Skenhelig efterklokhet

Jag brukar inte höra till de som anklagar näringslivet för att vara omoraliskt eller korrupt: enligt min mening är näringslivet lika anständigt eller oanständigt som alla andra mänskliga verksamheter, och den såkallade lilla människan har inget moraliskt försprång. Ibland dyker det dock upp nyheter i tidningarna som får mig att fundera. Ett sådant tillfälle är nu, efter Lehman Brothers konkursansökan.

Henry Gloss, chef för Investor i New York, riktar enligt Svenska dagbladet svidande kritik mot Vita Huset som han anser inte förhindrat finanskrisen genom förnuftiga regleringar i god tid. Jag föreställer mig att han med denna kommentar slår in öppna dörrar hos många Bush-kritiker: felet var egentligen George W:s. Klart att det måste stämma: vid närmare eftertanke är ju Bush ansvarig för allt ont i världen.

Det är han faktiskt inte, även fast han med goda skäl kan anses som åtminstone en av de mest inkompetenta presidenter som USA haft, om inte den mest inkompetente. Hur det än månde vara med det, är den här finanskrisen huvudsakligen finansvärldens egen skapelse, ingen annans. Det är skenheligt att försöka skicka ansvaret vidare till Vita Huset.

Finansvärlden spottar ur sig nya finansiella instrument med en häpnadsväckande hastighet. Det finns ingen lagstiftare i världen som hinner med att reglera dem alla, och varje reglering drar efter sig nya sätt att kringgå regleringen. Att reglera finansmarknaderna själva i detalj är alltså ingen idé, utan man kan bara ge principregleringar. Att inte heller principregleringar hjälper, visar dock Storbritannien, som har en sådan principreglering. Där gick Northern Rock i konkurs och fick förstatligas. Den här finanskrisen låg till stor del bortom regleringsmakten.

Det som nämligen hände var två saker, som båda krävs för att den här krisen skall kunna uppstå. Dels gav bankerna krediter till folk som egentligen inte hade råd att betala för krediterna. Bankerna vågade göra detta eftersom huspriser antogs automatiskt stiga hela tiden. (Låter det bekant? Sverige, sent 1980-tal…?) Bankerna vågade dessutom göra detta för att de kunde bli av med riskerna: man skapade helt enkelt bolag vars enda tillgång var kraven mot husköparna. De kraven genererar ju pengar i form av räntor som flyter in, och bolaget är därför en attraktiv finansiell investering. De bolag som bankerna skapade sålde man sedan på börsen, vilket hade dels den effekten att risken för att husköparna inte kunde betala och alltså det nyskapade bolaget skulle få problem spreds bland många olika aktieägare (som alla bara häftar med de aktier som de köpt), dels förde med sig att banken i den ekonomiska realiteten inte givit någon kredit. Den hade ju fått in sina pengar genom att sälja bolaget. Krediten tillhörde därefter bolaget och banken hade inget att göra med detta, eftersom det var sålt.

På den här konstruktionen byggde man sedan vidare andra instrument som var oerhört komplexa, så komplexa att ingen egentligen verkligen förstod exakt hur de skulle funka. Det spelar dock inte verkligen någon roll här. Det som nämligen hände var att bankerna – som nyss hade sålt sina egna krediter till bolag som i sin tur hade sålts på börsen – fick upp ögonen för att det var en bra investering att köpa aktier i andra bankers liknande bolag. Den risk som man själv sålt vidare köpte man alltså in från annat håll. Om man var lite smart, spred man sina inköp, så att man köpte än aktier i det ena, än i det andra bolaget. Tanken var att det var osannolikt att alla bolag skulle gå i konkurs samtidigt när husköparna inte kunde betala sina krediter. Man trodde kunna sprida risken och bara behöva ta en liten smäll om det blev problem på bostadsmarknaden.

I slutändan hade alla köpt och sålt så mycket att ingen längre visste vem som ägde vad. När alltså bostadsmarknaden vände, undrade alla vem som hade köpt de aktier som nu inte längre var någonting värda, eftersom husköparna som skulle betala till bolaget var i konkurs. Eftersom ingen visste vem som satt med Svarte Petter, tvärvägrade bankerna plötsligt att låna till varandra. Eftersom banker hanterar stora summor pengar, är de dock hänvisade till att under några dagar kunna låna pengar av andra banker. Kan de inte det, får de likviditetsproblem och kan i sin tur inte betala sina skulder.

När dessa skulder gäller i förhållande till andra spelare i det finansiella systemet som har samma problem, hopas alltså betalningsproblem på betalningsproblem. A måste med kort varsel betala en stor summa till B och måste låna för att kunna göra det. C vill inte låna till A, eftersom C inte vet huruvida A sitter med en massa dåliga bolagspapper som ingenting längre är värda. A kan därför inte betala till B. Eftersom B inte får betalning av A, kan inte B betala sina skulder till C, och det finns ingen längre som B kan låna utav. Eftersom C inte får in sina pengar av B, hamnar också C i problem, vilket innebär att C blir än mera obenägen att låna till någon annan. Voilá – finanskris!

Denna finanskris är i stor utsträckning finansbranschens egen skapelse. Bara dumheten att investera i papper som man själv just sett till att bli av med är så stor att det egentligen inte borde behövas någon lagstiftare som berättar för bankerna att man inte skall göra så. Dessutom möjliggjorde ju systemet att även småsparare med blygsamma medel kunde delta i finansieringen av husköp: de var inte tvungna att låna flera miljoner till någon annan, utan kunde istället för en blygsam peng köpa aktier i ett bolag som sedan med alla de medel som aktieköparna betalat in kunde ge krediter. Man fick alltså ut mer pengar på finansmarknaden, vilket alla var förtjusta i, från husköparna till storspelarna i det finansiella systemet.

Nu har vi en kris och den är allvarlig. Vi får se hur långt vi ännu måste falla innan saker och ting vänder. Ansvaret för det som nu händer är fördelat över flera olika aktörer, men det var faktiskt ingen som förutsåg den här krisens omfattning. Går man tillbaka något år, ser man att de enda varningarna gällde de höga huspriserna och att de inte var hållbara i längden. Ingen trodde att en kris på bostadsmarknaden i USA skulle få en internationell finanskris till följd. Finansaktörerna själva talade om en ny tid med evigt låga räntor för alla: det är långt ifrån dagens rop efter regleringar.

Gloss kritik av Vita Huset är alltså skenhelig: alla med intresse i de finansiella marknaderna bidrog med sitt. Vita Huset har ett visst ansvar, men detsamma gäller för ECB, Bank of England och andra finansiella institutioner och myndigheter. Detsamma gäller också Investor och andra som utan att fråga särskilt mycket köpte papper som då såg ut som en bra investering och nu visat sig vara en dålig investering.

Finansbranschen har ännu en gång blivit så ivrig att festen tog slut. Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Att i efterhand ropa efter regleringar, när man glatt håvade in pengarna under festens gång, är hyckleri på rätt hög nivå.