Hårt vinklat om en angelägen fråga

Om regeringens förslag om marknadshyror genomförs, kommer drygt 50 000 hushåll att riskera behöva flytta, är den rätt skrämmande rubriken på hyresgästföreningens ordförandes debattartikel i Dagens Nyheter. Hon fortsätter en angelägen debatt om hyresregleringens vara eller icke-vara, och hon pekar på den ena sidan av argumentskalan, nämligen att det kan finnas ett socialt intresse av att även låginkomsttagare bor i innerstaden, och att det finns folk som riskerar att komma i kläm om vi tar bort de lagregler som skyddar dem.

Redan den sidan av argumentationen vinklas dock rätt hårt. Det sker glidningar i artikeln som inte är särskilt lyckade, och som nog måste betecknas som fula retoriska knep. Det kan hända att många hushåll i storstädernas kärna riskerar att behöva flytta om regeringens förslag går igenom: när det mot slutet av artikeln dock talas att utredningen lägger förslag med ”långtgående följder för nära tre miljoner människors privatekonomi” ges i artikelns sammanhang sken av att nära en tredjedel av svenskarna skulle behöva flytta på sig, vilket helt enkelt inte är det som Hyresgästföreningens undersökning visar. Det finns alltså en hårdvinkling i artikeln som inte precis bidrar till ett sansat debattklimat.

Förutsatt att den undersökning som presenteras är seriös, är det ett enormt problem som Hyresgästföreningen pekar på, och då finns anledning att åtminstone överväga om utredningens förslag om successiva hyreshöjningar är så himla lyckat. Den som nu en gång har ett billigt boende i innerstaden, har rätt att få sitta säker, och hyreshöjningar på sju procent eller däromkring utgör närmast en motsvarighet till krypande expropriation. (Det är ingen expropriation, eftersom man inte äger sin hyresrätt. Man kan möjligen tala om expropriation av en avtalsenlig rätt att få hyra, men den rätten är enligt svensk lagstiftning ingenting värd, så att det med den synen skulle röra sig om expropriation av en värdelös tillgång. Kanske borde Hyresgästföreningen fundera på hyreslagstiftningens vidare implikationer.)

Det finns dock en annan, rättvisebetonad, baksida av hyresregleringen som Hyresgästföreningen mig veterligen aldrig konfronterat: Hyresgästföreningen talar om en social risk och blundar hårt för den andra. Jag ser främst två problem med dagens reglering.

Det ena problemet är frågan vem som utgör de låginkomsttagare i innerstäderna som Hyresgästföreningen talar om. Jag har ingen aning om Malmö eller Göteborg, men jag hajade till när det i artikeln talas om Östermalm i Stockholm. Under min studietid på juristlinjen i Stockholm kände jag ett gäng studiekamrater som bodde på Östermalm. I somliga fall bodde de i en släktings lägenhet, i andra fall bodde de i andra hand. Studenter är närmast per definitionem låginkomsttagare, men de låginkomsttagare vi vill skydda genom hyresregleringen är väl knappast blivande jurister? Ordet ”låginkomsttagare” frammanar mentala bilder av någon arbetare vid ett löpande band, ett sjukvårdsbiträde eller en expedit på 7-Eleven-butiken. Jag är inte säker på att det är sådana låginkomsttagare som bor i innerstäderna. Hyresgästföreningen bör göra sig mödan att näramare titta på vilka låginkomsttagare det är vi pratar om här. Det finns låginkomsttagare som inte bör få ett subventionerat boende.

Det andra problemet är orättvisan i att de som bor i oattraktiva områden i Rinkeby, Rosengård eller på Hisingen subventionerar de som bor i attraktiva områden. Fastighetsbolagen har ett visst inkomst- och ibland även vinstkrav på sig. Detta krav måste i nuvarande läge slås ut över hela beståndet av lägenheter, det vill säga någon som bor i ett miljonprogramshus med tunga knarkare måste bidra till bolagets ekonomiska villkor i samma utsträckning som den som bor i ett sekelskifteshus med tysta, vänliga och hänsynsfulla grannar. Det innebär att de som inte kommit in i det plansocialistiska systemet som det – helt utan värdering – här handlar om, måste subventionera de som redan finns inne i systemet.

Tittar man på de som finns inne i systemet, tenderar det till att vara etniska svenskar med ett långt förflutet i den relevanta staden. Med andra ord är det nyinflyttade etniska svenskar och invandrare som får betala för att de som inte rört på sig skall få leva billigt. Jag har svårt att se det rättvisa i det, men jag har också svårt att acceptera att man skall höja befintliga låga hyror till mycket högre nivåer över en mycket kort tidsrymd.

Vi har alltså enligt min mening ett rättvisekrav som står mot ett annat rättvisekrav. Vi har de som redan bor i attaktiva lägen mot de som subventionerar deras boende. Enligt min mening bör vi titta mycket noga på vem det är vi subventionerar genom dagens system innan vi fattar ett beslut om hyresregleringens vara eller icke-vara. Att bara skrämma med att folk kommer att behöva flytta är inte nog för att avgöra saken.

Hyresgästföreningen talar för de besuttnas sak, nämligen för de som redan har ett billigt boende i innerstaden. Jag är inte säker på att Hyresgästföreningen verkligen tar de små människornas parti.