Jag har tidigare kritiskt skrivit om Folkpartiets förslag om att ställa barn under femton inför rätta. Idag får jag på Dagens Nyheters debattsida sällskap av folkpartisten Ingrid Ronne-Björkqvist, som inte heller anser att Johan Pehrson och den arbetsgrupp som han leder är ute på rätt bana. Gott så, då finns det hopp om att Folkpartiet inte antar arbetsgruppens förslag. Ronne-Björkqvists analys och hennes exempel från hennes egen erfarenhet kompletterar min tidigare analys och gör enligt min mening kritiken mot arbetsgruppens förslag ännu starkare. I stort sett håller jag med henne i det hon skriver.
Jag blir dock fundersam när jag läser följande tre lösryckta meningar i artikeln. De första två lyder:
Johan Pehrsons tilltro till polisens, socialvårdens och domstolarnas effekt är orubblig, misstron mot föräldrar med allvarliga problembarn massiv. Han förespråkar ”att föräldrarnas makt minskar och att statens möjligheter till tvångsåtgärder ökar”, eftersom ”brottslighet hos barn måste betraktas som ett rop på hjälp från samhället”.
Den tredje är avslutningsmeningen och lyder så här:
Framför allt är det ett hot mot alla utsatta barn som behöver en kärleksfull, professionell och forskningsförankrad vägledning.
Det må hända att jag läser artikeln som fan läser bibeln, men jag undrar om Ronne-Björkqvist inte implicit påstår att det är föräldrarnas sak att avhålla barn från brottslighet, och att staten i möjligaste mån skall hålla sig utanför. Medan jag kan hålla med om det första, är jag mera tveksam avseende det senare.
Inget barn har valt sina föräldrar, och ingen förälder vet vad det innebär att ha barn innan barnet finns utanför moderns kropp. Det innebär att det finns föräldrar som upptäcker att de inte mäktar med sina barn, som inte kan sätta gränser och som inte kan uppfostra sina barn till ansvarskännande individer. I slutändan går detta ut över barnet, och det kan absolut finnas anledning att i större omfattning än nu ingripa mot föräldrarna.
Nu menar jag inte att statliga eller kommunala tjänstemän i alla lägen vet bättre vad som är bra för barn (eller för den delen vuxna) än föräldrarna (eller den vuxne själv) gör. Däremot menar jag att ett ingripande mot föräldrarna dels kan få föräldrarna att tänka till, att ta ett ansvar som de kanske annars skulle vara för bekväma eller för osäkra för att ta, dels kan ge barnet en andra chans. Det kan hända att denna andra chans inte visar sig vara så där himla mycket bättre än den första (berättelserna från människor som varit fosterhemsplacerade indikerar att den andra chansen alltför sällan verkligen är en andra chans), men detta kan knappast vara en ursäkt för att inte försöka ge en sådan chans.
Jag inser inte heller riktigt varför föräldraskapet omhuldas med en sådan rosaskimrande romantik. Som sagt, ingen vet vad det innebär att ha barn innan man sitter där med barn och inte kan vrida klockan tillbaka. Alla riskerar vi att vara olämpliga föräldrar. Det är obekvämt att behöva vara förebild, det är tråkigt att inte kunna få sitta till sent på natten med kompisarna över några öl för att barnet behöver en fungerande vuxen tidigt nästa morgon, det är besvärligt att hela tiden behöva tänka på att barnet gör som vi gör, inte som vi säger. Alla är inte kapabla att sätta barnet över sina fritidsintressen och sin egen bekvämlighet. Det innebär att det finns olämpliga föräldrar, vilket i sin tur innebär att det finns anledning att ingripa mot föräldrarna.
Jag håller alltså i princip helt med Ronne-Björkqvist om att arbetsgruppens inriktning på repressiva åtgärder mot barnet är feltänkt. Däremot anser jag inte att det är feltänkt att även från det allmännas sida sätta gränser för vad barn får göra (exempelvis vistas utomhus utan vuxens sällskap efter ett visst klockslag) eller att ingripa mot föräldrar som inte kan eller vill fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn över barnen. Här finns anledning att tro att de ingrepp vi idag kan göra kanske inte räcker, antingen eftersom kommunerna (som Ronne-Björkqvist skriver) inte fullgör sina skyldigheter vad gäller socialnämndernas aktiviteter eller för att vi också behöver äkta sanktioner mot de föräldrar som inte är åtkomliga för förmanande ord.
Det ser ut för mig som om Ronne-Björkqvist sätter en utspädd version av icke-inblandningens princip mot det en ganska tydlig version av det repressiva ingreppets princip. Jag tycker att denna dikotomi inte rimligen kan uttömma våra möjligheter: visst måste det vara möjligt att repressivt ingripa mot vuxna som inte tar sitt ansvar mot barnen, samtidigt som vi riktar våra hjälpande insatser mot de som faktiskt skall skyddas här, nämligen barnen.
Jag välkomnar Ronne-Björkqvists debattartikel, men jag blir inte helt övertygad av hennes argumentation.
Ingrid Ronne-Björkqvist skriver:
Från polishåll framfördes en vädjan att anmälan inte skulle ske slentrianmässigt, eftersom man noterat att det bland de stökigaste barnen blivit en statusgrej att ståta med polisanmälningar och samla på tidningsklipp om egna bravader.
Det kanske inte blir lika mycket ”statusgrej” om fokus förskjuts till föräldrarna.
Alexander: My thinking precisely… Om barn ställer till med ofog, bör det bli ett socialt problem för barnen och ett juridiskt problem för föräldrarna. Jag tror att felet i vårt nuvarande tänkesätt ligger i att vi anser också föräldrarnas ansvar vara socialt.
Jag skulle nog behöva mer klargöranden av vad det skulle innebära att ”ingripa mot föräldrarna”. Jag får känslan av samhälleliga hämndaktioner mot människor som av någon anledning misslyckats svårt med ett av livets viktigaste uppgifter. Vilken aspekt av detta misslyckande skall vara straffbar? Total likgiltighet för barnens väl och ve? Det skulle i så fall innebära att föräldrarna snarast har en psykiatrisk diagnos som berättigar till vård. Missbruksproblem? Det är i så fall en personlig tragedi och att juridiskt sparka på någon i det läget verkar grymt och meningslöst. Däremot bör barnen givetvis få hjälp.
Jag tänker på fall där föräldrar med djup förtvivlan ser sina barn gå ner sig i missbruk och brottslighet, och där samhället inte erbjuder dessa föräldrar (eller deras barn) någon som helst hjälp. Skall de dessutom – eller snarare istället – dras inför domstol? Är slapp uppfostran ett skäl? Många kriminella barn kommer från hem där de är extremt hårt hållna; minst sagt väluppfostrade. Skall alltför nitisk uppfostran också bestraffas om resultatet blir det motsatta?
Jag anser att samhället visst skall ingripa om barn far illa – med stödåtgärder. Omfattande sådana, om det behövs. Men hur har man tänkt sig bevisa att ett barns brottslighet är det direkta resultatet av föräldrarnas undermålighet? Och, som sagt, vilken typ av svaghet och tillkortakommande skall ha ett straffvärde?
Anaïs: Hur jag tänker, framgår av mitt tidigare inlägg. Det rör sig inte om att bestraffa föräldrar som stått maktlösa. Däremot kan jag anse att föräldrar som bevisligen (det här skulle ju handla om en straffrättslig process) inte brytt sig om indikationer på att deras barn var på väg ut i kriminaliteten bör kunna hållas ansvariga för bristande tillsyn. Det innebär att jag tänker mig ett självständigt brott ”bristande tillsyn över barn”, där en förutsättning för straff är att barnet har begått brott (vilket dock, eftersom det inte rör sig om barnets, utan föräldrarnas brott, inte innebär att barnet står inför domstol, bara att domstolen tar ställning till huruvida barnet begått brott) och ytterligare en förutsättning är att föräldern uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (förslagsvis) inte ingripit och inte heller begärt hjälp från andra. Jag tror att detta skulle ta hand om de flesta invändningar du anför.
Det innebär inte heller att barnets brottslighet behöver vara en direkt följd av förälderns bristande tillsyn, bara att den bristande tillsynen i sig bestraffas. Vi kan säkerligen ha olika åsikter huruvida ett sådant brott skulle vara lämpligt att införa, men jag personligen ser inte någon principiell invändning. Ett sådant brott (där man också skulle behöva ingående diskutera vilket straff som skall följa) skulle skapa ett incitament för föräldrar att ingripa och att begära hjälp så snart som möjligt. Huruvida detta i slutändan hjälper eller inte, vet jag inte, men jag tycker det är värt ett försök.
Detta innebär också att jag inte genast vill ta vårdnaden ifrån föräldrarna eller sätta in mera ingripande tvångsmedel mot barnen – där tycker jag att dagens situation är för oöverskådlig för att bilda sig en uppfattning om huruvida vi har ett fungerande system. Jag tycker dock att det allmänna, när barn begår brott, visst får ha ganska starka synpunkter på vad föräldrarna (inte) gör.
Vad gäller ingripanden mot barnen ser jag ingen principiell invändning mot ett förbud för barn att vistas utomhus efter ett visst klockslag. Man skulle kunna tänka sig kl. 20.00 för barn under 10 och kl. 21 för barn under 15. Detta skulle inte behöva sanktioneras med några straffrättsliga påföljder, men skulle ge polisen rätt att omhänderta barnet och leverera det hos sina föräldrar. Jag kan heller inte förstå varför det krävs föräldrarnas samtycke för att drogtesta barn: vi får tvångvis drogtesta vuxna som kan antas ha träffat sitt eget val, men vi får inte utan samtycke drogtesta de som är för omogna för att förstå vad droger innebär. Det anser jag är konstigt.
Ok; “bristande tillsyn över barn”, när detta verkligen kan bevisas, ser jag som en rimlig brottsrubricering – som för mina tankar till brott som ”allmänfarlig vårdslöshet” eller ”framkallande av fara för annan” och annat jag bara ytligt snappat upp. Skadlig underlåtenhet av olika slag bestraffas redan, vad jag förstår, i olika sammanhang. (Jag kanske bara, på ett känslomässigt plan, har svårt att acceptera att föräldrar på ett sådant flagrant sätt skulle kunna var likgiltiga inför sina barns kriminalitet.)
Anaïs: Jo, sådana brott finns, och jag tror tyvärr också att det finns föräldrar som nöjer sig med att skrika en gång som reaktion mot barns brottslighet, men annars tycker att de inte kan eller vill göra något mera. Sådana föräldrar behöver enligt min mening inte bara hjälp (den erbjuds ju faktiskt redan), utan också ett högst handgripligt incitament att begagna sig av denna hjälp.
För varje barn med mobbande, destruktivt eller brottsligt beteende skadas tio andra psykiskt och/eller fysiskt och får en sämre start i livet och sämre förutsättningar än de annars skulle ha haft. Hur mycket bättre skulle inte svenska skolbarn både må och prestera om samhället vågade ta tag i alla de barn som förstör för andra?
Utan att föreslå det så är det ibland som att man undrar om inte aga skulle kunna ha sin plats, typ ”om du gör sådär en gång till mot den där pojken / om du snattar en gång till så får du smisk/blir piskad x antal ggr.”
Hursomhelst är jag så trött på att man inte tar tag i de problembarn och -ungdomar som finns. I Rosengård häpnar och förfäras invånarna av att det svenska samhället inte gör något åt eller tar bort de undomar som sätter en hel stadsdel i skräck. Varför?
Erik: Jag säger inte att man inte skall ta tag i problembarnen, och det kan man säkert göra på andra och förhoppningsvis på mera effektiva sätt än vi gör idag. Jag vidhåller dock å det bestämdaste att idén att ställa barn under 15 inför rätta är feltänkt och kortsiktig: om det är den sortens kreativitet som utmärker vår barnpolitik, är det inget under att vi står där vi står.
I Rosengård kommer för övrigt med all sannolikhet andra element till barnens perspektivlöshet än att vi hela tiden bara har vackra ord att erbjuda, nämligen en faktisk ekonomisk hopplöshet, en ghettoisering som åtminstone delvis valts åt barnen av föräldrarna och en islamistisk radikalisering som egentligen inte tycks vara uppburen av några starkare religiösa känslor (vilket skulle vara illa nog), utan dessutom på ett klassiskt vi-mot-dem-revolutionstänkande som tidigare tagit sig uttryck i anarkistiska eller högerfascistiska våldsdåd. En mera lyckad barnpolitik skulle enligt min mening inte ha förhindrat Rosengårdsexcesserna, vilket för övrigt inte heller hot om straff gör. Hot om straff är reaktiva, inte proaktiva, och förutsätter att den som hotas av straff också har anledning att ta hotet på allvar, vilket i sin tur förutsätter en social stigmatisering av gärningsmannen som olika grupper (Hell’s Angels, ND, AFA, revolutionära kommunister, fundamentalistiska globaliseringsmotståndare och terroristiska islamister) aldrig utsatt gärningsmän för.
Radikalism och våld är i stora delar, och har alltid varit, ett ungdomsfenomen, och hot om repressalier har sällan lyckats komma åt detta fenomen. Domstolarna utgör ett komplement till det allmännas sanktionsapparat, men deras användning förutsätter omdöme. Enligt min mening är det omdömeslöst att hota fjortonåringar med straff.
Kan man lära en häst eller en ko att om den går för nära inhängnaden så får den en elektrisk stöt av eltråden så nog kan man lära en fjortonåring att om man handlar på ett visst sätt så följer vissa konsekvenser.
Alla friska barn över, låt säga över 10 år, klarar av att se enkla konsekvenser av vissa definierade handlingar. Om det sedan är tidsbestämt utegångsförbud, indragen veckopeng eller något annat är en annan sak. Håller med dig om att barn under 15 år inte bör ställas inför rätta. Det bör deras föräldrar göra. Först när föräldrarna blivit informerade om vad deras barn håller på med och vad konsekvenserna blir om det händer igen kommer vi någon vart.
Hot om straff är i högsta grad proaktivt. Det är liksom därför vi har straff. (Vad pratar du om?) Hot om straff är extremt effektivt och får mig att hålla hastighetsbegränsningarna och att inte parkera bilen där så inte är tillåtet. Social stigmatisering är uppenbarligen inte ett krav för ett effektivt hot om straff. Skulle det vara så att man inte har anledning att ta hotet om straff på allvar beror det bara på att straffet inte utmäts tillräckligt konsekvent.
Att insinuera att man inte kan komma till rätta med ungdomsbrottslighet om man vill är bara flum. Det är klart att man kan. Straff ÄR lösningen. Morot och piska fungerar på såväl djur, ungdomar som vuxna. Tror du att ungdomar i Singapore eller Saudiarabien också kastar sten på brandkåren? Nej du, svensk flathet är legendarisk. Att INTE straffa förövarna i Rosengård är att svika Rosengårds befolkning. (Att Rosengårdsborna själva håller med om detta har dessutom framgått med all önskvärd tydlighet i ett dokumentärprogram på TV.)
Varför tror du att barn som vuxit ur småbarnsåren snabbt lär sig att inte man inte ska röra spisplattor? Just det, hot om ett konsekvent straff i form av att man bränner sig (i dett fall automatiskt). Att handlingar har konsekvenser lär vi oss alla. Ett samhälle som inte klarar av att leverera konsekvenser av kriminella handlingar har problem. Sverige har problem. Så länge vi fortsätter med den flummiga attityden kommer vi att fortsätta att ha problem.
Sverige är ett land där man är jätteduktig på att sätta åt felparkerare, men man klarar inte av att bli kvitt problemet med några missanpassade ungdomar i Rosengård eller att sätta åt de människor som sprutar sina ”tags” lite överallt i våra städer. Återigen, straff är lösningen, precis som med felparkerare. Under tiden får vi alla betala i form av dyrare boende (bostadsrättsföreningar klottersanerar), dyrare mat (ICA klottersanerar), dyrare buss och tunnelbana (SL klottersanerar) och högre kommunalskatt (kommunerna klottersanerar). Vakna!
Erik: Om du framhäver Saudi Arabien som förebild, har vi inget att snacka om, eftersom du i så fall står så långt ifrån mig att jag inte tror att vi kan mötas över huvud taget. Du bör fundera lite på din retorik, och om den inte drivit dig lite väl långt in i en ganska extrem position.
Straff är alltid reaktiva, eftersom de delas ut efter det att brottet har skett. Det som möjligen är proaktivt är hotet om straff. Det i sig är dock helt verkningslöst om risken för upptäckt är liten. Även om straffet är hårt och risken för upptäckt stor, är frågan huruvida kostnaden för straffet multiplicerat med sannolikheten för upptäckt överväger vinsterna med brottet multiplicerat med risken för upptäckt. Slutligen finns vissa kategorier brott som man aldrig kommer åt: mord är och har varit förbjudet i princip under hela mänsklighetens historia och har dessutom typiskt sett alltid renderat lagens hårdaste straff. Icke desto mindre har det aldrig veterligen funnits något samhälle i vilket brott inte begåtts. Liknande gäller för stöld.
Den låga svenska frekvensen av brott under 1960- och 1970-talen sammanfaller vidare något kontraintuitivt med den period då straffrätten var som mildast och inte ansågs utgöra något verkligt medel i brottsbekämpningen. USA, som verkligen tar i med straff, har fler medborgare i fängelser än vilket annat västerländskt land som helst: de hårda straffen i USA verkar inte allena kunna avhålla folk från brott.
Jag nekar inte ens till att straff är ett element av en allmänt förebyggande politik. Alltför många politiker (och medborgare, av dina inlägg att döma) ser dock straff som det ENDA botemedlet, och det finns helt enkelt inga belägg för. Straff är väl synligt och billigt (kostar inget i social hjälp eller anställda): jättebra för politiker som egentligen inte har några kreativa idéer, men som måste se ut att göra något. Struntsamma att hårdare straff sedan empiriskt inte kan beläggas att leda till lägre brottslighet, i vart fall inte ensamt.