Göran Rosenberg föreslår idag i en kolumn i Dagens Nyheter att det bör införas en allmänn samhällstjänst (som ersättning för den snart avskaffade allmänna värnplikten, ser avsikten ut att vara, och för alla, kvinnor som män). Det omedelbara syftet med en sådan tjänst skulle vara att fostra unga människor in i det samhälle ”de ytterst delar med varandra” och att sammansvetsa nationen. Det ultimära syftet är att stärka den samhörighet mellan medborgarna som måhända krävs för att demokratin skall fungera. En välkommen bieffekt är enligt Rosenberg att en sådan tjänst skulle ”stärka samhällets förmåga att fullgöra sina åtaganden”.
Jag har själv en gång tyckt som Rosenberg och har därför förståelse för hans åsikt och för den bekymrade panna i djupa veck som ligger bakom artikeln. Icke desto mindre är jag emot en allmän samhällstjänst.
Min första invändning är totalt icke-juridisk, utan snarare påverkad av mitt intresse för historia. Nationer är inget som är naturligt, utan nationsbygget har med vapen i hand fått genomdrivas mot befolkningens vilja och intressen. Med början i Dackefejden och andra medeltida uppror som vände sig mot statens alltmer ökande kontroll av regionala förehavanden har centralmakten fått brutalt sätta sig över den klanstruktur som utgör regionala identiteter. Vi har onekligen vunnit en del på detta, då vi genom denna centrala kontrollmakt har möjlighet att värna svaga och att garantera någon form av något så när enhetliga levnadsförhållanden över hela landet. Icke desto mindre är nationen en konstgjord produkt, och jag är inte säker på att vi bör med tvångsåtgärder hålla liv i denna skapelse. Om vi tycker att vi måste bygga nationer, anser jag nog snarare att det i så fall bör ske på åtminstone europeisk nivå, att alltså ungdomar från olika länder och kulturer bör tvingas att ge en del av sitt liv till gemensamt arbete i samhällets tjänst. Att fortsätta bygga på nationen Sverige upplever jag som ett försök att cementera en struktur som i dagens värld stjälper, snarare än hjälper. Men som sagt är denna invändning icke-juridisk.
Mina juridiska invändingar är två. Dels är obligatorisk samhällstjänst för att stärka samhällets förmåga att uppfylla sina åtaganden inget annat än dagsverken. Det är en form av skatteuttag utöver de pengar som alla betalar på sina inkomster. En sådan samhällstjänst kan fullt jämföras med ett system där en arrendator inte bara betalar pengar för sitt arrende, utan också därutöver fullgör arbete på jordägarens mark. I arrende- och andra förhållanden kan åtminstone dagsverken kombineras med sänkt avgift, men utgångspunkten i Rosenbergs resonemang tycks ju vara att samhällstjänsten skal utgöra en förstärkning av de samhälleliga tjänster som vi redan betalar skatt för, så att samhällstjänsten läggs ovanpå skatterna. Samhällstjänst utgör i det perspektivet en form av tvångsarbete. Jag kan inte tycka att staten/det allmänna/samhället har rätt att av medborgarna kräva sådan tjänstgöring.
Detta leder till den andra invändningen. Samhällstjänst som tvångsarbete kommer att negativt påverka dem som försöker att förvärvsarbete på samma områden där det finns samhällstjänstgörande ungdomar (gissningsvis undersköterskor, renhållningsarbetare och andra relativt lågkvalificerade jobb). Samhällstjänst skulle alltså vara ett tvångsarbete som menligt påverkar en del av arbetsmarknaden. Samhällstjänst skulle med andra ord innebära ett ingrepp i arbetsmarknadspolitiken och därför också i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta arbetsmarknaden. Eftersom jag i grunden är mycket positiv till att låta arbetsmarknaden regleras genom kollektivavtal och inte lagstiftning, är jag skeptisk mot samhällstjänst.
Rosenberg gör förvisso förbehåll för att detaljerna i en eventuell samhällstjänst måste utredas. Eftersom jag dock inte delar hans utgångspunkt – värnandet om den nationella samhörighetskänslan – tenderar jag till att se de juridiska problemen, och jag har svårt att se hur dessa problem skall lösas. Det problem som är tyngst är problemet att samhällstjänst innebär tvångsarbete. Sådant tvångsarbete kan jag acceptera som ett straff (även fast jag också i det avseendet tycker att det är lite obehagligt), men jag kan inte acceptera det som led i ett nationsbygge.
Om vår samhörighetskänsla är beroende av tvång, om vi inte frivilligt förmår att välja samhörighet till den grupp av människor som vi delar en politisk organisation med, är den mycket mera grundläggande frågan huruvida vi över huvud taget skall ha den politiska organisation som vi har idag. Att framtvinga kulturell samhörighet med juridiska tvångsmedel slår mig som en upprepning i annan tappning av kungarnas sammansvetsande av sina länder med blod och järn.
Och det känns knappast som någon framtidsmodell.
Om du byter samhällsplikt i form av dagsverke mot samhällsplikt i form av möten inom en åldersklass framstår Göran Rosenbergs tanke som konstruktivare.
Att ta ut medborgarnas produktion in natura kontra i monetariserad fom är för övrigt grad- men ej artskilt.
Peter Ekman: Inte heller att tvinga folk till möten inom sin åldersklass låter i mina öron särskilt attraktivt. Dessutom är ju inte tal om möten, utan att ungdomarna skall uträtta något tillsammans, så dagsverkeaspekten kommer du inte runt med din omformulering.
Vad gäller uttagande av skatter in natura brukar det i andra sammanhang anföras att det inte är så särskilt lyckat. Jag undrar vad hyresgästföreningen skulle säga om en del av hyran togs ut som städning eller gräsklippning, och det inte frivilligt, utan som en förutsättning för att få hyra över huvud taget. Jag tror knappast att diskussionen skulle vara särskilt lugn.
Jag skulle dock åtminstone kunna diskutera en blandning av arbete och pengar, om det inte var så att Rosenbergs analys utgår ifrån att dagens situation – då samhällets åtaganden fullgörs via skattesedeln – är otillfredsställande, och han alltså implicit vill öka uttaget av medborgarnas produktionskraft. Det blir en förtäckt skattehöjning, vars värde dessutom är mycket svårt att skatta och därför ogenomskinligt för den enskilde. Snacka om att höja skatterna i smyg.
Min tanke var – är – att modifiera Rosenbergs förslag från produktion i snäv mening till möjlig komplettering av brister som har grund i skiktning och social okunskap.
Vi tillåter redan dagsverken i kombinerad samhällsbyggnad och personlig fördel under rubriken skola , varav plikt styr nio årsverken.
Så obligatoriska möten är inte okända. Vad Rosenberg snarast indirekt formulerar är undervisningssystemets bristande leverans.
Lite tangetiellt om ”kostnad/betalning” av skattefinansierade tjänster: Kollektivt betalda tjänster innefattar ofta också en betalning in natura – du behöver inte betala på aktuten men får typiskt leverera åtskillligt av din tid innan du kommer till behanding
Riktigt var din hyresgästförening kommer in i matchen snappar jag inte – ett antal bostadsrättsföreningar kräver naturaprestationer.
/Peter
Rent moraliskt finner jag Rosenbergs förslag motbjudande och upprörande. Det förvånar mig att någon överhuvudtaget, idag, kan uttrycka idéer om nödvändigheten av nationell fostran av landets ungdom.
Jag ser det dessutom givetvis som en politisk önskan att tvångskommendera människor dit ”samhället” behöver dem, för att utföra gratis arbete. Det räcker tydligen inte att systematiskt underbetala människor inom vård och omsorg. Man vill inte betala dem alls!
hmmmm
har haft liknande diskussioner med folk utomlandfs som inte har värnplikt. Måste erkänna att de erfarenheter jag fick från millitären är att de uppfyller för många(?) en uppfostrande roll
lite som initierings riterna i vissa kulturer tycktes göra.
i kontraktet mellan stat och individ, vilket tvång skall staten kunna utnyttja?
Ibland smakar medicinen lite beskt.
minns t.ex. en gammal SO lärare som vi hade, tyckte mycket illa om hans metoder att undervisa…..fram till att vi hade nationella prov. herr Atterby hade trummat in informationen väldigt väl. det var inte roligt men effektivt…
så vart vill jag komma? tja förmodligen att jag inte har bestämt mig.
-Dan
Det tycks råda en viss förvirring mellan begreppen plikt, tvång och nödvändighet. För att en människas skall fortsätta existera måste hon själv vidtaga åtgärder för att säkra sin överlevnad. De flesta gör det genom att arbeta på något sätt eller hittar någon som arbetar i sitt ställe. Detta är en naturlig nödvändighet, ett faktum. Plikt är något jag själv kan uppleva grundat på min livssyn. Tvång är något som någon annan kan utsätta mig för genom hot eller våld såsom kriminella eller en statlig maktapparat. Talet om samhällsplikt tycks för somliga vara en täckmantel för att förespråka statligt dirigerat och administrerat tvångsarbete. Tvångsarbete berövar individen den grundläggande mänskliga rättigheten frihet. Människor som berövas sin frihet riskerar allvarligt att skadas. De kan inte längre göra de val som behöver göras för att säkra sin överlevnad.
Att tro att tvångsarbete gynnar individen och nationen är en villfarelse. Om Thomas Alva Edison genom statlig tvingande lag hade skickats iväg att plocka bomull hade han förmodligen inte uppfunnit glödlampan och landet hade levt i mörker. Är människan som mest initiativrik och inlemmad i samhället när piskan randat ryggen eller när hon får leva och verka i frihet bland andra fria människor?