Fastighetsskatten är ännu en gång på tapeten. Den rödgröna oppositionen presenterade igår sitt förslag till en reform av fastighetsskatten (se Dagens Nyheter och Svenska dagbladet). Förslaget verkar krångligt (vilket också Dagens Nyheters ledarsida påpekar) och ger anledning att fundera på hur man utformar ett ”rättvist” skattesystem.
Ett skattesystem har i många fall två funktioner. Dels skall skatterna finansiera staten och dess verksamhet, dels används skattesystemet som styrmedel för att slussa ekonomisk verksamhet till områden som upplevs som önskvärda. För att det här skall funka – båda funktionerna uppfyllas – krävs att systemet upplevs som något så när rättvist i den bemärkelsen att lika fall behandlas lika och att den som har mycket bidrar med mycket, medan den som har lite inte behöver bidra med samma summa. När man lägger ihop de två funktionerna och det övergripande kravet på skattesystemets utformning, blir det hela väldigt komplext: skatter måste vara pålitliga inkomstkällor som skall främja verksamhet som upplevs som nyttig, samtidigt som de som känner sig orättvist behandlade inte får bli så många att skattefusket breder ut sig och äventyrar skatternas förmåga att fullgöra sina grundläggande uppgifter.
Som om det inte var illa nog är dessutom våra uppfattningar om vad som är rättvist eller ej divergenta, vilket innebär att olika grupper i samhället upplever olika saker som rättvisa. För politiker – som, för att kunna få den makt de behöver för att förändra samhället i den önskade riktningen, måste leverera till sina väljargrupper – innebär det en enorm frestelse att göra systemet så komplext att det i slutändan inte längre går att förstå – vilket i sin tur blir ett problem för skatternas legitimitet.
Det här problemet gäller inte bara för skattesystemet, utan för alla system genom vilka staten försöker att reglera medborgarnas verksamhet. Alla regelsystem måste börja med en huvudregel, som till exempel att innehav av fastigheter tyder på sådant välstånd och innebär en sådan vinst i form av undsluppna hyresbetalningar att det skall beskattas. Bra, en måhända rättvis huvudregel.
Genast börjar dock undantagen tränga sig på. Den som ärvt sin fastighet kanske inte har så mycket pengar som den som nyligen köpt sin fastighet för dyra pengar. Fastighetsinnehavet är i sig en tillgång, eftersom fastigheten kan belånas och i värsta fall säljas, men förmågan att bära en stor skatt varierar. En annan variation än arv kan vara att fastighetsinnehavaren är pensionär och har små regelbundna inkomster. Alltså skapar man ett undantag: låt pensionärerna och andra med små inkomster slippa skatt.
Med undantaget riskerar i sin tur att bli konstigt. Vad händer om fastigheten formellt skrivs i någons namn som har små inkomster, men som stadigvarande sammanbor med någon med stora inkomster? Nå, det är väl inte värre än att man skapar ett undantag från undantaget. Dessutom kanske även de som har mycket pengar inte kan förväntas betala hur mycket som helst för sitt fastighetsinnehav: det skulle riskera att göra fastighetsinnehav så oattraktivt att man tar kål på fastighetsmarknaden. Alltså skapar vi dessutom ett tak för hur mycket skatt man behöver betala. Sedan är marknadsvärden alltför rörliga för att utgöra ett bra underlag för skatten, alltså måste vi ta till något annat: då får vi väl skapa ett system med taxeringsvärden…
Så här kan man fortsätta i oändlighet. Om olika politiska partier får hålla på tillräckligt länge, skapar man system som i slutändan är helt oöverskådliga. Det är en tendens som man ser i alla regleringssystem av någon vikt: det börjar med en förnuftig huvudregel som sedan visar sig vara för omfattande, så att undantag behövs, som i sin tur visar sig vara svåra att avgränsa exakt, så att undantag från undantagen behövs, etc. in absurdum.
Sådana system har dessutom den svagheten att de är svåra att administrera. Förvaltningen måste ju hålla koll på att huvudreglerna och alla undantag och kontra-undantag tillämpas korrekt, så att staten får det som staten skall ha. Ju mera komplext systemet är, desto fler administratörer behövs. Dessa administratörer måste avlönas, vilket innebär att uppbörden eller inkomsterna från systemen minskar (alternativt regleringen i sig helt enkelt blir väldigt dyr), så att man i slutändan kommer till en punkt där det blir ekonomiskt vansinne att ha regleringssystemet.
Enligt min mening finns två sätt att komma till rätta med de här problemen. Det ena sättet är det enklaste: man skapar ett simpelt system och accepterar att det ibland slår snett och blir konstigt, eftersom man ändå aldrig kommer att få ihop ett system som gör alla glada. Den lösningen innebär en stor pedagogisk uppgift för politiken och innebär dessutom att politiker avstår från att leverera till sina väljargrupper. Alltså är den lösningen orealistisk.
Den andra lösningen är att man bygger in tillfällen för översyn med jämna mellanrum. Man skulle ju kunna tänka sig ett slag rullande system, där det vart (säg) tionde år äger rum en generell överyn då hela systemet skall göras om. Bygger man in någon form av kvalificerad majoritetskrav, kan man dessutom säkerställa att de flesta politiska aktörerna får vara med och bestämma hur grundreglerna skall se ut. Under de tio åren finns frihet att mixtra med systemet. Med andra ord accepterar man systemets över tid sjunkande kvalitet, men reagerar på detta genom att redan vid systemets sjösättning komma överens om tidpunkten då det skall göras om från grunden. Den lösningen är kanske inte heller så där vansinnigt realistisk (och dessutom tekniskt svår: vad gör man om parterna vid översynen inte kan komma överens), men jag tycker ändå att det finns en viss attraktion i den.
Den viktiga poängen för mig här är dock att det rättvisan i ett regleringssystem och dess komplexitet är kommunicerande rör: enkla system är grovkorniga, komplexa (och måhända rättvisa) system är svåra att administrera. Vi kan inte inbilla oss att vi kan få ett enkelt system som dessutom är rättvist i de flesta fallen. Det skulle kanske kunna vara ett budskap som politikerna och vi alla andra bör ta till oss.
Vad gäller fastighetsskatten i allmänhet, hörde jag för övrigt i mitten av 1990-talet ett förslag som jag inte riktigt förstår varför det inte diskuterats mera. Förslaget gick ut på att fastighetsskatten skulle beräknas på den senaste förvärvssumman, utan hänsyn till inflation. Det innebär att den som nyligen köpt sin fastighet betalar mycket (eftersom hon visat att hon har stålar), medan den som ärvt sin fastighet inte betalar något eller inte betalar lika mycket. Förvärvssumman skulle enkelt kunna skrivas in i fastighetsregistret i samband med lagfartsregistreringen.
Det låter väl enkelt och hyfsat rättvist?
De har ett likartat system i kalifornien (där likheten uppstod iom att de införde ett tak på den årliga skattehöjningen).
Nackdelen är att folk i 50-60-årsåldern som bott länge i sina hus, dvs åldersgruppen med bäst ekonomi, betalar mycket mindre i skatt än vad de borde. Jag har svårt att se förtjänsten med ett system som ger högre skatt åt de som har kärvare ekonomi (dvs folk i köpahusåldern, med unga barn etc) än åt de med utflugna barn som fortfarande jobbar.
Linus: Det var mig ett mycket intelligent argument som jag faktiskt inte tänkt på. Hmmm… svårlöst. Jag är kanske inte helt säker på att amerikanska pensionärer i genomsnitt till sin förmögenhet kan jämföras med sina svenska motsvarigheter, men invändningen är relevant. Där är vi där igen: det svenska systemet är inte så himla mycket mera rättvist, men mycket mera krångligt. Kanske vi bör acceptera den orättvisa du skriver om för att få den förenkling som en reform skulle kunna innebära?
Men din invändning är valid: synd, där föll ett bra förslag.
Linus, vad menar du med ”betalar mindre skatt än de borde”?
Jag uppfattade det kaliforniska systemet som att de hade två taxeringsvärden. Ett taxeringsvärde som höjdes i takt med marknadsvärdet. Det värdet låg till grund för framtida taxeringar men låstes vid detta värde men räknades upp med inflationen. Det innebar att den som bodde i huset och hade gjort en ekonomisk kalkyl där fastighetsksatten ingick kunde betala för sitt hus oavsett om de omgivande fastighetsvärdena gick upp. De hade inte ett nominellt värde utan ett värde som följde inflationen. När de sedan sålde fick de nya ägarna gå in på det verkliga taxeringsvärdet som de baserat sin konsumtion på.
Det systemet tyckte jag var ytterst skäligt. De som bott länge kunde bo kvar trots kraftiga värdestegringar runt om kring. De som köpte, ärvde eller fick i gåva fick de nya högre värdena.
Att individer som är äldre och har utflugna barn har bättre ekonomi och enligt Linus ska beskattas högre bör denna högre skatt inte tas ur fastighetsskatten. Fastighetskatten är en mycket olämplig skatt för inkomst omfördelning. (Personligen är jag emot progressiva skatter eftersom de snedvrider incitamenten i ett samhälle. Hårt arbete, högre studier och ekonomisk risktagande bestraffas och arbetsovillighet och riskminimering belönas.)
Det är då bättre att låta de över 55 betala högre avgifter för sin sjukvård, framförallt långvårdskonstnader. (De över 55 är kommer runt år 2020 att sitta på 80 % av alla inkomster och förmögenheter.)
Alex: Jag håller inte med dig om progressiva skatter i allmänhet – jag anser att sentensen ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” i princip är riktig – men jag håller med om fastighetsskatten som inkomstfördelning.
Problemet som jag förstår det är att den som redan är hårt belastad av att vara i början av karriären, ha barn och ha andra utgifter (såsom återbetalning av studieskulder) med mitt förslag skulle få de nyaste marknadsvärdena och därmed i all regel den högsta skatten, medan den som redan gjort karriär (och därför tjänar bättre), inte längre har något betalningsansvar för sina barn och över huvud taget har bättre förmåga att lägga pengarna på hög skulle betala en mindre fastighetsskatt. Även om man helt bortser ifrån fördelningspolitiska aspekter (som inte har med saken att göra), ger det en konstig incitamentsstruktur i det att de som behöver plats (barnfamiljer) ställs inför en högre tröskel än de som inte behöver utrymmet längre (familjer där barnen är utflugna).
linus: Glöm inte bort att systemet är dynamiskt. Vi kan inte bara se på det i ett visst statiskt ögonblick. De som idag är i 50-60 årsåldern har också en gång varit ”folk i köpahusåldern, med unga barn etc”. Problemet är naturligtvis att ett viss skattesystem inte får vara ”ifred” och fungera över en längre tid. Det är svårt det här med dynamiska system ;–).
Så, Jakobs förslag kanse inte är så dumt i alla fall bara vi kan låta bli att ”skruva” i det vart och vart annat år eller mandatperiod.
jheidbrink, sentensen “av var och en efter förmåga till var och en efter behov” är en marxistisk och socialistisk princip. Denna princip har prövats gång efter gång och alla samhällsformer som försökt tillämpa den har fallerat. Jag är liberal och för mig är den aldrig riktig.
Jag kan endast acceptera progressiva skatter om de finansierar välfärden, aldrig för inkomstutjämning.
Inkomstutjämning kan redan idag ske med en platt skatt. Det är en envis myt att de som har höga inkomster inte betalar tillräckligt i skatt. En individ som tjänar dubbelt så mycket som en annan individ betalar ju även dubbelt så mycket i skatt. Jag har svårt att förstå varför denna individ ska betala 3-4 gånger mer i skatt.
I Sverige behövs det inte mer och högre progressiva skatter, mer inkomstutjämning. Det är tvärtom det behövs mer inkomst ojämlikhet samt att högre utbildning samt risktagande ska belönas inte bestraffas. Sverige har den lägst inkomstojämlikheten i världen.
Vad som sedan är optimal beskattning kan diskuteras men progressiva skatter är en ren och skär åsikt, ren ideologi.
För den som är intresserad kan läsa denna mycket intressant genomgång om de olika teoribildningarna kring optimal beskattning via ett blogg inlägg av Niclas Berggren Optimala skatter
Niclas skriver att ”[p]å inkomstskattens område implicerar teorin möjligen att den statliga, progressiva varianten ska avskaffas”. Jag har alltid h’vdat detta och nu verkar teoribildning även stödja mig.
Men det är bra att du håller med mig att fastighetsskatten inte ska vara progressiv, inte användas för inkomstutjämning.
Alex: Som liberal struntar jag i varifrån en slogan eller ett argument kommer, så länge det är bra. Ett icke-progressivt skattesystem innebär – eller riskerar att innebära – att de som börjar från början inte lyckas ta sig upp, eftersom skatterna äter upp en proportionellt större del av deras inkomster än av inkomsterna hos dem som redan har mycket. Om samtidigt välfärdsstaten verkligen – vilket det finns indikationer på, men där är jag osäker – måste komma alla tillgodo för att man skall kunna försäkra sig om medel- och överklassens lojalitet mot välfärdsstaten, innebär det att de som har lite måste offra en proportionellt större del av sin inkomst bland annat för att säkra de höginkomsttagarna som av någon anledning ramlar ner i den allmänna studsmattan. Detta innebär ett uppenbart legitimitetsproblem för vilket skattesystem som helst.
En rak skatt är inget som jag principiellt motsätter mig. Jag anser dock att det renodlat ekonomiska perspektivet är kortsiktigt, eftersom det frånser de kulturella aspekter som blir centrala när du skall genomdriva en vill policy. Allmänt gnäll på hur Sverige är tjänar föga till: det som är den politiska utmaningen är att skapa förnuftiga policyn med utgångspunkt i en given situation.
Sedan kommer vi aldrig att kunna komma överens om exakt var den magiska punkten för den perfekta välfärdsstaten och det perfekta skattesystemet ligger. Jag kan ibland förundras över att den välfärdsstat som vi hade i slutet av 1960-talet och som av socialdemokratin då anses som fullbordad numera av samma personer anses vara över hövan snål, men vill samtidigt inte mista exempelvis familjeförsäkringen (vilket kan ha att göra med att jag själv för närvarande gynnas av den, men jag var för den försäkringen redan före det att jag blev far). Det kommer alltid att finnas saker som vissa upplever som överdrifter och andra upplever som för snåla. Som sagt, den politiska konsten är att göra något förnuftigt (som andra inte nödvändigtvis behöver hålla med om mera än att det är ett rationellt sätt att se saken) med utgångspunkt i givna fakta.
jheidbrink, läs Mankiw et al studie om optimal beskattning. De förespråkar en platt skatt med en klumpsusmme överföring till de mindre bemedlade.
Det ger samma omfördelande effekter utan att snedvrida incitamenten. Det tar också bort effekten av att de med lägre inkomster betalar mer, den degressiva effekten av platt skatt.
Sverige lägger runt 40 % av BNP på välfärden och allt via skattsedeln, USA lägger runt 20 % och inom EU är snittet 30 %. Däremot lägger alla länder lika mycket på välfärdstjänster om du inkludera privata försäkringar och allmännyttiga icke statliga institutioner.
Min personliga åsikt är att USA lägger ner för lite via skattsedeln och att Sverige är motpolen, alldeles för mycket går via skattsedeln. Vi borde närma oss EU snittet. Jag ser här i USA det går mer mot EU snittet och Sverige kommer att tvingas dit vare sig svenskarna vill det eller inte. De svenska inkomstskatterna kommer också att sjunka framför allt de straffskatter som drabbar företagare idag.
Ska progressiva skatter bibehållas bör de inte som idag drabba 20 % av inkomsttagarna utan ett första steg är att återgå till den stora skattereformen 1990 dvs. att 10 % ska träffas samt att inflationsindexera skatteskalorna. Då bibehålls 10 % intakt och att vi inte får en situation som idag. Vidare bör straffbeskattningen av småföretagare upphöra, 3:12 reglerna samt bolagskatten bör avskaffas. Både dessa senare reformer är självfinansierade.
Ett nästa steg vore att se till att endast 1-5 % drabbas samt att helt ta bort progressiva skatter för småföretagare.
En av mina favorit bloggar Overcoming Bias av Robin Hanson förklarar varför många vurmar för inkomstutjämning. Enligt honom har det mycket lite att göra med en känsla av rättvisa, att ta från de som har och ge till sig själv eller de som inte har utan det handlar om att hitta ursäkter att ta från de som har. Alltså samma resonemang som bankrånare har för att råna banker -Det är ju där pengarna finns.
Alex: Du talar förbi den poäng som jag försöker göra, eller också uttrycker jag mig otydligt. Jag har ingen specifik åsikt om raka eller progressiva skatter, men tenderar av rättviseskäl (vilket är något annat än ”sympathy”) till att anse att den som har mycket skall betala mera. Jag är själv en av de som har mycket och betalar alltså mycket, vilket jag anser vara helt i sin ordning.
Men min huvudsakliga poäng är inte rättvisa eller något annat. Min huvudsakliga poäng är att alla förslag måste kunna genomföras politiskt i sin kulturella kontext. Alldeles oavsett vilka argument du anför, kommer det i en demokrati i en nordisk kulturell kontext att vara svårt – för att inte säga omöjligt – att genomföra ”flat rates”, av den enkla anledningen att det går emot mycket starka utjämnande kulturella strömningar (som jag vill betona att jag själv lider under och alltså inte är särskilt förtjust i).
Insisterandet på det som man uppfattar vara en bästa lösningen (där jag för övrigt gärna skulle veta vilken måttstock som gäller – ekonomisk effektivitet är lite tunt, tycker jag) är blåögt om man inte tar hänsyn till det politiskt möjliga. ”Flat rates” är med stor sannolikhet politiskt omöjliga i Sverige.
Fundera alltså på den lösning som kan anses vara bäst givet den svenska kulturella kontexten istället för att föra en ganska anemisk ekonomisk diskussion.
jheidbrink, i mitt förra inlägg påvisade jag att det inte är rättvise skäl som ligger bakom önskan att ta ifrån de som har utan att det pga av att majoriteten vill ta ifrån de som har. ”Redistribution Isn’t About Sympathy”
Eftersom 90 % inte har är det extremt svårt att få en majoritet för platt skatt. Det är jag fullt medveten om och klargjorde inte detta tydligt nog i mina inlägg. Det var ett av de skäl jag hade för att lämna Sverige, det andra var den absurda situation småföretagare har. De straffbeskattas samt och de straffas även av socialförsäkringssystemen, de har i princip hälften av förmånerna trots att de betalar fulla socialavgifter. Jag kunde inte låta mina döttrar arbeta som hög utbildade kvinnor och driva företag i Sverige. En helt omöjlig uppgift. Inte för inte har kvinnliga läkare i Sverie den högsta självmordsfrekvensen.
När det gäller skattereformer så skrev jag just att talet om optimala skatter är just de du säger inget annat än ideologiska försök att legitimera progressiva skatter eller platta skatter.
Min egen högst personliga åsikt är som jag skrev i ett tidigare inlägg ovan:
”Ska progressiva skatter bibehållas bör de inte som idag drabba 20 % av inkomsttagarna utan ett första steg är att återgå till den stora skattereformen 1990 dvs. att 10 % ska träffas samt att inflationsindexera skatteskalorna. Då bibehålls 10 % intakt och att vi inte får en situation som idag. Vidare bör straffbeskattningen av småföretagare upphöra, 3:12 reglerna samt bolagskatten bör avskaffas. Både dessa senare reformer är självfinansierade.
Ett nästa steg vore att se till att endast 1-5 % drabbas samt att helt ta bort progressiva skatter för småföretagare.”
Detta bibehåller att de högst 10 % betalar högre skatter, i synnerhet anställda VD, populismen vidmakthålls. De som tar risker med egna företag får platta skatter. Bolagskatten avskaffas. Dessa åtgärder leder inte till någon som helst försämring av finansieringen av välfärden utan leder istället till att det startas en enorm mängd nya företag som i sin tur anställer nya arbetstagare.
Eftersom det inte skapats ett nytt arbetstillfälle i det privata näraingslivet de senaste 50 åren och att alla undersökningar visar att de nya jobben kommer från småföretagare så är dessa av mig angivna skattereformer extremt angelägna för att kunna finansiera och bibehålla den svenska höga välfärds ambitionen.