Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krävde igår i Almedalen att bankers storlek skall begränsas (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar): hans motivering var att det inte kan gå an att banker som är för stora för att man med gott samvete och utan risk för ekonomin i sin helhet kan låta dem gå i konkurs i praktiken tar hand om vinsterna när det går bra och låter skattebetalaren stå för förlusterna när det går dåligt. Sedan lade han också till en harang om statligt ägande i banker. Den förra idén tycker jag är mycket mera intressant än den senare, men jag skall börja med att kort kommentera statligt ägande i banker innan jag går vidare till den huvudsakliga poängen.
Statligt ägande – inte bara i banker – är en principiell fråga av stor vikt. Ett statligt ägande kan bara ha ett syfte, nämligen att bredda ett företags beslut till att avse annat än bara ekonomiska aspekter av dess verksamhet. Det handlar alltså egentligen inte om ekonomi när man förespråkar statligt ägande, utan det handlar just om att komma ifrån det ekonomiska tänkandet.
Genom en sådan breddning åstadkommer man att ett företag, istället för att bedöma sitt eget bästa (vilket ligger i det ekonomiska systemet) också beaktar andras bästa. Det kan man ha olika uppfattningar om, men enligt min mening är det inte lämpligt att blanda kriterierna för ett beslut om man inte absolut måste. Det är svårt att hitta någon bra kompromiss mellan lönsamhet (så att företaget inte kostar pengar istället för att generera dem), arbetstillfällen, miljön och allsköns andra uppgifter. Man riskerar – och erfarenheten visar enligt min mening att risken materialiseras i nästan alla fall – att inte sköta någon av uppgifterna bra, eftersom man alltid måste ta hänsyn också till andra uppgifter. Då är det bättre med en renodling, och ett företag bör enligt min mening ha till enda uppgift att vara lönsamt. Alla andra önskemål får politiken uppfylla genom reglering av företagens verksamhet istället för direkt ägande.
Det är också så att den politiska processen med nödvändighet är långsam, eftersom alla intresserade grupper måste få komma till tals. Ekonomin är dock inte långsam, utan tvärtom snabbrörlig. Den politiska processen kan alltså inte genomföras på rätt sätt inom ekonomin, vilket vid statligt ägande innebär att den politiska processen riskerar att bli halvdan, samtidigt som det statligt ägda företaget riskerar att bli en föga snabbfotad supertanker. Ingen – varken ekonomin eller politiken – mår bra av denna sammanblandning.
Idén att ha ett stort statligt ägande av bankerna ger jag alltså inget för. Däremot tycker jag att idén att begränsa bankers storlek är bra. Ohly försöker förvisso sälja sin idé som någon form av socialism, men blotta faktum att han har chefen för Bank of England på sin sida (se The Economist‘s artikel om regleringsstriden i England) indikerar att man inte behöver vara socialist för att dela Ohlys åsikt.
Frågan är bara hur man skall göra det. Vad exakt är en stor bank? Är det inlåningen som gör en bank stor? Frågan är i då fall om man skall prata om inlåning från deponenter eller från finansmarknaderna: är det avgörande att banken har många kunder som inte längre har något verkligt alternativ, eller är det avgörande att banken har en stor inlåningspost – av vilket slag som helst – i sin balansräkning? Om det är det senare: var sätter man gränsen? Hur stor får inlåningen vara?
En annan tanke skulle kunna vara att övervaka bankernas riskexponering, så att en bank inte får ta alltför stora risker. Right, men vad betyder det? Det var inte särskilt många som insåg att de värdepapper som nu inte längre går att sälja var riskfyllda, utan tvärtom ändrades reglerna för bankerna så att dessa papper fick ingå i kapitaltäckningskravet (alltså i beräkningen av hur mycket kapital en bank måste hålla i förhållande till sina skulder). Det grundläggande problemet här är att det är svårt att inse att något är farligt innan något har hänt. När något har hänt, är det dock för sent.
Jag tilltalas alltså principiellt av att begränsa bankernas storlek. Jag anser det vara en skandal att banker som i åratal delat ut feta bonusar till sina anställda och feta utdelningar till sina aktieägare nu visar sig vara så viktiga för systemet i sin helhet att vi helt enkelt inte har råd att låta dem gå i konkurs. Konkurser är en viktig del av det kapitalistiska systemet, eftersom utan den förstörelse av icke-livskraftiga företag vi inte kan få fram vilka affärsidéer som bär sig. (Min uppskattade kommentator Anaïs får förlåta, men jag ser faktiskt det kapitalistiska systemet i stor parallell med det evolutionära biologiska systemet: det företag som är bäst anpassat till sin omgivning förökar sig, det som inte – längre – är rätt för sin omgivning dör.) När banker inte längre kan gå i konkurs, är de inte längre del av det kapitalistiska systemet, och då är något mycket grundläggande fel på finansmarknaden.
När vi begränsar bankers storlek, måste vi dock vara tydliga. Vi måste kunna definiera exakt var gränsen går för när en bank blir för stor, och vi måste noggrant definiera vilket korsvist ägande mellan banker som skall vara tillåtet: det hjälper inget att begränsa individuella bankers storlek om sedan de mindre bankerna är så tätt ihopvävda att vi – istället för att rädda enskilda jättar med skattebetalarens medel – får rädda hela nätverk av banker.
Denna gräns förefaller mig vara svår, mycket svår att dra på något rationellt och icke-godtyckligt sätt. Jag vill inte utesluta att det går, men innan jag verkligen hejar på Ohly och Bank of Englands ordförande, vill jag veta exakt hur de tänker sig att genomföra en sådan reform. Det innebär också att jag varnar för att genomföra en reform av det här slaget snabbt: vi måste ha grundligt på fötter, vilket i sin tur innebär att vi måste fundera noggrant och länge.
I slutändan tror jag dock på idén. Den begränsning i äganderätten som ligger i idén är jag absolut beredd att acceptera. Här dyker det dock upp ytterligare ett problem: det är en sak att förbjuda nya banker att växa över en viss gräns, det är en helt annan att bryta upp befintliga banker i mindre enheter. I det senare avseendet hamnar vi i konflikt med det implicita löfte som bankerna och deras ägare historiskt fått att få bli hur framgångsrika som helst.
Man kanske kan koppla ett uppbrytande av bankerna till att bankerna måste restrukturera sig om de i framtiden vill genomföra omorganisationer, men det riskerar att låsa in bankerna i dagens organisationsform. Hur vi skall lösa konflikten med äganderätten avseende de banker som redan idag är för stora för vårt gemensamma bästa, vet jag faktiskt inte, och även här vill jag ser konkreta förslag innan jag hejar på de som föreslår reformen.
Det är lätt att få en bra principidé, men det är svårt att genomföra idéerna på ett bra sätt. Djävulen bor i det här avseendet inte bara i detaljerna, utan också i de principiella krockarna med andra mycket viktiga värden.
Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.
Jag anser att din biologiska metafor är berättigad.
När de främsta företrädarna för det kapitalistiska systemet springer till staten och kräver skattepengar för att ta sig ur det klammeri de själva försatt sig i genom att misslyckas på marknaden – då har något gått mycket fel.
Samma sak då storföretag misslyckas med punkt 1 A i en marknadsekonomi: att framställa produkter som konsumenten vill köpa. Dessvärre kan de, om de är tillräckligt stora, idka någon slags utpressning genom att hålla en mängd människor och deras arbetstillfällen som gisslan. Dock: Att hjälpa dem är kontraproduktivt och att slänga goda pengar efter dåliga.
Storföretag och banker bör ha klart för sig att de inte ostraffat kan begå misstag för att sedan be att få upphäva de regler de själva verkar i enlighet med och själva försvarar.
Förenklat bör man inte kunna både äta kakan och ha den kvar – och jag anser att staten i dessa fall bör vara skoningslös. Eller arbeta för att återta möjligheten att vara skoningslös.
Anaïs: Kul att vi har samma uppfattning – både vad gäller liknelsen och vad gäller själva sakfrågan. Det hade jag faktiskt inte trott i just det här sammanhanget.
Skoningslösheten är viktig, och företräddes faktiskt också till en början av många politiker (och företräds faktiskt också fortfarande av republikanerna i USA, så att jag oförväntat finner mig i samma läger som de). Det blir dock mycket svårt att återta möjligheten att vara skoningslös.
Kanske är den viktigaste första läxa vi måste lära oss att alla marknader – ALLA marknader, inklusive finansmarknaderna – mår bra av regler, och att det faktum att vi har regler i sig inte är anti-kapitalistiskt. Det är nog där finansvärlden de senaste decennierna lyckas kasta sand i ögonen på oss.
Slutet är väl en bra sammanfattning om alla socialism/kommunism?
”Det är lätt att få en bra principidé, men det är svårt att genomföra idéerna på ett bra sätt. [...] Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.”
Dock håller jag faktiskt med Ohly om principerna – småskalighet har många fördelar.
Men jag är väl partisk, både som decentralicerande Centerpartist och sparbanks-anställd.
Markus: Du må vara partisk, men du torde vara välinformerad också. Några bra förslag till hur man avgränsar det som är småskaligt på finansmarknaden från det som inte är det?
Nej, även den Sparbank jag är anställd i, Roslagens Sparbank, samarbetar ju tätt med Swedbank. Det är ett måste med riskavteckningar, valutasäkringar, förmedlingar av lån och andra transfereringar av risker, för att en liten bank ska ha möjlighet att hantera lite större affärer/kunder.
Roslagens Sparbank är en av de större sparbankerna i landet (11:a-12:a eller något sådant, av 65), men utan samarbete med andra sparbanker eller en större finansiell partner, såsom Swedbank, hade vi haft det väldigt svårt att vara en ”fullsortiment-bank”. Att utan stöd utifrån exempelvis bistå med 100 miljoner i kapital till en företags- eller fastighetsaffär, är närmast uteslutet då.
Så svaret på din fråga Jakob är ”nej, jag har inga bra tips”.
Det är ju där ”problemet” sitter, de finansiella institutionerna sitter ju väldigt tätt sammanknutna med varandra, det är ju inte bara sparbanker.
Men jag håller med er båda om ”skoningslösheten”. Den är viktig.
Jakob: I detta fall kan jag inte avstå från att skriva en replik eftersom jag tycker att du givit dig in på ett felaktigt spår.
De flesta företag, åtminstonne de börsnoterade, vill växa. Det är ett viktigt sätt att öka aktiernas värde, vilket aktieägarna förväntar sig. Att växa kan ske antingen organiskt eller genom fusioner eller förvärv av mindre banker.
Att förbjuda organisk tillväxt vore helt omöjligt. ”Att sluta växa är att börja dö”.
Att förbjuda förvärv och fusioner skulle möjligen vara teoretiskt möjligt, men knappast i praktiken.
Jag menar att Ohlys och din önskan att begränsa bankers storlek går tvärt emot aktieägarnas intresse och den kapitalistiska ekonomins fundamenta. Om staten trots det skulle bestämma att en bank får inte bli större än ett visst (svårdefinierbart som du påpekat) mått, så skulle bankernas styrelser behöva hitta sätt att kringgå begränsningen. Det kan till exempel vara olika samarbetsavtal och nätverk liknande Sparbankernas och Swedbank.
Dessutom är bankmarknaden internationell. Om Svenska banker tvingas vara små, kommer utländska stora banker att ”ta” attraktiva företagskunder framför näsan på de små svenska bankerna.
Ohlys förslag är och förblir okunnigt och feltänkt. Det förutsätter det isolerade socialistiska samhälle som han nog fortfarande drömmer om.
Att han har chefen för Bank of England på sin sida är inte min slutsats av artikeln i Finansial Times.
”Rätt spår” är enligt min mening det som EU-länderna valt, nämligen att förädla de redan existerande mer finstämda regleringsmekanismerna.
Jeje: På vissa punkter har du rätt. Vad gäller Kings uttalande, refererar jag till hans ”banks that are too big to fail, are too big”, som framgår av The Economists artikel.
Jag inser allt som du säger, men är samtidigt kritisk mot din ensidiga orientering mot aktieägarna. Som torde framgå av den här bloggen, är jag verkligen inte (eller uppfattar mig själv åtminstone som någon) tillskyndare av mer reglering för dess egen skull. Jag har dock enorma problem med den rävsax som vi satt oss i genom att tillåta bankerna att bli precis hur stora som helst.
Till kapitalismen hör konkurser: det företag som gör felbedömningar, det företag som inte erbjuder något som kunderna vill ha, måste gå i konkurs. Märk väl att jag inte bara menar att det måste tillåtas gå i konkurs, jag anser att det företaget måste väck. Det är i det perspektivet en systemfrämmande skandal att Swedbank, AIG, Northern Rock och andra banker anses vara så centrala för det finansiella systemet att de inte kan tillåtas gå i konkurs, utan att de måste räddas med skattebetalarnas medel. Om förlusterna dock måste bäras av skattebetalarna, finns ingen som helst anledning att dela ut vinsterna till aktieägarna. Det skulle vara ett system där vi tar det sämsta från både socialismen och kapitalismen och förenar de två.
Alltså finns enligt min mening två möjligheter. Antingen accepterar vi att finansmarknaden blivit så betydelsefull för oss alla att vi inte kan låta de företag som verkar på denna gå i konkurs, men då är det enda raka att socialisera dem. Att socialisera förlusterna och att låta vinsterna vara privata, kan inte gå an.
Eller så låter vi finansmarknadens aktörer fortsätta att spela det kapitalistiska spelet, men då måste vi säkerställa att dessa företag kan gå i konkurs. Ett sätt att göra detta – om det nu skulle gå att praktiskt genomföra, vilket jag som sagt tvivlar på – är att följa Ohlys förslag, nämligen att begränsa finansföretags storlek så att konkurser inte får sådana systemiska konsekvenser att de måste undvikas genom att skattebetalaren kliver in.
Det finns säkert andra sätt. Mitt problem med finansmarknaderna är dock att de inte längre är kapitalistiska, utan statsstödda: en marknad där konkurser inte längre är praktiskt möjliga för de största spelarna, är ingen marknadsekonomiskt inriktad marknad längre. Bankerna har hittat den den tredje vägen mellan kapitalismen och socialismen som inte verkligen gynnar någon annan än de som under de goda åren delar på vinsterna.
En konkurs innebär att ägarna mister företaget som i stället tas om hand av en konkursförvaltare.
En konkurs innebär inte att företaget måste väck. Mängder av företag som går i konkurs återuppstår i ny konstellation. Konkursförvaltaren försöker hitta den lösning som ger fordringsägarna minsta möjliga förlust. Om det innebär att konkursföretagets tillgångar säljs till nya ägare som sedan låter företaget återuppstå, så finns inget hinder mot detta.
På samma sätt är det med bankerna. Om exempelvis Swedbank skulle gå i konkurs, så mister ägarna banken. Staten tar över aktierna, låter banken fortleva i en ny konstellation, och när bankens värde ökat säljer staten aktierna till nya ägare. Effekten blir att de tidigare ägarna förlorar banken och att nya investerare senare tar över ägandet. Detta är kapitalism, inte socialism. Kapitalism med statlig temporär insats som kapitalstark ägare.
Vad är så upprörande med detta?
JeJe: En konkurs betyder endast i ganska få fall att företaget överlever som det en gång var. Poängen med en konkurs är att samtliga gäldenärens tillgångar i ett sammanhang tas om hand för att tillfredsställa samtliga fordringsägare. I flertalet fall innebär det att samtliga tillgångar realiseras, varefter förmånsrättshavarna får sina fordringar betalda och återstoden fördelas bland de icke-prioriterade borgenärerna. Juridiska personer (som banker alltid är) upplöses när konkursen är avslutad.
I somliga och förhållandevis få fall kan en ackord komma till stånd, vilket innebär att företaget drivs vidare även efter konkursen genom att borgenärerna går med på att deras fordringar skrivs ner. Detta är dock undantaget, och huvudregeln är att en konkurs avslutas med att de tillgångar som tidigare varit samlade i företaget skingras, och företaget alltså upphör (även fast de tillgångar som fanns kvar vid konkursen inte försvinner).
Alltför många banker anses vara för stora för att gå i konkurs. Den nuvarande krisen fick ordentlig fart när den amerikanska regeringen överraskande bestämde sig för att låta Lehman Brothers gå i konkurs, och sedan dess har samtliga regeringar i västvärlden varit noga med att stötta även de mest konkursfärdiga bankerna (alternativt se till att de säljs vidare) för att undvika en totalkollaps i det finansiella systemet.
Med förlov sagt tycker jag att du här diskuterar med ideologiska skygglappar på. Finanskrisen har visat att vi inte har råd att låta stora finansiella institutioner gå i konkurs, och att den gång vi gör det hela det ekonomiska systemet hamnar i gungning. Du kan inte övertyga mig att en bank är i paritet med producerande företag, som tyvärr också alltför ofta räddas, men som när push comes to shove slutligen (vilket varvskrisen visar) normalt tillåts gå i konkurs. Fastighetskrisen i början av 1990-talet kostade oss bara en enda bank (Gotabanken) och även under den här krisen har skattebetalarna tagit på sig notan.
Banker har hamnat i en position där vanliga företagsekonomiska regler inte längre gäller för dem, och det skadar både bankerna som institutioner och oss alla som samhällsmedborgare. Något måste göras: om inte en begränsning av bankers storlek är möjlig, måste vi hitta på något annat.
Jag vet inte vilken ideologi du tillskriver mina eventuella skygglappar, men jag menar att det var ett klokt drag när
Götabanken införlivades i Nordbanken varvid effekter liknande Lehman Brothers konkurs undveks.
Vidare anser jag att den modell som regeringen tillämpade då och avser att tillämpa nu om en svensk bank kollapsar är fullt okay både för oss kunder och oss skattebetalare. Jag har emellertid inget emot att man ”hittar på något annat” som är bättre.
Mitt slutord i detta ämne blir emellertid ett citat från en klok man:
”Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.”
JeJe: Jag menar ingen ideologi som har något namn – för det verkar du vara för upplyst – men den ideologi som du verkar företräda är att finansvärlden i stort sett är sund och att politikerna skall hålla tassarna ifrån (vi hade ju redan våra argumentativa duster när det gällde bankernas verkan på både finans- och konsumentmarknaderna). Jag hoppas du inte tog illa vid dig.
Som sagt, jag är långt ifrån övertygad att Ohlys modell är praktiskt genomförbar, men jag är inte heller övertygad om att det är någon bra idé att vi med 20 års mellanrum två gånger hamnar i en situation där regeringen – som ju nu absolut inte är någon marknadsaktör – måste fundera på hur man räddar en bank från att gå i putten. Bankerna har varit tämligen arroganta de senaste tio till femton åren (i synnerhet investmentbankerna), de har delat ut häpnadsväckande bonusar och löneförmåner och de har hela tiden påstått att finansmarknaderna är så transparenta att de inte behöver regleras något särskilt.
Bonusar och utdelningar skulle jag inte ha något emot om det inte var så att man nu räddar samma personer från konkursens neslighet, bara för att vi inte har råd att låta bankerna konka. Istället stoppas dem undan i andra banker. Det är inte kapitalism, det är någon gräslig form av statskapitalism, vilket i mina ögon är ett finare ord för smygsocialism. Det är också redan på den teoretiska sidan tveksam huruvida de ekonomiska modeller som grundas på handeln med varor håller för finansmarknaderna (George Coopers ganska tunna och mycket lättlästa ”The Origin of Financial Crises” anbefalles varmt).
Som samhälle har vi blivit blåsta och vi har en sektor i vår ekonomi som inte spelar enligt samma regler som alla andra. Det är oacceptabelt. För mig är det en fråga för goda kapitalister att se till att hitta ett sätt att återföra finansmarknaderna till den vanliga ekonomins disciplin. Festerna är för frekventa, för högljudda och deras efterverkningar för förödande för alla vårs gemensamma bästa.
Jag är, trots Heidbrinks förvåning
, absolut och fullständigt enig med honom.
Ett kapitalistiskt system rensar ut det som inte fungerar. Statlig konstgjord andning motverkar sitt syfte och sätter kapitalismens sunda regler ur spel. Finansmarknaden spelar inte efter sunda regler. De vill upphäva marknadsekonomin när det passar dem. De vill vara ifred med sina bonusar. Låt dem då vara ifred med sina konkurser.