Fel på båda punkter

Svenska dagbladets ledarredaktion gläds åt två ”nederlag” för ”EU-byråkratin” i samband med det svenska ordförandeskapets början. Dels tas den mycket hånade indelningen av grönsaker, som lett till att mycket böjda gurkor inte sålts i butikerna, bort, dels har kommissionen dragit tillbaka ett förlag om tullar på 14 procent på mobiltelefoner. Båda ”nederlag” är nog förnuftiga, men Svenska dagbladet har ändå fel på båda punkterna.

För att börja med gurkorna är det överraskande att redaktionen tydligen inte kan läsa sin egen tidnings artiklar. Den talar om att ett förbud hade hävts. Det är inte sant: det som har skett är att den klassindelning av frukt som uteslutit mycket böjda gurkor slopats. Det är en skillnad: det har aldrig varit förbjudet att sälja mycket böjda gurkor, utan det som gällde vara att gurkor så att säga var kastlösa, så att de kommersiellt inte gick att sälja i vanliga butiker. Det kommer för övrigt att fortsätta vara fallet: enligt artikeln är nämligen livsmedelshandelns privata regler avseende klassificeringen ännu hårdare än EU:s tidigare regler var. Om det här skulle vara något nederlag för byråkratin, handlar det i bästa fall om en obetydlig symbolseger för de som sprider myten om den ack! så stora och klåfingriga EU-byråkratin.

När det rör sig om tullsatsen för mobiltelefoner, är denna seger mycket viktigare. Det som stör mig är att förslaget tillskrivs kommissionen. Kommissionen har knappast hittat på det förslaget självt, utan har med största sannolikhets propsats av något medlemsland. Uppgiftsfördelningen mellan kommissionen och medlemsländerna ser nämligen ut som så att kommissionen har ensamrätt att föreslå åtgärder, men att det är medlemsländerna och parlamentet som bestämmer huruvida åtgärden genomförs eller inte.

Det leder politiskt till att kommissionen normalt inte hittar på något självt, utan lyssnar på medlemsländerna. Kommissionen lägger då normalt inte något enskilt medlemslands förslag i något avseende, utan förvissar sig om att åtminstone några tunga spelare bland medlemsländerna är med på förslag. Om nämligen kommissionen jämt och ständigt skulle behöva dra tillbaka förslag, skulle den snart mista sin auktoritet. Det innebär som sagt att byråkraterna i Bryssel sällan lanserar ett förslag officiellt innan de är säkra på att det finns åtminstone något stöd för förslaget bland medlemsländerna.

Det innebär också att kommissionen, när många medlemsländer önskar någon viss åtgärd, måste välja huruvida den vill ta strid emot åtgärden (genom att underlåta föreslå den officiellt) eller vill falla till föga. Eftersom kommissionen är hänvisad till medlemsländerna för att få sina förslag genomförda, måste man stryka medlemsländerna medhårs i åtskilliga fall. För närvarande är konkurrensreglerna under hård press från åtskilliga medlemsländer (i synnerhet Frankrike) och det skulle knappast förvåna om kommissionen valde att lägga sin politiska kraft och auktoritet på att försvara dem, inte på att försvara tullsatser. Man kan knappast klandra kommissionen för att inte stå emot alla löjliga förslag som kommer från medlemsländerna, utan det är självklart att den måste välja sina strider.

Med andra ord bör man anta att bakom förslaget om höjda tullar ligger något eller några medlemsländer, och att kommissionen initialt bedömt att det finns tillräckligt med stöd från medlemsländerna för att genomföra förslaget. Man lade förslaget och när det sedan diskuterades mera konkret och officiellt, visade sig att inte tillräckligt många medlemsstater stod bakom det, varpå det drogs tillbaka. Det politiska ansvaret ligger från början till slut huvudsakligen på medlemsstaterna, inte på kommissionen.

Svenska dagbladets ledarartikel visar en ganska inskränkt hållning och främjar inte den EU-vänliga linje som tidningen annars följer. Redaktionen har helt enkelt gått på de myter som envist håller sig kvar bland befolkningen. Som sagt saknar redaktionen tydligen förmågan att ta till sig innehållet ens i sin egen tidning, än mindre i de mera tekniska detaljerna av EU:s maktfördelning.

EU är och förblir tills vidare ett projekt som drivs av medlemsländerna och som medlemsländernas politiker i huvudsak är ansvariga för (även fast medlemsstaterna ibland måste böja sig för majoriteten av andra medlemsländer, i vilket fall dock politikerna hos majoriteten – inte kommissionen – har ansvaret för åtgärden). Jag kan förstå att politikerna i tid och otid skyller alla dumheter på EU och tar åt sig äran av allt som fungerar. Att en tidning gör det, har jag mindre förståelse för.

I synnerhet när den försöker ge den svenska regeringen cred för  något som helt uppenbart skett före det att den tillträdde – ingen av de ”segrar” som tidningen talar om har något direkt med det svenska ordförandeskapet att göra.