Att återskapa förtroendet för finansmarknaderna

Tidningarna är fulla av kritik mot finansmarknaderna och av försök att återskapa det förlorade förtroendet för desamma. Aftonbladet ondgör sig över bankdirektörernas löner, EU avser att garantera lån på interbankmarknaden (där bankerna lånar till varandra: marknaden har i princip brutit samman, vilket är den yttersta grunden till finanskrisens akuta läge) och på Dagens Nyheters debattsida uppmanar företrädare för finansvärlden densamma (och politikerna) att städa upp i det värsta missbruksträsket.

Det är inte helt enkelt att förhålla sig till en kris som ännu pågår och vars orsaker och följder vi därför ännu inte fullt ut kan överblicka. Det finns dock några iakttagelser att göra - somliga av juridisk, andra av mera politisk karaktär.

Den första mera politiska iakttagelsen är att det är lite kontraproduktivt att försöka att placera Svarte Petter med någon viss aktör just nu. Finanskrisen har flera olika komponenter, och för de olika komponenterna har med stor sannolikhet olika aktörer sitt ansvar. En komponent är att folk i USA fått låna pengar som de aldrig hade någon chans att betala tillbaka. Det borde inte ha skett, och att det skett är ett stort misslyckande för bankregleringen (sådan den är) i USA. Det kan dock påpekas att upprinnelsen till denna missriktade kreditpolitik låg hos politiken (närmare bestämt Bill Clinton) som uppmanade de statligt styrda bolåneinstituten i USA att ge krediter till folk som annars inte skulle få låna pengar. Ansvaret är alltså redan här delat mellan bankerna, banklagstiftningen och politiken.

På samma sätt fortsätter det, från det faktum att hedgefonder och andra banker tilläts ligga utanför regleringen (vilket politiken är lika skyldig till som finansvärlden) till det faktum att man utan närmare principiell urskiljningsgrund lät en bank (Lehman Brothers) gå i konkurs och räddade andra. Ingen bland de deltagande – små aktiesparare inbegripna – visste vad de höll på med. Den här krisen har vi allesammans försatt oss i, och nu gäller det att rädda det som räddas kan utan att försöka peka finger. Aftonbladets artikel – hur upprörande bankdirektörernas bonusar än är – är därför enligt min mening missriktad.

Den andra iakttagelsen – blandad politik och juridik – är att vi får akta oss att införa någon sorts smygsocialism. Göran Grejder antydde i P1 i söndags att det kanske är dags att försöka med socialism inom bankväsendet, eftersom kapitalismen med ojämna mellanrum kommer att genomgå kriser. Jag håller med det andra ledet – Marx hade inte fel i allt han sade – men slutsatsen följer inte av premissen.

Om man ser på pensionsfonder och andra statliga och halvstatliga bolag (Fannie Mae, exempelvis), har dessa samma inneboende drift att maximera sina sparares vinster som någonsin kommersiella banker har. Tjänstemän i regeringskanslier som skall förvalta och styra landet har annat att göra än att sätta sig in i finansiella system. Det är inte givet att saker och ting blir bättre bara för att anonyma tjänstemän tar hand om dem (och det är ju i praktiken den “demokrati” som socialismen leder till). Det är förvisso helt riktigt och rätt av olika regeringar att inte hålla det finansiella systemet under armarna utan att det kostar: EU:s initiativ är därför bättre än det som USA åtminstone tills nyligen planerade ta. Det måste dock vara klart att skattebetalarna någon gång skall göra sig av med de nu förvärvade bankerna igen: ett finansiellt system som förvaltas av politiskt tillsatta tjänstemän leder till sin egen sorts korruption som – om man får lita på historiska exempel – är ännu mera slösaktig och farlig än den som marknaden leder till. Det måste alltså finnas en exit strategy, och den saknar jag lite grann i den nu rådande panikstämningen.

Slutligen – min tredje och sista (juridiska) iakttagelse – kan jag inte annat än bli lite matt av att finansvärlden, nu när det vankas hårda regleringar, försöker att avstyra dessa genom att bli självsanerande. Om nuvarande kris redan kunnat lära oss något, är det rimligtvis att det inte finns några perfekta marknader: informationsassymetrier och psykologiska preferenser försvinner inte bara för att man låter de potentieras på en marknad.

Jag kan hålla med debattartikelns författare om att finansvärlden mår bra av att inte förvägra sig och av att medverka nu när även tidigare oreglerade delar av finansmarknaden skall regleras. Insiderna måste delta med sig av sitt kunnande och sin expertis om hur marknaderna fungerar. Ett självsanerande system tror jag dock knappast kommer att fungera, eftersom finansmarknaderna inte kommer att vilja sluta experimentera med förfaranden som kanske kan generera vinst, om den vinsten så genereras på andras bekostnad.

I slutändan är det här en fråga om vilken bild av människan vi har. Min bild är att ingen är automatiskt god om det inte finns någon social eller (helst “och”) juridisk sanktion för dåligt beteende någonstans. Detta gäller för skolelever lika mycket som för finansdirektörer. En orsak (en orsak, inte den enda orsaken) till nuvarande kris är att USA:s övervakning av bankerna är ett dåligt skämt. Någon etik som skulle leda till försiktighet finns av naturliga skäl inte i en värld som går ut på att maximera sina vinster genom andras verksamhet. Om vi skall ha någon sådan etik – eller om vi åtminstone skall ha spärrar för beteenden som måste anses vara farliga för tredje man – måste lagstiftningen se till att finansvärlden avstår från experiment som kan anses vara riskabla: marknaden själv kommer inte att göra det om det inte finns någon verksam juridisk sanktion.

Förtroendet för finansmarknaderna kommer att vara rubbat under lång tid framåt, och det är rätt så. Finansmarknaden är inte bättre eller sämre än de industriella marknaderna, och den tenderar liksom de industriella marknaderna till excesser och till skumma beteenden. Vi har de senaste 20 åren varit alltför tillitsfulla till en marknad som ansågs vara perfekt, och nu får vi betala för vår kollektiva blåögdhet.

Den här krisen hör, som jag tidigare bloggat, till det finansiella systemet och är i den meningen helt normal.