Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 09 07 2009

Professora emerita Madeleine Leijonhufvud skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt idag om de domar i två våldtäktsdomar som jag också kommenterat här. Leijonhufvud har en mycket intressant poäng, men jag tror att den poängen inte verkligen framgår för den som inte är skolad i juridik, så jag tänkte här ge min tolkning av det Leijonhufvud skriver och säga några ord om det. Jag hänvisar för övrigt också till Mårten Schultz inlägg i anledning av Leijonhufvuds artikel.

Leijonhufvud skriver om frågan huruvida våld är ett nödvändigt inslag för att våldtäkt skall föreligga. Frågan är alltså huruvida gärningsmannen (eller i förekommande fall -kvinnan) måste ha använt sig av våld för att anses ha gjort sig skyldig till våldtäkt, eller om det faktum att samlaget från offrets sida inte var frivilligt räcker för att våldtäkt skall föreligga. Leijonhufvud tolkar de nyligen avgjorda målen mot bakgrund av det såkallade Tumbamålet och hittar skillnader som enligt hennes mening innebär att Högsta domstolen felbedömt det rättsliga läget i Tumbamålet (märk väl: inte i de nya målen; och jodå, Högsta domstolen kan göra fel).

I Tumbamålet sade Högsta domstolen att våld inte är ett nödvändigt inslag för att våldtäkt skall anses föreligga. Det centrala, sade Högsta domstolen då, är frivilligheten: är samlaget ofrivilligt, anses våldtäkt föreligga. Har våld förekommit, har detta ingen annan betydelse att man kan presumera (ungefär: ”förutsätta”) att samlaget varit ofrivilligt (att det inte finns någon automatik – så att alla våldsamma samlag alltid skulle utgöra våldtäkt – har att göra med att man måste tillåta att i fall alla känner för våldsam sex detta är tillåtet).

Nu gör Högsta domstolen i de nya målen något annat, anser Leijonhufvud. I ett av de nyligen avgjorda målen var den fråga som den tilltalade friades på frågan huruvida målsäganden (offret) hade talat sanning när hon påstod att den tilltalade hade hållit en kniv mot hennes strupe. Den kniv som hade testats visade inga spår av vare sig offrets eller gärningsmannens DNA (och kunde alltså inte ha använts på det sätt målsäganden påstod), och en annan kniv som också hade passat beskrivningen testades aldrig. Det innebar enligt Högsta domstolen att det fanns rimligt tvivel huruvida det som offret påstod hade hänt verkligen hade hänt, och då hade domstolen inget annat val än att fria den tilltalade.

Leijonhufvud tolkar detta som att Högsta domstolen nu åter krävt våld som ett nödvändigt inslag vid våldtäkt. Jag är inte säker på att hon har rätt: som Mårten Schultz skriver, måste i ett brottmål åklagaren bevisa varje påstående som görs. Påstås våld, måste våld bevisas. Påstås inte våld, behöver inte heller våld bevisas. När nu offret hade påstått att en kniv hade använts, var åklagaren tvungen att bevisa att så varit fallet. När detta inte lyckades, måste domstolen fria den tilltalade. Något av offrets beskrivning av gärningen oberoende krav på våld har jag svårt att utläsa av Högsta domstolens domar.

I vilket fall som helst säger Leijonhufvud inte att de nyligen avgjorda domarna var felaktiga, utan istället dels att Tumbamålets påstående om att svensk lagstiftning inte skulle kräva våld för att våldtäkt skall förligga var fel, dels att regeringen därför byggt sin reform av sexualbrottslagstiftningen på felaktiga grunder (eftersom den litade på Högsta domstolens uttalande). Det som Leijonhufvud säger är enbart att våld visst krävs för att våldtäkt skall föreligga. Det är allt.

Jag undrar om inte denna ganska tekniska poäng hade gjort sig bättre i en juridisk tidskrift än i en debattartikel i en dagstidning. Adressater för Leijonhufvuds text verkar huvudsakligen vara jurister och juridiskt välorienterade delar av allmänheten. Eftersom domarna i målet dock blivit rätt omdiskuterade, tror jag att det finns en risk för att andra får Leijonhufvuds budskap om bakfoten.

Leijonhufvud är en av de främsta professionella förespråkare för en mer offercentrerad sexuallagstiftning. Bland annat samarbetar hon med Miljöpartiet i fråga om ett införande av krav på explicit samtycke för att sexualakten skall vara straffri. (Uppdatering: Denna mening har av Madeleine Leijonhufvud själv på mycket goda grunder ansetts vara tendentiös. Jag hänvisar till hennes kommentar nedan för en nyansering avseende det förslag hon lagt och ber samtidigt om ursäkt för mina inte helt invändningsfria formuleringar här.) Hennes underförstådda budskap i dagens debattartikeln tycks alltså vara att den svenska sexuallagstiftningen är bristfällig, eftersom den bygger på felaktiga antaganden om innehållet i den gällande rätten. Det hade kanske också varit bra om detta implicita politiska budskapet (om det nu finns ett politiskt budskap – det här är min tolkning) gjorts tydligare, eftersom det ställt den tekniska debatten i den typ av politisk kontext som annars burkar prägla debattartiklar i dagstidningarna.

Med detta vill jag inte kritisera innehållet i Leijonhufvuds tekniska analys på något annat sätt än att jag läser domarna på ett annat sätt än hon och inte riktigt får fram samma budskap som Leijonhufvud. Det jag kritiserar är endast att artikeln är för tekniskt utformad.

Bara det.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare