När offentlighet krockar med säkerhet

Sajeten birthday.se publicerar uppgifter som borde vara hemliga, skriver Svenska dagbladet. En liten koll ger vid handen att på den sidan verkligen finns uppgifter som inte finns på eniro.se eller hitta.se. Företaget bakom sajten har utnyttjat olika hål i lagstiftningen: det uppger sig självt att vara ett kreditupplysningsföretag, men har samtidigt skaffat sig utgivningsbevis och faller därmed under den grundlagsstadgade yttrandefriheten som inte ens reglerna om kreditföretag biter på.

Jag kan inte annat än hysa en viss professionell beundran för den som upptäckt den här kombinationen. Det är ett välkänt faktum – eller snarare, det borde vara ett välkänt faktum – att vilken reglering som helst drar med sig motreaktioner som går ut på att kringgå regleringen. Med andra ord bör reglering inte sikta på det som är kända beteenden idag, utan bör försöka förutse vilka motreaktioner en viss reglering kan föra med sig och försöka stävja även motreaktionerna. Det kommer aldrig helt att lyckas, och i slutändan är juridiken alltid reaktiv, inte proaktiv. Med andra ord kommer , oavsett vilken reglering det gäller, juridiken alltid att vara för sent ute och bekämpa beteenden som inte längre är aktuella. Tack och lov, får man tillägga, eftersom i en rättsstat endast kända missbruk bör beivras, inte de som kanske kan förekomma imorgon. Med detta sagt måste jag nog få tycka att det var en bildad jurist eller en synnerligen kreativ lekman som såg den lucka som birthday.se utnyttjar.

Min beundran för den som upptäckt luckan som till trots måste jag erkänna att jag inte riktigt vet hur man skall hantera den här sortens målkonflikt. På den ena sidan står det självklara intresset av offentlighet. Utgångspunkten för den svenska offentlighetsprincipen är faktiskt att det som finns i allmänna handlingar finns till för alla medborgare: man gör alltså principiellt ingen skillnad mellan det allmänna och de enskilda som i slutändan utgör det allmänna. Det tycker jag i grunden är en sympatisk inställning. Om nu mina skatteuppgifter, Fredrik Reinfelds bostadsadress, Peter Wallenbergs förmögenhet och en skyddad persons hemliga identitet finns i allmänna handlingar, bör väl dessa vara tillgänglia för oss alla. ”Det allmänna” är til syvende og sidst bara en omskrivning av det intresse som vi har som kollektiv.

Å andra sidan är det olyckligt om folk som på – får man anta – goda grunder fått sin identitet skyddade för att de är utsatta för svarsjuka föredettingar, hedersvåldsamma pappor eller stalkande fans får finna sina uppgifter på en för alla tillgänglig sajt. (Än värre blir det, får man väl tillägga, när en av Sveriges största tidningar i princip berättar för alla som ännu inte visste om det hur de skall få tag på informationen.) Vi riskerar våra medborgares liv genom att behandla deras uppgifter som något alla bör ha tillgång till.

Hur man skall lösa denna avvägning mellan offentlighet och sekretess vet jag faktistkt inte. En generell möjlighet att förbjuda sajter som birthday.se skulle inbjuda staten till att hålla uppgifter hemliga som faktiskt angår oss alla, såsom till exempel frågan vilka aktier som utrikesministern innehar (alltså vilka ekonomiska intressen som medvetet eller omedvetet kan antas påverka honom) eller vilken andel av det svenska näringslivet som direkt eller indirekt ägs av släkten Wallenberg. Alla bestämmelser om hemlighet kommer att utnyttjas på samma sätt som alla bestämmelser om offentlighet utnyttjas i otillbörliga syften.

Vi har alltså valet mellan två dåliga alternativ. Jag själv tenderar till att offra de som fått skyddad identitet för offentligheten, men det kan säkerligen antas ha att göra med att jag lever ett tyggt medelklassliv där skyddade identiteter är något som jag läser om i tidningarna. Min gissning är alltså att majoriteten kommer att ge de skyddade identiteterna företräde.

Jag vill då bara varna att – igen – bestämmelser om skydd kommer att utnyttjas på samma sätt som bestämmelser om offentlighet. Nästa gång någon journalist inte får tag på ekonomisk information om enskilda som hon gärna skulle vilja se måste vi alltså minnas att vi gjorde en kohandel: vi skyddade vissa på bekostnad av allmänna intressen.

Den perfekta världen kommer vi i en imperfekt värld aldrig att uppnå med lagstiftning.