Ett handelsavtal fast ändå inte riktigt

Av en läsare av denna blogg har jag fått lite ytterligare information om ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) och jag börjar bli rätt konfunderad vad det egentligen är som pågår här. Som jag skrev i fredags, förs förhandlingar om ett internationellt handelsavtal som i många avseenden liknar IPRED-direktivet, och som det därför finns all anledning att vara uppmärksam på.

Nu är just detta ganska svårt, eftersom förhandlingarna förs – vilket är brukligt i sådana sammanhang – i hemlighet. Jag har i fredags försvarat de deltagande regeringarnas rätt att föra förhandlingar i hemlighet, och det håller jag fast vid. Det som dock får mig att tveka lite är det faktum – som påpekats i kommentarerna till fredagens inlägg – att om man inte stämmer i bäcken, regeringen sedan kommer att argumentera att det föreligger ett fait accompli, ett fullbordat faktum i form av ett internationellt avtal som regeringen redan skrivit under på och som det skulle vara pinsamt om riksdagen skulle förvägra sitt godkännande. Med andra ord ligger det en oerhört press på våra riksdagsledamöter när de skall ta ställning till ett internationellt avtal som regeringen framförhandlat med andra. Det är pinsamt och potentiellt skadligt för Sverige om sedan riksdagen inte backar upp Sveriges företrädare utåt.

Med andra ord finns en risk att det är för sent att stoppa ACTA när ett färdigt förslag redan ligger. Detta förtar inte mitt principiella stöd för att regeringar måste få förhandla i lugn och ro, men det inger tillräckligt mycket tvivel för att jag tycker att det är lönt att bevaka det lilla som vi i dagsläge vet om ACTA.

Nu kan det i och för sig hända att jag i detta fjärrstyrs av mäktiga intressen, vilket av Dagens Nyheter påstås ha skett i frågan om FRA-lagen (se diskussionen på bloggen Mitt i steget). Jag måste dock erkänna att detta inte skulle röra mig i ryggen: skulle ACTA visa sig vara rättsstatligt tveksamt och farligt, är och förblir ACTA rättsstatligt tveksamt och farligt, alldeles oavsett vem som fått igång mig. Detta gäller också FRA-lagen. Lagen bör rivas upp, om oppositionen så fjärrstyrts av någon pr-byrå. Det är ganska ointressant vem som är upphovsmannen till befogad kritik. Jag kommer alltså att fortsätta granska det som går att veta om ACTA.

Vänsterpartisten Erik Josefsson har på sin blogg lagt ut ett dokument som han anser utgöra en del av det ACTA som för närvarande diskuteras. Jag har ingen anledning att betvivla att han har rätt. Om han har rätt, utgör ACTA verkligen en form av IPRED. Frågan är då om vi över huvud taget skall reagera: eftersom IPRED redan antagits och träder i kraft den 1 april, spelar det väl kanske ingen roll att vi också får ett internationellt avtal i samma riktning?

Nja, det är kanske inte så säkert. Det mest uppenbara problemet är att, om ACTA skulle bli verklighet enligt det förslag som Josefsson publicerar, Sverige skulle vara folkrättsligt bundet att behålla IPRED. Livrem skulle alltså läggas till hängsle: inte bara skulle Sverige vara förpliktad enligt EG-rätten att ha något som liknar IPRED, utan vi skulle också vara folkrättsligt förpliktade att bibehålla denna tveksamma lag. Vi låser oss alltså ännu mer och även EU skulle få svårt att ändra uppfattning.

ACTA-förslaget såsom det presenteras av Josefsson liknar alltså som sagt i stor utsträckning IPRED. En fråga som Josefsson ställer är huruvida ett sådant internationellt avtal verkligen utgör ett handelsavtal. Jag kan förstå hans tveksamhet, men jag skulle nog acceptera avtalet som åtminstone handelsrelaterat, eftersom det handlas med immaterialrättsligt gods över gränserna. Även fast ACTA tycks innehålla långtgående förpliktelser för de anslutna staterna att implementera civilrätttslig och civilprocessuell, liksom även straffrättslig lagstiftning, kan man därför argumentera att detta är handelsrelaterat på samma sätt som TRIPS-avtalet eller avtalen om internationell handel med farligt gods. ACTA är enligt min mening handelsrelaterat, men kanske inte något renodlat handelsavtal.

Justitiedepartementet konstaterar också i sitt promemorium daterat den 4 februari inför mötet med näringsutskottet den 12 februari att:

Avtalet ingås både av EU och dess medlemsstater, vilket innebär att rådet antar avtalet med enhällighet och att dessutom de enskilda medlemsstaterna ansluter sig enligt sitt respektiva nationella förfarande. För Sveriges del kan det innebära ett krav på godkännande av riksdagen (RF 10:2).

Eftersom EU endast har exklusiv kompetens att företräda alla medlemsstaterna på rent handelspolitiska områden, innebär detta att även justitiedepartementet medger att ACTA inte är ett rent handelsavtal. Jag tror inte att detta principiellt sett spelar så stor roll för hur man skall ställa sig till hemligheten i förhandlingarna: som sagt, jag tycker att den principiellt sett är berättigad, men jag befarar att regeringen sedan kommer att argumentera att Sverige ”måste” ratificera avtalet, eftersom vi annars skulle göra oss till åtlöje. Vi kommer att få tid att debattera, var så säkra: däremot kommer vi inte att ha någon praktisk möjlighet att påverka avtalet när förslaget är klart, och det kommer också att finnas press på oss att acceptera avtalet som det är.

Detta gör det särskilt angeläget att regeringen omprövar sin ståndpunkt i sekretessfrågan, åtminstone i sådan grad att en meningsfull debatt kan föras innan faktum är fullbordat och att vi behåller en meningsfull möjlighet att säga nej när avtalet är klart. Man kan konstatera att näringsutskottet uppenbarligen anser samma sak. I § 5 i sitt protokoll den 26 februari av sammanträde 2008/09:32 säger utskottet:

Utskottet ville särksilt understryka vad regeringen anför i promemorian om att Sverige bör verka för dels att förhandlingsprocessen öppnas på så sätt att det blir möjligt att offentliggöra och ta in synpunkter på förlag, dels att tillräcklig tid ges för information och förankring.

Det förra är nog långt mera viktigt än det senare. ”Information och förankring” omfattar inte ”förändring” eller ”avböjande”. Om endast tid ges till ”information och förankring”, kommer ingen tid att finnas att diskutera innehållet i förslagen.

Upphovsrätten och annan immaterialrätt är ekonomiskt enormt betydelsefulla. Eftersom vi i Västvärlden håller på att förlora vår traditionella industriella bas och ersätta den med annan, immaterialrättsligt uppburen industri, har vi ett särskilt intresse av att den på immaterialrätten vilande industrin fungerar – det är nämligen den där vi har ett strukturellt övertag. Enligt min mening är och förblir det dock tveksamt huruvida de lagstiftningsåtgärder som på sistone inneburit att vi givit allt mer av traditionellt statlig tvångsmakt till medieindustrin är lämpliga. Jag tror inte på alla försäkringar om att vår rättskultur med mera kommer att förebygga missbruk, utan jag är benhårt övertygad om att makt korrumperar.

Om ACTA blir verklighet, kommer medieindustrins makt att cementeras, och medieindustrin kommer att korrumperas av sin makt. Vill vi verkligen det?

Det kan vi egentligen bara ta ställning till om vi får veta vilken makt som medieindustrin skall få. Jag återkommer i frågan.