Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 07 2009

Dagens Nyheters ledarredaktion ondgör sig idag över statens krypande invasion av våra privata sfärer. Jag håller i stort sett med: det är tråkigt, minst sagt, att allt vi gör numera sker i offentlighetens ljus, eller åtminstone på ett sådant sätt att någon annan får reda på det, alldeles oavsett hur oskyldiga våra handlingar är. Från hålen i tänderna via val av smörmärke till biovanorna är allt på ett eller annat sätt känt för försäkringskassan, våra kortutgivare eller – genom de alltmer tilltagande polisiära befogenheterna som vi med vårt bristande historiska korttidsminne delar ut i terrorbekämpningens namn -polisen.

Samtidigt blir jag dock fundersam när Dagens Nyheter definierar statens uppgift:

Teknikutvecklingen bjuder ständigt nya möjligheter att övervaka människors liv. Statens uppgift är inte att i namn av säkerhet och folkhälsa driva på integritetskränkningarna. Politikernas uppgift är att hålla emot. Bara extremt allvarliga problem ska få mötas med extrema metoder, och då bara om de är väldigt mycket effektivare än andra åtgärder.
Att få leva sitt liv i oövervakad ro är en grundläggande mänsklig rättighet.

Jag är inte så säker avseende det där med grundläggande mänsklig rättighet, dels därför att jag över huvud taget inte tror på mänskliga rättigheter, utan bara på tillfälliga samhälleliga kompromisser, dels därför att vissa mänskliga rättigheter – såsom rätten till undervisning (Art. 26 i FN:s förklaring) – förutsätter att staten/det allmänna har koll på vem som finns i landet, på huruvida denna person redan fått utbildning och på vilken utbildningsnivå som med hänsyn till det givna samhällets utformning kan anses vara elementär. Redan det här med att ”ha koll på” innebär nämligen en övervakning: om staten måste veta vem som finns på dess territorium för att kunna leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser, innebär detta en skyldighet för envar att berätta för staten var man befinner sig, vilket i sin tur innebär att staten övervakar den enskilda personen.

Så här är det med mycket vi numera förväntar oss av staten. Vi förväntar oss att handläggaren på försäkringskassan vet vilket ärende vi har, vilket förutsätter att denna handläggare har en databas tillgänglig i vilken vårt ärende beskrivs. För att kunna komma åt databasen, måste handläggaren ha någon form av nyckel, och det är personnumret. Personnumret i sig är både service och integritetskränkning. Har man en svensk medborgares personnummer, kan ta reda på det mesta om henne, vilket också innebär att vi ofta kan få service av det allmänna genom ett enkelt telefonsamtal istället för – som i många andra länder – ett personligt besök med någon form av papper i handen.

Svenskar älskar i allmänhet att framhålla den svenska förvaltningens effektivitet, att man inte behöver krångla med ”byråkratiska” formaliteter, utan att man snabbt och informellt kan få hjälp med det mesta. Det som ofta glöms bort är att denna effektivitet förutsätter att förvaltningen redan sitter inne med en massa information som vi då inte behöver upprepa för handläggaren. Denna information får förvaltningen endast genom att övervaka och registrera vad det är vi håller på med.

Förvaltningshistorien präglas av en stadig utveckling mot allt mer övervakning. Det började för Sveriges del någon gång på 1500-talet, när det tidigare närmast tributbaserade medeltida samhället av Gustav Vasa omvandlades till ett skattebaserat samhälle. Det fortsatte med stormaktstidens regelbundna utskrivningar av folk till militärtjänst och fick en skjuts framåt under 1800-talet och dess allmänna värnplikt och obligatoriska undervisning. Riktigt ”illa” blev det genom välfärdsstatens framväxt, när vi alla började förvänta oss, inte bara att staten skulle hjälpa de behövande, utan också att staten skulle stävja skadligt beteende, skulle identifiera de som behöver hjälp men är oförmögna att själva be om den, skulle beskatta alltfler aktiviteter och så vidare.

Den övervakning som vi nu reagerar över har vi med andra ord själva bäddat för. Det går inte att ha en välfärdsstat av västeuropeiskt snitt utan den övervakning som hör till: i den svenska allmänna debatten på sistone har ju till och med röster börjat höjas att vi skall registrera och hjälpa de som verkligen inte vill ha med den svenska staten att göra, nämligen illegala flyktingar. Har det gått så långt, kan vi alla kanske stanna upp och funderar på hur mycket övervakning av ”legala” medborgare vi redan utan knorr accepterar.

Vi får bestämma oss: vill vi ha en välfärdsstat som står beredd från vaggan till graven, vill vi att offentliga tjänstemän tänker åt oss och ser till att vi inte dricker för mycket, att vi äter rätt och rör oss regelbundet, får vi acceptera att vara övervakade. Vill vi inte vara övervakade, måste vi acceptera att det kommer att finnas folk som skulle behöva vår hjälp men som vi inte uppmärksammar, får vi acceptera att det allmänna emellanåt inte infriar sina åtaganden av den enkla anledningen att det inte uppmärksammar att det finns ett åtagande att infria.

Vi kan inte ha total service och total frånvaro av övervakning. De här två sakerna följer varandra, så att mindre övervakning ger mindre service och mer service ger mer övervakning. Det handlar om en fördelning av ljus och skugga i tavlan, inte om någon ”grundläggande” mänsklig rättighet, om någon linje i sanden som inte får korsas.

I denna fördelning av ljus och skugga måste varje samhälle varje dag välja hur det skall ha det. Just nu är politikernas ryggmärgsreflex att utöka övervakningen och att åberopa bättre service (skydd mot terrorism, skydd för miljön, hälsofrämjande) som motivering. De har en poäng: mera service, mera övervakning.

Vi behöver dock inte gå med på det. Om vi dock vägrar att acceptera mera övervakning, måste vi vara medvetna om att vi accepterar att några av oss dör i terrorattentat. Vi måste vara beredda att acceptera att några kvinnor använder aborträtten som ett preventivmedel. Vi måste lära oss att strunta i att vissa barn blir överviktiga redan i späd ålder eller regelbundet får spö av sina föräldrar. Mindre övervakning innebär också ett samhälle där individen i större utsträckning lämnas att fäkta för sig själv, eller där individer måste stötta varandra utan att kunna påräkna hjälp från staten.

Jag är beredd att acceptera det elände som helt oundvikligen går igen med mindre övervakning – jag anser för mycket övervakning vara mera skadlig än det elände som brist på övervakning kan leda till. Frågan är: är en majoritet av oss beredd att acceptera mera elände?

Är Dagens Nyheter berett att acceptera mera elände?

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare