EU:s hälsoministrar har träffats i Jönköping och diskuterat hälsopolitiken. Mötet fattar inga formella beslut, men av dess diskussionsämnen kan man gissa sig till vilka initiativ som kommer att komma inom den närmare framtiden. Huruvida dessa initiativ sedan får alla politiska godkännanden som behövs för att de skall omvandlas till lagstiftning är en annan fråga. Det jag alltså tänker diskutera här är inte i verklig bemärkelse juridik (ännu), utan är ännu före ens förslagsstadiet.
De diskussionsämnen som låg på bordet utgör en ganska blandad konfekt och sträcker sig från information till läkare om riskerna med en överanvändning av antibiotika till ekonomiskt stöd till läkemedelsindustrin för att forska fram nya antibiotika. Någonstans däremellan hinner man också med gemensamt stöd till länder i EU som har svårigheter att organisera sina inköp av vaccin för nödfall.
Egentligen är det bara en pol i detta åtgärdsprogram som intresserar mig, nämligen förslaget om statsstöd för antibiotikaforskning. Jag kan förvisso tycka att det är lite anmärkningsvärt att det alltså tydligen i europeiska länder finns läkare som är så illa utbildade att de kan förmodas inte veta om risken för resistens vid överförskrivning av antibiotika, men det är väl lite småaktigt att på denna grund vända sig mot mera information. Inte heller stödet för relativt sett fattiga länder inom EU att få på plats fungerande beredskapsprogram om någon epedemi skulle slå till är principiellt sett konstigt.
Det som däremot är konstigt är just förslaget att ge läkemedelsindustrin pengar för att forska fram nya antibiotika. Jag håller med om problembeskrivningen så långt att det finns ett samhälleligt intresse av att fungerande antibiotika finns att tillgå, och också om att det är enormt dyrt och (liksom all resultatinriktad forskning) osäkert att försöka ta fram nya antibiotika. När man börjar, vet man inte om man kommer att lyckas, och investeringen är stor, så att alltså här finns en tröskel för att investera i antibiotikaforskning.
Avgränsar man problembeskrivningen på detta sätt, är förslaget förnuftigt. Jag anser dock att det saknas en aspekt av bilden. Läkemedelsindustrin är ju inte precis utan incitament att forska fram nya läkemedel, däribland antibiotika. Dels finns förstås marknadskrafterna: den som har ett fungerande antibiotikum kan förvänta sig att finna avsättning för det, och det i stor skala. Prissättningen på läkemedelsområdet är också sådan att forskningskostnaderna är inräknade: läkemedelsindustrin försvarar just sin prissättning med att den måste få ihop sådana vinster att det lönar sig att forska fram nya läkemedel. Om nu alltså det allmänna skall gå in med stöd, bör läkemedelsindustrin anpassa sin prissättning efter det. Det är i en marknadsekonomi – där alla aktörer strävar efter att maximera sina vinster – osannolikt att så sker, utan den besparing som uppstår genom att staten stöder forskningen riskerar att hamna i aktieägarnas ficka.
Dels stöder staten redan forskningen, nämligen genom patentsystemet. Patent – alltså ensamrätten att få använda en uppfinning under en viss (och faktiskt ganska lång) tid – är just tänkt att ge incitament för att forska fram nya uppfinningar. Ensamrätten förstärker nämligen den ovan nämnda ekonomiska mekanismen, där uppfinnaren genom sin ensamrätt skall tillförsäkras vinster som väger upp de initiala investeringar som måste göras. Om nu alltså statsstöd skall utgå för forskningen, finns ju egentligen ingen anledning längre att dessutom maximera läkemedelsindustrins vinster genom patentsystemet.
Det är dock så att patentsystemet numera är inbyggt i det internationella handelsrättsliga systemet. Genom TRIPS-avtalet har WTO-medlemmarna åtagit sig att ge samma skydd åt främmande patent som åt egna. Detta åtagande är inte sektorsspecifikt, utan generiskt för alla patent. Om vi alltså ger patentskydd åt industriella uppfinningar, måste vi ge samma skydd åt farmaceutiska uppfinningar. Eftersom vi inte precis har någon direkt anledning att ta bort patentskyddet för industriella uppfinningar, måste vi behålla patentskyddet för farmaceutiska uppfinningar. Ett borttagande av patentskyddet skulle dessutom kräva uppsägning av flera andra internationella konventioner och är alltså politiskt orealistiskt.
Summan av kardemumman blir enligt min mening att man på hälsoministrarnas möte isolerat en fråga och bortsett ifrån de bredare systemiska implikationerna. Det föreslagna stödet till läkemedelsindustrin passar varken ihop med det ekonomiska eller det juridiska systemet. Vi får helt enkelt problem med motiveringen av olika regler när vi stödjer läkemedelsindustrin i det här avseendet, alldeles oavsett hur angelägen forskningen på det här området är.
Låt alltså bli att stödja läkemedelsindustrin. Om den inte har incitament nog att forska fram nya antibiotika i dagens läge, är frågan allvarligt om vi inte bör organisera den här forskningen på något annat sätt, exempelvis genom att kasta våra ekonomiska och juridiska principer över bord helt och hållet och bedriva forskningen i statlig regi.
Det skulle vara ett föga tilltalande alternativ, men kanske ändå mera tilltalande än att stödja forskningen på ett sätt som innebär att vi ännu en gång skänker pengar till dem som redan har så att det borde räcka.
Fransmän älskar antibiotika. De vill inte gå ifrån en läkarmottagning utan ett antibiotikarecept. När jag bodde där körde man t o m kampanjer på tv för att ändra folks attityd så de slutade kräva antibiotika för allt – ett krav som läkare tydligen böjer sig för alltför lätt.
Anaïs: Jo, det känner jag igen från Brasilien, men i så fall undrar jag varför man byggt in läkarna som grindvakter i systemet. Om de inte förmår fullgöra sin uppgift, kan man ju lika gärna sälja antibiotika receptfritt i snabbköpet.
Problemet är väl att du kan inte börjar tjäna rejäla pengar på ett nytt antibiotika så länge de gamla funkar lika bra. Att forska fram ett antibiotikum och ha som reserv kan inte heller löna sig då patenttiiden löpt ut när det är behövs. Återstår alltså att göra så här eller bli utan effektiva mediciner. Inte heller är detväl unikt att industrer tar fram saker på statligt uppdrag.
Per: Nej, det är inte unikt, men lika principvidrigt och korttänkt varje gång det händer. I det här fallet tycker jag att det är synnerligen principvidrigt, just på grund av att patentskyddet är tänkt att vara incitament nog: hur mycket incitament behöver en industri vars vinster senast jag tittade inte precis gick av för hackor?
Dessutom är antibiotikum inte lika med antibiotikum. Jag förbluffas alltid över med vilken nonchalans även i Sverige antibiotika förskrivs: funkar inte det ena, så tar man nästa. Skulle man ta prover innan man förskriver antibiotika, skulle man få en mycket större träffsäkerhet och riskera långt mindre resistenser.
Detta innebär då också att det visst finns nischer kvar där man kan forska fram antibiotika. Vi har vidare redan några fall av resistens, så det scenario som du målar upp – som i och för sig är rimligt och plausibelt – håller inte riktigt.
Nja principvidrigt vet jag inte. Vad tycker du t.ex. om försvarsindustrin. Där handlar det ju ofta om att staten lägger beställning på något som skall forskas fram och inte skulle löna sig att ta fram för en öppen marknad.
Medicin industrins vinster går inte av för hackor det är sant. Men det innebär inte att allt som skulle behöva göras också lönar sig. Det finns ju gott om exempel från u-landsmedicinen. Då kan staten eller en ideel organisation gå in. Jag ser faktiskt inte det som en upphävd marknadsekonomi. Staten agerar helt enkelt som kund.
Skall dock erkänna att jag bara resonerar principiellt. Jag har ingen aning om hur det faktiskt skall läggas upp i just detta fall.
Per: Försvarsindustrin är en speciell marknad, eftersom dess enda legitima kund i en värld där staten har våldsmonopolet är staten. Det är således en industri som inte riktigt låter sig infogas i det marknadsekonomiska systemet.
Andra industrier låter sig däremot infogas. Jag har inte riktigt samma invändningar när staten inte bara betalar för forskningen, om den då också får eventuellt uppträdande patent eller forskningsresultaten annars kommer skattebetalaren direkt tillgodo. Det som upprör mig här är att staten alltså planerar att betala för forskningen, vars resultat sedan tydligen skall ägas av läkemedelsindustrin och förgylla dess existens även i framtiden. Då får skattebetalaren ingenting annat än den indirekta effekten att medicin finns att tillgå, men inget annat.
Det är för mig inte ens en fråga om lönsamhet, utan det är en fråga om att en industri som redan får sin beskärda del av incitament bör kunna förväntas agera utan att staten lägger på ytterligare pengar. Det här förslaget låter faktiskt i mina öron principiellt sett lite som finansmarknaden: socialisera de företagsekonomiska riskerna, men privatisera vinsterna. Det är illa när en marknadsekonomi ser ut på detta sätt.