Svenska dagbladet innehåller idag två artiklar om såkallad grooming, det vill säga om vuxna som söker sexuell kontakt med barn på nätet: huvudartikeln finns här och en bakgrundsartikel här. Det är vidrig läsning och jag kan inte annat än att må lite smått illa. Min juristhjärna funderar dock på vad vi skall göra åt detta.
Enligt lagförslag och lagar på olika håll i Europa skall införas eller finns redan explicita straffbestämmelser mot grooming. Det är alltså särskilt förbjudet att ägna sig åt verksamheten. Det låter ju bra, och uppfattas vissa av många som en ”signal” från samhällets sida, men jag är föga imponerad.
Den som läser den här bloggen med någon frekvens vet att jag allmänt tvivlar på strafflagstiftningens signalfunktion. Jag tror inte att man på något sätt över huvud taget påverkar de individer som redan sjunkit så lågt att de ägnar sig åt grooming. Alla andra behöver inte signalen. Den som tar sexuell kontakt med en 11-åring på nätet kommer nog inte lägga av med detta bara för att det är särskilt förbjudet i lag: man har redan passerat så många spärrar när man håller på med sådant att ytterligare någon straffbestämmelse knappast gör verkan. För övrigt kan man nog utgå ifrån att åtminstone somligt som framgår av artikeln (som erbjudandet att betala 500 kr. för oralsex) redan är förbjudet, nämligen dels enligt bestämmelsen om sexuellt ofredande, dels enligt sexköpslagen. Ytterligare lagstiftning är bara en låtsasåtgärd.
Det som brukar ta mera skruv är en äkta och stor risk att åka fast, och här har vi i förevarande sammanhang samma problem som vid fildelning. Det råder stor anonymitet på nätet, och den som är något så när skicklig på det han (här handlar det normalt om män) gör kan närmast garantera att han inte åker fast. Vill vi upphäva denna anonymitet, måste vi göra mycket stora ingrepp i den personliga integriteten: vi måste öppna för en rutinmässig kontroll av identiteter bakom IP-adresser och vi måste öppna chattar och e-postkontakter för läsning av myndighetspersoner.
Invändningarna mot att göra detta är exakt desamma som invändingarna mot att göra så i fildelningssammanhang, nämligen att den potentiella vinsten med att göra ingrepp i alla vårs personliga integritet inte riktigt står i proportion till de förluster som är förenade med sådana ingrepp. Den som är emot FRA-lagen måste principiellt sett tyvärr också vara emot effektiva brottsbekämpningsmetoder avseende sexuella ofredanden på nätet.
Vad göra? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig mycket illa till mods när jag ser alla panikartade lagförslag som nu haglar från höger och vänster: jag är inte beredd att ge upp den sista lilla privata sfär vi har och jag är inte beredd att offra rättsstatliga principer ens för skyddet av min egen dotter. Det som kan göras är tyvärr det som inte går att kommandera fram: föräldrarna måste bli aktiva.
Chattar och surfande på nätet är ingen barnparkering. Precis lika lite som förnuftiga föräldrar låter sina barn driva på sta’n, precis lika lite bör de låta barnen driva på nätet. Datorer med internetuppkoppling bör inte stå obevakade i barnrummet, de skall stå i vardagsrummet eller på någon annan plats där familjen ser vem som surfar var: barn skall inte kunna surfa i hemlighet. Tillgången till datorn bör också kontrolleras genom de administrationsverktyg som faktiskt finns i operativprogrammet, vilket innebär att barnen bör ha sitt eget konto med begränsade rättigheter, och att föräldrarna som administratörer med regelbundenhet bör kontrollera vad det är barnen ägnat sig åt på datorn.
Ibland kan ”samhället” inte hjälpa: barns kontakt med vuxna på nätet är ett sådant område där det är upp till oss föräldrar att skydda våra barn – såvida vi inte är beredda att släppa in staten på de sista privata sfärerna också, vill säga.
Men om vi gör det, bör vi sluta klaga på FRA- och IPRED-lagen också.
Barn från trygga miljöer har rätt bra koll på vad de vill och inte vill göra. De lyssnar också på sina föräldrar när de varnar för allt som kan hända på nätet. Barn från otrygga miljöer råkar illa ut… som de gjort i alla tider.
Intressant inlägg när du kopplar samman det med FRA-lagen och IPRED. Jag är själv motståndare till bägge dessa.
Ett enklare sätt att komma åt dessa brottslingar är att ge polisen möjlighet att använda sig av sk brottsprovokation i fråga om sexualbrott. Tänk om det istället för en reporter hade varit en polis som satt i chatten och denne, istället för att ringa upp mobilnumret, bestämde möte med pedofilen.
Om jag inte minns helt fel så var det en svensk direktör som råkade ut för detta när han hade ”groomat” en amerikansk ”flicka” för något år sedan. Istället för flickan så blev han arresterad av FBI.
Tror att det är en möjlig väg för att faktiskt komma åt dessa brottslingar.
NB: Intressant tanke. Frågan är om det ens skulle röra sig om brottsprovokation när polisen under felaktig identitet (vilket ju inte är förbjudet) utger sig för att vara en 11-åring och får märkliga inviter.
Problemet är väl då att fastställa identiteten hos den som hör av sig, eftersom dennes identitet är lika falsk om någonsin polisens. Man skulle kanske kunna uppge ett telefonnummer som leder till en viss telefon hos polisen från vilken samtalstrafik kan spåras. Det skulle i så fall inte ens vara telefonövervakning kanske och redan idag vara tillåtet. Om inte, skulle man kunna legalisera sådan övervakning av inkommande samtal till polisens egna telefoner, eftersom några integritetshänsyn i så fall knappast (eller endast i ringa utsträckning) gör sig gällande…
Intressant tanke, som sagt. Det kastar också ett förklarande ljus över kriminologernas rop efter kreativitet i och utvärdering av polisens brottsbekämpningsmetoder – eller har någon polismyndighet redan tänkt på detta?
precis som du var min första tanke när jag såg detta att det i första hand måste vara föräldrarnas ansvar att hålla koll på sina barn. men precis som rättsråttan säger kan vi inte utgå från att barnets situation alltid är så idealisk. någon form av åtgärd verkar alltså motiverad, även om man kan tycka att debatten på ett sorgligt sätt styrs bort från civilsamhällets ansvar för samhällsproblem utanför juridiken, till en enögd fokusering på lagstiftning (i england har detta gått till extremer med bl a de s k asbo-reglerna).
angående felaktigt fokus, anser jag att man i större utsträckning måste se på de psykologiska mekanismer som leder fram till brottet. att säga att man ”sjunkit så lågt” leder snarast tankarna till att det är moralen det är fel på. jag skulle vilja påstå (vilket i och för sig är en spekulation) att pedofili snarast är att ses som en sjukdom som bör behandlas. i detta sammanhang blir din idé om provokation intressant, som ett sätt att hitta presumtiva gärningsmän, möjligen registrera dom under en period (ett i sammanhanget ganska lindrigt integritetsbrott), men framförallt erbjuda dom vård. och den grupp som faktiskt inte är sjuk, utan snarare har dålig moral, lär bli rätt skraj enbart av det faktum att nån ser vad dom gör.
AG: Pedofili är nog ingen sjukdom, utan en sexuell läggning. Det innebär att försöket att genom ”vård” få en pedofil att bli en icke-pedofil är lika dödsdömt som de tidigare försöken att få homosexuella att bli icke-homosexuella (och jag jämställer dessa sexuella läggningar på inget annat sätt än att de är av naturen givna sexuella läggningar). Du kan inte omkonfigurera en människa sexuella läggning, om vilket jag i ett annat sammanhang skrivit här.
du missar min poäng. ”sjukdom” eller ”sexuell läggning” är i det här sammanhanget bara en fråga om terminologi* – vad det handlar om är en i det här fallet troligen irreversibel, men också troligen hanterbar (se nedan) fysiologisk avvikelse. det viktiga är att man inser att det inte enbart handlar om moral.
jag hyser inga illusioner om att kunna ändra någons sexuella läggning, däremot torde det finnas stora möjligheter att medelst farmaka, terapi och viss övervakning förhindra att dessa människor lever ut sin sexualitet. därför är det viktigt att hitta dessa individer innan de utför brott.
*anledningen till att man inte kallar homosexualitet en sjukdom är att uttrycket implicerar att det bör botas eller som i det här fallet i alla fall lindras. sjukdom är enligt ne ett tillstånd där en individ inte fungerar optimalt.
AG: Accepté – vi är i stort sett eniga i princip. Jag är dock inte övertygad om att de förslag som bland annat Nilsson framfört verkligen handlar om det som du skriver om. Jag är heller inte säker på om det finns några av de terapier som du skriver om: när det gäller hantering av andra (och självförvållade) fysiologiska avvikelser vid narkotikamissbruk har vi ju egentligen ingen verklig aning om hur vi skall hantera detta. Vi vet heller inte hur vi skall hantera de som har en genetisk predisposition för missbruk. Jag accepter alltså din principiella poäng, men ställer mig fortfarande tveksam till dess praktiska genomförbarhet.
[...] Livet är i de flesta lägen långt mera komplicerat än att en enkel åtgärd – såsom att hota med straff – skulle lösa problemen. Ibland behövs det mera komplexa åtgärder från myndigheternas sida (såsom vid prostitution). Ibland kan inte juridiken komma åt problem som i grunden är sociala (som vid såkallad grooming på nätet, om vilket jag bloggat här.) [...]