AMF:s styrelse har nu, stödd uppenbarligen på utredningar som advokatfirman Linklaters gjort på bolagets uppdrag, krävt tillbaka dels de pengar som bolagets förra vd Christer Elmehagen flyttade inför återtaget som bolaget gjorde, dels pensionsutbetalningar som bolaget påstår gått utöver det som Elmehagen hade rätt till. Detta rapporteras i både Svenska dagbladet och i Dagens Nyheter. Bolaget fortsätter alltså på den linje som flera av dess företrädare redan slagit in på, att nämligen styrelsen och dess ersättningskommitté inte begått något fel och att hela den här ”skandalen” (om det nu är någon skandal) endast kan lastas Christer Elmehagen. Så bekvämt.
Jag noterar att bolaget valt att inte göra grunderna för sitt krav, nämligen utredningarna som ligger bakom styrelsens beslut att nu återkräva pengar från Elmehagen, tillgängliga. Inte över huvud taget. Det känns inte särskilt bra, måste jag säga. Jag kan förvisso tänka mig att det i rapporterna kan finnas en del företagshemligheter begravda, men jag undrar varför man inte kan ta ut just de delarna ur rapporterna och annars visa på vilket sätt som juristerna anser att Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott och (tydligen) lurendrejerier. Då skulle det finnas något att diskutera – nu finns det bara ett krav på återbetalning som inte backas upp av någon argumentation i sak över huvud taget.
Jag skulle vara försiktig med att skjuta över Svarte Petter till Elmehagen ens om jag hade tillgång till utredningarna. Utredningarna är nämligen partsinlagor: Linklaters jurister har fått ett uppdrag från AMF och företräder alltså AMF. Uppdragets innehåll är – såvitt jag vet – inte känt. Det betyder att Linklaters kan ha haft i uppdrag att bedöma huruvida AMF kan återkräva pengar av Elmehagen. Skulle uppdraget ha sett ut på det sättet, skulle alltså hela utredningarnas inriktning ha varit att hitta sätt att få pengar tillbaka, vilket knappast kan anses utgöra någon objektiv och distanserad bedömning. Om uppdraget gick ut på att bedöma huruvida Elmehagen gjort sig skyldig till avtalsbrott eller oredliga förfaranden när han agerade på det sätt han gjorde, är inriktningen förvisso mera objektiverad, men faktum kvarstår att det är den som känner sig förorättad som lämnat uppdraget, och att utredningarna skulle ha färgats av denna omständighet. Utredningarna är ingen dom, utan en partsinlaga, och skall därför – i det fall att de ändå skulle offentliggöras – tas med åtminstone en nypa salt.
Nu är dock utredningarna inte offentliga, och det innebär att vi inte vet vilka juridiska argument som AMF stöder sig på. Jag har – som jag tidigare skrivit – svårt att förstå på vilken grund som AMF skulle kunna återkräva några pengar över huvud taget, även fast jag har lättare att inse hur man kan konstruera ett brott mot vd:ns lojalitetsplikt av flytten av pensionspengarna än jag har att förstå hur Elmehagen skulle ha lurat den samlade pensionsexpertisen i AMF när pensionsavtalet kom till eller under den tid då hans pensionsavsättningar utbetalades.
Det hela känns helt enkelt fishy. Med tanke på den höga svansföring som Lundby-Wedin, Tunhammar och Bäckström haft i den här affären, kan väl AMF:s styrelse politiskt inte göra annat än att lägga hela skulden på Elmehagen. Frågan är huruvida den har juridiken på sin sida. I brist på upplysning – alla relevanta dokument är ju hemliga – kan vi inte ta ställning till det, men jag måste säga att det i vart fall inte är uppenbart hur Elmehagen skulle ha kunnat få AMF att göra felaktiga utbetalningar på ett sådant sätt att han nu skulle vara tvungen att betala tillbaka.
Vi får nästan hoppas att den förlikning som AMF:s styrelse nu säger sig önska inte kommer till stånd. Med tanke på den prestige som gått i frågan är det nämligen numera ett allmänt intresse att handlingarna i ärendet blir offentliga, och att allmänheten får veta huruvida Elmehagen är en kung bland lurendrejarna eller om AMF:s styrelse är inkompetent.
Ännu så länge är matchen helt oavgjord, men jag lutar något litet åt att det är Elmehagen som tar hem spelet.
Jag arbetade under en tid inom pensionsbranschen och hjälpte till med chefsavtal samt tryggade pensions utfästelserna via försäkring.
Jag har som du mycket svårt att se vad Elmehagen har gjort för fel. För att kunna bedöma detta krävs att de även publicerar Elmehagens chefsavtal. Nu var det mer än 15 år sedan jag hjälpte till med dessa avtal med av vad jag kommer ihåg var det ofta så att det inte gick att återkräva vare sig avgångsvederlag men absolut inte pensionsavsättningar. Pensionsavsättningar är ju uppskjuten lön, inte ersättning för framtiden. Mycket få avtal hade en lausul om grov oaktsamhet.
Sedan är det så att de flesta VD har förmånsbestämda planer, dvs de garanteras en procent av sin lön oftast 70 %. Att beräkna detta och hålla ordning på storleken på dessa avsättningar är mycket svårt, det var legio att när jag beräknade dessa att variationen i vad som olika parter ansåg var det rätta var mycket stor, felmarginalen var mycket hög. Det innebär i mina ögon att det blir mycket svårt att fastställa om Elmehagen när han beordrade överföring av sina pensioner gjorde fel.
Jag lutar åt din bedömning. Mitt stalltips är att det blir förlikning.