverar det ett landsomfattande DNA-register? Ok, kanske det. RFID-spårning av samtliga medborgare? Psykoprofilering ett par gånger i livet för att tidigt upptäcka riskindivider? Nolvisioner är möjliga, men är de önskvärda?
Angående den fria aborträtten:
Kvinnors rättigheter i all ära. Men sen barnets rättigheter då? Faderns rättigheter?
Jag föreslår att man ersätter den fria aborträtten med en förhandling där ombud för alla tre intressenter är närvarande och ekonomisk kompensation utgår till den part som får ge vika. Ja, utom barnet då: I ena fallet är barnet dött och utan behov av kompensation, i det andra lever det och det i sig borde vara kompensation nog. Skulle det vara fadern som vill att kvinnan gör abort ska detta naturligtvis aldrig påtvingas henne, men fadern borde därmed kunna avsäga sig allt ekonomiskt ansvar. I den omvända situationen när fadern vill behålla barnet men inte kvinnan, ska kvinnan naturligtvis kunna göra detsamma samt ersättas för den tid hon lägger och det besvär hon måste genomgå till dess barnet kan avlevereras.
I och med att man tillsammans har avlat ett barn har man implicit en affärsöverenskommelse. Det tycks ganska bisarrt att ena parten ska ha rätt att ensam besluta om fullföljande bara för att vederbörande står för de materiella resurserna nödvändiga för att realisera processen.
Hej Jacob, du skriver: ” Om vi dock vägrar att acceptera mera övervakning, måste vi vara medvetna om att vi accepterar att några av oss dör i terrorattentat. Vi måste vara beredda att acceptera att några kvinnor använder aborträtten som ett preventivmedel. Vi måste lära oss att strunta i att vissa barn blir överviktiga redan i späd ålder eller regelbundet får spö av sina föräldrar.” Tre frågor till dig:
1. Hur vet du att (ännu) mer övervakning leder till att färre dör i terrorattentat eller gör abort?
2. Vad är alternativkostnaden, dvs. vilka åtgärder skulle kunna genomföras för de pengar som läggs på att övervaka och vilka effekter skulle dessa ha?
3. Vilka är kontrollskadorna? T ex illegala aborter som inte registreras, ökade konflikter i samhället pga att vissa grupper känner sig (blir?) trakasserade osv.
Poängen är alltså att jag inte alls är övertygad om att ökad övervakning står i ett direkt motsatsförhållande till ett ökat elände. Är du?
@Mumfi, det här är ingen satirsajt.
Helena: Bra frågor, och mitt svar är att det förstås vad gäller skyddslagstiftning endast kan handla om en sannolikhetskalkyl, men att varje försök att öka skyddsnivån är dömt att misslyckas om inte samtidigt övervakningsnivån höjs – skyddet är beroende av information, som i sin tur är beroende av övervakning (eller informationsinsamling).
Vad gäller rättighetslagstiftning ligger landet något annorlunda, eftersom övervakningen där avser kontrollen och torde vara enklare att fås ihop med utökade rättighetsnivåer.
Jakob, mycket bra klargörande.
Det är väl en enda sak jag tycker verkar oklar för många i den här sortens debatter. Det är att rättighetslagstiftningen inte är något som ger rättigheter utan skyldigheter. Samt att alla rättigheter har sina begränsningar utifrån andra människors rättighetsanspråk och de undantag som finns i alla rättighetslagstiftningar. Skulle Du kunna utveckla det vore jag tacksam.
Ibland kanske det är mer konstruktivt att ta ett steg bakåt och i stället satsa krutet på att minska (eller inte ytterligare öka) riskerna. Jag rätt övertygad om att det bästa sättet att minska (riskerna för) olika typer av skada är att försöka påverka tillfällesstrukturen. Den formella kontrollen kan bara ge effekt på marginalen i ett demokratiskt samhälle.
Jag är definitivt beredd att acceptera att det inte går att rädda alla, att det inte går att skydda alla och att det inte går att hjälpa alla. Ideologin att ingen får lämnas i sticket är en statsfinansiell katastrof.
Det svenska samhället behöver inte mer social ingenjörskonst på marginalen, det vi behövs inte mer reformer och statlig intervention. Det behövs mycket, mycket mindre statlig intervenering samt ett accepterande av att vi inte kan skydda allt och alla mot allting. Idéen om att det är samhällets ansvar att ta hand om individen från vaggan till graven är helt absurd. Det är och har alltid varit individen som är primärt ansvarig, samhället kan endast hjälpa till på marginalen men inte till vilket pris som helst.
Det postindustriella samhället, av vilket Sverige är det första, kommer istället att kräva mycket smärtsamma prioriteringar av vad de knappa resurs ska användas till. Det kommer att bli extremt synlig inom sjukvården, i synnerhet för de över 80 år, i livets slutskede samt inom social våden. Det snällistiska socialliberala samhälle som gav allt till alla är ett minne blott.
Jag kommer inte att sakna det men det är dags för de flesta svenskar att vakna upp ur sina rosa dagdrömmar. Verkligheten knackar på dörren och därför är DN inte en dag för tidig med att dra i handbromsen.
Jag kan inte annat än hålla med DN, ”Stopp och belägg, det är nog nu!”
Jag glömde mitt förslag på hur staten ska prioritera samt minska sin interventionism.
Inom området beteendeekonomi finns det två olika typer. De som påstår att eftersom människor beter sig irrationellt i vissa specifika situationer så beter de sig alltid irrationellt. (Något hårddraget!) Enligt dem behövs därför en mjuk form av paternalism för att putta dem i rätt riktning. Denna skola är ledd av Thaler och Sunstein, de har skrivit en bok som jag varmt kan rekommendera, Nudge även om jag inte håller med dem. De har även en blog Nudge blog.
Jag har svårt att se skillnaden på den hårda form av paternalism som finns i Sverige, den extrema form av sociala ingenjörskonst och den mjukare form som Thaler och Sunstein förespråkar. Det verkar som om de vill ha mjuk paternalism på toppen av den hårda paternalismen.
Istället förordar jag istället asymmetriska paternalism termen myntad av Colin Camerer et al.
Denna paternalism är asymmetrisk i att den endast förespråkar hård paternalism för de som inte kan eller vill sköta sig. De andra 80-90 % påverkas inte, deras val inskränks inte och de behöver inte betala högre skatter eller avgifter.
Den asymmetriska paternalismen passar utmärkt inom socialtjänsten och inom alkohol och drogpolitiken.
Asymmetrisk paternalism innebär att de som inte har sociala problem eller alkohol och drog problem inte drabbas av inskränkningar. De som har sociala problem, alkohol och drogproblem drabbas av punktbevakning.
Kostnaderna för socialvård, drog och alkoholvård sjunker dramatiskt. Med det förstås både de direkta och indirekta kostnaderna.
Den asymmetriska paternalismen kan i princip användas inom de flesta områden. De flesta hårda paternalistiska lagar vi har idag kan istället bli böra lagar. De är dispositiva för de 80-90 % som sköter sig men indispositiva för den 10-20 % som inte vill eller kan sköta sig.
Samhället blir mycket friare och öppnare men på samma gång mer medmänskligt eftersom alla resurser läggs på dem som verkligen behöver det.
Sorry länkarna försvann.
Thaler och Sunstein,s bok Nudge
Deras blog Nudge blog.
Camerer et al asymmetriska paternalism