Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 08 07 2009

Pia Enochsson, generaldirektör för myndigheten för yrkeshögskolan, skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om, som rubriken utlovar, ”efterlängtade” satsningar på yrkeshögskolan. Alledeles oavsett hur rätt hon kanske har, är hennes artikel ett exempel på närmast skamlös myndighetspropaganda av ett slag som jag anser vi helst borde få slippa.

Anledningen till artikeln är tydligen att sedan 1 juli en myndighet – den som Enochsson förestår – har det samlade ansvaret för de eftergymnasiala yrkesutbildningar. Jag har ingen åsikt om huruvida detta kan tänkas vara bra eller ej, men i vilket fall som helst är begivenheten knappast av det slaget att Enochssons firande av det egna verksamhetsområdets förträfflighet framstår som motiverat.

Enochsson slänger sig med några sifferuppgifter från en enkät som hennes myndighet har låtit Sifo genomföra, och som påstås visa… hmmm, vad den påstås visa är egentligen ganska oklart, bortsett ifrån att tydligen en stor procentdel av de tillfrågade så där i största allmänhet tycker att det är bra med yrkesutbildningar. Hurra.

Missförstå mig inte, jag är inte emot yrkesutbildningar. Tvärtom, jag anser det vara angeläget att hitta andra vägar än universitetet till en eftergymnasial utbildning, eftersom universiteten belastas av alltför många studenter som egentligen för sitt eget, sina studiekamraters och universitetets bästa inte borde vara på universitetet. Yrkesutbildningar verkar vara ett lovande försök till lösning av problemet.

Mina problem (pluralis) ligger på ett annat plan. För det första undrar jag hur i hela friden myndigheten för yrkeshögskolan kan få för sig att satsa säkerligen inte helt obetydliga slantar på att finansiera en Sifo-undersökning avseende dess egen legitimitet. Försöker myndigheten måhända att tillskansa sig ett direkt demokratiskt mandat? Det har myndigheten ingen rätt till: det är våra representanter i riksdagen och i förlängningen regeringen som beslutar vilka myndigheter som skall finnas, och i den mån folket har en åsikt om detta, är det ett problem mellan väljarna och politikerna, inte mellan väljarna och myndigheten. Myndigheten har inte till uppgift att genomföra opinionsundersökningar avseende dess existensberättigande, utan detta härleder sig från dess politiska uppdrag. Det här är inte ens längre opinionsbildning, det är maktpolitik från myndighetens sida.

För det andra undrar jag om Enochssons utläggningar avseende det arbetsmarknadspolitiska inslaget i myndighetens verksamhet är så lyckade. Det må hända att många av de tillfrågade önskar sig eftergymnasiala och icke-universitära utbildningar som leder till jobb, men hur i hela friden skall staten eller ens näringslivet leverera en sådan tjänst? Enochsson skriver att myndigheten genom yrkesutbildningarna skall ”tillgodose framtidens kompetenskrav”. Utmärkt, men hur skall det gå till?

Jag förundras varje år hur tidningarna, SCB och andra institutioner vet vilka jobb som kommer att efterfrågas i framtiden. Någon som minns behovet av programmerare och systemvetare i slutet av 1990-talet? Alla skulle kunna programmering. Sedan gick luften ur dot-com-bubblan och plötsligt var det heeelt ute att läsa till programmerare eller systemvetare, för där skulle man minsann aldrig få jobb – till dess ekonomin återhämtade sig och det åter blev brist på yrkeskunniga personer på området.

Läran av denna och liknande fadäser är – eller borde vara – att den som idag börjar en flerårig (eller ens ettårig) utbildning inte vet hur ekonomin och därför arbetsmarknaden ser ut vid utbildningstidens slut. Man läser på egen risk: det är ingen som vet huruvida vi behöver programmerare eller logistiker eller något annat yrke om några år – det får framtiden utvisa. Alla löften om vad som arbetsmarknaden kommer att behöva för folk när utbildningen är klar är falska.

Det innebär också att ”anpassningen till arbetsmarknaden” åtminstone delvis är en chimär. Det är lite som med generalerna, som av förståelig anledning alltid planerar för sistlidna krig: arbetsmarknadsanpassade utbildningar är anpassade till arbetsmarknaden vid det tillfället då utbildningsplaneringen sker, vilket innebär att det alls inte är säkert att utbildningen är arbetsmarknadsanpassad när studenten väl kommer ut på andra sidan utbildningstunneln. Dessutom har varje arbetsgivare sina individuella krav och behov: det bästa för en arbetsgivare är att få någon som har bred och solid kompetens samt nyfikenhet och förmåga att lära sig just den individuella arbetsplastens specifika krav när jobbet väl börjat.

Det finns ingen genväg till trygghet, utan allt som tar tid är en riskinvestering i en osäker framtid. Det som enligt min bestämda mening därför bör rekommenderas varje blivande student är att satsa på något hon verkligen tycker är kul: då ökar motivationen, vilket enligt all pedagogisk forskning ökar inlärningsförmågan, vilket i sin tur leder till att man blir bra på det man gör. Hellre mycket kompetenta egyptologer än mediokra jurister.

Enochssons skriverier riskerar att förespegla studenterna att det är ”smart” eller säkert att läsa en utbildning, inte för intresses skull, utan för att få jobb efteråt. Det kan dock inte Enochsson garantera att kommer att ske, och därför borde hon – när hon nu ändå bränner skattebetalarens pengar på överflödiga enkätundersökningar och på arbetstid för att skriva en ganska illa utformad ”debatt”-artikel – låta bli att ge sken av att hon hade sådana förmågor.

Enochssons artikel speglar en osäkerhet om den egna myndighetens existensberättigande, en brist på förmåga att urskilja de investeringar som hennes myndighet har uppdrag att göra och ett övermod vad gäller den egna verksamhetens förträfflighet. Det är illa.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare