Konsumenträtt, konsumentmakt – konsumentstrye?

På Svenska dagbladets Brännpunkt publiceras idag ett upprop som riktar sig till alla kandidater i EU-parlamentsvalet och som går ut på att dessa skall lova att driva en viss konsumenträttslig linje. Programmet som kandidaterna uppmanas skriva under på omfattar åtta punkter. Jag reagerar mot dessa punkter, och också mot de grundläggande antaganden som implicit framgår av uppropet.

Om vi börjar med antagandena, finns det här två som jag anser vara tvivelaktiga: dels påstår författarna implicit att entusiasmen för EU skulle öka om konsumenträtten utökas, dels framställs i slutet av artikeln konsumentrörelsen som något annat än en lobbyorganisation. Jag kan inte hålla med om något av dessa påståenden.

Stora delar av den konsumenträtt som vi redan har är påverkade av EU:s lagstiftning. Många arbetstidsbestämmelser till arbetstagarnas skydd, liksom även lagstiftning om likaberättigande och mot diskriminering har sin bakgrund i EG-rätten. Icke desto mindre är entusiasmen för EU svag, och dessutom kunskapen om den EG-rättsliga bakgrunden till de ifrågavarande bestämmelserna bristfällig. Tvärtom tycks allt det som faller folk i smaken tillskrivas den förment så framsynta svenska politiken, medan allt det som upplevs som ett intrång i den egna rörelsefriheten skylls på ”byråkraterna i Bryssel”.

Faktum är att de flesta svenskar inte har en susning om hur EU fungerar eller för den delen hur Sverige fungerar. För andra européer gäller motsvarande sak i deras hemländer. De flesta av oss reagerar med en nationalistisk känsla, snarare än med ett upplyst förnuft: det jag känner igen och de som talar mitt språk litar jag på, medan det som inte är invant förmodligen är dåligt. Emotionernas koncentration på nationalstaten är förvisso inte naturgiven: Dackefejden och andra brutalt kvästa uppror under medeltiden och tidigmodern tid hade sin bakgrund i att folk i provinserna just inte delade den fokus på staten som adeln och borgerligheten gärna ville att alla skulle ha. Den svenska nationen – och alla andra nationer, oavsett ålder – är artificiella skapelser, och därför är det helt tänkbart att vi omvandlar EU till en nation också. Det gör vi dock knappast genom att konsumentens ångerrätt utökas med någon dag eller vecka. Konsumenträtten är knappast den sten av vilken en nation byggs.

Att konsumentrörelsen skulle vara något annat än en lobbyorganisation, är också strunt. Argumentationen känns igen från fackföreningarna, som alltför ofta lyckas framställa sig som ”folkets” företrädare gentemot ”etablissemanget”. Det faktum att vi alla är konsumenter eller att vi alla är (potentiellt) förvärvsarbetande, gör dock inte fackföreningar eller konsumentrörelser till något annat än intresseorganisationer: om det skulle vara så, skulle ju också Vänstern eller Moderaterna kunna påstå att de företräder ”folket”, eftersom alla som har svenskt pass ju är medborgare med politiska intressen. Facket, konsumentrörelsen och partierna företräder alla specifika intressen och utgör i den meningen lobbyorganisationer. Det finns ingen principiell skillnad mellan industriella och konsumentlobbyorganisationer, annat än möjligen att de förra brukar ha mer pengar än de senare. Konsumentrörelsen är inte demokratins vita riddare, utan driver en viss specifik politik som man kan hålla med om eller inte.

Det leder till punkterna i konsumentrörelsens upprop. Det måste konstateras att de är så luddiga att de inte säger så mycket, men att de å andra sidan är så många och trots allt så klara att de binder upp den som verkligen skulle ta sin underskrift på uppropet på allvar.

Punkterna i luddiga i det att ord används som inte har någon klar och given betydelse. Regler skall göras ”framtidssäkra” (punkt 1) – vad i hela friden menas med det? Att man skall bygga in en kristallkula i reglerna? ”Gör det enkelt att agera för klimat och miljö” (punkt 2) – vad i hela friden är ”enkelt”? Innebär det att vi helst skall införa en styrd ekonomi där tjänstemän ser till att det bara finns produkter som är godkända av därtill utsedda vetenskapsmän? Eller menas något annat och mindre ingripande? ”Verka för bättre patientinformation” (punkt 6) – bättre än vad? Det som vi har idag? Exakt var brister det då?

Det här är vackra ord som dock inte kan förstås utan ytterligare förklaringar. Det frammanas en bild av att dagens situation är otillfredsställande, och det måhända den är, men så länge det inte pekas på vad som inte fungerar, är det farligt och dumt att lagstifta. Det finns inget egenvärde i lagstiftning för lagstiftningens skull, utan lagstiftning är ett (ibland mycket bristfälligt) medel att uppnå ett mål. Detta innebär att vi måste veta vilket mål vi har och måste analysera om lagstiftning är rätt medel att uppnå det. Konsumentrörelsen varken identifierar målet här eller analyserar medlet.

Samtidigt är punkterna i uppropet politiskt laddade och skulle binda upp den som tar dem på allvar. Att garantera finansiella tjänster av ett visst pris och en viss (oidentifierad) kvalitet nödvändiggör en reglering av de finansiella marknaderna som är av en viss typ. Det innebär att argumentet att de finansiella marknaderna också har andra syften än att förse just konsumenter med krediter genom uppropet mister en del av sin tyngd, helt enkelt för att det är svårt att reglera bankväsendet med ensidig hänsyn till konsumenter och att samtidigt garantera dess funktion för andra aktörer. Uppropet sätter alltså konsumenter före alla andra intressen i det här avseendet, vilket är helt ok när konsumentrörelsen uppträder som en lobbyorganisation, men vilket blir demokratiskt tveksamt när konsumentrörelsen framställer sig själv som förespråkare för alla. Detsamma gäller de andra punkterna.

På åtminstone en punkt tar också uppropet ställning för en lösning som åtminstone rimligen kan påstås ha många oönskade sidoeffekter, och där ställningstagandet inte är så enkelt som det ges sken av: grupptalan (punkt 8) finns redan i Sverige, men används nästan aldrig. I de stater som flitigare än Sverige använder sig av grupptalan (framför allt USA) har det visat sig att detta är ett mycket ineffektivt medel att komma tillrätta med missbruk av marknadsmakt, bland annat för att grupprättegångar kostar så mycket att konsumenterna i slutändan inte får något.

Konsumenträtten är säkerligen behövlig, och trots att jag är kritisk, vill jag inte avskaffa den. Jag konstaterar dock att vi redan har en ganska så utbyggd konsumenträtt som i stort sett är oanvändbar när näringsidkaren trilskas. Vem går till domstol och riskerar att behöva betala advokattimmar och förlora fritid, när tvisten rör sig om en mp3-spelare för 1 500 kr.? Är det samtidigt rimligt att näringsidkaren eller skattebetalaren skulle behöva stå för konsumenträttegångar som en konsument dragit igång bara för att idka utpressning mot näringsidkaren?

Det stora problemet för konsumenträtten ligger inte i att vi som konsumenter inte skulle ha rättigheter, utan i att vi som samhälle inte ännu hittat något bra sätt att genomdriva konsumenträttigheter enkelt och billigt. Givet att vi inte hittat någon motsvarande lösning ens på den kommersiella rättens område (där vi har långt mer erfarenhet), bedömer jag våra chanser att skapa en effektiv konsumenträtt som går att genomdriva som tämligen små.

Konsumentrörelsens upprop idag är en propagandaploj i ett gynnsamt ekonomiskt och politiskt läge. Som ledstjärna för framtida lagstiftning är det närmast oanvändbart.