Få torde ha missat fallet med barnläkaren som misstänks för att ha mördat ett spädbarn. Jag kan förstås inte ta ställning till just det individuella fallet – det kan bara de göra som verkligen har inblick i hela förundersökningen – men fallet ger upphov till några principiella frågor av juridisk natur.
I fallet blir tydligen en fin distinktion aktuell som inte alltid är lätt att följa. Distinktionen rör skillnaden mellan att aktivt bringa någon om livet och att inte ingripa när någon håller på att dö. Det är helt klart att det är förbjudet att ta kål på någon: detta utgör mord eller dråp (beroende på omständigheterna) och renderar straff. Det är lika klart att i normalfallet ingen av oss har någon plikt att ingripa när vi ser någon dö: det finns ingen straffbar underlåtenhet att hjälpa i svensk rätt och den som vill begå självmord har rätt att göra så. Det problematiska området ligger runt de personer – normalt läkare – som har en tjänsteplikt att ingripa mot dödsfall. Även här är dock gränslinjerna väldigt fina.
Det är inte förbjudet att lämna även farlig medicin till en patient att intas efter ordination. Om patienten sedan väljer att ta hela högen med piller på en gång och därpå dör, är det normalt inget som rättsordningen har synpunkter på. Om en läkare avsiktligen felbehandlar någon i syfte att låta denna dö, utgör det däremot en aktiv handling som bringar annan om livet, och utgör alltså mord eller dråp. Att behandla någon utgör vidare normalt ett sådant ingrepp i annans personliga integritet att det utgör misshandel (därav kravet på samtycke). Om personen i fråga avböjer behandling, har läkaren inte nödvändigtvis rätt att fortsätta behandlingen, även om den avbrutna behandlingen skulle resultera i att patienten dör. Mycket beror helt enkelt på bedömningar i det enskilda fallet och med hänsyn tagen till enskilda omständigheter, så att generella uttalanden som verkligen passar alla fall är mycket, mycket svåra.
Detta förklarar den mycket breda och principiella debatt som nu tagit vid. Vissa läkare varnar för att fallet kan utgöra ett sluttande plan mot aktiv dödshjälp. Samtidigt varnas för att en fällande dom mot läkaren skulle kunna innebära att även patienter som – i motsats till ett spädbarn – själva kan fatta beslutet om att fortsatt behandling är lönlös skulle närmast tvångsvårdas för att läkaren är rädd för juridiska sanktioner för en avbruten behandling. Statens medicinsk-etiska råd kräver därför tydliga riktlinjer för när, hur och under vilka omständigheter en behandling får avbrytas. Socialministern avvisar kravet och anser att det inte går att klart fånga in alla de många olika fall som kan komma upp i den praktiska verkligheten. (Jag håller för övrigt helt med socialministern här.) En läkare vittnar om det svåra i den praktiska situationen och betonar vikten av samtal och kollegial förankring av beslutet.
Ingen tar dock riktigt i det heta järnet och talar om den principiella frågan hur vi egentligen skall förhålla oss till livet som grundläggande värde. I takt med att den medicinska utvecklingen fortskrider blir den enkla maximen att livet är heligt alltmer moraliskt tvivelaktig (om den nu över huvud taget någonsin var hållbar).
Vi kan numera rädda liv som kommer att behöva levas under ständiga smärtor eller andra andra handikapp som man inte utan vidare kan föreställa sig att någon som verkligen gör ett upplyst val skulle acceptera. Å andra sidan finns bevisligen människor som efter misslyckade självmordsförsök eller efter att ha vaknat ur åratal av koma är lyckliga att ha det liv de har. Vi har alltså å ena sidan det barmhärtiga som kan ligga i en avbruten behandling och å andra sidan det arroganta och farliga att någon sätter sig till doms över en annan människas livsvärde. Stämmer vi i bäcken och förbjuder alla ingrepp i annans liv, riskerar vi att vara obarmhärtiga; accepterar vi det barmhärtiga i att i vissa situationer döda en annan människa eller låta henne dö, riskerar vi ett samhälle där den som i ett allvarligt tillstånd hamnar på sjukhus riskerar att lämna detta med fötterna före.
Diskussionen har också bredare implikationer. Vad exakt är skillnaden mellan det barn som den misstänka läkaren måhända bragt om livet och ett ofött barn som aborteras? Det är i det här avseende värdefullt att kontrastera barnläkarens fall med de brasilianska läkarna som av Vatikanen bannlysts för att ha aborterat foster som bars av en nioåring som våldtagits av sin styvfar (styvfadern fick absolution efter att ha biktat sig). De som – liksom jag – med avsmak reagerar på Vatikanens policy, måste ställa sig följande fråga: om det födda spädbarnets liv var heligt, varför var inte det ofödda barnets liv heligt? Lappar och lagar vi här, så att livet är heligt i en, men inte i en annan situation? I så fall måste vi acceptera att livet som sådant inte är heligt, utan att det är situationen som avgör vår reaktion, och då måste vi försöka att definiera de situationer i vilka livet får offras för något annat värde (exempelvis en nioårings framtid). Om vi håller livet som sådant heligt, bör vi applådera Vatikanen för sin principfasthet.
I ett än bredare perspektiv uppkommer här också frågan om dödsstraff: om ett liv kan anses inte vara värt att leva, måste det väl rimligtvis också innebära att ett liv kan anses vara en sådan fara för andra att det bör avkortas genom dödsstraff? Igen, om livet är heligt och staten inte får ta liv, bör detta rimligtvis också gälla läkare som aborterar foster. Om livet inte är heligt i vissa situationer, finns heller ingen enkel principiell anledning att vara emot dödsstraff.
Ett av problemen i den här debatten, anser jag, är att vi inte orkar diskutera det grundläggande: hur skall vi ställa oss till livet som värde i ett samhälle där vi dels blir alltmer klara över att ”liv” inte är något annat än en biokemisk process av enorm komplexitet, dels kan med konstgjorda medel hålla denna biokemiska process pågående även när den i normala fall skulle ha avbrutits på grund av att bränslet är slut eller processen är felkonstruerad, dels fortfarande lever med närmast ofrånkomliga (om än med största sannolikhet falska) föreställningar om någon form av dualistisk existens av något som kan kallas för ”själ”, dels av enkla samordningsskäl måste kunna garantera att vårt liv inte på lösa grunder fråntas oss. Vi lever med i grunden medeltida (utan att det ligger någon värdering i uttrycket) föreställningar om livets värde, men sluter i praxis kompromisser som ifrågasätter våra principiella ställningstaganden.
Filosofi är inte bara för filosofer. Den är all kunskaps moder. Som samhällsmedborgare och – för vissa av oss – som jurister måste vi börja ta ett mera principiellt grepp om den oändligt komplexa frågan vilket liv vi anser vara heligt, om något.
Annars får vi leva med den mörka avgrund som öppnar sig varje gång en läkare aborterar ett foster, avbryter en behandling eller hjälper en patient att dö.
*****
Uppdatering: Se för övrigt också Mårten Schultz i vanlig ordning klarsynta kommentarer här och här och här.
Jaså har man ingen plikt att ingripa om någon håller på att dö? Kanske enl republikansk mentalitet i USA men inte i Sverige. Man har INTE rätt att ta sitt liv, vid ett suicidförsök är man per definition vårdintygsmässig. Du vet mao inte vad du pratar om.
Robert: Jag tvekade länge innan jag godkände din kommentar, men jag rekommenderar dig att läsa in dig på svensk straffrätt. Med ”vårdintygsmässigt” menar du antagligen ”kvalificerad för att tvångsomhändertas för vård”, vilket väl må hända, men vilket inte påverkar den straffrättsliga bedömningen.
Enligt svensk rätt (för övrigt i motsats till ordningen i många amerikanska delstater, förmodligen till och med i alla delstaterna) kan jag, när jag ser någon som håller på att drunkna, ställa mig vid vattenbrynet och titta på utan att hjälpa. Ingen åklagare, ingen domstol, ingen företrädare för staten över huvud taget kommer att ha ämbetsmässiga synpunkter på mitt (underlåtna) handlande. Det är straffritt.
Var lite mindre raljerande och läs lite mera noggrant, rekommenderar jag – debatten blir bättre.
Jag har fått för mig att man kan straffas enligt lagen om man som åskådare av olycksplats blir beordrad av räddningsledaren att hjälpa till och man inte gör det. Katastroflagstiftning eller nåt.
Att man sen automatisk bedöms som vårdintygsmässig för att man inte vill leva stämmer ju inte riktigt, suicidtankar/försök med psykisk sjukdom där går lagen om psykiatrisk tvångsvård in. Suicid annars torde vara legalt både juridiskt och medicinskt. Men där är det ju sjukvården som drar gränsen. Är man per automatik psykiskt sjuk för att man vill eller försöker ta sitt liv?
Johan: Jag vet inte om du har rätt om katastroflagstiftningen, men det är åtminstone tänkbart. Då är det dock räddningsledarens kompetens att rekrytera tvångsarbete (räddningshjälp) som skyddas av den straffrättsliga bestämmelsen, inte hjälpplikten som sådan. Hjälpplikten förutsätter en order från kompetent person.
Vad gäller tvångsomhändertaganden har du helt rätt. Man kanske till och med skulle kunna anta att någon med automatik anses vara sjuk om hon går i suicidtankar (som jurist vill jag inte uttala mig om den medicinska bedömningen), men för tvångsvård krävs mera.
Ett ännu större problem än detta med att avstå från behandling,den är väl realtivt okontroversiell är ju frågan om smärtlindring. Morfinpreparat har ju den effekten att den dämpar kroppsfunktioner inklusive andning.
Hos en döende person kan det mycket väl vara så den dos som krävs för smärtlindring också är en i någon mening dödlig dos, det vill säga döendet påskyndas.
Jag har faktiskt för mig att det prövats och godkännts att man i dessa fall gör det smärtlindringen kräver och helt enkelt sett det som en bieffekt att patienten dör snabbare.
Om nu detta skall prövas i domstol undrar jag verkjligen om det inte hade gått att göra utan att häkta läkaren för att inte tala om brottsmisstanke mord, något som förefaller vara en ren fantasi i samanhanmget.
Per: Som Mårten Schultz så kraftfullt påpekar, är det knappast din eller min eller hans eller Läkarförbundets sak att uttala oss om det enskilda fallet i sak. Åklagaren och polisen fick medhåll av tingsrätten, vilket ju onekligen implicera att det rör sig om långt mycket mera än ”ren fantasi”. Det finns gränsdragningar och viktiga straffrättsliga bedömningar som inte är en läkares sak att göra: hittills har det inte framkommit något som skulle indikera att polisen eller åklagaren gjort fel. Någon brottsrubricering måste man sätta på misstankarna, och om läkaren skulle aktivt ha påskyndat döden, utgör detta enligt dagens rättsliga läge ett brott, alldeles oavsett hennes måhända älda motiv.
Sedan är en annan fråga om det borde vara ett brott att aktivt påskynda ett döende barns död. Men det är en annan fråga och kan inte tas till utgångspunkt för kritik av de rättstillämpande myndigheterna i det här enskilda fallet.
Nja mord godkände de faktiskt inte, som häktningsgrund! Vidare var det inte så att jag skrev något om att detta prövas. Formerna kring det däremot.
Sedan undrar jag hur ofta det händer att en tingsrätt ger bakläxa redan i förta vändan i ett sådant här fall.
Per: Häktning är tunga grejor, och visst ger tingsrätten bakläxa. Jag vet dock inte om någon statistik avseende hur ofta det skulle ha hänt.
Vad menar du annars med ”formerna”? Att läkaren arresterades på arbetsplatsen? Varför skulle en läkare behandlas på något annat sätt än en ICA-expedit eller en arbetare på en fabrik? Mig veterligen har ingen någonsin tidigare reagerat över att folk arresterats på arbetsplatsen. Jag måste faktiskt säga att jag inte förstår kritiken, annat än på så sätt att läkare på något sätt tycks vilja vara immuna mot juristers granskning av deras arbete (vilket företrädaren för Läkareförbundet i dagens P1-morgon förtvivlat försökte att komma ifrån, men vilket inte desto mindre hela tiden låg i luften). Varför skulle läkare vara mera immuna mot sådan granskning än ingenjörer? Eller ekonomer? Eller andra som har ett jobb som kräver en mångårig utbildning?
Eller menar du något annat med ”formerna”?
Jag menar bland annat att en åklagare skall följa Moltkes gamla maxim att verka utan att synas. Det vill säga man skall undvika skapa onödigt mycket uppmärksamhet kring en häktad. För dig eller mig är det ur den synpunkten egalt om vi anhålls hemma eller på jobbet. Men i detta fall så var det naturlkigt vis så att det skulle skapa närmast en hysterisk uppmärksamhet kring fallet om man tog henne just där. Med potentiellt förödande konsekvenser även om hon visar sig vara helt oskyldig. Lidande och faror för tredje man kan och har förmodligen uppstått. Hur skulle du själv ha kännt det om du haft ett eget barn på AL just då, hur kände anhöriga till barn som avlidit på detta sjukhus det kan man undra. Nu klagas det visst över att åklagaren inte får arbetsro, nähä!
Men det är inte allt. Detta kan vara någon sorts avägningar i spektrat döende hjärndöd , smärtlindring dödshjälp. Detta måste få granskas men chansen att det då skulle sluta med något längre straff är mycket liten. Då behandlar man inte en annan människa på det sättet. Inte Nisse i a-laget heller. det normal skulle så klart varit att se till att samtliga som vårdat flickan kallats till förhör. Samtidigt helst.
Sen skulle det så klart kunna vara så att detta är ett rent vansinnesdåd. Att det som gjorts inte har ett smack med några normala rutiner vid dylika fall att göra. I sådan fall så blir det dock obegripligt att man tydligen låtit en potetiellt galen människa vara kvar i tjänst och hantera svårt sjuka barn medans man i dagar planerat detta tillslag, att man inte tänker granska, övriga fall denna läkare haft, inte funderat kring alternativa misstänkta osv.
jag håller med om att det kan vara svårt att ge mer tydliga riktlinjer för när behandling ska avbrytas, men det är väl inte riktigt vad det handlar om här? att man avbryter behandling när det anses lönlöst händer dagligen utan att det leder till polisanmälningar.
vad som hänt här är (om jag förstått det rätt) att läkaren gett smärtstillande och sederande läkemedel innan respiratorn stängts av – och att dessa läkemedel kan antas ha lett till att barnet dött tidigare än vad som annars var väntat. det handlar alltså inte bara om att man avslutat livsuppehållande behandling.
det aktuella rättsfallet visar att vi behöver en bättre reglering av dylika fall. man skulle exempelvis kunna tänka sig en bestämmelse som säger att brottsbalkens 3 kapitel inte är tillämplig på fall där (snabbt tänkt, kanske behöver skrivas om):
-det är uppenbart att patienten är irreversibelt okontaktbar, utom räddning och inom en mycket nära framtid uppenbarligen kommer att avlida, och smärtstillande/ångestlindrande läkemedel som används för att minska lidandet även leder till att patienten dör tidigare än vad som hade skett utan behandling.
Per: Jag håller inte riktigt med dig i det enskilda fallet, även om jag håller med dig principiellt. Effekten på barnläkarens liv skulle ha varit densamma alldeles oavsett när och hur hon häktas, vilket antagligen vilken pedofilmisstänkt person som helst kan intyga. Föräldrarnas reaktion i sammanhanget spelar väl heller ingen roll när det rör sig om att arrestera någon: det skall ske när arresteringsbeslutet är fattat, inte när det råkar passa omgivningen. Jag undrar vidare hur du vet att tillslaget planerats i dagar – är du med i förundersökningen på något vis?
Vad du menar med avvägningarna om hjärndöda med mera förstår jag inte riktigt: där får du förtydliga dig. Vad gäller dina utläggningar om tidigare häktning om det skulle ha handlat om ett ”vansinnesdåd”, kan man väl påpeka att du då motsäger dig själv en aning, men även oaktat detta måste väl åklagaren med flera först få komma fram till att det är viktigt att arrestera någon innan de gör det? Undersökningar – i synnerhet rättssäkra sådana – tar tid.
Jag vill inte ens utesluta att åklagaren kan ha gjort fel, men jag undrar hur i hela friden så många personer som inte har ett smack med förundersökningen att göra vet så tvärsäkert hur ärendet borde ha behandlats. Det är arrogant om något.
AG: Jag har inte sagt att det rörde sig om ett avbrott av livsuppehållande behandling – det vet jag inte. Jag har anfört avbruten behandling som ett exempel, inte som ett led i bedömningen av det enskilda ärendet, om vilket jag vet för litet för att kunna uttala mig.
Vad gäller dina förslag till ändringar i brottsbalken, kan väl sådana tänkas, men dels utgör det då inte riktlinjer i den bemärkelse som efterfrågats i debatten (om jag förstått saken rör det sig där om närmast förvaltningsrättsliga bestämmelser avseende hur en läkare skall gå till väga i varje situation), dels förutsätter en sådan ändring just precis den principiella debatten om vad som är liv som skall skyddas och vad som inte är det som jag efterfrågar ovan. Det är i det sammanhanget också önskvärt att vi då är beredda att ta ett heltäckande grepp och inte lappar och lagar för att förenkla läkarnas liv. Frågan måste vara efter situationer i livets periferi i allmänhet, inte bara om avbrutna behandlingar.
Att tillslaget varit planerat i dagar är något som framgått av pressen. Okay nu behöver de inte ha rätt men deras källor är i sådana fall oftast polisen själv. Vidare undrar man när beslutet annars kan ha tagits. inte satt väl åklagaren på småtimmarna måndag morgon och läste handlingar från socialstyrelsen och insåg lagom till sjutiden att detta var ack så bråttom.
Sedan är det faktiskt så att papperen från socialastyrelsen enligt Brandt själv skall ha kommit under februari litet diffust när. Men nog har de haft gått om tid att i god ordning kalla in de som vårdat flickan hålla förhör och betydligt tidigare än nu ombesörja att eventuellt farliga läkare koplas bort. Nej jag motsäger inte mig själv här. Att vårdpersonal granskas är något som händer att de är bortas från patienterna då likaså. Att de häktas för mord däremot..Det finns rutiner för hur sådant här,d.v.s. misstänkt farlig vårdpersonal, skall hanteras ett samarbete mellan sjukhus och polis.
Varför de frångått dem här vet jag ej. Men nog är det en berättigad fråga. Handlar det om någon sorts avägning av den typ läkare hela tiden gör är det inte ursäktat. Misstänkte man ett vansinnesdåd tja desto större skäl att få bort läkaren hur man ens kan vara säker på att det är hon.
Vad gäller hjärndöd. Professor Hugo Lagercrantz konsterade i morse att denna flicka helt saknade fungerande hjärbark. För vuxna är hjärndöd väldefinierat. Barn med deras fontaneller kan ha cirkulation genom hjärnan även när den är heltutslagen. Eventuellt kan man alltså då hävda att hon redan var död. Måste det granskas? javisst, av domstol kanske, flerårigt fängelstraff knappast häktning följaktligen orimligt.
Per: Avseende slutklämmen är det väl kanske klädsamt för prof. Lagercrantz och alla andra att invänta vad domstolen har att säga om saken. Igen: det här rör JURIDISKA bedömningar av vem som anses leva, INTE MEDICINSKA bedömningar. Medicin är i sammanhanget en hjälpvetenskap, inte den vetenskap som avgör de NORMATIVA bedömningar som vi jurister gör. Läkare må vara kvalificerade att avgöra när en behandling (inte) lönar sig; det är dock jurister som är kvalificerade att avgöra när det ENLIGT JURIDISKA NORMER är tillåtet att avbryta en behandling.
Avseende formerna ligger mycket i det du säger, och frågor kan behöva ställas. Jag är dock mycket mer med på dina mera försiktiga formuleringar nu – att nämligen frågor måste ställas som tarvar en förklaring – än jag är med på dina tidigare mera säkra uttalanden om hur saker och ting förhåller sig. Jag kan alltså vara med på att åklagaren och polisen har en förklaringsbörda i fallet: huruvida de gjort rätt eller fel är dock alldeles för tidigt att avgöra.
Nu var det inte så mycket avsett som en slutkläm även om det hamnade där som ett svar på frågan. Men jag ställer helt upp på att detta i slutänden är en juridisk fråga, enventuellt t.o.m. en rättslig sådan. Däremot förstår jag inte alls varför Hugo Lagercrantz skall vara tvungen att avvakta en rättslig prövning innan han ger sin syn eller ens att han borde. Just det faktum att detta är ett rättsligt ärende där eventuellt en domstol kommer att pröva frågan innebär ju att det är nu som läkarnas synpunkter skall fram för att kunna ligga till grund för en förhoppningsvis välinformerad juridisk bedömning. Detsamma gäller väl det mesta som sagts från medicinskt håll.
Jag håller med om att det kunde ske på mindre publikt sätt, men som sagt ”vara utan att synas” var det ju. För sent att tänka på nu.
du har helt rätt i att det behövs en heltäckande principiell debatt – att lappa och laga gör ingen glad. dock halkar en sådan debatt ofta ner i sandlådan för att pendla mellan extremerna (aktiv dödshjälp a la schweiz och devalvering av människovärdet etc etc vs att man alltid ska förlänga livet oavsett uppenbart lidande). dessa extremer är nödvändiga för en relevant debatt, men används också ofta som egentligen delvis irrelevanta argument. jag tänker närmast på vissa högerkristnas varningar om ett ”sluttande plan”, som väl närmast leder till att frågan inte diskuteras alls.
lösningar i det speciella fallet (som det jag beskrev ovan) bör givetvis utgå från principiella ställningstaganden, men jag tror också, för att undvika en förlamande skrämseldebatt, att det kan vara fruktbart att också fokusera på just specialfall, som avslutande av behandling och behandling som höjer livskvaliteten i livets slutskede men samtidigt kan få (den oönskade) bieffekten att patienten avlider snabbare. det är ju faktiskt dessa situationer som är aktuella!
Om jag fattat rätt så hade man redan bestämt att avsluta respiratorbehandling, utan vilken barnet inte skulle överleva. Detta beslut togs i en grupp med flera läkare och var förankrat hos föräldrar och personal. Detta är inget ovanligt när det gäller vård i livets slutskede. Att avsluta meningslös behandling är inte bara tillåtet utan rekommendabelt. Det är ytterst läkare som försöker avgöra i samråd med andra när vård är meningslös.
När man fattar ett sådant beslut har det hittills varit självklart att man ger en rejäl dos sömnmedel och morfin, så att patienten slipper en långsam kvävningsdöd, som i värsta fall också är obehaglig för omgivningen, med kvävda rosslingar och generella kramper innan döden infinner sig. Detta vill man gärna att föräldrarna ska slippa i denna svåra situation, och åtminstone få se sitt barn lugnt somna in.
På Rättsmedicin hade man funnit höga halter av just narkosmedel och morfin i barnets blod. Det är inte konstigt. Det har betraktats som en lindrande behandling inför döden. Om det även något påskyndat döendeprocessen har varit oväsentligt för såväl läkare, patienter, anhöriga och jurister.
Är det verkligen något vi vill ändra på?
”De som – liksom jag – med avsmak reagerar på Vatikanens policy, måste ställa sig följande fråga: om det födda spädbarnets liv var heligt, varför var inte det ofödda barnets liv heligt?”
Nu anser jag inte att mänskligt liv är heligt men väl väldigt värdefullt.
Men som sagt, det finns inget krav att offra sig för att rädda andra, inte ens offra sig lite. Om fostrena skulle överleva hade flickan fått offra sig, rätt mycket faktiskt.
Per: Lagercrantz skall hålla sig utanför eftersom han påverkar debatten. Han är välkänd och inflytelserik och påverkar alltså den juridiska bedömningen utan att vara ombedd. Det är lite som om Högsta domstolens president utan att vara tillfrågad i ett enskilt fall skulle uttala sig om det lämpliga i läkarnas behandlingsmetoder. Så gör man bara inte, i synnerhet när man inte har tillgång till förundersökningen och alltså inte till all relevant information. Det är otillbörligt.
AG: Visst kan det vara fruktbart att fokusera på det enskilda fallet, men hittills har vi inte ens något åtal, utan bara en förundersökning och en häktning att tillgå. Vi kanske skall ta in all information innan vi bestämmer oss för vad vi tycker? Det är det som är min – och, såvitt jag förstår, även Mårtens – poäng i den här debatten vad gäller det enskilda fallet.
För övrigt, får en läkare ge smärtstillande under några omständigheter även om det förkortar livet?
Det sägs ju ofta att personer med cancer och liknande lever kortare på grund av de smärtstillande medicinera de får men att det är okej för att syftet är att lindra smärtan, inte att ta livet av dem.
Är det korrekt enligt svensk lagstiftning?
Lasse: I vad mån vi behöver någon ändring av rättsläget blir väl klart först när vi har hela förundersökningen och en dom i handen. Jag förstår helt enkelt inte hur vi kan ha en principiell debatt om läkarnas befogenheter innan någon över huvud taget ens ifrågasatt dem. Läkaren nekar, javisst, och tills vidare skall hon anses vara oskyldig. Huruvida hon är det eller ej och – i det fall att hon skulle ha gjort sig skyldig till brott – vilket brott hon gjort sig skyldig till och på vilket sätt, vet vi i dagsläge inte. Hur kan du då redan nu ifrågasätta huruvida rättsläget är lämpligt?
Johan: Visst finns inget krav att offra sig för andra, men i abortfall kan man faktiskt argumentera att det ofödda livet offras för mammans liv. Jag är för fria aborter, missförstå mig inte, men det innebär också att jag inte kan vara så känslig när det gäller vuxet liv och alltså dödsstraff, prevention mot rökning och vad mer det finns för att rädda liv. Det är en märklig moralisk imperativ som tycker att ofödda barns liv kan offras för ett fött liv och som inte ser ett principiellt problem i vad gäller livets värde i detta. Jag vill inte anklaga dig för att vara inkonsekvent, men många andra är det.
Johan: Avseende din sista fråga förkortar många saker livet. Är det ok att ge vin till mina kompisar som är på middag? Som jag säger ovan i inlägget är frågan oändligt komplicerad, och den kompliceras ytterligare genom att vi inte har något principiellt ställningstagande till livet som värde. Om vi skall kunna bli kvitt åtminstone några av alla dessa gränsdragningsfrågor, måste vi få till stånd en sansad principiell debatt om den här frågan. Debatten blir inte bra av att läkarna förnekar juristers rätt att granska deras verksamhet, och det verkar vara detta som Lagercrantz håller på med.
”Han är välkänd och inflytelserik och påverkar alltså den juridiska bedömningen utan att vara ombedd.”
Det är väl ändå rättsväsendets uppgift att inte låta sig påverkas otillbörligt?
Man kan ifrågasätta det kloka i att yttra sig innan han har tillgång till förundersökningen men det är en annan fråga. Ditt resonemang skulle ju innebära att han inte fick uttala sig efter den offentliggjorts heller, vilket är orimligt. Domstolar och åklagare måste räkna med samma granskning som andra myndigheter.
Johan: Förvisso, men nu är det så att Lagercrantz inte granskat, utan förkastat, vilket är en annan femma. Det bör han inte göra. Annars håller jag med dig om behovet av granskning, vilket då för övrigt gäller läkarna i samma mån som juristerna.
jheidbrink: självklart, en sådan debatt bör naturligtvis vänta precis som du säger.
johan: problemet med lagerkrantz yttrande är att det inte diskuterar vad som är gällande rätt (vilket är det ända som är relevant för det pågående rättsfallet!), utan för någon sorts ändamålsresonemang om att rättsväsendet i det enskilda fallet bör agera så att svensk sjukvård inte skadas, vilket givetvis skulle strida mot alla juridiska principer.
detta är inte granskning, utan löst tyckande, som ges otillbörlig tyngd av professorstiteln.
Well
Anledningen att man inte försöker rädda detta liv var väl att barnet var hjärndött?
Om barnet är hjärndött så finns det väl inget medvetande kvar som kan registrera smärtan så då behöver man väl
inte ge ngn dödande dos av ngt?
Stäng bara av respiratorn och låt ”naturen” ha sin gång.
Antingen låter man ”naturen” ha sin gång eller så tillåter man aktiv dödshjälp. Eftersom lagen inte tillåter aktiv dödshjälp så anser jag det solklart att läkaren gjort fel.
Ändra lagen till att under vissa omständigheter tillåta aktiv dödshjälp eller låt naturen ha sin gång. Vi kan inte ha ngt lustigt mitt i mellan.
Judge Dredd: Frågan i målet är ju just huruvida läkaren lät naturen ha sin gång eller påskyndade processen – huruvida hon gjort fel eller inte vet vi därför först när domstolsprocessen är avslutad. Att polis och åklagare påstår något, betyder ingenting.
Jag tror också att vi bör ändra lagen, men det bör vi göra först efter att vi haft en principiell diskussion om hur vi ställer oss till livet som värde i sig.
OM vi nu tänker oss att läkaren har brutit mot lagen, OM hon skulle bli dömd för dråp, OCH hon inte har gjort någonting annat än vad hon och hennes kolleger (under oklara regelverk) gjort i flera år utan att någon höjt på ögonbrynen, då blir man väl något paff? I så fall har vi barnamördande läkare. Vi har bara inte vetat om det eller förstått det och vad värre är tycks inte de själva heller ha förstått det.
”Han [barnläkaren Magnus Lindroth] förklarar att när det ges morfin eller rogivande medel när respiratorn ska stängas av så ges det i normal dos, aldrig i överdos.”
Det är det enda som gör det här begripligt för mig; att dosen skulle ha varit så hög att den gått på tvärs mot gällande medicinsk praxis – vilket väl också är vad åklagaren hävdar. Men då blir läkarnas uttalanden väldigt knepiga, alltså de som skyndar till den åtalshotade kvinnans försvar.
Ia: Givet att alla dina förutsättningar skulle stämma, skulle jag icke vara förvånad om vi hade mördande läkare. Dels verkar det som om dessa beslut tas i kollegial samverkan och normalt med de anhörigas samförstånd, så att det är tveksamt om sådana beteenden skulle komma till de rättsvårdande myndigheternas kännedom.
Dels visar den nu pågående debatten att ett rätt stort antal åtminstone framträdande läkare tycks mena att det är deras, inte rättsväsendets, sak att avgöra när livet är slut. De förväxlar med andra ord den medicinska bedömningen med det moraliskt, etiskt, politiskt och inte minst juridiskt godtagbara – Lagercrantz verkar vara en av dessa läkare.
Det skulle med andra ord inte förvåna om mig läkarna inte ens tänkt tanken att någon INTE skulle dela deras bedömning av vad som är etiskt och juridiskt lämpligt och riktigt. Missförstå mig rätt: det finns anledningar till varför jag inte är läkare, och behovet att träffa eventuellt livsavgörande beslut under osäkerhet är en av dem. Icke desto mindre är jag rätt upprörd över läkarkårens samlade oförmåga att acceptera att en åklagare kan göra bedömningar som avviker från läkarnas.
Debatten såsom den hittills har gått inger inte precis förtroende för läkarnas ödmjukhet inför lagen.
Vad trevligt att du efter moget övervägande accepterade mitt förra inlägg.
Om en läkare skriver ut läkemedel som sedan används i suicidsyfte kan man bli av med sin legitimation. Man har uppenbarligen gjort fel om man missbedömt en patients psykstatus om så händer. Som jurist borde du veta det.
Försöker någon suicidera har man som sagt kvalificerat sig för tvångsvård, sk LPT, och detta skall omprövas efter 24 h. Risken för allvarlig bakomliggande psykisk sjukdom är så stor att man måste vårdas, även mot sin vilja. M a o, det är ingen rättighet att ta sitt liv, ok? Det vanligaste är en bakomliggande depression, en sjukdom som har högre mortalitet än cancer.
Debatten blir så mycket bättre om du har grund för det du uttalar dig om.
Robert: Du talar helt förbi mig och kör ditt eget rajs. Jag talar om att det är STRAFFRITT att begå självmord och att det är STRAFFRITT att låta bli att hjälpa någon som befinner sig i nöd. Lagen om tvångsvård är inget straff. Huruvida det är en rättighet eller ej att ta sitt liv låter jag vara osagt (det är inte en fullt lika enkel fråga som du framställer den som), men kan du vänligen respektera att jag på min blogg i detta inlägg talar om STRAFFRÄTT, vilket du inte gör.
Du har ingen som helst rätt att bli så oförskämd när du inte orkar lyssna på vad jag har att säga. Lyssna först och raljera sedan.
Ja, det bekräftades nog av Barbro Westerholm i Aktuellt som jag lyssnade på med ett halvt öra: ”Vi” har inte oklara regler, det är för de andra reglerna behöver klarna! Vi som är i den medicinska branschen…
@Robert
”Om en läkare skriver ut läkemedel som sedan används i suicidsyfte kan man bli av med sin legitimation. Man har uppenbarligen gjort fel om man missbedömt en patients psykstatus om så händer. Som jurist borde du veta det.”
Läkaren KAN bli av med sin legitimation, på grund av att läkaren UPPENBARLIGEN gjort fel. Om det är så uppenbart att läkaren gjort fel i en sådan situation borde väl läkaren alltid bli av med legitimationen? Eller kan det vara så att även läkare gör felbedömningar utan att man blir utsatt för konsekvenser på grund av det?
Sen kan jag upplysa dig om att alla jurister inte kan alla rättsregler som finns i Sverige. De flesta jurister är bättre på BrB än på reglerna som styr när läkares legitimation ska dras in…
Vill först tacka för en mycket bra blogg som har skänkt många timmar av intressant läsning. Nu till sak…
Jag har några frågor som jag tycker det skulle vara skoj att få lite upplysningar om. Om dessa håller sig inom ramen för den rättsliga debatten är en annan femma.
Är det inte en aktiv handling att stänga av en respirator och därmed också aktiv dödshjälp?
Är hjärndöda personer inte längre människor eller har deras ”livsvärde” reducerats så pass att det inte räknas på något egendomligtvis?
Är det då medvetandet som är borta och är det då avsaknaden av ett medvetande som får avgöra om en person har ett liv eller inte? Om vi då jämför en ofödd och en hjärndöd är detta inte då samma sak?
Tack.
Anders: Det där var många riktigt knepiga frågor. Att stänga av en respirator är en aktiv handling, visst. Problemet är i det sammanhanget orsakssambandet: är det respiratorns avstängning som i sig leder till döden (som det är kramandet av avtryckaren på en pistol som leder till döden om pistolen hålls mot någons panna) eller är döden det som skulle ske i alla fall om man inte satte in respiratorn? I det senare fallet är underlåtenheten att ha respiratorn igång antagligen en underlåtenhet att hjälpa, och den är som sagt inte i sig straffbar.
Döda människor (och i Sverige tillämpar vi hjärndöden som dödskriterium) är människor och ändå inte. Vi har ju brottsbestämmelserna mot störande av griftefrid och delar av en död människa (organ) är heller ingen vanlig handelsvara. På så sätt är alltså döda människor fortfarande människor, med all den värdighet som vår kultur vanligtvis tillskriver människor.
Däremot är det svårt att exempelvis misshandla en död männniska. Dessutom får man under vissa omständigheter plocka organ från den döda och sätta in de i andra människor. På så sätt är döda människor inte människor i vanlig bemärkelse.
En ofödd är annorlunda i detta avseende, i det att hon har förnimmelse och (om än ännu inskränkta) kognitiva förmågor. Om man vill göra kognition och perception till kännetecken för liv, är alltså en ofödd en levande människa, medan ett lik är en död människa, och en olikbehandling är motiverad.
Sedan kan man förstås ha åsikter på det mesta. Jag själv betraktar döda människor som biologiskt avfall och har svårt att förstå den känslighet som många av oss har för hur döda människor behandlas. Jag är heller inte övertygad om att livet som sådant har ett inherent värde. Däremot är jag övertygad om att ingen verkligen kan med säkerhet avgöra vilket liv hos en annan person som är värt att leva, och det innebär att jag helst inte vill belasta domare med att behöva bestämma över liv och död under villkor av osäkerhet.
Vad gäller aborter, framstår hela frågan för mig som ett val mellan moderns rätt till självbestämmande och fostrets rätt till en sportslig chans. I den konflikten ger jag personligen modern företräde, men jag kan förstå de som anser att abort är mord. Längre än så har jag inte kommit i mitt eget tänkande, bland annat för att det är svårt att hitta någon som man kan bolla frågan med utan att det urartar i en ideologisk principdiskussion. Det är den sansade debatten som jag efterfrågar.
[...] är den uppenbara bakgrunden i fallet med den dråp- eller mordmisstänkta barnläkaren om vilket jag skrev igår: debattartikeln tar sig utgångspunkt i fallet, men missar sedan åtminstone delvis den centrala [...]
Intressant läsning detta.
Så vitt jag förstår efter ännu en dags vändande i detta i medierna så framgår följande:
1) När barnet fick drogerna så HADE redan respiratorn stängts av. Dvs det var helt klart att barnet var döende.
2) Av de kommentarer jag har sett från läkare och annan sjukvårdspersonal så är det praxis att bortse från chansen att förkorta livet om det krävs höga doser för att ta bort smärtan.
(Detta innebär INTE att man ger en så hög engångsdos att patienten dör av den dosen, men att man kan medvetet ha flera doser som vida överstiger rekommendationer för icke-döende personer i rad, i flera dagar ibland eftersom prio ett är att ta bort smärtan).
3) Enligt vissa vittnesuppgifter fanns det en chans att barnet hade avlidigt innan all medicin hade pumpats in, eftersom barnet hade en doseringsmaskin (dvs läkaren programmerade in dosen, kontrollerade att det fungerade, och lämnade rummet). Om detta stämmer blir den ”färdiga” dosen i blodet vid obdutionen skyhög, eftersom kroppen efter döden inte kan ta hand om medicinen på något sätt, den bara pumpas ut i det stillastående blodet och stannar där.
4) Läkaren som gjorde obduktionen nekar till att ha anmält händelsen (samt nekar till att ha skrivit att ett brott har begåtts; formuleringen var tydligen ungefär ”mycket högre halter än normalt”, inget mer ”dramatiskt” än så).
Det verkar som om det är familjen, på eget bevåg, som har anmält efter att ha läst, och missuppfattat, obduktionsrapporten.
Personligen tycker jag detta är underligt eftersom de var medvetna om att deras dotter vad snabbt döende, samt hade godkänt bortkopplingen av alla livsuppehållande åtgärder. Nu har inte jag några barn, så jag ska inte hävda vad jag skulle göra i samma situation.
Stefan: Detta var en välgörande sansad sammanfattning av det som framkommit i fallet. Jag har barn och vet heller inte vad jag i den beskrivna situationen skulle ha gjort.
Något som dock är värt att konstatera är att åklagaren, när en anmälan om brottsmisstanke kommer in, har en principiell skyldighet att utreda brottet. Vad som hittills kommit fram i utredningen vet vi inte, och i den delen är tidningsuppgifterna faktiskt irrelevanta: måhända kan konstateras att det verkar som om åklagaren kommer att ha svårt att styrka brott eller ens att förtäta misstankarna till den grad att något åtal kommer att vekas. Hur det förhåller sig med den saken, vet vi dock – för att påpeka detta igen – inte.
När nu åklagaren utreder det misstänkta brottet, kan det hända att hon på goda grunder kommit fram till att detta måste skötas på ett visst sätt. Det kan också hända att hon klantat sig och tagit i med hårdhandskarna i ett läge där lite sammetsinlidning hade varit på sin plats. Hur det förhåller sig med detta, vet vi först när förundersökningen är avslutad och vi har tillgång till materialet och kan bedöma hur situationen rimligen tedde sig för åklagaren då måste fatta sitt beslut.
Igen: diskussionen som sådan är inte nödvändigtvis felaktig och det är heller inte fel att granska vad åklagarna gör. Det som är felaktigt är att folk tar ställning för eller emot läkaren, respektive åklagaren, innan de har alla fakta på handen.
Tackar!
Jag håller med om att när anmälan gått så här långt så skall åklagare ta sig ann fallet.
Däremot kan man ifrågasätta om anmälan borde ha gjorts, om den borde ha lämnats över till åklagare efter utredning (av polisen) samt arresteringsförfarandet. Samt naturligtivis om åklagaren borde ha beslutat att inte ta fallet till åtal.
Jag anser inte att läkare ska ha mer skydd än någon annan, däremot anser jag att pratet om att läkaren kunde förstöra dokument eller försöka ”fly” om hon inte hämtades när hon gjorde.Främst på grund av det noggranna loggandet som nuförtiden förs på sjukhus (till exempel så loggar, om jag förstår det rätt, doseringsmaskinen allt och den kan hon inte komma åt att radera, bara som exempel)
Däremot, igen, så har fallet nått fram till åklagaren, så ska hon naturligtvis utreda.
[...] är relevanta. Detta har jag tjatat om och behövt försvara i alltför vidlyftiga ordalag både i förrgår och [...]
[...] noterar jag med glädje att Torbjörn Tännsjo i Dagens Nyheter börjat ta i den debatt som jag efterlyste i måndags. Jag hoppas att vi kan få en sansad debatt om ämnet och om hans förslag. Jag själv har inte [...]
[...] kan dock hålla med om att vi måste diskutera frågan, och mitt första inlägg i denna debatt handlade om just detta. Såsom framgår av det inlägget anser jag också att i denna debatt ett [...]