I september friades en man som hade erkänt att han bänt isär kvinnans ben för att kunna genomföra ett samlag från ett åtal för våldtäkt. Jag bloggade om domen här och var rätt så kritisk. Nu rapporterar Maria Abrahamsson på Svenska dagbladets ledarsida att hovrätten, dit målet överklagades, fällt mannen. Tack och lov, får jag kanske lov att säga.
I tingsrätten var det nämndemännen som mot yrkesdomarens votum friat mannen. I hovrätten, där yrkesjuristerna är i majoritet, fälldes alltså den tilltalade. Frågan är hur man skall ställa sig till det.
För Maria Abrahamsson är saken klar. Nämndemän är politiskt tillsatta och utgörs i alltför många fall av avdankade politiker utan någon större känsla vare sig för anständighet eller för juridiskt grannlaga gränsdragningar. Mårten Schultz går ännu längre och har vid ett flertal tillfällen argumenterat för att nämndemannainstitutet bör avskaffas.
Jag är benägen att hålla med om detta. Nämndemän är tänkta att tillföra ett folkligt perspektiv till den rättsliga processen. I många fall utgör nämligen juridiska bedömningar fina gränsdragningar mellan vad som samhällsmoraliskt är tillåtet och vad som inte är det. Tanken med nämndemännen – som är den svenska motsvarigheten till jurysystemet – är att dessa gränsdragningar (som påverkar oss alla) inte skall överlåtas enbart åt jurister som präglas av sin speciella syn på verkligheten, utan också göras av ”folket”, alltså av människor som har en mera ”normal” (vad det nu skall vara) förankring i vardagen.
Problemet är att detta inte tycks fungera som tänkt. Nämndemän är politiker, inte ”folket”: det utses av politiker, och man måste därför ha gjort något parti en tjänst för att över huvud taget komma ifråga som nämndeman. I somliga fall kan man få intryck av att det inte heller är precis någon rusning efter denna form av uppdrag, utan att partierna helt enkelt utser någon ointresserad stackare som alltså tvingas sitta med i förhandlingar som hon tycker är till leda tråkiga (och det kan processer för den oinvigde absolut vara). Jag har hört och läst om nämndemän som sovit, som skrivit på motioner till kommunfullmäktige istället för att lyssna på parternas framställningar, som myndigt uttalat sig i skuldfrågan innan de sett alla fakta i målet… Det kollektiva syndaregistret är långt.
Det finns alltså enligt min mening två möjligheter. Antingen reformerar vi nämndemannasystemet. Något som skulle kunna tänkas (men det här kokar jag ihop i skrivandets stund) är att låta intresserade personer från allmänheten söka till domstolsverket som sedan genom intervjuer sållar fram de mest lämpade kandidaterna. Då skulle vi förbigå den politiska belönings- eller bestraffningsprocessen och kanske få människor som bisittare i domstolen som verkligen är intresserade av hur juridiken fungerar i vårt samhälle, och som kanske också skulle vara kapabla att hålla sig till de juridiska spelregler som gäller för lekmannadomare. Andra möjligheter till reform kan säkerligen tänkas.
Eller så avskaffar vi helt sonika nämndemannainstitutet. Verkligheten har nämligen förändrats. På 1800-talet var domstolsförhandlingar inte i samma mån bevakade genom journalister och bloggare, och det fanns därför en risk för rätt stort hemlighetsmakeri och dolda fördomar i domstolarna. Denna risk har minskat betydligt. Däremot har nämndemännen gång på gång visat att de långt ifrån alltid är sin uppgift mäktiga.
Jag tror dock inte att vi kan fortsätta som vi har det. Nämndemännen har måhända sin plats i domstol, men då skall det vara folk som tar sin uppgift på allvar och som har förmågan att tillämpa gällande rätt enligt sin ordalydelse. En bedömning kan alltid utfalla på ett eller annat sätt, men utrymmet för bedömningar inom juridiken är inskränkt genom lagtextens ordalydelse. Alltför många nämndemän har visat att de har svårigheter att avgöra vad som är legitimt tyckande och vad som är våld på lagtexten.
Nämndemannainstitutet bör reformeras från grunden eller avskaffas.
Vissa saker bör helt enkelt inte vara politiserade. Inte domstolar (och inte heller kyrkan, som sägs vara fri från staten). Visserligen har jurister en speciell världsbild, men som sagt, vilka skall uppväga den? Man kan få intrycket att nämndemän mest representerar ”folket” i form av pöbelåsikter och fördomar av typen: ”Har man kort kjol får man skylla sig själv”. Dessa åsikter finns säkert i folkdjupet, men varför skall de representeras i en domstolsförhandling?
Nämndemännen utgörs som sagt av en mycket speciell liten samhällsgrupp och det nuvarande systemet är faktiskt en skam.
Avskaffa.
Anaïs: Jag skulle kanske inte uttrycka mig på samma bestämda sätt som du, men jag tror också att ett avskaffande av nämndemannainstitutet är det enda rimliga. Systemet verkar ha överlevt sig självt och därför vara bortom räddning.
Subjektiv reflexion: Jag skulle kunna tänka mig att vara nämdeman ibland
(juridiskt intresserad lekman med stort samhällsintresse) men vill absolut inte bida upp mig politiskt. Ditt i skrivande stund skapade förslag låter inte så dumt.
Jeje: Om vi skall reformera nämndemannainstitutet istället för att helt enkelt avskaffa det, tror jag att lösningen på de problem ligger någonstans där dit stundens ingivelse ledde mig. Jag har nu haft någon timma att fundera på idén och tycker egentligen att den kanske inte är så dum.
Du måste givetvis uttrycka dig nyanserat. Det måste inte jag.
Anaïs
Har du någonsin träffat en människa som anser att ”om man har kort kjol får man skylla sig själv”? Jag har aldrig träffat på en sådan, inte i verkliga livet, inte på nätet och aldrig i annan media. Om de är så vanliga att de utgör en stor del av nämndemännen borde man väl kunna hitta någon?
jheidebrink:
Nämndemannasystemet är naturligtvis totalt odemokratiskt. Vi kan ju jämföra att ha tre stycken politiska domare med rösträtt i (nästan) alla brottmål med sovjets system med en politisk kommissarie utan rösträtt i politiskt känsliga mål. Sovjets rättssystem ansågs normalt sett vara politiserat. Till detta komma att även juristdomarna utses politiskt, av regeringen.
Ingen annan stat idag har ett mer politiserat rättsväsende än Sverige.
Men om det skulle vara hur allvarligt nämndemännen tar på sin uppgift som skulle diskvalificera dem så får vi nog göra oss av med domarna också.
Vad gäller själva fallet är det såklart inte så enkelt som fyra rader på ledarplats gör gällande. Om du vill ha sex och bänder isär benen på en tjej, sedan avbryter för att sedan ha sex när hon går med på det. Är det våldtäkt då? Är sex som utspelar sig i tid efter ett tvång av något slag alltid våldtäkt?
Det vanligaste problemet med nämndemännen är att de INTE opponerar sig och att de är för glada i att orsaka lidande (straffa och fälla). Inte att de vill fria för mycket.
Ditt förslag på reformation skulle ju inte lösa något. Varför skulle domstolsverket välja vilka som ska representera folk i allmänhet?? Vad som sägs om att lotta fram medborgare till domstolstjänstgöring?
Ett mycket intressantare problem i samanhanget är möjligheten till oeniga fällande domar i brottmål avseende skulden. Om det inte finns rimliga tvivel för en persons skuld och en domare (juridisk eller politisk) ändå vill fria så har ju den domaren orimliga uppfattningar om världen. Ska man verkligen ha domare som har orimliga uppfattningar?
Profanum Vulgus: Domartillsättningen i Sverige är helt klart att problem, och jag är absolut ingen vän av det. Bland annat tycker jag att det är upprörande att det anses kvalificera för jobbet som domare att ha gått en vända i regeringskansliet: hur exakt blir man en bättre domare då? Att domarutnämningen har sina egna problem, innebär dock inte att man inte kan diskutera nämndemannaväsendet särskilt.
”Folk i allmänhet” finns inte. ”Folk i allmänhet” är i bästa fall en statistisk abstraktion. Erfarenheterna från USA – där man åtminstone i vissa delstater lottar bland de röstregistrerade medborgarna – är knappast så goda att jag skulle vilja föreslå ett sådant system. Då kan jag nog tycka att det i vart fall på rak arm känns bättre med att folk kan söka till nämndemannajobbet. Att det bland de således utvalda nämndemännen utan tvivel också kommer att finnas tomtar, är väl inte värre än att det finns tomtar i alla typer av verksamhet. Kanske skulle dock tomtfrekvensen minska en aning.
Vad gäller ”bortom rimligt tvivel” och omröstningar med delade meningar, utgör detta utan tvivel ett intressant teoretiskt problem, som dock enbart avser den olyckliga formuleringen av beviskravet. Jag har vidare svårt att föreställa mig hur annars än genom majoritetsvota systemet skulle fås att fungera, eller vill du på allvar ge varje enskild domare rätt till veto i alla brottmål? Eftersom du nu så konsekvent ondgör dig över det svenska domstolsväsendet, måste väl ett sådant system anses utgöra en farlig inbjudan till missbruk?
Om nämndemännen för övrigt gillar att orsaka lidande (vilket nog är lite väl tilltaget – du påstår dig kunna titta in i folks huvuden och veta vilka bevekelsegrunder de har), innebär ju också det att nämndemännen på ett märkbart sätt avviker från juristdomarnas bedömningar. Det innebär väl även i det perspektivet ett problem, eller? Frågan återstår alltså vad konstruktivt du vill göra med nämndemannaväsendet, eller om du vill låta saker och ting vara som de är.
Det är väldigt lätt att ondgöra sig, men det är betydligt svårare att vara konstruktiv. Du är mycket bra på att dela ut kritik (och det menar jag absolut inte ironiskt: du har hittills varje gång kunnat visa att du har en viktig poäng), men jag saknar konstruktiva förslag till hur vi enligt din mening skulle kunna förbättra sakernas tillstånd.
@profanum_vulgus; Ta inte detta så bokstavligt. Förmodligen tänker man inte så, explicit – och gör man det så erkänner man det inte. Men vissa domar kan tyckas tyda på en sådan underliggande uppfattning. Undersökningar bland unga/tonåringar har givit tydligt utslag för att detta synsätt är relativt spritt.
Personligt plan: Ja, jag har träffat folk vars resonemang avslöjar _exakt_ denna inställning, även om man använder eufemismer och språkliga rökridåer.
Efter flera års erfarenhet av både tingsrätt och länsrätt är jag helt benägen att hålla med både dig och Mårten Schultz om att nämndemannasystemet bör avskaffas. Den allra flesta nämndemän som jag träffat på är samvetsgranna och måna om att göra ett bra jobb. Jag har emellertid stött på ett antal nämndemän som tror att överläggningarna är som vilket politiskt forum som helst och ibland har jag stött på nämndemän som varit fullständigt omedvetna om att man måste hålla sig till lagstiftningen i den dömande verksamheten. (Tur det finns något som kallas skiljaktig mening!) Det finns hur många argument som helst för att avskaffa nämndemannasystemet men jag tänker inte upprepa dem eftersom jag tycker att både du och Mårten Schultz tydligt och bra redogjort för vilka de är.
Nämndemannasystemet är tyvärr väldigt rotat i våra domstolar och jag tror att det kommer bli svårt att avskaffa det. Om något skall göras bör man iallafall ta bort kravet att vara medlem i ett politiskt parti för att vara nämndeman.
jheidebrink:
Har man varit i regeringskansliet så känner de som ska utse dig till vem du är, och har man varit snäll där så blir man såklart lättare utsedd.
Jurysystemet är bättre av flera skäl, dels kravet på enighet (eller nästan enighet), dels mängden personer, dels lottningen. Den stora nackdelen är att domaren då inte får mer makt än som instruktör vilket borgar för pöbeljustis.
Det är ingen olycklig formulering. Det är meningen att man ska fria om det finns rimliga tvivel. Den normalt begåvade person som satt sig in i fallet och har tvivel måste ha orimliga tvivel. Det är MENINGEN med beviskravet att det ska vara så strängt ställt.
Det har däremot missuppfattats av många domare och nämndemän som tror att de ska döma som de ”tror” eller till förmån för den part de ”tror” på.
Hur ska ett krav på enighet för fällande dom kunna missbrukas?
Den straffrättsideologi som gäller i Sverige sedan 1978 gör gällande att straff ska utgöras av ett påförande av lidande som ska sända ett moraliskt meddelande till den som utsätts för lidandet om hur klandervärt samhället anser att gärningen var.
En person som anser det vara omoraliskt att orsaka lidande kan inte utan samvetskval verka som domare eller nämndeman.
Vad jag uttalade mig om var att nämndemännen vill döma oftare än domarna. Vid oeniga domar i hovrätt är det nästan aldrig en eller båda nämndemännen som tillhör minoriteten.
Jag tycker att ett krav på eniga fällande domar är mycket viktigare än att reformera bort de politiska domarna. Men vad gäller nämndemän anser jag att det finns följande lösningar:
1.Lotta fram dem bland medborgarna. På så sätt slutar de vara politiska domare och någon form av maktdelning blir möjlig.
2. Ta ifrån dem rösträtten då blir de till de observatörer de från ”början” skulle vara.
Anaïs
Sådana undersökningar har dock bara utförts av personer som Wennstam. Som tjänat stora pengar på att ljuga sig blå i två böcker om just det ämnet.
Jag hör ofta lika tokiga argument, som att en kille kan förtjäna en smäll om han kommer med ett oanständigt förslag, eller att någon kan förtjäna stryk om denne muckar osv Men aldrig någonsin har jag hört eller läst någon enda som försvarar våldtäkt eller andra sexualbrott.
Profanum Vulgus: För att förtydliga – du menar rösträtten i omröstningen till domen, antar jag. Jag är ännu inte övertygad om fördelen med att lotta fram nämndemän ur befolkningen (vad gör man när den som lottats fram vägrar?), men jag tycker att du har en viktig poäng: jag skulle alltså föredra ditt andra förslag. Detsamma gäller ditt krav på enighet i domstol, där jag dock tror att – alldeles oavsett hur rätt i sak du må ha – ingen politiker skulle kunna föreslå en sådan sak. Alla friande domar som det skulle innebära skulle bara förstärka ropen efter hårdare tag.
Vad gäller straffideologin, är jag väldigt kluven: jag ser att folk i allmänhet har ett öppet, och politiker ett dolt krav på straff som vedergällning, alltså som lidande, som du säger. Det kan jag på moraliska grunder vara tveksam till. Jag tror dock inte heller på den versionen av berättelsen som gör gällande att alla kriminella egentligen är stackare som haft otur i sitt liv: jag har mött ren och skär ondska, och jag anser inte att denna kan drivas ut med ”behandlingsåtgärder”. Hur man til syvende og sidst skall ställa sig till frågan om straffets funktion är så svårt att jag tills vidare inte vill ta ställning.
Avseende din kommentar till Anaïs: Jo, jag har hört kommentarer som att ”men hon flirtade ju med honom” som rättfärdigande av våldtäkt. Jag har hört (och läst) att ”hon var utmanande klädd och det ledde till missförstånd från den tilltalades sida”. Dessa uttalanden är så befängda att jag inte vet vad jag skall göra med dem: om en kvinna så går naken, är det ingen inbjudan till sex, utan en klädstil, och att någon flirtar, innebär inte att hon vill hoppa i säng med flirtpartnern. Dessa ursäkter innebär – om än inte till formuleringen – just det som Anaïs påstår.
jheidebrink:
Om det är en plikt att delta (vilket jag tycker att det borde vara) så ska det vara straffbart att vägra. Om det är friviligt så får man lotta fram en ny.
En superfin sak med lottning är att de flesta till slut skulle ha insyn i domstolarnas arbete.
Jo, men ropen på hårdare tag går aldrig att bli av med (förutom med bildning, ju mer bildad en person är och ju mer den vet om brott och straff desto mindre straffbenägen blir den) även om man hade 100 års fängelse för snatteri och sedan ökande straff från det så skulle folk skrika efter mer lidande. I Iran där man kan ge folk spöstraff före dödsstraf bestående av långsam hängning så är folk upprörda över att homosexuella sexförbrytare kommer så lätt undan.
Det är den stadgade straffideologin, alltså det som domare och nämndemän har att förhålla sig till. Politiker och pöbel må ha andra syften, alltså att orsaka lidande bara för att de gillar lidande. Men det är ju en av huvudpoängerna med domstolar, att de ska döma under lagarna och inte efter ingivelse.
Jag har träffat massor av kriminella, de flesta är inte onda, snarare dumma. De onda människor jag träffat på (mest på papper) har suttit på domarens högra sida.
Jag anser att påföljder på brott ska syfta till att minska lidandet i samhället. Att öka mängden lidande ser jag ingen poäng med, även om vissa njuter av att andra lider.
Var har du sett eller läst detta? Jag hör sökt igenom samtliga domar som Wennstams böcker bygger på, och även när tillfälle getts skaffat mig mer information om fallen. Trots att dessa domar ska vara ett urval av ett mycket stort material som hon samlat på sig samt att henne (osanna) poäng skulle vara att sådana invändningar förekommer och också skulle betraktas som giltiga så har jag inte lyckats hitta det i EN ENDA av de domarna.
Majoriteten av domarna utgörs av ord-mot-ord-situationer där rätten fällt den tilltalade (med tanke på möjligheten till mänsklig lögndetektion borde i vart fall hälften av dem då vara fel).
För att förtydliga det sista (som är lite OT men inte helt) för de som läser aftonbladet:
Om en tjej hävdar att hon träffat en kille på krogen som sedan följt med henne hem och där våldtagit henne. Inga bevis finns för själva brottet, killen medger att de har haft sex men att det varit ömsesidigt.
Vittnen kan sedan styrka att de två flirtat och pussats med varandra på krogen, att de vänslats på väg hem till tjejen osv.
Ska killen inte få åberopa dessa vittnen till styrkande av att det sedan följande sexet var ömsesidigt bara för att aftonbladet då kommer skriva att han friades för att hon hade flirtat med honom?
Säg att tjejen som hängt med i debatten osannt hävdar att hon var propert klädd och det finns vittnen som kan omvittna att hon ljuger om detta.
Ska killen då inte få åberopa att hon ljuger om detta bara för att aftonbladet då kan skriva att han kanske frias för att hon hade för kort kjol?
Ska rättsväsendet och rättsvetarna anpassa sig till pöbelns idioti och bristen på bildning i samhället?
Profanum Vulgus: Om du inskränker dina uttalanden om frånvaro av skylla-ifrån-killen-argument till att avse domar, måste jag passa: det har jag heller inte läst. Ingen domare eller nämndemän skulle väl heller i dagens läge vara korkad nog för att sätta något sådant på pränt, även om han ärligt skulle hysa någon sådan åsikt. Hört har jag sådana uttalanden i debatten just om det hopplösa bevisläget för män i våldtäktsmål.
Jag har inte sagt att relevanta omständigheter inte får åberopas, och det är heller inte det jag menat. Det är dock långt ifrån alla (det där med bildning igen) som gör skillnad mellan ett relevant bevistema och ett försök att lägga en ursäkt i själva kvinnans klädsel eller hennes flirtande. Att vara utmanande klädd är i sig ingen inbjudan till sex – fast många i vulgärdebatten gör det till det – och det är heller inte en flirt. Klädsel har jag över huvud taget svårt att förstå hur det skall få relevans som en belysande omständighet, och vad gäller flirtandet är det som sagt ett indicium på en annan utsagas sannhet, inte i sig en ursäkt för att killen inte skulle ha kunnat behärska sig eller för att han ignorerat ett nej.
Många brott är sådana att en misstanke räcker för att bli fälld, helt enkelt för att allmänheten är illvillig inställd till vissa grupper. Problemet är särskilt utpräglat på sexualbrottens område. Det är dock lika problematiskt – vilket ”the lunatic fringe” i debatten faktiskt gör – att gå till det andra extremet och påstå att x procent av alla våldtäktsanklagelser är falska.
jheidebrink:
Nejdå jag har aldrig någonsin hört dem eller läst dem någonstans. Inte ens på forum på nätet eller i bloggkommentarer med anonyma avsändare. Och där har jag ändå sett folk som t.o.m hävdar att pedofila övergrepp är bra för barn.
De exempel som har kommit upp i media eller annars har dock alla varit av den art jag beskrev ovan, alltså antingen påhittade eller ärligt missförstådda av kompletta idioter.
Självfallet klär man sig utmanande (oavsett kön såklart) för att man vill ha sexuell uppmärksamhet. Det betyder lika självklart inte att man i alla givna situationer och med alla givna personer vill ha sex. Om ord står mot ord så är det självklart att man måste åberopa den omständigheten om den förekommer, väldigt få personer skulle ta en slantsingling om sitt fortsatta liv utan att försöka påverka den.
Vad skulle vara problematiskt att påstå att en viss andel av våldtäktsanklagelserna är falska? Egentligen ska det ju inte spela någon roll, och om vi hade seriösa domstolar skulle det inte spela någon roll. Men med tanke på den utbredda uppfattningen om att det skulle vara särskilt ovanligt att ljuga om just det så kanske det är bra att upplysa om det. Enligt Kanins undersökningar som bygger på erkänt falska anklagelser inför lögndetektortest så var det 50,35 respektive 26% av anmälningarna som var erkänt falska.
Jag har själv hört fem domare varav 2 lagmän hävda att anledningen till att det gick att fälla vid ord mot ord vid sexualbrottsanklagelser var att anklagelsen var ett väldigt starkt bevis eftersom det var så jobbigt för en våldtagen kvinna att orka igenom processen och hålla fast vid sin historia! Det stannar inte ens vid cirkelresonemang, det är 540 graders resonemang.
Men nu har vi glidit från ämnet. Försök glida tillbaka det medan jag frågar något som är helt OT:
Vad gör pappan Fritzl värre än en vanlig TR-domare?
Profanum Vulgus: Problemet med att påstå att x procent av alla våldtäktsanklagelser är falska är att man vulgariserar ett äkta problem. Lögndetektorer är ytterst tveksamma medel till att få fram sanningen, så jag förlitar mig helst inte på dem.
Det förekommer utan tvekan falska påståenden om våldtäkter, och det förekommer utan tvekan minst sagt lösligt grundade fällande domar avseende våldtäkt. För att uttala sig om någon viss (i all regel skrämmande hög) andel av felaktiga domar får man dock ha mera på fötter än lögndetektorer och anekdoter. Det är tillräckligt allvarligt att felaktiga och lösligt grundade domar i så allvarliga frågor över huvud taget förekommer.
Profanum Vulgus: Den frågan menar du väl inte allvarlig? En vanlig fånge har åtminstone en timme under dagen möjlighet att skåda dagens ljus, blir inte regelbundet våldtagen och sparkad av domaren, tvingas inte bära domaren barn och får inte se sitt barn dö eftersom domaren förvägrar det vård.
All befogad kritik mot rättsväsendet till trots får du väl ha lite sinne för proportioner?
jheidebrink:
Tja inte mer vulgariserande än att hävda att x procent är sanna, eller att x procent av försäkringsrelevanta brott är falska osv.
Nej det gjorde inte Kanin heller. Han räknade anmälare som erkände att de ljugit om brottet som osanna, han använde en polygraf (som fö är mycket säkrare än den svenska domstols-metoden) som incitament för dessa erkännanden.
Vad gäller felaktiga domar i sexbrottsmål så bygger de nästan uteslutande på mänsklig lögndetektion. När en människa försöker avgöra om en annan ljuger eller talar sanning så träffar man rätt i strax under hälften av försöken (om man inte förstår vad personen säger så träffar man dock rätt i nästan 51% av försöken). Så man kan nog med säkerhet utgå ifrån att iaf hälften av domarna är felaktiga.
Problemet är att om man lägger till fördomar i försöken så ökar felprocenten akut. Om en person uttalar sig om att vara oskyldig till ett moraliskt ansträngande brott så ökar antalet felaktiga negativa svar (alltså att han ljuger). Liksom om personen som uttalar sig är föremål för fördomar, t.ex. klädd som rom eller uteliggare.
Här är det extra svårt med nämndemännen eftersom de troligen aldrig kommer att lära sig. Dessutom har alla de stora partierna i Sverige uppfattningar om att det ska dömas mer och hårdare i sexualbrottsmål.
Fritzl:
Men Fritzl låste ju bara in dottern i 28 år, det klarar ju en domare av med god råge varje yrkesverksamt år. Mängder av fångar misshandlas under inlåsningen och inlåsning är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland män över 25. Många fångar känner också skräck inför sina medfångar och plitarna. De flesta blir både ekonomiskt, familjärt och socialt ruinerade under inlåsningen.
[...] Jakob Heidbrink skriver efter sen senaste våldtäcktsdomen: [...]
Profanum Vulgus: Vi är långt utanför inläggets tema, och jag föreslår att vi avslutar debatten. Det här är mitt sista inlägg, sedan får du gärna ha det sista ordet.
Din jämförelse mellan en domare och Frizl är enligt min mening befängd i det att du jämställer summan av flera kortare straff med en långtida inlåsning av samma person, att du jämställer tredje mans fysiska övergrepp med domaren och att du i slutändan implicit jämställer en obevisad misstanke om pedofilibrott (som är nog så förstörande för en enskild människas liv) med år av våldtäkter och prygel. Du befinner dig på en abstraktionsnivå som jag anser är närmast befängd i sammanhanget.
Vad gäller lögndetektorer och domare, vill jag inte ens ifrågasätta dina faktiska utsagor, utan bara anmärka att det är just därför vi har flera domare i ett och samma mål. Ditt resonemang kastar för övrigt tvivel över ditt tidigare resonemang att en enda persons rimliga tvivel bör leda till friande dom. Du är enormt stringent och skarp i varje enskild fall, men jag har svårt att få den sammanhållna bilden av dina åsikter att passa ihop till något koherent och sammanhängande. Det må vara mitt fel – som sagt, frågan är alltid om man själv är dum eller alla andra idioter – men så är det.
Slut för mig.
… Problemet är att detta inte tycks fungera som tänkt. …
Finns det någon forskning på att nämndemän inte fungerar? Om man plockar ut de domar där nämndemän haft avvikande åsikter kan man i efterhand bedöma om och i så fall hur stort problemet är?
Med reservation för att inte ha läst alla bloggkommentarer eller tidigare diskussioner, så vill jag bara reflektera lite.
Jag är själv nämndeman. Eftersom jag tycker det är ett fantastiskt intressant uppdrag, så är jag inte opartisk i frågan om nämndemannainstitutets avskaffande eller reformering.
Innan jag började som nämndeman, så var jag försiktigt skeptisk till institutets lämplighet. Det är jag fortfarande, på ungefär samma grunder som då; på det stora hela tycker jag att nämndemännen – i stort – håller ungefär den klass jag väntat mig. De flesta nämndemän gör uppriktigt sitt bästa. Problemen tycks mig oftare relaterade till kompetens än till inställning. Nämndemännen varierar avsevärt i fråga om både talang för och bildning i den typ av bedömningar och avväganden som man måste göra när man dömer. Man blir förstås duktigare på att döma med tiden och bl.a. därför håller nog nämndemännen högre ”dömande kvalitet” än vad helt slumpmässigt framlottade medborgare skulle göra. Likväl får man nog leta länge för att hitta nämndemän som sällan eller aldrig är i Bambi-på-hal-is-situationer – medvetet eller omedvetet. Själv har jag känt det så vid åtskilliga tillfällen. Nämndemännens grundläggande och svårfrånkomliga osäkerhet i utövandet av uppdraget är för mig ett viktigt argument för min tveksamhet till att alls ha nämndemän.
Huvudargumentet för nämndemannainstitutet tycks cirkulera kring någon sorts vilja till lekmannainsyn i dömandet, ”ett folkligt perspektiv” såsom J. Heidbrink skriver. Baserar sig detta på ett antagande att de dömande juristerna saknar någon sorts verklighet eller folklighet som icke-jurister kan tillföra? Jag har fått olika svar på den frågan när jag frågat olika personer, men anser själv att det i så fall inte är ett ganska ohållbart argument; det enda som skiljer jurister från andra, torde vara kompetensen i juridiska bedömningar, tolkningar och dylikt, och det är väl exakt vad vi vill ha i domstolarna. Eller menar man att dömande jurister är för icke-representativa för folket i allmänhet? De är per definition högutbildade, generellt mycket kunniga i svenska, sällan invandrare, har det sannolikt skapligt gott ställt i förhållande till människor i allmänhet o.s.v. Är det så man menar, så är det ett hållbarare argument. En fråga är väl då om av politiska partier utnämnda personer i någon högre grad råder bot på det problemet. Politiska partier gissar jag är mer ”representativa” än juristkåren, men ändå till en viss gräns.
Jag har funderat på om nämndemännen snarare är tänkta att fungera som en sorts potentiella talespersoner för domstolarna. Som ”vanliga medborgare” så stämplas de inte lika automatiskt som partiska när de uttalar sig om domstolarnas kvaliteter och brister som jurister riskerar att göra. Eftersom många nämndemän dessutom har politisk bakgrund, kan de i många fall ha en vana i att försöka få vanliga medborgare att lyssna på deras sak, och kan alltså ha såväl en viss kompetens som trovärdighet i att förklara hur domstolar faktiskt bär sig åt i vissa konkreta situationer, såsom när en för allmänheten upprörande brottmålsdom är aktuell i media. Jag tror uppriktigt att nämndeman kan fylla och faktiskt i viss mån fyller en sådan funktion.
Jag skulle gärna få kravet på ”enighet” förklarat för mig. Hur fungerar det i praktiken, om man faktiskt inte kan komma överens? Jag tycker dagens system med möjlighet till skiljaktighet är ett bra sätt att kunna komma till ett beslut, samtidigt som den oenighet som kan finnas markeras vid sidan av.
Några andra kommentarer till vad som skrivits här.
Heidbrink: min erfarenhet är att de flesta nämndemän, precis som jag, verkligen uppskattar sina uppdrag. Problemet med ointresserade stackare som tycker förhandlingarna är ”till leda tråkiga” är åtminstone i min verklighet inte så stort. Men givetvis förekommer det.
profanum_vulgus: du skriver: ”Det vanligaste problemet med nämndemännen är att de INTE opponerar sig och att de är för glada i att orsaka lidande (straffa och fälla). Inte att de vill fria för mycket.” – Jag delar uppfattningen att nämndemän generellt hellre förivrar sig i fällande och straffande än i friande och mildrande riktning. Jag delar dock absolut inte uppfattningen att det baserar sig på glädje ”i att orsaka lidande” – ganska mycket baserar det sig på att en enskild nämndeman exempelvis kan bli frustrerad över att bevisen inte riktigt räcker för att fälla någon som ”man inser” är skyldig.
Anders S: jag är ganska övertygad om att medlemskap i politiskt parti inte är ett krav för att få bli nämndemän. Partierna nominerar kandidater till uppdraget, men är fria att ta personer som inte är medlemmar. Och det händer också att de gör det i praktiken. Rätta mig gärna om jag har fel.
Heidbrink: jag har inte så svårt att föreställa mig situationer då klädesval kan utgöra en sexuell invit. Det kräver kanske att jag motiverar mig, men jag avstår, då mitt inlägg redan är långt och det är ett annat ämne.
Alexander: frågorna du formulerar skulle jag gärna också hitta svar på. Har funderat på det.
Jag: ”anser själv att det i så fall inte är ett ganska ohållbart argument” — stryk gärna ”inte” där, annars blir det problematiskt.
Så går det när man korrekturläser i efterhand.
Michael:
Vad tycker du som politiker om samhällen som har politiska domare?
Vi kan ju göra ett litet test här eftersom du är nämndeman:
Varje gång du suttit i ett brottmål så måste domaren förklara för dig hur en påföljdsbedömning görs samt var uppsåtets nedre gräns går. Kan du redogöra för de sakerna?
Om du inte kan det finns bara två förklaringar:
1. Ingen juristdomare har utfört sin uppgift som domare.
2. Du är inte lämplig som domare.
Om man fäller en person och straffar denne utan att veta att det man gör är att orsaka lidande så bör man definitivt inte vara domare. Eftersom påförande av lidande har varit svensk straffrättsideologi i över 30 år så kan man bara missa det som jurist eller politiker genom att vara ointressant i kriminalpolitik och/eller straffrätt.
Kravet på enighet ska bara gällande fällande dom. Detta eftersom beviskravet (som du också ska ha fått förklarat för dig vid varje brottmål) utesluter att normalt begåvade personer utan orimliga uppfattning som fått samma genomlysning av målet som domstolen skulle kunna vara för en friande dom.
OM beviskravet verkligen ÄR uppfyllt och domen är oenig så innebär det antingen att minoriteten inte är normalt begåvad eller att minoriteten har orimliga uppfattningar.
En friande dom är ju ett icke-beslut, alltså att fria är normaltillståndet och först när man VET (du ska vara lika säker som du skulle kräva att du var om du satt med huvudet i en giljotin och skulle dra i ett snöre som kanske utlöste apparaten) så kan man fälla.
jheidebrink:
Så om Fritzl hade låst in dottern OCH en förövare så hade det inte varit så farligt eftersom tredje man utförde övergreppen?
Tja, det normala är ju att man (skadeståndsrättsligt och ersättningsrättsligt) anser att 24 ettårsstraff är MER ingripande än ett 24-årsstraff. Så att anse det lika ingripande borde inte vara så bizarrt för en civilrättare.
Jag har vad jag vet inte blandat ihop oskyldigt dömda med Fritzl-domare-liknelsen. Men visst är det att helt krossa en person att fälla denne oskyldig för ett allvarligt brott. Ganska många har begått självmord av det.
Vad hjälper det att ha flera domare om de ska ”tro” ?
Varför skulle det tala emot krav på enighet?
Om det FINNS rimliga tvivel så ska en person frias, det är inte en subjektiv bedömning.
profanum_vulgus:
Jag är knappast politiker. Jag är medlem i ett politiskt parti, samma parti har gett mig nämndemannauppdraget och jag har varit någorlunda aktiv i partiet under två-tre år och la av för två-tre år sen. Jag ser mig definitivt inte själv som politiker. Frånsett det, så är jag principiellt tveksam till lekmannadomare modell nämndemän (se mitt tidigare inlägg) och förstås helt avståndstagande till ”politiska domare” där domarens politiska åsikt fäller utslaget.
Min generella uppfattning av domare är att de är måna om att nämndemännen inte skall fatta galna beslut. De gör sitt bästa i pedagogiskt hänseende, i den mån de bedömer att det behövs. Det är dock inte så att överläggningen innehåller ett ”obligatoriskt” undervisningsmoment, där domaren ”måste” gå igenom rekvisit för rekvisit, kraven för uppsåt, bevis, påföljder m.m. Proceduren är i det avseendet ganska pragmatiskt upplagd. Emellertid – nämndemännen erbjuds ibland kurser som bland annat skall beröra de kunskaper du efterlyser. Kurserna är inte obligatoriska, men jag är av uppfattningen att de borde vara det.
Skulle du ställa frågorna som du aningen retoriskt ställer till mig här till alla enskilda nämndemän skulle du nog få en ganska svag andel säkra och korrekta svar.
Jag påstår inte att man straffar ”utan att veta” att man orsakar lidande. Däremot tror jag inte att åstadkommandet av lidande är själva ”målet” med att nämndemän ibland fäller i alltför hög och hård utsträckning. Enkelt uttryckt tror jag inte att nämndemännens brist består i sadistiska drag av det slaget.
Jag förstår – åtminstone nu – vad du menar med enighet. Jag tycker det finns en klar poäng i ditt resonemang i den delen och har själv tänkt på liknande sätt i den delen. Visst blir nog den språkliga konsekvensen att delade meningar i ett sådant fall medför att vissa av rättens ledamöter beskyller andra för orimligt tvivel. Krav på enighet för fällande dom är en möjlig åtgärd där.
Vilken engagerad debatt! Klart intressant. Själv har jag en fundering om tingsrätterna som en första dom som liksom inte är på riktigt. Det är först i hovrätten som faller verkligen avgörs. Det skulle gå att spara massor med pengar om tingsrätternas domar höll högre kvalitet så mål inte behöver överklagas av den anledningen i alla fall.
Michael:
Som nämndeman är du politiker. En oengagerad riksdagsman eller kommunpolitiker är ju också politiker eller hur?
Jo det är så att domaren ”måste” göra det, allt annat är rättsvidrigt. Hur ska du kunna rösta om ifall uppsåtets övre gräns är överskriden om du inte vet vad det är? Hur ska du kunna ta ställning till påföljden utan att veta hur en påföljdsbestämning går till?
(Förvisso skulle nog inte så värst många domare kunna svara på båda de frågorna heller, tyvärr. Jag har ALDRIG sett en påföljdsbestämning i en dom)
Ja det är just min poäng och det som testet skulle visa. Nämndemannasystemet fungerar inte för de ser inte själva till att det gör det och domarna struntar i det för då blir det svårare att döma.
Syftet med ett straff i Sverige är att påföra lidande. Jag tycker att det MINSTA man kan begära av folk som sätter sig till doms över och straffar andra är att de ska ta reda på SYFTET med verksamheten. Vill man döma hårdare och mer lättvindligt så vill man såklart orsaka mer lidande.
Jag tror inte att nämndemän är mer sadistiska än tyska lägervakter var eller iranska domare är. Problemet med folk som inte ifrågasätter att samhället orsakar lidande är ett annat än sadism.
Det är inte bara en språklig abrovinkel. Beviskravet är ett objektivt övervägande, inte ett subjektivt. Det SKA verkligen i sinnevärlden inte finnas några rimliga tvivel. Det är inte så att de som dömer inte ska tvivla på att de har rätt.
I Anglosaxisk rätt (varifrån begreppet är hämtat) brukar man beskriva den subjektiva övertygelsen (för beviskravet som ju är objektivt) med att: Jurymedlemen ska vara lika säker vid avgörandet som jurymedlemen är när det gäller att avgöra livsavgörande beslut för sin egen del.
Rättsråttan:
Det där håller man ju på att lösa baklänges. Man förbjuder helt enkelt en andra prövning i allt fler mål. Ett problem där är att EKMR (tp7 art.2) bara ställer krav på möjlighet att överklaga brottmål om straffet inte är allvarligt. Det är alltså inte FÖLJDERNA som avgör, t.ex. om personen som döms förlorar arbetat, vårdnaden om sina barn osv som en följd av den fällande domen.
Förutom detta så gör Hovrätterna så nästan regelmässigt även vid grövre brott att de INTE prövar saken utan bara skriver en kort dom på 1-2 sidor om att de håller med tingsrätten. Detta är utan tvekan olagligt, rätten till överklagande innebär en rätt att få skulden och påföljden prövad på nytt.
Etiketten är ganska oviktig för mig, men om du säger det så bestämt, så har du förhoppningsvis grund för det, så då är jag väl politiker. Men det känns ganska haltande att i det avseendet jämföra nämndemän med riksdagsledamöter/kommunpolitiker, så jag hoppas att den grunden är gedignare än så. Ditt inlägg kan f.ö. läsas som att du insinuerar att jag är en oengagerad nämndeman, men jag hoppas att det inte är så du menar.
Du beskriver din uppfattning om vad domaren ”måste” göra. Jag har inte polemiserat emot dig i den delen, utan beskrivit hur verkligheten ser ut, åtminstone i den domstol där jag sitter.
Samhället orsakar människor lidande genom straff, och det gör samhället avsiktligt. Det skriver jag också under på. Det tror jag faktiskt också att de absolut flesta nämndemän skulle göra.
I stort tror jag att du och jag har uppfattat beviskravet på ungefär samma sätt.
Du tycks vurma starkt för rättssäkerhet och att inga människor skall fällas på lösa grunder. Det uppskattar jag mycket. Jag önskar att fler människor gjorde det i större omfattning än jag uppfattar att de gör.
Du menade ju att du inte var politiker trots att du sitter på ett politiskt uppdrag. Normalt sett räknar man ju alla som sitter på politiska uppdrag som politiker. Som förklaring angav du att du inte var engagerad i politiken. Så gör man ju aldrig annars, en mor som inte är engagerad i sina barn är ju fortfarande en mor, en polis som inte gillar att kalla sig polis är ju fortfarande en polis.
Nej jag insinuerar inget, det var du som sa att du inte var engagerad i politiken.
Så ser verkligheten nog ut i alla domstolar, och det är ett problem som har uppstått av slapphet, bildningsbrist och brist på engagemang och empati. I delar av USA så ska domaren instruera juryn i rättssalen offentligt, där brister det mycket sällan i information. Här där det ska ske över en fika och med sekretesskrav på alla närvarande så brister det nästan alltid i information.
Ja och om man då önskar att fler personer ska lida och att de som får lida ska lida mer, önskar man inte mer lidande då?
Ja, framförallt de som dömer. Men jag uppfattar det inte som att de bryr sig. Jag har pratat med flera domare och nämndemän som dömt oskyldiga, i två fall begick dessa oskyldiga självmord (men den ena överlevde trots att han ett kort tag var kliniskt död, sitt liv har han dock aldrig fått igen). Men både domare och nämndemän reagerar ungefär som att ”Jahaja, men vi trodde ju att vi dömde rätt”. Jag vet vilka brottslingar som skulle vara de första att låsas in om jag fick makten.
profano_vulgus: Min ambition är att det här är mitt sista inlägg, åtminstone i vår interna diskussion. Jag tror nämligen vi har kommit ungefär så långt som vi kan.
Som du vet så utövar nämndemän inte politik. Av det skälet betraktar jag inte uppdraget som politiskt, och inte mig själv som politiker. Tillsättningen går dock igenom politiska partier, och vill du kalla uppdraget för politiskt av det skälet, så visst. Det kanske man ska göra också, det vill jag lämna öppet. Men du vet hur jag resonerar, och överlag tycker jag att det är en fråga om etiketter och därför inte särskilt viktig.
Ditt sätt att formulera dig om relationen straff – lidande, får mig att fundera över om vi egentligen har skilda uppfattningar där. Det är möjligt att vi är överens, men jag lämnar det – jag har egentligen inget emot att stångas vidare om saken, men kanske inte i det här kommentarsfältet. Hur som helst formulerar du dig nog annorlunda än jag skulle göra.
Du använder hårda och djärva ord i din generella kritik mot domstolar och domare, och det gör du för ett i grunden mycket gott syfte, som jag alltså tycker att fler människor borde strida för. Sammantaget så har du ett berömvärt perspektiv, men samtidigt en verklighetsuppfattning som i det avseendet är mer negativ än min.
Precis som Michael noterat så behöver inte nämdemän (enligt domstolsverket) vara medlemmar i politiska partier, kravet, förutom lämplighet, är att personen är folkbokförd inom det valkretsområde som tingsrätten tillhör.
Det starkaste argumentet mot att avskaffa nämdemannasystemet jag har hört är ekonomiskt. Att ersätta nämdemännen med domare skulle vara väldigt dyrt.
Michael:
Tja, var inte en politisk kommissarie i en sovjetisk domstol en politiker? (De hade förvisso inte rösträtt men ändå)
Vad utövar nämndemännen då?
Man ska kalla saker vid dess rätta namn.
Erik:
De ska inte heller vara personer som för folks talan vid domstol. De ska också utses av ett politiskt parti, vilket innebär att de oftast är medlemmar i det partiet. Det finns inget krav på att statsministern ska vara medlem i ett parti heller.
Man behöver ju inte ha lika många domare som idag. Dessutom är det småpengar i samanhanget. Att låsa in en person i EN dag på sluten anstalt kostar 3 700 kr, på öppen anstalt kostar det ca 1 800 kr per dygn. Ett straff på 3 år t.ex kostar ca 2,5 miljoner i enbart frihetsberövande. Även om vi tar i och säger att förhandlingen tar 3 dagar så är det en småsak med domarlönerna.
Profanum Vulgus:
Förutsätter inte ditt räkneexempel att de lagfarna domarna i princip skulle sluta att döma de dömda till fängelse? En sådan slutsats kan jag svårligen se att du har empiriska underlag för. Ändringsfrekvensen i hovrätten när det gäller frikännande av tilltalade som tingsrätten dömt till fängelse är väl inte så hög?
JTS:
Det förutsätter ingen skillnad. Vad jag visar på är att kostnaden för att byta ut nämndemännen mot domare är en småsak. Att t.ex. höja straffen som man snart ska göra och ofta gör kostar tusentals gånger så mycket (direkt, sedan finns det ju andra kostnader för högre straff beroende på ökad brottslighet och minskad produktivitet). Men då är det ingen som klagar på kostnaderna.
För rättegångar där utfallet är ett annat straff än fängelse kommer det nog att märkas på kostnaden. Men tänk då också på att försvararen och åklagaren kostar mångdubbelt mer än domarna som bara sitter med under rättegången.
Men tänk dig en tredagars rättegång som slutar med 3 års fängelse:
Straffet 2,5 miljoner.
Försvararen: ca 100 000
Åklagaren : ca 40 000
Referenten: ca 15 000
Domarna: ca 22 000 (istället för ca 15 000 till nämndemännen)
Är de 7 000 i skillnad verkligen en tung kostnad i samanhanget?
Är det ingen som bekymrar sig för risken med en rejäl kvalitetssänkning i domarskrået om antalet tingsrättsdomare plötsligt skall tredubblas.
per:
Varför skulle kvaliteten minska av det?
Jag är ganska bekymrad av kvaliteten på dem som det är nu, om den kan sjunka så är det definitivt inte kul. Däremot kan det ju ibland krävas att något är bra jävla dåligt för att folk ska få upp ögonen för att det behöver förändras.
Du är tvungen att mer åtminståndfe tredubbla domarkåren och det på kort tid om du avskaffar lekmanna domaren. Självklart är det svårgenomförbart.
per:
Det behöver man inte alls. Alla domarna behöver ju inte vara referenter. Det är bara en som är ordförande och bara en som skriver domen.
Men nu var det ju inte svårgenomförbart du pratade om, utan kvalitet.
Dessutom måste man inte avskaffa lekmannadomare bara för att man avskaffar politiska domare.
Vad gäller de svenska domstolarna o nämndemännen så kan man väl helt enkelt införa ett IQ-test för att sålla bland kandidaterna.
Sätt gränsen vid 100 IQ och inte många av de nuvarande nämndemännen skulle få sitta kvar.
När man ändå håller på o städar, varför inte göra ovan med även juristerna?
Gissar att det från visst håll skulle bli en kompakt motstånd mot ett sådant testförfarande ”som det ligger i sakens natur”…
Lars Hansson:
Det beror väl på vilket IQ-test vi pratar om. Ett IQ-test mäter ju bara förmågan att klara IQ-test. (Jag kan utan problem kritisera IQ-test eftersom jag fick 9 på mönstringens IQ-test och klarade medlems-nivån på Mensas).
Man kan ju öva upp sig på att klara ett visst test genom att öva på den typen av övningar som finns i testet.
Vad jag saknar och som skulle vara relevant att testa är ju domarnas logiska förmåga. Jag upptäcker ofta (mycket ofta) tydliga logiska brister i domar särskilt i bevisvärderings-hänseende. T.ex. när en person påstår sig ha blivit kastad upp i luften som på film, och rätten godtar det utan att ens reflektera över att den som skulle ha kastat personen inte på långa långa långa vägar har den styrka som krävs för att kasta något så tungt som personen.
Eller när en misstänkte skulle ha larmat av på sin arbetsplats och sedan 5 minuter senare ringa på en dörr, tränga sig in, och våldföra sig på en person under ca 10-25 minuter och sedan vara tillbaka på arbetsplatsen och larma på igen 16 minuter efter avlarmningen. Trots att arbetsplatsen och dörren låg 5,5 mil från varandra.
Kan man möjligen tänka sig bättre betalt till de som tjänstgör som nämndemän och att Domstolsverket ställer krav på dessa, att de utbildas av domstolsväsendet och och får genomgå intervjuer av tex lagfarna domare och en och annan psykolog eller beteendevetare? Naturligtvis blir det också en form av urval men jag kan ändå tänka mig att det blir en ganska mångfacetterad grupp?
Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte tänkt över frågan djupare men jag har bevistat många förhandlingar där nämndemän har sovit och jag har läst många domar som innehåller rena sakfel. Det är en väsentlig skillnad när man läser domar från förr och idag, förr i tiden tilläts ju inte så mycket som ett stavfel.
Jag hade ett samtal med en advokat en gång som sade att hans knep att väcka sovande nämndemän var att med sin penna knacka till mikrofonen så att det smällde i högtalarsystemet.
Kapten Nemo: Coolt tricks med micken – det skall jag tipsa mina praktiskt verksamma kolleger om.
Vad gäller den utbildning du efterfrågar, tappar man ju med den delvis den poängen som nämndemannasystemet är tänkt att tillgodose, nämligen att nämndemännen skall utgöra en frisk och av juridisk kunskap inte alltför påverkad fläkt i domstolarna. Vad gäller utbildning av beteendevetare och psykologer, kan vi väl knappast kräva det av nämndemän när vi inte ens verkligen kräver sådan kunskap av våra domare?
Jag tycker inte att åtminstone civilrättsliga domar var så mycket bättre motivreade förr än de är idag: det har alltid varit ungefär lika illa sedan 1971, då den mera öppna domskrivningsstilen fick sitt intåg på allvar. Däremot är många domar språkligt dåligt utformade, men det är nog inget annat än en spegel av svenskans allmänna förändring och i synnerhet av dess förlust av klara och tydliga formella regler för gott skriftspråk.
Ett förtydligande; jag menade att potentiella nämndemän skulle genomgå intervju som en del i en lämplighetsbedömning. Att utbilda nämndemännen i motsvarande 10p processrätt och 10p straffrätt ser jag inte som orimligt att förespråka. Då bör de fortfarande vara relativt opåverkade och fortfarande betraktas som lekmän.
Sedan om mina idéer här ovan skulle hålla för en djupare analys vet jag inte, som sagt har inte satt mig in tillräckligt i systemets fördelar och nackdelar. De flesta nämndemän röstar ju såvitt jag förstått i de flesta fall med rådmannen i alla fall.
Det blir ju också lite svårt att ha någon egen åsikt när man sovit sig igenom förhandlingarna…
[...] syn på brottslingar”. Se även Mårten Schultz och Jakob Heidbrink om [...]