Den kritikstorm som Högsta domstolen har att vänta sig nu kommer att vara alla stormars moder. Dagens Nyheter och Svenska dagbladet rapporterar att domstolen idag avkunnat två domar med i stora delar likalydande motiveringar, i vilka två män friades från åtal för våldtäkt eftersom bevisningen i stort sett bara bestod av målägandens (offrets) berättelse utan att någon övertygande stödbevisning fanns. Från juridiskt perspektiv är dessa domar – modiga domar, får man väl säga – helt riktiga, trots de mycket tråkiga konsekvenser som kan antas följa av dem.
Konsekvenserna behöver jag inte beskriva i närmare detalj: det kommer andra att göra åt mig. Det kommer att bli svårare att få en fällande dom för våldtäkt, eftersom dessa mål i mycket stor omfattning utmärks av att det påstådda offrets ord står mot den tilltalades, och eftersom åklagare faktiskt begår tjänstefel om de väcker åtal i fall där de inte är rimligt övertygade om att de kan få en fällande dom. Med andra ord kommer vi att få se färre åtal för våldtäkt och färre fällande domar, vilket kanske från en synvinkel är att beklaga.
Från en annan synvinkel är det dock att välkomna. ”Hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli dömd”, lyder en gammal juridisk sentens som ännu har full giltighet. Det är faktiskt – trots alla vidrigheter som begås vidhåller jag det – värre att bli dömd för ett fruktansvärt brott som man inte har begått än att se den man vet med sig vara gärningsman gå fri. Det är inte viktigare att få alla gärningsmän straffade än att säkerställa att ingen oskyldig döms: det är tvärtom, alla genusteorier och all könsmaktsordning till trots.
Den som läser Högsta domstolens domar ser att fällande domar som enbart grundas på målägandens ord inte utesluts. Det krävs dock – och det är enligt min mening absolut rimligt att kräva – att den stödbevisning som kan tas fram också bör tas fram. Det innebär i främsta rummet att polisen och åklagaren måste göra ett bättre jobb: i det ena målet fanns tydligen två knivar som skulle ha stämt överens med den beskrivna gärningen i den tilltalades lägenhet. Den ena testades och befanns inte visa spår av DNA från vare sig den tilltalade eller offret (och kan alltså inte rimligen ha använts vid gärningen), medan den andra inte ens testades. Den friande domen går på sjabbigt polisarbetes konto.
Det kan hända att det är fruktansvärt synd om målsäganden som nu får se sin plågoande gå fri, men utgångspunkten för en rättsstatlig straffrätt – låt oss aldrig glömma det – är att det är den tilltalades skuld som skall bevisas bortom allt rimligt tvivel. Finns det minsta tvivel om den tilltalades skuld skall domen vara friande. Det är bra att Högsta domstolen återigen betonar detta, eftersom vi var i färd med att glömma bort det.
Det finns dock en annan aspekt av dessa friande domar, och den är mera obehaglig. Domen ställer stora krav på offret, på dess förmåga att snabbt vända sig till polisen och att snabbt säkra bevisning om det hon påstår har hänt. Det är mycket krävt och i många fall säkerligen bortom offrets förmåga. Högsta domstolens domar riskerar att inte ge offret utrymme för att hämta sig från en personlig katastrof och förnedring och kräver en sinnesnärvaro av offret som säkert många våldtäktsoffer inte förmår uppbåda.
Det är fruktansvärt. Men vad är alternativet? Är alternativet att vi på lösa boliner eller på inte helt vattentäta grunder låser in folk för våldtäkt? Att vi förstör deras sociala liv och deras framtid? Skall vi inte vara helt förbaskat bombsäkra på vad vi gör när vi kommer med officiella uttalanden om skuld avseende sådana här brott?
Jag anser att vi bör vara det, och jag är beredd att offra individer på denna princips altare. I en situation där ingen av de tänkbara lösningarna är bra, väljer jag den lösning som för mig framstår som den minst katastrofala lösningen, nämligen att hellre låta gå fri än att fälla. Jag måste erkänna att jag gläds åt att min åsikt delas av Högsta domstolen.
Domstolen kom idag med två modiga och riktiga domar. Jag hoppas att justitieråden redan har stålsatt sig för den kritik som nu kommer att skölja över dem, och jag hoppas att våra politiker har förnuft nog att låta Högsta domstolens domar stå kvar och inte sänker beviskraven genom lagstiftning.
En våldtäktsman som går fri är en katastrof för offret. En oskyldig som låses in för en våldtäkt hon inte begått är en katastrof för samhället. Det senare förefaller mig vara en större katastrofen.
*****
Uppdatering: Idag skriver också Svenska dagbladets Claes Arvidsson – mycket kortare – samma sak som jag säger här. Det är gott att inte vara ensam (vilket för övrigt också åtskilliga av kommentatorerna här nedan visat.
Uppdatering 2: Nu har också Mårten Schultz yttrat sig i frågan – föga förvånande i det här fallet har han och jag samma åsikt i denna fråga.
”En våldtäktsman som går fri är en katastrof för offret. En oskyldig som låses in för en våldtäkt hon inte begått är en katastrof för samhället.”
Vilken vidrig syn! Och dessutom helt ologisk då en våldtäktsman gärna bågår sina brott om och om igen, med fler och fler offer. Men bara var tionde, tycker du, är värd att bestraffa? Det du säger är ”offra kvinnorna, bara männen får går fria”. Jag hoppas att du inte har en dotter, eller en syster, eller en mamma, eller en flickvän , eller en vän. Eller så hoppas jag det. Kanske skulle lagstiftningen vara lite mer rättvis om alla tänkte så.
Tvärtom är brott en katastrof för samhället. Oskyldigt dömda är otroligt ovanliga i jämförelse och skulle jag behöva offra dessa få för att få alla våldtäktsmän dömda för sina brott, so be it! Vi vet alla vilka som är de riktiga offren.
Mattias: Jag har ingen som helst aning varifrån du fått det där med att jag tycker att bara var tionde är värd att bestraffa, men låt gå.
Jag har både fru och dotter. En våldtäktsman – om det nu rör sig om en våldtäktsman, och poängen är ju just att det inte är bevisat bortom allt rimligt tvivel i något av de här målet – som går fri kan tänkas upprepa sitt brott. Ett brott och kanske i synnerhet ett brott som upprepas är ett nederlag för samhället, det håller jag med om.
Det är dock ingen katastrof för samhället. Varje liv, varje individuellt liv, är något från samhället skilt. Samhället är en kollektiv mekanism som faktiskt är något annat än de individuella beståndsdelar som utgör systemet, precis som varje enskild skruv i en maskin är något annat än hela maskinen. Ett samhälle som låser in oskyldiga eller med öppna ögon riskerar att låsa in oskyldiga är inget samhälle som någon av oss vill leva i. Ett samhälle som straffar oskyldiga hårt för att vara säker på att få med alla skyldiga är ett orättssamhälle.
Jag har inte sagt att det samhälle som jag förespråkar på något sätt är idealiskt. Tvärtom är det ett nesligt och ledsamt nederlag som jag förespråkar att vi skall acceptera. Det jag säger är att nederlaget att inte straffa alla skyldiga är mindre svidande än nederlaget att i samhällets namn begå orätt för att straffa individuellt begången orätt.
Jag kan inte på något sätt tycka att det skulle vara en vidrig syn.
Vem vill vara kvinna i den här världen, när en syn som denna råder i vårt rättsväsen? Hellre våldtagen än oskyldigt dömd? Vill man verkligen hellre bli våldtagen? Jag skulle inte kunna föreställa mig något värre.
Med tanke på att de flesta som blivit våldtagna inte anmäler nu, kan jag inte annat än fasa för framtiden. Hur kan man tillämpa en lag så att ett ytterst fåtal (de falskt åtalade) får förtur framför den stora massan (de våldtagna vars förövare går fria)? Det är tydligt vem som har mest värde i den här frågan.
Det enda goda jag kan se med denna sorgliga nyhet, är omgivningens reaktioner. Många kliar sig i huvet. Visst är det rätt att inte döma oskyldiga, men hur ska man bevisa en sådan sak? Hur ska man kunna bevisa något när de inte finns bevis? Är brott ok så länge ingen ser och det inte finns några spår? Nej, säger de flesta och det glädjer mig. Jag hoppas att samhällets reaktioner kommer förändra utsikten för våldtäktsoffren och att det återfår sitt värde.
Lili: Du talar om kunskapsluckor – hur vet vi? Jo, men hur vet vi att alla de berättelser om våldtäkt vi hör är sanna? Vi vet aldrig, vi kan bara ha mer eller mindre befogade tvivel. Du utgår från en verklighetsbeskrivning som har lika lite fog för sig som någonsin någon annan.
Och för övrigt: vem vill vara karl i det här samhället? De flesta offer för våld är män – de som spöas på fredags- och lördagskvällarna på sta’n. För närvarande är vi mycket upptagna av våld mot kvinnor, men ryktena om motsatsen till trots är det faktiskt inte det enda brott som begås.
Brott som inte syns när de begås är inte ok, och det här heller ingen påstått. Däremot är det inte ok att låsa in oskyldiga för att få med de skyldiga, inte ens när det gäller ett så djupt integritetskränkande brott som våldtäkt. Jag rekommenderar dig att läsa domarna (vilket du helt tydligen inte gjort) och sedan uttala dig. Lite försiktighet är faktiskt på sin plats.
Jag bygger mitt påstående på citatet “Hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli dömd” som du så innerligt höll med om.
Du menar att en våldtagen som inte får upprättelse är en personlig katastrof, men att en oskyldigt dömd plötsligt rör hela samhället? Båda är offer. Varför är det ena offret värt mer än det andra? Hur kan du värdera brotten de utsatts för så olika? Det är okej att skydda den ena, men inte den andra? För det är precis det som händer i praktiken.
90% av alla våldtagna blir det i hemmet av en närstående (vanligen pojkvän/make). Det finns inga vittnen. Inga kameror. Inga pistoler. Inga knivar eller andra redskap. Hon är inte sönderslagen (70% av våltagna gör inte motstånd pga rädsla eller den paralyserande relfex som slår till när man hamnar i chock). Det finns inga bevis. Det betyder inte att det inte har hänt. Att han inte är skyldig. Ändå ses det som ”rätt” att fria en skyldig, även om kvinnan bedöms som trovärdig. Många gånger har jag läst (även i detta fall) att det är troligt att hon blivit våldtagen, men det finns inga bevis. Hur, HUR!, kan det vara rimligt att döma så??!! Det är något sjukt fel på våra lagar.
En sak är säker, utredningarna för våldtäkt måste bli bättre. Men inte för de försvinnande få av de oskyldigt dömdas skull, utan för de våldtagna kvinnornas skull. Alla riktiga våldtäkter ska straffas. Idag leder en liten ynka procent till fällande dom, trots många anmälningar. Det säger mycket om vår människosyn.
Mattias: Jag låter hellre gå tio skyldiga gå fria än att döma en oskyldig – lite eftertanke om innebörden visar att det är något annat än att döma var tionde skyldig.
En våldtäkt är ett övergrepp begånget av EN person. Att döma någon oskyldig är ett brott begånget av oss ALLA, av samhället. Det är enligt min mening betydligt värre när vi alla kollektivt gör oss skyldiga till övergrepp än när några av oss gör det. Det har inget med någon värdering av offren, utan med en värdering av oss alla att göra.
Det är så jag har lust att kräkas när jag läser sånt här! Uhäääk!
Har själv blivit våldtagen och har gått igenom hela rättprocessen, som var om möjligt ännu mer förnedrande än själva våldtäkten. Det slutade på samma sätt som denna. Inga bevis. Det enda jag hade var ett läkarintyg som visade svaga blåmärken från strypgreppet och rodnad i underlivet. Men det var tydligen inte tillräckligt. De trodde visserligen på min berättelse, men fick höra att ”det var synd att du inte hade mer synliga skador” (underförstått: ”synd att han inte misshandlade dig mer”).
Med tanke på vad tjejen som blev våldtagen av Stureplansprofilerna hade för skador och de ändå friades i tingsrätten, undrar jag om man inte måste vara fullkomligt massakerad för att bli trodd.
Hade en vän som berättade att hon blivit våldtagen, men hon vägrade att anmäla. Det var ingen idé tyckte hon. Jag försökte övertala henne, men egentligen förstår jag henne. Det räcker med det man redan varit med om. Varför dra ut på det. Skulle det hända mig igen skulle jag inte anmäla. Sorgligt men sant. Om jag inte hade det på film förstås, eller att det hände på öppen gata med massa vittnen. Läste nyligen i tidningen om en kvinna som skulle träffa en bekant och hon befarade att han skulle försöka våldta henne, vilket också hände. Hon hade förberett för ljudupptagning med mobilen och lyckades spela in det hela. Perfekt! Men det är ju inte alltid man är förberedd, om man säger så.
Lili: Tack, du inger hopp! Jag hoppas också att samhället kommer att reagera på det här och skapa en förändring. Det är dags att slippa leva rättslös i samhället. Kram till dig!
Varför gick hon och träffade honom om hon antog att hon skulle bli våldtagen? Vettlöst!
Mattias & lili: Skönt att se att fler reagerar. Man undrar hur det står till med medmänskligheten och samhällssynen idag.
De enda våldtäkter som räknas i det här landet är ju överfallsåldtäkter och då står samhället redo med knivar att kastrera gärningsmannen. Men så fort det handlar om någon kvinnan känner (vilket redan tagits upp) då börjar man skruva besvärat på sig. Kan det verkligen vara våldtäkt om man är gift med offret? Nej, det är nog hämnd från hennes sida. Eller om en kvinna följer med någon hem, speciellt om hon är berusad, vulgärt klädd och är känd för att gå gem med vem som helst, då har hon ju praktiskt taget skrivit kontrakt med mannen om fri tillgång till sex. Hur kan han veta att hon inte ville? (för att hon skrek ”nej” kanske?).
Så som lagen tillämpas nu är det våldtäktsoffren som blir drabbade. Det är ett oerhört problem som borde vara allas angelägenhet, eftersom alla kan falla offer. Det är något uppenbart fel på lagen när så många frias (för ingen tror väl att 97% av anmälningarna är falska). Lagen borde ses över ordentligt. Våldtäkt, speciellt våldtäkt av barn, är det värsta brott som finns. Ändå är straffen låga och domarna få. Man undrar vad folk tänker egentligen.
Din åsikt är djupt förnuftig. Men försvarar man det rena förnuftet balanserar man ofta på gränsen till det omänskliga. Man måste göra det. ”Att offra en individ på principens altare”. – Gräsligt. Men jag delar din slutsats att det är det minst gräsliga för samhället i stort.
Man bör dock vara försiktig med att skapa individuella katastrofer. Var går gränsen för när övertygelsen om att rättsväsendet ändå friar överväger så till den grad att man inte anser det värt besväret att vända sig till det?
Jag försäkrar dig om att jag har välutbildade, socialt välanpassade (etniska svenskar, är det väl bäst att tillägga) – som faktiskt inte skulle acceptera en sådan katastrof i sin närhet utan att göra något åt det.
Jag har dem alltså ”i min omgivning”.
Den springande punkten i domarna är ju att det måste finnas bevis för att döma någon, precis som i alla andra mål!
Förstår att vissa kvinnor klagar på domarna, de kan ju inte längre för att straffa en man påstå att han våldtagit dem utan att det är sant. Nu måste de hädanefter ha någon form av bevis…
Stackars er.
@jheidbrink: Din analys är grund och okunnig. HDs domar innehåller inga nyheter. Domarna konserverar den praxis som har gällt sedan 1992. Läs domarna innan du uttalar dig. De finns på HDs hemsid och innehåller domarna mycket tydliga hänvisningar till tidigare avgöranden.
Domarna kommer därför inte i sig att medföra att det skulle bli svårare att döma våldtäktsmän. I en kommentar till domarna konstaterar HDs ordföranden Johan Munck samma sak som jag.
Den praxis som kommer till uttryck i de nu aktuella domarna har sålunda gällt i närmare 20 år. Problemet är att underinstanserna har struntat i gällande praxis och därmed gällande rätt. Problemet kan spåras till den fria bevisvärderingens princip som ger varje enskild domare makten att döma efter sitt eget tyckande snarare än utifrån vad som har bevisats i målet.
Juristen: Jag har läst domarna, jag har sett hänvisningarna bakåt och jag har läst domarna från tidigare år. Högsta domstolen har enligt min mening återigen stämt i bäcken just när vi var i färd med att tappa styrfart: de här underrättarna var inte de första som släppt på standarden. Jag förstår inte riktigt hur jag förtjänat beskyllningar om okunnighet.
Alla andra: ”Vidrig syn” är starka grejor. Jag har som sagt själv fru och dotter, och jag har själv upplevt att en kvinna i mitt närområde blev våldtagen av sin pojkvän – trots vårt envisa tjatande anmälde hon inte. Jag måste tyvärr anse att många av er kommentatorer saknar insikt om att det finns fler än bara en mening på det här området.
Som sagt: jag anser att ett övergrepp begånget i samhällets namn är vidrigare än ett övergrepp begånget av en enskild. De samhälleliga övergreppen är vi nämligen alla medskyldiga till.
Varken Högsta domstolen eller jag har sagt att det är ok med våldtäkter, eller att fler av de tilltalade är oskyldiga än skyldiga eller något annat som implicit eller explicit påstås här. Det vi har sagt är att i en rättsstat vi måste vara övertygade om att den tilltalade är skyldig innan vi kommer med en fällande dom, att vår kollektiva anständighet kräver detta.
Men det är väl för mycket begärt på sexualbrottsområdet att förvänta sig att diskussionen någonsin skall kunna föras om rättsstatliga principer istället för om hämnd för ett fruktansvärt brott.
Att sedan det finns en stor diskrepans mellan antalet anmälda och antalet lagförda våldtäkter kan måhända i sig vara ett problem, i synnerhet när många förundersökningar läggs ner i brist på bevis. Det är sant. Vi gör dock inte något åt det genom att vända på steken och låta blotta påståendet om våldtäkt räcka för fällande dom, även när det – som i förevarande fall – finns stödbevisning som ingen tydligen ens brytt sig om att kolla upp.
Det som stör mig i den här debatten är att alltför många är beredda att kasta grundläggande rättsstatliga principer över bord som köpts dyrt av många generationer människor som inte hade förmånen att leva i vårt ombonade samhälle, för att komma åt brott som utmärker sig genom ett väldigt svårt bevisläge. Det är inte tillrådligt att ersätta en orättvis genom den andra, det är inte tillrådligt att försöka bättra på en situation som utmärker sig genom att man inte kan bevisa vare sig den tilltalades skuld eller den tilltalades oskuld genom att utgå ifrån att alla som står inför domstol och är tilltalade för våldtäkt är skyldiga.
Ni förbättrar just ingenting: ni bara förskjuter eländet. Det är i princip ingen av er som ens bemödat sig om att bemöta problemet med att vi försämrar rättsstatligheten om vi för att värna om utsatta (och icke-utsatta) kvinnors själ kastar den mest grundläggande rättssäkerhetsgarantin som finns på straffrättens område överbord. Jag hoppas att ingen av er klagar på terrorlagstiftningen, eftersom den är inte värre än det som tydligen försvävar många av er.
jheidbrink,
Mycket bra skrivet! Synd att det inte är förnuftiga människor som är de största megafonerna när lagar ska stiftas; den obildade pöbeln som skriker efter blod så snart ett starkt känslomässigt mål tas upp i rätten är tyvärr de som lagstiftarna måste blidka. De är trots allt ganska många röster jämfört med de som anser att rättvisa måste vara blind för allt annat än lagen.
Rättspositivism > rättvisa enligt flertalet i Sverige utbildade jurister. Dock inte alla.
Nåja. Jag säger ju att du har rätt. Men man behöver ju inte gilla detta faktum.
Jurister håller huvudet kallt. Folk vill hämnas och skriker efter blod. Var och en har sin roll.
Anaïs: Sorry, din kommentar föll bort när jag senast svarade. Jag förstår vad du vill ha sagt och min något sura replik var inte tänkt att riktas mot dig.
Jenny: Rättspositivismen är en hållning som just utesluter ställningstaganden till moraliska frågor och är i den bemärkelsen a-moralisk, nämligen utan moral. Jag säger dock något helt annat, som inte har med rättspositivismen att göra.
Det jag säger är att det är mera moraliskt att låta folk som man starkt misstänker är skyldiga gå fria så länge det finns något rimligt tvivel om deras skuld, än att spärra in oskyldiga. Jag tar moraliskt ställning, vilket rättspositivismen faktiskt inte gör.
Vill bara hälsa dig Jakob välkommen tillbaka och gratulera. Vill också tillägga att du självklart har helt rätt i det du skriver. Normalt skriver jag aldrig inlägg bara för att instämma men låt denna gång bli den första.
Per: Tack för stödet.
”Det som stör mig i den här debatten är att alltför många är beredda att kasta grundläggande rättsstatliga principer över bord som köpts dyrt av många generationer människor som inte hade förmånen att leva i vårt ombonade samhälle, för att komma åt brott som utmärker sig genom ett väldigt svårt bevisläge.”
Utmärkt uttryckt.
För egen del är det inte bara något som stör mig i debatten.
När jag läser vad vissa skriver blir jag mörkrädd. På riktigt.
Självklart måste brott kunna bevisas. Om detta leder till att det blir svårare att fälla borde reaktionen bli att man bör se till att kunna få bättre bevis, inte att man ska tumma på rättssäkerheten för att få fler fällande domar.
@annan jurist: Det är naivt att bli ”mörkrädd”. Man bör heller inte förakta människors helt normala och fullt begripliga reaktioner. Jurister är intellektuellt tränade att sätta sig över sådant. Det är därför vi har jurister, som dessutom genomgår en lång utbildning.
HD säger:
”Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten i målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom.”
Jag utgår från att det är vad tingsrätt/hovrätt gjort i detta mål. (B 1867-09) De har bedömt larmsamtalet till SOS som tillräcklig stödbevisning och struntat i knivfrågan. HD tycker inte att det räcker. Men precis som Juristen säger så är det gammal praxis och ingenting principiellt nytt. Vi kan aldrig få domstolar och domare som dömer exakt lika – då behövdes inga överinstanser.
Kruxet är alltså fortfarande hur man bedömer stödbevisningen, inte att stödbevisning i någon form måste finnas.
Ia: Min tolkning är något annorlunda. Min tolkning är att om stödbevisning hade funnits att tillgå, men de facto inte tagits fram av polisen, så att i målet ord står mot ord, den bevisning som borde ha funnits, men alltså inte finns, kommer att ligga åklagaren och därmed målsäganden i fatet. Det som jag betraktar som nytt i det här målet är att Högsta domstolen tydligt sagt att polis och åklagare inte kan välja att låta målet koka ner till en fråga om tilltrosbevisning.
Detta är i sin tydlighet såvitt jag förstår något nytt.
Ett inlägg, som många av dina andra, är sakligt och kallt analyserande.
Det är en obehaglig, för att inte säga skrämmande, balansgång domstolarna måste göra i sexualbrottsmål. Som du skriver så är det en större katastrof för samhället om en oskyldig döms än om en skyldig går fri men jag kan inte hjälpa att tro att eftersom domstolarnas ledamöter är människor så går den aspekten allt som oftast förlorad.
Eller som en advokat sade en gång om ett oerhört bevismässigt komplicerat mål där ett mycket långt fängelsestraff för hans klient stod på spel och det var viktigt att den skyldige straffades men det var långt ifrån säkert om hans klient var skyldig. ”Jag skulle inte vilja döma i det här målet för hur man än gör riskerar det att bli fel”. (Uttalandet undslapp sig advokaten i pausen och inte under pågåenden förhandling.)
Beträffande de två nyligen meddelade domarna i HD så är de ingen uttrycklig förändring av bevisvärderingen men är en tydlig fingervisning till underrätterna om att inte vad som helst ska accepteras som grund för fällande dom.
Nemo: Jo, det finns en anledning till att jag aldrig ens funderade på att bli domare, utan gav mig in på andra banor. Just de här svåra gränsdragningarna är något som jag inte själv vill behöva hålla på med. Det är mycket lättare att kallt analyserande (eller ilsket upprörd, som flertalet kommentatorer) ställa sig vid sidlinjen och hålla med eller kritisera.
Inför en sådan störtskur av ryggmärgsreflexgrundade, hatiska inlägg känns det befogat att göra som Per och helt enkelt skriva: Jag instämmer.
Det är obegripligt hur man kan tycka att det är bra att människor döms utan att åtalet överhuvudtaget är styrkt. Är detta ett resonemang som de hätska kommentarförfattarna är beredda att applicera även på andra brott (trafikförseelser, skattebrott, ofredande, osv.)? Eller är våldtäkt ett så vidrigt brott att det bör underkastas alternativa rättssäkerhetsprinciper?
Och med detta sagt: Våldtäkt är det mest vidriga brottet (ja, rent känslomässigt vidrigare än mord och annat som drabbar båda könen). Det finns ingen anledning att spara på ansträngningarna för att lagföra dem som gör sig skyldiga till brottet och straffen borde vara högre i en del fall. Detta har dock inget alls med frågan om vilka beviskrav som ställs i en brottmålsprocess att göra. Den som gör detta till ett nollsummespel mellan rättssäkerheten och intresset av att våldtäktsmän straffas kastar bort det förstnämnda helt i onödan.
Mest obegripligt är nog ändå Juristens nedlåtande inlägg. Om underinstanserna de facto har dömt i strid med gällande rätt och HD ger dem en åthutning måste detta rimligen förväntas få betydelse – även om ingen ny rättsprincip stadfästs. Och på vilket sätt kan allt detta skyllas på den fria bevisvärderingens princip? Så vitt jag förstår hade polisens och åklagarens klantiga bevismissar knappast varit mer (rättsligt, eller för den delen moraliskt) ursäktliga om bevisvärderingen varit detaljreglerad, med mindre än att den rättsstatliga principen ifråga hivats överbord.
Mycket bra problematiserat.
Kommentarerna malar samma bild som vanligt: det ar en skrammande liten del av befolkningen som har en tillracklig abstraktionsformaga att tanka i principer. Lynchmobben ar genast framme och kraver att huvuden skall rulla. Vems huvuden? Det spelar mindre roll.
Sen ar jag oerhort forvanad att se att sa manga tycker att rattsstatens principer ar vidriga! Terrorlagstiftningar och Patriot Acts ar alltsa mer humana? Dom kanske ar lite val rattssakra dom ocksa?
Jag tror det är svårt att föra upp en diskussion till en principiell nivå om man kallar alla som inte redan befinner sig där för ”lynchmobb”.
Jag tror också att det är lättare att diskutera principiellt om något som inte är så känsloladdat. Detta brott väcker avsky.
Jag har däremot denna åtråvärda förmåga till abstraktion. Jag är förnuftig. Men ser man in i min själ skulle man minsann ha anledning att bli mörkrädd. Jag finner detta oproblematiskt att erkänna, eftersom jag inte heller anser att lagar bör stiftas med utgångspunkt från mitt känsloliv.
Dessutom behärskar jag, som sista utväg, både hyckleri och politisk korrekthet och skulle alltså aldrig beslås med att skrika efter blod.
Däremot aktar mig noga för att slå mer impulsiva personer på fingrarna.
Anaïs: Jag håller med dig i mångt och mycket. Problemet är dock att man, även när man försöker att formulera sig försiktigt och avvägt (vilket jag anser att jag gjort i mitt inlägg) får stå ut med en del ovett. Det är lätt att skjuta tillbaka med samma typ av kaliber. Jag tycker inte att någon diskussion gagnas av att någon kallar någon annan för ”lynchmobb”, men det gäller rimligen också för den som kallar andras övervägda åsikter för ”vidrig syn”.
Sedan är civilisationens fernissa tunn. Nazityskland, Bosnien, Rwanda och andra mindre trevliga platser har tydligt visat hur lite det krävs för att alla principer och allt förnuft skall ta en vacker bana ut genom fönstret och människans riktigt mörka sida komma fram. Och tro mig, efter att ha varit konfronterad med nazismen i hela mitt liv (eftersom min morfar var SS-vakt i koncentrationslägret Buchenwald – man har en del onda andar att konfrontera) kan jag klart säga att vi alla – du, jag, och var och en av oss – kan fås dit om bara de rätta knapparna trycks.
Desto viktigare är det att stämma i bäcken och att upprätthålla hårda och principiella krav på rättsstatlighet redan när de börjar undermineras: på straffrättens område, på nätet och inom processrätten.
När jag läste: ”Jag hoppas att justitieråden redan har stålsatt sig…” tänkte jag ”hoppas han har stålsatt sig själv!”
Dessvärre verkar ju inte ens ”civilisation” och ”förnuft” vara någon garant mot vansinne. Vissa återfall i mänsklig barbari är just vad de ser ut att vara – men Tredje Rikets massmord krävde ett högt organiserat samhälle, en administration, samordning, rationalitet, mängder av helt vanliga ”förnuftiga” tjänstemän – kort sagt; en ”civilisation” – annars hade det aldrig varit möjligt. (Zygmunt Bauman skriver om det i ”Auschwitz och det moderna samhället”)
Så vad skyddar oss egentligen mot den mörka sidan i den mänskliga naturen, vår ”arvssynd”? Moral – religion? Knappast! Ett fanatiskt försvar av rättstatliga principer? Kanske; så länge inte ”rättstatliga principer” fylls med ett helt nytt innehåll.
Väl talat (eller skrivit).
[...] dem: “Ja, ni var nog skyldiga, men som Sveriges lagar ser ut kan ni inte dömas.” (Tur det.) Ska inte det vara tröst för målsäganden, inte uttalas som en kvalificerad gissning av en [...]
Det kanske ar ytterst oforskamt att utpeka en lynchmobb. Men vad annars representerar dessa individer for vilka rattssakerhet ar ett helt frammande begrepp. Judge Dredd, forlat, Mattias ovan, skrev tillexempel: ”Oskyldigt dömda är otroligt ovanliga i jämförelse och skulle jag behöva offra dessa få för att få alla våldtäktsmän dömda för sina brott, so be it!”
(En i ovrigt ratt marklig kommentar eftersom de oskyldigt domda redan ar offrade utan att alla valdtaktsman ar domda for sina brott. Sa i det avseendet haller jag ju faktiskt med Mattias: Om vi kan fa alla valdtaktsman domda utan att nagra fler oskyldiga kommer i klam, so be it! Men det ar ju inte riktigt dar verkligenheten befinner sig.)
Vad är då en rättsprincip? Och varför ska den följas?
Låt oss anta att rättssystemet har ett grundsyfte och att detta syfte, i en demokrati, kan utläsas ur folkviljan (eller lynchmobben); detta syfte kan för övrigt inte vara att undvika att döma oskyldiga (för då skulle det ju inte finnas någon rätt överhuvudtaget). Vidare är en rättsprincip naturligtvis en del av hela rättssystemet, således måste principens syfte vara i linje med systemets syfte. Om det finns en konflikt mellan grundsyftet (eller folkviljan) och principen bör väl den förra ha företräde.
Så jag kan inte riktigt se varför äldre bevisregler ska ha ett generellt företräde. I alla fall inte vad gäller moral eller samhällsdebatt – domstolens bundenhet är delvis en annan sak.
Love: Du har helt rätt såtillvida att lagstiftaren (alltså i en representativ demokrati folkets företrädare – vi talar ju inte om ”folkviljan” som den ser ut varje given dag) kan ändra rättsläget som den vill. Jag ser inga hinder emot det.
Om lagstiftaren dock skulle ändra bevisreglerna dithän att det avseende något brott gäller att vi hellre låser in den som har oturen att hamna inför domstol än att vi skall vara försiktiga med det, har Sverige gått från att vara en stat där man åtminstone officiellt bemödar sig om att hantera statens våldsmonopol varsamt till att vara en stat där kollektivet/staten/folket tydligen inte har något emot att köra över enskilda för något ”större” syfte. Det kan vi göra, visst, och rättssystemet skulle fortfarande vara ett rättssystem (fast det finns folk som på för mig mycket oklara grunder gör skillnad mellan ett ”rätts”- och ett ”orätts”-system).
Jag kommer dock i det ögonblicket vi verkligen gör det att allvarligt överväga att packa mina väskor. För att parafrasera Dietrich Bonhöffer:
”Först kom de för våldtäktsmännen, och jag gjorde inget, för att jag ju inte var våldtäktsman. Sedan kom de för skattesmitarna, och jag höll tyst, eftersom jag ju inte var någon skattesmitare. Sedan kom de för de med radikala åsikter, och jag tittade bort, eftersom jag ju inte var radikal.
Sedan kom de för de som inte höll med – och då fanns ingen längre som kunde hjälpa mig.”
I praktiken behöver HD:s ändring av paxis -ifrån ”inget bevis är fullt bevis” till ”stödbevis är fullt bevis”- inte att behöva något om bara åklagarna o domstolarna vill:
Åklagarna kan hänvisa till den fria bevisföringen och åberopa vad de vill som stödbevis.
Domstolarna kan, med åberopande av den fria bevisprövning, bedöma vad som helst som ett fullgott stödbevis (och helt bortse ifrån den bevisning som krossar åklagarnas stödbevisning).
Bo: Problemet för både domstolarna och åklagarna är att, om sådana mål går upp till Högsta domstolen och där ändras, detta inom juristkretsar betraktas som en back om foten karriärsmässigt. Domstolarna sätter yrkesheder i att inte få sina domar ändrade i högre instans och åklagarna i att inte misslyckas i domstol: den som misslyckas härvidlag, anses lätt att vara lite dålig, i synnerhet om det skulle ske ofta.
Högsta domstolens prejudikat kommer alltså att åtminstone ha viss verkan, om än kanske inte i alla lägen och i alla mål.
Litet ot kanske. Men är inte detta att domstolar ser det som en black om foten att få domar ändrade. Litet granna av ett hot. Om det sker av ren okunnighet för at man inte är på läst kring sådant som prövats tidigare är jag med.
Men om det faktiskt är okänd terräng. Är det inte viktigt att våga sticka ut hakan.
Ännu värre blir det väl om åklagare ser det som en nesa att misslyckas i domstolen. Jag har visst för mig att de skall tillvarata den misstänktes intressen också. Nog för att jag undrat hur det står till med det.
ok, det jag tycker är underligast i hela den här frågan är att du känner att du måste förklara dig så noggrant i inlägget samt att det faktiskt blir en debatt.
Är det inte så fruktansvärt självklart att där ord står mot ord och det egentligen inte är mer än 50% chans att en fällande dom skulle vara rätt dom så måste rätten fria?
Att folk ens överväger andra alternativ gör även mig mörkrädd. Jag är inte jurist.
Per: Så du är alltså åklagare – intressant. Jag fick uppgiften om nesan av en kollega till dig, som sade att när man väl väcker åtal (alla omständigheter till den misstänktas fördel redan beaktade), gör man bäst i att vinna.
Hur ser du på det?
Jorma: Jo, det här kändes nog som en trampmina när jag spatserade in på frågan – tyvärr är det inte så himla självklart med oskuldspresumtionen längre när det gäller sexualbrott. På något konstigt sätt verkar oskuldspresumtionen ha blivit en del av den genuspolitiska diskursen, och misstanken ligger nära till hands att somliga anser även oskuldspresumtionen utgöra en del av ”manliga härskartekniker” (vad det nu skall vara: min erfarenhet är att kvinnor är rätt duktiga på samma typer av härskartekniker också).
Enligt min erfarenhet, som domare, varierar det från åklagare till åklagare hur man förhåller sig till objektivitetsprincipen. Inte så få (däribland de bästa) är mycket noga med att börja gräva när det vid huvudförhandlingen kommer fram nya omständigheter som talar till den tilltalades förmån. Att det skulle påverka karriären att en dom ändras eller ett åtal ogillas har jag aldrig sett något av. Sådant händer alla. Skulle det däremot ske hela tiden visar det ju på en inkompetens som i sig bör vara karriärhindrande.
I övrigt: Ett utmärkt inlägg. Tråkigt bara att något som borde vara självklart ska leda till påhopp bara för att många inte kan tänka längre än näsan räcker.
HD:s dom får säkerligen betydelse. Jag har, till min oerhörda förvåning och förfäran, hört både notarier och någon nyutnämnd domare som uppfattat HD:s tidigare uttalanden så att man visst kan döma för våldtäkt när det saknas stödbevisning, bara målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade. Som om vi skulle kunna avgöra vem som ljuger när det inte finns någonting annat att gå på! Skönt med detta förtydligande från HD.
Ursäkta mig. Vad i det jag skrev föranledde din kommentar ”jaså du är åklagare”.
Min syn är annars att lagarna om objektivitet gäller under hela processen. Några andra åsikter. Vidare att åklagaren som person varken vinner eller förlorar mål. Syftet är att komma sanningen nära inte att sätta dit en viss person.
Per: Öh, sorry… slarvig läsning av mig (med barn i Babybjörnen framför magen, så jag är kanske ursäktad).
Absolut Jakob! Jag ber själv om ursäkt för snarstuckenhet. Jag trodde först det var raljans men förstod sedan att du hade läst fel.
Per: Det är nästan synd att du inte tycks vara åklagare, eftersom min fråga inte var menad som raljans över huvud taget, utan som en äkta och öppen fråga som hade kunnat öppna för ytterligare intressanta samtal.
Elisabeth: Tack för din kommentar – den var mycket upplysande på alla sätt. Det är bra att även en domare blandar sig in i den offentliga debatten: det behövs!
[...] Svenska dagbladets Brännpunkt idag om de domar i två våldtäktsdomar som jag också kommenterat här. Leijonhufvud har en mycket intressant poäng, men jag tror att den poängen inte verkligen [...]
@jheidbrink: Jag får be om ursäkt för min otrevliga ton i förra inlägget. Det skrevs i irritation efter att ha läst alltför många påståenden om att HD-domarna skulle medföra att det nu blir svårare att döma våldtäktsmän. Ett påstående som även du för fram i ditt inlägg.
Jag vidhåller dock att HD-domarna inte har medfört något nytt utan inskärper de endast gällande praxis och därmed gällande rätt. Anledningen till att HD tog upp en bevisfråga – vilket egentligen inte ligger inom HDs intressesfär – torde vara att underinstanser så totalt har ignorera gällande rätt, vilket också visas av Elisabets kommentar.
Som försvarare har jag många gånger åberopat de tidigare HD-domarna som kräver stödbevisning utöver målsägandens berättelse, men i regel mötts av tomma blickar och suckanden från rättens ledamöter. Förhoppningsvis blir det nu ändring!
Jag reagerar därför mot den mytbildning som förekommer på flera bloggar och i media. Det har inte blivit svårare att döma den som är skyldig, däremot skall det – vilket tydligt framgår av HDs domar – vara svårt att döma den som är oskyldig. Detta borde vara en självklarhet i varje rättsstat, men så fort det gäller sexualbrottmål så tycks allt logiskt tänkande upphöra.
Juristen: Ursäkten är accepterad. Om det du skriver om tomma blickar och suckar, blir den praktiska effekten av domarna att det blir svårare att döma till straff, vilket av de anledningar du nämner – och som även jag är inne på i mitt huvudinlägg ovan – bara är att välkomna. Om det här är en bekräftelse av rättspraxis som tidigare inte följts, får man väl betrakta det som ytterligare en spark i rumpan på underrättarna att göra sitt jobb ordentligt, vilket också leder till ett skärpt rättsläge för det påstådda offrets del.
[...] skriver Svenska dagbladet om konsekvenserna av två domar som Högsta domstolen avkunnade i juli. Jag bloggade då om domarna och intog positionen att de var riktiga och modiga; denna position vidhåller jag. I synnerhet [...]
Jag gillar hur HD försöker få det att låta som att de alltid tyckt såhär, genom att referera till NJA från 1990, just när dårskapen började.
Tyvärr har det alltjämt varit ”trial and error” på det svenska försöket att ersätta beviskrav med ”trovärdighet” under närmare 20 års tid. Inga anda länder har tagit efter det, eftersom det fungerar så dåligt. Åtskilliga oskyldiga män, sannolikt hundratals, har fått sina liv förstörda för all framtid på grund av det här.
Grundidén från HD på 90talet var förmodligen god. Tanken var ju att en målsägande som i förhör efter förhör kan lämna en detaljrik berättelse om övergreppet och omständigheterna kring det, skulle kunna få en gärningsman fälld bara på grund av att storyn är trovärdig och tillförlitlig, även om bevis saknades. Polisen skulle kunna undersöka hur väl målsägandes story stämde med andra omständigheter som i och för sig inte bevisar våldtäkt (t.ex. loggade telefonsamtal, fotspår i lägenheten mm) men som kan bevisa att det målsägande säger i övriga delar är sant. Stämmer övriga ”omständigheter” med målsägandes detaljrika berättelse kan man alltså döma någon bara på målsägandes utsago. Fin tanke.
Synd bara att det i ca 30-80% av fallen finns anledning att misstänka att det rör sig om falska anmälningar (siffran ca 30% kommer från svenske Christian Diesens undersökning, 80% från USAFs undersökning med lögndetektor på 80talet). Sedan beviskraven luckrades upp har också Brottsoffermyndighetens inrättande, försäkringsbolagens utbetalningar vid våldtäkt och de allt högre skadestånden ökat de ekonomiska incitamenten för att ljuga om just det här brottet.
Att det inte fungerade berodde på två saker. För det första lärde sig målsägandena – eller snarare dess ombud – spelets regler. Den som sökte hjälp hos Elizabeth Massi Fritz eller Thomas Bodström kunde ”coachas” till att avge en ”trovärdig” våldtäktsberättelse som uppfyllde HDs krav. Även om Fritz och Bodström är mest kända så startade en hel ”våldtäktsindustri” av liknande advokatbyråer – speciellt inriktade på marknaden för målsägarbiträde i sexmålsprocesser.
För det andra tummade underrätterna och så småningom även HD själva på trovärdighetskraven. Man tillät t.ex. att målsägande ljög i de inledande förhören för att sedan ändra sig (Stureplansfallet mfl) eller att historien på flera punkter visade sig ha brister eller vara fullständigt orimlig (Södertäljefallet – HD). Slutligen inrättades en praxis där målsägande 8 år efter det påstådda övergreppet kunde samla sina kompisar och låta dessa vittna i ”andra hand” om att hon sagt sig ha blivit våldtagen för närmare ett decennium sedan. Detta gav inte bara svårigheter att ”motbevisa” något utan var också ekonomiskt extra lönsamt för målsägande. Skadestånd inkl dröjsmålsränta blev i de här fallen ofta miljonbelopp (Fallet Tito Beltran mfl).
Trots sådana brister (sen anmälan, lögner, orimliga berättelser, ändrade berättelser etc) upplevdes målsägande alltjämt som ”trovärdig” i underrätterna. Vidare sänktes kraven på detaljrik historia och polisen slutade tom att undersöka detaljer för att backa upp målsägandes berättelse med. De behövdes ju ändå inte (så t.ex. med den beryktade andra kniven i fallet du skriver om ovan).
Att HD nu insett att den här justitiemordbusinessen inte kan fortgå för evigt är ett gott tecken. Bra för Sverige. Tyvärr väntade kommentarer av folk som ser verkligheten genom genusfiltret.