Riksdagen skall imorgon rösta om ett förlängt försök med 1952 års tvångsmedelslag, skriver Dagens Nyheter. Lagen ger säkerhetspolisen (SÄPO) rätt att i vissa fall av misstänkt allvarlig brottslighet hemligt avlyssna de misstänkta. Detta är ett klart och odiskutabelt ingrepp i den personliga integriteten, vilket också medges av de som står bakom förslaget. Jag tycker att lagen kan behövas, men jag är osäker på huruvida jag tycker att alla de brott som räknas upp verkligen är av sådant slag att SÄPO bör få avlyssna misstänkta personer. Inte att jag nu i elfte timmen skulle kunna stoppa förslaget, men alla lagförslag kan ju tas tillbaka, och alla stiftade lagar avskaffas. Jag vill mana till reflektion.
Trots min opposition mot FRA-lagen är jag inte principiellt emot alla former av avlyssning. Som alla rättigheter måste också rätten till personlig integritet vägas mot andra rättigheter, däribland det allmännas intresse av att kunna avstyra samhällsfarlig verksamhet. Det finns brott – såsom brott mot rikets säkerhet – som är av sådant allvarligt slag att ett förebyggande av sådana brott är ett intresse som väger tyngre än de misstänktas personliga integritet.
Alla brott som räknas upp i artikeln är dock inte sådana. Alla högmålsbrott (som regleras i 18 kap. brottsbalken) till exempel är inte av sådant slag. Exempelvis anser jag som republikan att den straffskärpning som enligt 18 kap. 2 § brottsbalken gäller för vissa brott begångna mot kungen eller annan medlem av kungahuset är ett hån mot den demokratiska principen att alla medborgare är lika mycket värda, och att planerade brott mot kungahuset inte motiverar avlyssning. Detta kanske är en struntsak.
Riktigt farligt tycker jag dock är förslaget att utöka avlyssningsbefogenheter när det gäller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Den allvarliga brottsligheten finansierar sig genom olika kanaler, och det här högst sällan att en inbetalning i den ena ändan av det finansiella systemet klart kan kopplas ihop med en utbetalning till brottslingar i den andra ändan av systemet. Här jobbar polisen alltid med indiciebevisning, och någon glasklar brottsmisstanke finns sällan. Det är enligt min mening i de allra flesta fall oproportionerligt att avlyssna någon på grundval endast av indiciebevisning, och de få fall där det finns klara misstankar är inte så många att en generell avlyssningmöjlighet bör medges.
Fallet med Al-Barakaat inger också farhågor: det är i alla fall från ett abstrakt perspektiv inte otänkbart att alla som på något sätt hade att göra med somaliesvenskarna enligt förslaget skulle ha fått avlyssnas utan att de huvudmisstänkte ens givits någon möjlighet att försvara sig. Eftersom jag inte håller med Fredrik Stenhammar om dennes försvar av åtgärderna mot somaliesvenskarna, är jag ännu mer tveksam till avlyssningsbefogenheter i dessa fall.
Förslaget är alltså i sig enligt min mening inte i sig oacceptabelt, men jag misstänker att politikerna och polisen återigen tar tillfället i akt att genomdriva större maktbefogenheter för polisen i ett sammanhang där man kan dölja vad man gör. Vi har blivit panikslagna och har slutat tänka på frihetliga grundprinciper när det kommer till terrorlagstiftning, och det här förslaget kan misstänkas vara ytterligare ett exempel på denna kortsynthet. Jag håller alltså med den vänster- och den miljöpartist som i justitieutskottet reserverat sig mot förslaget.
Vi måste värna vårt samhälle och ibland måste vi göra det med obehagliga medel. Vi får dock aldrig gå längre än vad nöden kräver.
Jag är inte säker på att detta förslag är rätt balanserat.
[...] om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. (se Jakob Heidebrinks kommentar) [...]
[...] Alexandersson, Farmor Gun, Christopher Kullenberg, Mårtensson, Christopher Kullenberg (igen), Jakop Heidbrink, Mikael [...]
[...] Bloggat: Beta Alfa, Annarkia, Opassande, Kulturbloggen, ModerataKarameller, Intensifier, JHeidbrink, Trotten, Media: SVT, Läs även andra bloggares åsikter om Säpo, Avlyssning, MUST, Fst, IB, FRA, [...]
Brott mot kungen i något politiskt syfte har samma symbolvärde som kungen som person eller annan medlem i kungahuset själv har, enligt min mening. Ett brott så riktat, är ett brott mot Sveriges statschef, eller medlem av dennes familj.
Ytterst handlar det om ett brott riktat mot Sverige, och dess demokratiska politiska system. Varför skulle annars ett brott mot kungen genomföras eller planeras av tex en terroristgrupp? Självklart ska ett sådant brott äga större dignitet än ett brott mot någon annan person.
Förresten, vill du också avskaffa det särskilda skydd som övriga tjänstemän åtnjuter? ”Våld mot tjänsteman’, till exempel? Det strider ju också mot samma tanke och skulle vara samma sorts ”hån mot den demokratiska principen att alla medborgare är lika mycket värda”.
Ett belägg för mitt resonemang är att ett, vid den tyska invasionen av Norge 1940, gripande av den norske kungen var högt prioriterat. Till och med en insats av tyskt stridsflyg, förmodligen i syfte att döda honom, genomfördes. Det bedömdes sannolikt att en död kung var bättre än en kung i frihet. Härmed visas värdet av kungen som symbolisk person.
För kungahusets existens och dess funktion att ”leverera” statschef, är väl demokratiskt underbyggt, enligt min mening. Det är fastslaget vid otaliga riksdagar, genom att ingen sådan ändring i grundlagen genomförts eller ens försökts genomföras. Succesionsordningen har dessutom ändrats, utan att man avskaffat monarkin. Tillika äger monarkin ett förkrossande stort folkligt stöd, bortemot två tredjedelar av folket stöder vår monarki. (Det är sannolikt därför inte ens de partier som har republik i sina partiprogram försökt avskaffa monarkin!) Därur vinns den demokratiska legitimitet monarkin kräver.
Tilläggas kan, att kungen som statschef åtnjuter ett förtroende större än någon regering någonsin åtnjutit, med undantag för krigstidens samlingsregering.
Henrik: Ett kungahus kan enligt min mening aldrig bli ”demokratiskt legitimerat” – kung och demokrati utesluter varandra, helt enkelt. Ett angrepp mot kungen (som förvisso kan utgöra ett angrepp mot en symbol som representerar Sverige) är inget angrepp mot demokratin, i vart fall inte i min värld. Att statschefen åtnjuter det förtroende som framgår av olika undersökningar är faktiskt bara beklagligt, men tanke på att människan högst sällan över huvud taget får uttala sig (och vi alltså inte vet vad han tycker) och på att han, när han väl säger något annat än ”god dag”, mycket ofta hamnar i blåsväder.
Det innebär också att ett angrepp mot en tjänsteman enligt min mening är ett angrepp mot den fungerande förvaltningen, vilket ett angrepp mot kungen inte är. Det är alltså allvarligare att angripa en tjänsteman som gör sin plikt än att angripa kungen, som endast uppbär apanage.
Heidbrink: Först: varför är ett angrepp på kungen inte ett angrepp på den fungerande förvaltningen? Är herrn bekant med gällande lag?
För det andra, enligt min mening, vad som i praktiken är demokratiskt definieras inte av en individ, utan av flertalet i en stat. Om flertalet i en stat vill ha en typ av konstitution, är den konstitutionen i princip demokratisk, såvitt den inte kränker våra rättigheter, förstås. (Kränker i vid mening.)
Kungen som kung är vare sig mer eller mindre demokratisk än riksbankschefen, justitiekanslern eller för den delen statsministern. Ingen av dessa är vald av folket, utan de utses i enlighet genom en demokratiskt bestämd process. Som jag ser det.
Succesionsordningen är vare sig mer eller mindre demokratiskt tillkommen än någon av de andra grundlagarna. Eller hur?
Kungen har dessutom ett långt mycket högre folkligt stöd än statsministern. Och kungahuset har haft det, ända sedan demokrati infördes i Sverige.
Vilken annan legitimitet anser du finns i Sverige, än att all offentlig makt utgår från folket? All all makt utgår från folket, utom den att bestämma statsskick? Vem utgår den ifrån?
Enligt ditt sätt att resonera, om jag förstått dig rätt, är den enda tänkbara demokratiska statschefen, den som valts direkt av folket? Det skulle i sånt fall utesluta de allra flesta statschefer i världen…
Heidbrink: PS Att kungen inte alltid fäller lämpliga kommentarer, eller ibland gör dumheter, är bara relevant försåvitt det skulle undergräva förtroendet för honom i folkledet, som jag ser det.
Eller menar du att monarki vore legitimerat om kungen hade en IQ på 130+ och en fil mag?
Ställer vi motsvarande krav på statsministern?
Henrik: Arbetet hopade sig förra veckan, så mitt svar är lite sent.
Du har rätt i det mesta du säger, men jag håller ändå inte med om slutsatsen. Statschefens IQ och utbildning spelar mindre roll, och jag kräver inte heller att statschefen skall direkt väljas av folket. Det jag anser på ett mycket fundamentalt sätt inte passa ihop med demokratin är dels statschefens straffrättsliga immunitet enligt 5 kap. regeringsformen (kungen kan enligt svensk rätt i princip gå ner på Stureplan en söndagmorgon kl. 2 och skjuta ner alla där närvarande med k-pist utan att vi ens får lagföra människan), dels att ämbetet ärvs (vilket innebär att jag har mindre principiella problem med ett valkungadöme än med ett ärftligt kungadöme).
Demokrati betyder i grunden flertalets styre, men demokratibegreppet har idag också andra konnotationer (som kravet på rättsstatlighet etc.). En av dessa konnotationer är att inget ämbete i staten ärvs, utan att alla poster tillsätts genom val eller genom utnämning som företas av valda funktionärer. Det innebär att det visst är skillnade mellan JK, statsministern, justitieråd och andra statliga funktionärer å den ena, och kungen å den andra sidan.
Kungen har slutligen inget med förvaltningen att göra: kungens enda kontakt med den dagliga förvaltningen av Sverige är utrikeskonseljen, och även där har kungen inget avgörande ord med i laget. Ett angrepp på kungen är därför inget angrepp på den fungerande förvaltningen i Sverige, utan ett angrepp på en symbol. Att straffa angrepp mot kungen på ett särskilt sätt är Sveriges motsvarighet på de ganska löjliga amerikanska bestämmelserna om angrepp mot flaggan.
Jacob: Ditt svar är inte sent.
Även riksdagsmännen åtnjuter immunitet, som du vet. Det har, tror jag, ytterst att göra just med att de och kungen anses vara en integrerad del av den svenska demokratin. Fast det vet du bättre än jag.
Att ämbetet ärvs är ju reglerat i en demokratiskt stiftad grundlag. Jag ser inte problemet. Vi har haft samma kungahus sedan tidigt artonhundratal. Det har sammanträtt ganska många riksdagar, många av dem demokratiskt valda, utan att monarkin eller det faktum att kronan ärvs har ändrats. Tvärtom, arvsriket har ändrats till även kvinnlig tronföljd, utan att man på allvar diskuterade att avskaffa tronföljden i sig!
Det får nog anses att monarkin, även kungahuset, har all den demokratiska legitimitet som krävs. Kungahuset är accepterat av alla dessa riksdagar, dvs i någon mening en ”utnämning som företas av valda funktionärer”. För de har ju haft alla möjligheter att avskaffa monarkin, eller hur? Hur förklarar du att de inte gjort det?
Den konnotation du anför, måste ju betraktas som din enskilda uppfattning. Två tredjedelar av folket (inklusive mig) anser ju precis motsatsen, att en av den svenska demokratins konnotationer är just arvsriket. Så i den meningen är din uppfattning den som saknar demokratisk legitimitet, eller hur?
Kungen har i allra högsta grad en funktion inom den svenska förvaltningen. Han och hans familj representerar Sverige i alla möjliga officiella sammanhang. Speciellt i utrikespolitiska sammanhang. Han reser mycket, och tar emot många statsbesök. Sedan, att han inte har någon formell maktfunktion i det dagliga demokratiska tragglandet, kan inte jag acceptera som intäkt för att han saknar funktion i förvaltningen.
Dessutom, som jag påstår tidigare. Ett angrepp mot kungen går inte att förstå utan dess politiska vinkel (försåvitt det inte är sjukdom eller något personligt motiv bakom, men det gäller väl för alla fall av ”våld mot tjänsteman”?).
Ett angrepp mot kungen, för att det skulle vara odemokratiskt med kung, till exempel, är ju ytterst ett underkännande av nära två tredjedelar av folket i deras stöd för ett svenskt kungahus. Med vilken demokratisk legitimitet utförs ett sånt angrepp? Ingen alls. Ett sådant angrepp ska beivras hårdare än ett fyllebråk på Engelen. Precis som ett angrepp mot exempelvis statsministern eller mot någon riksdagsman.
För det handlar ju precis som du säger, att demokrati handlar om folkflertalet och deras intressen. Det måste ju inkludera att skydda vårt kungahus, som ändå är ett av majoritetens intressen…
Att vara republikan är ett enkelt val. Uppfattningen att alla funktionärer ska väljas eller utses av delegerade håller jag med om. Vi ser nog lite olika på successionen, du och jag. Ytterst handlar det om formalia, och formen för vår demokrati går bara att skilja för den demokratiska processen på en analytisk, abstrakt nivå. I verkligheten styr formen i viss mån processen, och processen avgör formen, ofta med viss eftersläpning (vårt grundlagsskydd).
Det faktum att Sverige är ett arvsrike är godkänt genom den demokratiska processen sedan demokratin infördes, trots formaliaförändringar och trots en högljudd opinion. Det måste, som jag ser det, betraktas som demokratiskt. Varför har annars inte den demokratiska processen förändrat formen för vår demokrati? Det går, enligt min mening, att svara på den fråga på annat sätt än att folkflertalet vill behålla vårt kungahus.
Dessutom, en monarki har många fördelar vid en jämförelse med en republik. Kungen, till exempel, representerar hela folket, inte bara (i bästa fall) folkflertalet. Dessutom är det billigt. Det vill säga politiskt effektivt. Eftersom folkflertalet vill ha kvar monarkin, är den legitim.
Det finns inte så många bra argument emot en monarki. Det skulle i så fall möjligen vara att vi inte vet huruvida den tillträdande monarken kommer att bli populär eller hur denne kommer att sköta sitt arbete. Men det gäller såväl för monarken som för en president. Och det finns demokratiska funktioner för att åtgärda sådana problem. Det vet Richard Nixon.
Fel i tredje stycket nedifrån. Det ska vara:
Det går, enligt min mening, INTE att svara på den fråga på annat sätt än att folkflertalet vill behålla vårt kungahus.
Sorry, ett fel till, den här gången i sista stycket, första meningen:
Det finns inte så många bra argument emot monarkiN SOM DEN SER UT I SVERIGE.
Henrik: Alla argument du anför är valida och andå kan jag inte hålla med om dem. Jag anser att det är att sträcka fiktionen lite väl långt att säga att det ligger ett godkännande i en icke-åtgärd: situationen förändras inte, mest därför att man inte tvingats att verkligen ta ställning till den. Inte alla icke-åtgärder i en status quo innebär ett godkännande av status quo.
Men i slutändan måste även medge att min enda verkliga poäng är den principiella poängen att jag tycker att det är en styggelse att ett högt ämbete i landet ärvs, och att jag inte tycker att en arving av ett högt ämbete förtjänar någon särskild ställning därutöver. Praktiskt sett är monarkin i Sverige så menlös att den lika gott kan få finnas, om vi nu inte orkar att göra allvar av det demokratibegrepp som vi annars tycks hålla så högt.
Vi kommer inte längre tror jag: det som återstår är att ”agree to disagree”.
Jacob: Jag tror som du. Med en liten anmärkning. En ickeåtgärd, som du kallar det, är säkert inget hållbart godkännande i filosofin, men i politiken ser jag det som det. Just eftersom politiken är det pragmatiskas konst. Även när det gäller demokratin och dess institut. Man hanterar ofta en fråga där folkopinionen och politiker inte går i takt just genom att begrava den. Vem har rätt, politikerna eller folket? Vad tror du skulle bli resultatet om vi folkomröstade?
Vidare. denna ickeåtgärd står i bjär kontrast till att vänsterpartierna har republik i sina partiprogram! Dvs, trots att det står i dessa parters manifesterade ”åtgärdsprogram”! Det talar…
Du har så klart rätt till din åsikt, fjärran vore det mig att hävda annat, men att höja den till allmän princip vill jag inte medverka till, som du förstår. Agree to disagree, är en väl vald lösning. För jag tycker som du, egentligen, att någon ärver ett ämbete är tveksamt, men inte nödvändigtvis fel. Vore inte kungahuset på plats, med den långa traditionen och allt, vore jag republikan!