Några kravallpolisers förolämpande uttalanden om invandrarungdomar torde knappast ha undgått någons uppmärksamhet. Som brukligt är när sådant skett dyker det nu upp berättelser från andra håll i landet som leder till att man starkt kan ifrågasätta vad polisen egentligen håller på med. Idag pryds både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter av artiklar om en nakenfest hos piketpoliser i Göteborg.
Det kan väl vara bra att börja med att påpeka tre egentligen ganska självklara saker. För det första utgör enstaka berättelser ingen sjukdomssymptom för hela yrkeskåren. Jag får själv ett ganska dåligt intryck av polisen som grupp av människor när jag läser sådant här, men det har ganska självklara kognitiva grunder – vi har en tendens att mera uppmärksamma det som inte fungerar och som därför stör oss än allt det som flyter på. De problem som nu rapporteras har ännu så länge inte visats utgöra något allmänt problem hos en grupp som faktiskt omfattar flera tusen människor. Var alltså försiktiga med att döma ut polisen som grupp – det är lika idiotiskt som att döma ut invandrare som grupp bara för att några av oss fyller på brottsstatistiken i alltför hög grad.
För det andra har i inget fall - varken i Malmö eller i Göteborg – något brott begåtts. Det innebär att vi i grunden här har att göra med ett kulturellt och socialt problem, inte med ett juridiskt problem. Frågan är alltså inte om hur de ifrågavarande poliserna skall straffas, utan vad vi gör med personer som är satta att bevaka lagstiftning av ett visst innehåll, men som uppenbarligen har svårt att tillägna sig lagstiftningens värdemässiga innehåll.
Detta leder dock till det tredje påpekandet, nämligen att man visst kan ha en övertygelse i vardagen och en annan i yrket. Jag brukar säga till mina studenter att en del av juristjobbet innebär att man lämnar sitt privata samvete på en krok strax bakom dörren till jobbet. I jobbet implementerar man sedan bäst man förmår lagstiftningens innehåll, och när man går hem på kvällen kan man ta med sig sitt samvete och begrunda hur detta samvete passar ihop med j0bbet.
Det krävs med andra ord inte att man står bakom någon viss lagstiftning, än mindre bakom dess värdemässiga innehåll, för att man skall kunna tillämpa lagstiftningen. Detta innebär att man i jobbet som rättstillämpare (och det inbegriper polisen) endast har krav på sig att inte komma i konflikt med lagstiftningen – gör man inte det, kan man sedan privat tycka om lagstiftningen vad man vill; detta utgör en demokratisk rättighet. De här poliserna är alltså inte nödvändigtvis dåliga poliser bara för att de håller på med saker som jag själv skulle beteckna som helt igenom korkade.
Jag tycker dock trots det sagda att det kanske är dags att systematiskt försöka genomföra en attitydstudie hos den svenska polisen för att se vilka det egentligen är som utövar yrket och för att få koll huruvida symptomerna är allmänna eller begränsade till vissa personer. Det är ytterst problematiskt om poliser som har rätt att utöva statens våldsmonopol är Rambo-typer som ser fram emot att dela ut stryk: det indikerar knappast att dessa personer är kapabla att visa den återhållsamhet som måste gå igen med våldsanvändning. Däremot har jag mindre förståelse för att vissa personers sexuella perversiteter (hur i hela friden kan man tycka det är kul att fotas naken?) skall anses påverka förtroendet för poliser. Så länge detta inte görs på öppen gata och inte innebär lagbrott, är det väl knappast min sak att lägga mig i vad poliser håller på med under sina examensfester.
I den här attitydundersökningen som jag anser behövs finns dock ytterligare en aspekt som (av alla personer) Göran Grejder identifierat. Han sade i P1 i lördags (tror jag att det var) att han tycker att Malmöpolisernas uttalanden tyder på en frontmentalitet där ingår ett förringande av ”fienden” för att man skall mäkta med. Det låter inte helt dumt och är ytterst allvarligt om det är sant.
Om poliserna skulle känna att de så att säga står i samhällets skyttegrav och att de är utsatta för beskjutning, tyder detta på att vi andra i samhället lämnat poliserna ensamma med problem som rör oss alla. Det är ett faktum att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Eftersom poliser i jobbet tenderar till att endast se brott, är det inget under att de inte ser alla de invandrare som inte begår brott, och att polisernas inställning färgas av detta. Detta gäller i synnerhet om poliserna inte har någonstans där de kan lasta av sina intryck och få lite perspektiv på de större sammanhangen. Vi har en hel yrkeskår som vadar upp till bröstet i våra samhälleliga problem och som sällan får höra att något fungera, utan bara för höra när någon i gruppen gjort ett felsteg. Hur behandlar vi polisen, egentligen, och vad förväntar vi oss av dess reaktion?
Inget av det jag säger här skall ursäkta något av det skedda. Jag vill bara att vi skall få lite perspektiv på saken. Polisers sexuella utsvävningar angår inte oss. Fördomsfulla uttalanden gör det, men där måste vi akta oss för att reagerar ensidigt: de ifrågavarande poliserna har inte gjort sig skyldiga till något brott, och även fast arbetsrättsliga åtgärder kan vara på sin plats, måste vi ställa oss den principiella frågan om vi inte lämnat vår polis i sticket alltför länge och alltför ofta.
Det är nämligen alltför bekvämt att bara skylla på de rötägg vilka de filmade Malmöpoliserna helt utan tvekan är, och det är enfaldigt att genast plocka fram straffrätten som botemedel.
En logisk och analyserande text igen.
[...] Heidbrink funderar lite kring den uppmärksamhet polisen fått i samband med rasistiska uttalanden och sexinslag på polishögskolans examensfest och vad som är intressanta aspekter att fundera över samt kring lagstiftningens roll som styrare [...]
Jag finner det anmärkningsvärt att debatten till så stor del har fokuserat på de möjligen rasistiska uttalanden som fälls i videofilmen snarare än det att poliserna i nästkommande mening talar om att misshandla den misstänkte så till den grad att han inte ska kunna gå samt orsaka denne permanenta men i form av sterilitet.
David: Bra poäng. Du har säkert lagt märke till att jag i texten ovan tagit upp båda ställningstagandena.
Rasism är vidrig, men ordet är i den allmänna debatten felaktigt använt. Det finns en skillnad mellan främlingsfientlighet (som antagligen har sin biologiska bas, utan att detta på något sätt ursäktar främlingsfientlighet – det förklarar den bara) och rasism. Det förra är en delvis instinktiv rädsla för allt som är främmande och som man inte förstår, det senare är illa underbyggda åsikter om att mänskliga raser (som biologiskt sett inte finns) skulle kunna rangordnas enligt förmåga eller värde. Slutligen finns fordomsfullhet och dumhet, och polisernas uttalanden i Malmö var nog av de två sistnämnda, snarare än de två förstnämnda klasserna.
Det stora problemet är dock – det håller jag med om – inte de fördomsfulla och förolämpande uttalandena, utan våldsbenägenheten. Det är här vi har ett äkta problem: allt annat i sammanhanget är ett relativt litet irritationsmoment.
Vad jag inte förstår är hur det kan vara lagligt att spela upp detta i ett offentligt sammanhang i den förolämpades närvaro. Om jag säger olämpliga saker, även i en yrkesroll där jag borde lämnat, så som du säger, mina personliga åsikter hemma, då är det antagligen inte straffbart. Men om jag nu spelar in det och sedan, i andras närvaro, spelar upp det för den person åsikten var ämnad. Borde det då inte vara straffbart? Jag vill minnas att det för inte så länge sedan var ett fall där en polis fick böta för att han kallat en trafikant, som körde som en idiot, för ”idiot”. Skillnaden borde inte vara stor här.
Dessutom tror jag mig veta att man kan fällas för stämpling till misshandel. Frågar man sina kolleger om de vill att man misshandlar någon utifall man får tag på vederbörande så borde det kvalificera. Så vida man inte ”bara skojade”.
Så nog kunde man ta det hela till allmänt åtal om man ville…
Mumfi: Jag förstår ditt resonemang, men jag tror att det vilar på felaktiga förutsättningar. Den som spelar upp bevismaterial i syfte att underrätta andra om något som har hänt, eller i syfte att detta skall publiceras, skyddas i de allra flesta fall av yttrandefrihetsgrundlagen och av tryckfrihetsförordningen. Den polis som spelade in fällde själv (såvitt jag förstår) inga förolämpande yttranden, och de poliser som fällde yttrandena publicerade inte materialet. Inget utrymme för straff, alltså.
Du kanske ser själv också att det är en skillnad mellan att direkt till någon säga ”idiot” och att säga till någon kamrat ett tredje man är en idiot, även om detta senare på kringelkrokiga omvägar skulle komma till tredje mans kännedom. Om vi skulle straffbelägga alla som fällt ofördelaktiga uttalanden om tredje man i något privat sammanhang, skulle vi utan vidare kunna bura in den svenska befolkningen.
Stämpling till misshandel innebär att man uppmuntrar till misshandel. Att endast tillfråga någon annan huruvida denna skulle vara beredd att misshandel utgör i sig ingen stämpling. Nyanserna är viktiga här, eftersom det trots allt handlar om straffrätt: det är endast det som vi verkligen stadgat i lag som skall straffas, ingenting annat.
Jag håller nog med åklagaren om att totalt brist på omdöme inte är något brott, och att några andra brott inte heller har begåtts.
Nu är det inte direkt så att det är på omvägar som materialet kommit den förolämpade tillhanda. Själva syftet med inspelningen har ju ändå varit att använda materialet på det sätt som det använts, d.v.s. spela upp det i den förolämpades närvaro, offentligt. Någon tryckfrihet lär det inte vara frågan om, men säkert yttrandefrihet, vilket i så fall gör det hela till ett yttrandefrihetsbrott. Dessutom skulle i varje fall jag tycka att samtliga närvarande poliser har spelat in materialet i samråd och gemensamt. Så man kan antagligen inte skilja på polisen med kameran och de andra i detta fall.
Stämpling täcker även att erbjuda sig att göra något.
Men vad vet jag (ianal), säger åklagaren att han inte har ett fall så har han inte. Men ibland så tycks det mig som om vissa slags brott beror väldigt mycket på vem som är vem.
Mumfi: Där i slutet lägger du fingret på något som jag också tycker är oroväckande. Det är faktiskt väldigt sant att de som jobbar inom rättsväsendet i bred mening alltför lätt kommer undan, från poliserna i Malmö till hustrumisshandlande domare i Södra Roslagen till justitieråd i Högsta domstolen. Istället för den särskilda stränghet som kanske skulle vara påbjuden tycks dessa personer behandlas särskilt milt, och jag är inte säker på att jag tycker att det alltid är så befogat.
I övrigt håller jag inte med dig. Du har rätt i vad avser valet mellan yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen, men jag är inte med på att syftet med videon var att offentligen framföra att invandrarungdomar skulle vara ”apajävlar” eller liknande (så att alltså uppsåtet till att förolämpa i vart fall saknas) och stämpling täcker förvisso också att erbjuda sig göra något, men inte heller detta har poliserna i Malmö gjort: en kungörelse att man avser att göra något är något annat än att ”erbjuda sig” göra något. Jag tycker fortfarande att nedläggningen av förundersökningen i Malmö var juridiskt riktig.
Jacob: jag har ytterligare en vinkel på det hela. Utan att för ett enda ögonblick legitimera vare sig de rasistiska yttranden eller den uttryckta avsikten att misshandla.
Jag har arbetat som väktare, som vakt på krogen, och som vakt på konserter. Så jag har sett ordningshållandet lite inifrån. Det är endast ur denna vinkel jag skriver nedanstående.
Ställd inför pöbeln, ställd inför det smått djuriska hatet, saliven stänker ur munnen, med okvädingsord och dödshot, kanske kastade stenar eller annat våld, är det mycket, mycket svårt att behålla fattningen.
Ändå måste man det. Men det har en kostnad i form av negativ stress, dvs, man darrar i hela kroppen, man är rädd, adrenalinet sprutar ur öronen… Kroppen är beredd på antingen strid eller flykt. Jag tror inte att denna stress går att utbilda bort.
Stressen får i sådana lägen ofta – för den professionelle – inget utlopp.
I det läget – om nu det läget rådde i Malmö – är det lätt att förstå att personalen ”i slutet sällskap” vädrar stressen. Och då är det klart att man tar i med det mest förbjudna man kan säga. Nämligen att uttycka den lust att använda våld som reptilhjärnan insisterat på, i kanske timmar!
Notera dock att mitt resonemang absolut inte försöker legitimera missförhållanden i poliskåren, men kanske att anmärka att det finns annat i människors beteenden än juridik och politik.
Henrik: Här är du nog inne på samma tankegång som Grejder med sitt tal om ”frontmentaliteten”. Detta begrepp kanske också leder tankarna åt rätt håll: frontsoldater behöver vila mellan passen, behöver komma bort från frontlinjen. Jag är faktiskt osäker på hur polisen är organiserad, men om väktare och poliser utsätt för den form av stress som du beskriver, bör de kanske – liksom soldater – tas ur frontlinjen lite då och då.
Sent inlägg men…
Som vanligt har Heidbrink en bra analys. Läser denna blogg lite då och då och fast jag inte delar alla åsikter så har Heidbrink i alla fall tänkt igenom från sin sida av saken.
Som polis får man se och höra allt möjligt från både allmänhet, misstänkta, småbusar, storbusar och kollegor. Det Henrik tar upp stämmer till mångt och mycket. Stressen som uppstår, både långvarig och kortvarig stress, kan få människan att bete sig på ett sätt han/hon annars inte skulle göra. Detta gäller även för poliser trots utbildning och erfarenhet.
Heidbrink tycker att poliser kanske bör tas ur frontlinjen då och då. Tyvärr är inte det ekonomisk hållbart för svensk polismyndighet. Någon måste göra jobbet och tar man poliser ur frontlinjen måste de ersättas med andra poliser och andra poliser finns inte. Som polis börjar man oftast i frontlinjen för att senare söka sig till andra tjänster inom polisen. Är man bort för längre från frontlinjen är det svårt att återgå då man vant sig med det nya arbetsklimatet. Men hade polisen tänkt lite mer långsiktigt och inte så politiskt så hade det fungerat. För flera av de som söker sig nya tjänster från frontlinjen söker sig inte från något utan till något för att utveckla sig. Det innebär att flera av dem som söker sig från frontlinjen skulle kunna vända åter för att avlasta de som är där. Personalrörlighet kostar pengar. Det ska utbildas och planeras. Men jag tror att man får igen de pengarna på bättre kvalitet och längre hållbarhet på poliserna.
Sedan finns det ju olika poliser precis som det annars finns olika människor. Vissa tar saker som riktas mot polisen personligt och blir arga medan andra rycker på axlarna och inte bryr sig.
[...] skandalösa uttalanden som kravallpoliser i fjol fällde om invandrare (om vilket jag då bloggade här). Att jag kan förstå mekanismen, innebär inte att jag kan ursäkta fenomenet. Om det verkligen [...]