Piratkopiering av kurslitteratur påstås ha blivit ett ekonomiskt problem för förlagen, skriver Dagens Nyheter. De intäkter som försvinner genom sådan kopiering saknas när ny litteratur skall produceras och kurslitteraturen blir därför smalare än den skulle behöva bli. Problemet påstås ha sin grund i att studenterna inte har råd med kurslitteraturen.
Hmnja… Visst, kurslitteraturen är dyr, och ibland kan jag undra om det pris som förlagen tar ut verkligen i alla delar är motiverat. Men låt oss för stunden anta att det är det. Den kurslitteratur som jag har på min lista för nästa kurs jag ger kostar allt som allt knappt 5 000 kr. Det är en stor summa, men då skall man komma ihåg att kursen faktiskt varar i 13 veckor: Det rör sig alltså om en kostnad på 380 kr. i veckan eller 1 500 kr. i månaden. Åtminstone två av böckerna är dessutom sådana som kommer att användas även i senare kurser: dessa två böcker kostar tillsammans knappa tusenlappen.
Under höstterminen 2006 utgjorde bidragsdelen i studiemedlen 623 kr., det maximala lånebeloppet 1191 kr. (enligt Malmö högskola) per vecka, eller inalles 1 814 kr. Litteraturen i min kurs utgör alltså en kostnad på c:a 20 procent av studiemedlen: med tanke på att studiemedlen i främsta rummet är tänkta att bekosta studier, inte resor eller nöjen, anser jag inte att detta är ett för högt belopp. Studiemedlen framstår i stort sett som adekvata: även rent empiriskt är buden om huruvida studiemedlen räcker eller inte högst motsägelsefulla (enligt E24 här). När jag själv läste på 1990-talet, hade jag (då jag inte hade rätt till svenska studiemedel) betydligt mindre än studiemedlen och jag köpte ändå alla böcker.
Problemt består enligt min mening huvudsakligen i att studenterna prioriterar andra utgifter än litteratur, och att man som student inte behöver sitta på ett bibliotek längre och låna böckerna: man KAN ladda ner från nätet, vilket i sig är en inbjudan att göra det. Någon bortförklaring behövs väl knappast när det rör sig om att folk tar chansen att spara pengar: vem tar inte gärna den chansen?
Hur förlagen skall reagera på det, vet jag inte. Kanske större möjligheter att till en billig peng ladda ner på lagliga sidor (vilket borde bli rätt billigt, eftersom tryck och distribution av böcker antagligen utgör den största posten) vore en lämplig lösning.
Högre studiemedel kommer dock knappast att lösa problemet.
*****
Se för övrigt också Mårten Schultz insiktfulla blogginlägg i sammanhanget. Till det som Mårten skriver kan man kanske tillägga att för oss universitetslärare en lärobok inte är lika meriterande som ett fullödigt vetenskapligt verk: därav Mårtens tal om att rojaltyn är den enda morot som finns för att skriva lärobokslitteratur.
1814 kr per vecka = 7352 kr per månad
Av detta går ungegär hälften i hyra. När jag hade en studentetta i kommunala bolagets regi på 30 kvadrat så gick den på 3200 i månaden. Kvar 4152
Mat enligt socialbidragsnorm 1430kr (Beror bland annat på tillgänglighet av stormarknad samt frys i bostaden) Kvar 2722
Kläder/skor 460 kr Kvar 2262 kr
Fritid 330 kronor Kvar 1932 kr
Hygien 180 kronor Kvar 1752 kr
Förbrukningsvaror 90 kronor Kvar 1662
Telefon, TV-licens och dagstidning 510 kronor Kvar 1152
Till detta skall läggas tandvård, kårmedlemskap, el, hemförsäkring, teknik och dess underhåll (de flesta utbildningar idag förutsätter att du har tillgång till egen dator) samt någon resa hem till familjen under året. Eftersom studiemedel inte utgår under årets alla veckor så krävs (om inte studenten har en familj som kan stå för försörjningsbördan) att det finns ett arbete som kan förlägga just under decembers sista del och januaris första samt juni och juli. Om inte skall studiemedlen även klara de aukta kostnaderna under dessa perioder. Avslutningsvis transporter. Antingen krävs för många resor med kollektivtrafik eller per cykel. I det senare fallet inköp, reparationer och självkostnad vid vanligt förekommande stölder.
Man kan argumentera för mycket, men inte att det går i hop sig. Självklart är detta vare sig examinatorer eller förlags ansvar eller fel och givetvis är det studierna som i första rummet skall prioriteras, men det likväl ett problem. Att böcker kan användas till senare kurser är förstås bra, men om problemet är likviditeten så hjälper det föga.
Med boendekostnader på 50% och litteratur på 20% kvarstår 30% för samtliga övriga kostnader.
Sophia: Jag menar inte att studiemedlen i sig är adekvata, och visst finns alltid utrymme att ge mer eller bättre. Jag vill heller inte ifrågasätta din uppgift om boendekostander på 50 procent, men jag vill ifrågasätta huruvida alla har så höga boendekostnader. Jag håller också med om att man antingen måste ge studiemedel för hela året eller också höja fribeloppet för sidoinkomster.
Med andra ord: jag vill inte nödvändigt försvara studiemedelssystemets nuvarande utformning, även fast jag inte alltid är helt med på kritiken.
Jag tror dock fortsatt inte att en höjning av studiemedelsbeloppet kommer att hjälpa förlagen att sälja mer kurslitteratur.
Jag måste fråga; hur går du till väga för att slå ut kostnaden för litteraturen på hela kursens längd? Jag menar rent praktiskt? Tar du ett lån då eller, med låg ränta? Eller köper du en bok först och sedan en ny bok varje vecka? Hur gör du då om du behöver de flesta böckerna från början? Den dyraste litteraturen brukar väl vara referenslitteratur, som man brukar behöva från scratch?
WysiWyg: Jag slår ut kostnaden på hela kursen för att det borde vara möjligt att leva snålt en vecka eller månad för att kunna köpa litteratur och sedan ha bredare marginaler månaden därefter. Vidare behöver man sällan köpa all litteratur på en och samma gång: under en lång kurs kan man köpa litteraturen allt eftersom. Slutligen är just referenslitteratur sådant som man med stor behållning kan låna på biblioteket eller läsa där när man väl har behöv av den.
Heidbrink,
Jag håller med dig i allt väsentligt. Vidare tycker jag det dessutom är det förvånande att inte fler lånar böcker eller läser dem på bibliotek eller varför inte köper böcker tillsammans med andra. Att det dessutom finns en andrahandsmarknad för kurslitteratur hjälper väsentligt.
Min största förvåning i debatten om studenters ekonomi är att det framstår som otänkbart för en person i välfärdssverige att behöva spara ihop till högskolestudier. Att t.ex. jobba ett år för att sedan med sparade medel påbörja studier är verklighet i många andra länder, varför skulle det vara otänkbart i Sverige? Jag anser inte detta vara någon klassfråga, då studiemedlet trots allt finns där. I media framställs dessutom kvälls- och helgjobb för studenter som något nödvändigt ont, en överlevnadsåtgärd, medan det i själva verket innebär fördelaktig erfarenhet och kontakter.
Nej, i grunden handlar det om hur studenterna prioriterar sina utgifter, med jag förstår att de väljer bort kursböcker framför t.ex. nöje. Problemet med kopierad kurslitteratur är därmed svårlöst.
Jag tycker ni blandar ihop frågorna här.
Dels har vi problemet att den numer mer synliga kopieringen skapar en stämning där producenterna av studielitteratur upplever sig förfördelade och det skapar en motvikt till det incitament som upphovsrätten är.
Dels har vi det att studenter inte upplever sig ha råd, eller eventuellt faktiskt inte har råd.
Studenters ekonomiska situation har relativt liten betydelse. Om man verkligen inte kunde få sin litteratur på annat sätt kunde man antagligen bo ett dussin studenter i en etta och dela en begagnad bok. Nu behöver man inte gå till sådana accesser; Man anpassar sina förhållanden till det ekonomiska utrymme man har och i den kalkylen ingår att man kan få en andel av sin litteratur genom kopior eller lån av olika slag.
Om vi återgår till att produktionen är inadekvat låg, om upphovsrätt inte längre fungerar som incitament. Då måste vi se till att skapa andra incitament. Upphovsrätt är som sagt ingen naturlig rättighet i sig utan ett verktyg skapat för att stimulera produktionen av verk. produceras inte verken man behöver får man helt enkelt skapa andra incitament.
Till exempel kan man istället för att ge hela bidragsdelen av studiemedlen till studenterna, ge en del till en stiftelse som genom en kompromiss likt den som finns för biblioteken delar ut pengar till upphovsrättsinnehavare baserat på kursernas litteraturlista och andelen inskrivna studenter.
Det finns mängder med metoder. Det är inte en svår fråga. Den blir bara svår om man envisas med att lösa den med den verktygslådan som skapades för att stimulera produktionen av skönlitteratur. Studenterna arbetade vid denna tid med kopierade anteckningar och bibliotek…
Mumfi: Vi är helt eniga. Jag håller helt med om att förlagen behöver en ny affärsmodell (din fondidé låter faktiskt inte helt oförnuftig), men min poäng är huvudsakligen att höjda studiemedel inte kommer att lösa förlagens problem. Som Runhede också skriver, handlar problemet om ett prioriteringsproblem hos studenterna – att förlagens ekonomi påverkas, är närmast en slumpartad konsekvens av ett allmänt förändrat beteende.
Runhede: Jag håller helt med om att det är märkligt att det anses vara nästan lite människoovärdigt att behöva hushålla med sina pengar som student. Som jag sade tidigare, vill jag inte påstå att studiemedelssystemet i alla avseenden är adekvat, men ibland undrar jag vilka anspråk som många studenter har på den försörjning som i slutändan skattebetalaren skall erbjuda.
Problemet med Runhedes förslag är att de inte på något sätt bidrar till att omfördela pengar från studenter till författare av studielitteratur. En begagnad eller delad bok är, trots att det är fullt lagligt, en bok som inte köps. I fallet bibliotek går en liten ersättning till författaren, i varje fall om man lånar hem dem istället för att läsa dem på plats, så det är något bättre…
Jag tror att den elektroniska kopieringen till stor del konkurrerar med de traditionella sätten att tillgodogöra sig böcker gratis snarare än att bara ersätta köp. Men säkerligen slår det till viss del även mot köpen. Jag skulle vilja se en undersökning där man jämför försäljningen av kurslitteratur med antalet studenter över en längre period; Gärna så man får med tiden innan internet.
Mumfi: Du har säkert rätt till en del, men jag tror inte att du har rätt helt och hållet, och i vart fall beror det antagligen på det ämne man läser. Juridisk litteratur är förhållandevis dyr, och vi är på grund av nytillkommande lagstiftning och rättspraxis tvungna att ha den senaste upplagan. Det fanns alltså tidigare en marknad för kurslitteraturen som nu håller på att försvinna: även om tre delar på en bok är det en bok per tre personer man säljer. Om alla tre laddar ner samma bok från nätet, är det ingen bok man säljer. Över en studentpopulation på några tusen per år blir det en hygglig summa pengar.
Jag vet inte riktigt hur det ser ut i andra ämnen, men lade märke till att mina böcker i lingvistik, när jag läste det ämnet, ofta var dyrare per sida än motsvarande litteratur i juridik, vilket antagligen hade att göra med att upplagorna var ännu mer begränsade. Om jag på den tiden hade kunnat ladda ner från nätet istället för att köpa, hade jag åtminstone varit frestad.
En förändring som inte skulle kosta ett öre vore att göra författande av kurslitteratur yrkesmässigt meriterande för universitetslärare: det skulle nog få många som är duktiga pedagoger men mediokra forskare att skriva kurslitteratur utav bara den. Sedan tror jag att någon form av fondsystem kan vara lämpligt, liksom även lagliga sätt att ladda ner. Med andra ord måste den praktiska hanteringen förändras, inte studiemedlen höjas.