Inom ett modernt straffrättssystem anses fängelsestraffet ha tre funktioner. Dels finns individualpreventionen: den som sitter i fängelse anses inte kunna begå brott. Denna funktions verkan motbevisas i och för sig dagligen genom att brott styrs från fängelser, men juridiken är ofta immun mot påverkan från sociala fakta. Dels finns allmänpreventionen: allmänheten skall kunna se att straffhot i lagstiftning inte är tomma, utan att de verkställa. Genom detta hoppas man att öka den allmänna laglydnaden. Dels finns en vedergällningsfunktion: brottslingen har gjort ont, alltså skall ont vederfaras brottslingen.
I den moderna debatten anses vedergällningsfunktionen ofta som primitiv, oupplyst och inte särskilt viktig. Det viktiga är att rehabilitera brottslingen, att återföra honom eller henne (i all regel honom) till samhället. Vedergällningen talar man helst inte högt om i juristkretsar.
Det visar sig dock om och om igen att det är just vedergällningen som är det viktiga för brottsoffren och deras anhöriga. Nu senast aktualiserar Mattias Flinks fall detta: han har begärt att få sitt livstidsstraff tidsbestämd. Går Örebro tingsrätt på hans linje, är han fri om två år. Mot detta reagerar offrens anhöriga, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter: ”jag känner inget hämndbegär, men det blir för billigt att komma ut redan”, säger en av de anhöriga till Dagens Nyheter.
Inget hämdbegär? Jo, den enda rimliga förklaringen till att den anhörige anser att Mattias Flink kommer för billigt undan är att personen i fråga anser att det finns någon form av balans mellan brott och vedergällning (hämnd). Skulle Flink släppas om några år, skulle ingen balans finnas. Visst rör det sig om hämndbegär och visst rör det sig om vedergällning.
Med detta vill jag inte säga att det är fel att tycka så. Tvärtom tycker jag att det är fel att experterna inom området inte tar vedergällningsfunktionen i straffet på allvar. Vi är flockdjur, och flockdjur har av evolutionära skäl en känsla för reciprocitet: ”Jag kliar dig på ryggen om du senare kliar mig på ryggen. Lurar du mig, kommer jag aldrig mera att klia dig på ryggen, och jag kommer också se till att alla andra vet risken med att ge dig en förmån. Om du skadar mig när du kliar mig, kommer jag att skada dig.” Dessa instinkter har påvisats i åtskillig psykologisk forskning och tycks – på goda evolutionära grunder – finnas bland alla flockdjur. Ett straffrättssystem som försöker bortse ifrån detta, riskerar att tappa förtroendet bland allmänheten.
I och för sig finns inget som Flink eller det allmänna kan göra för att göra det som skett ogjort. Jag anser också att även den som begått ett så fruktansvärt brott som Flink ändå måste ha något framtidsperspektiv: annars är det kanske ärligare att döda personer som han. Att vistas i ett fängelse i decennier utan att veta om man någonsin kommer att få röra sig fritt igen är nog en form av tortyr, vilket jag anser är ännu värre än ett dödsstraff. Jag anser alltså att Flink måste ges en andra chans, vilket innebär att hans straff enligt min mening bör tidsbestämmas.
Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om hur vi hanterar offrens hämndbegär, eller med andra ord hur vid hanterar vedergällningsfunktionen i straffet. Om vi fortsätter att låtsas som om den funktionen inte hade något värde, skulle jag inte bli förvånad om vi snart skulle få se lynchmord.
Jakob: Jag har svårt för din syn, eftersom jag i grunden anser just att vedergällning är en primitiv känsla. Detta har sin grund i att jag inte tror på existensen av fri vilja, och därmed är det helt enkelt inte relevant att hålla ens Mattias Flink ansvarig för sina handlingar (i ultimat mening). Att då acceptera att han delvis ska straffas enbart därför att människor blir tillfredsställda därav upplever jag inte som tillfredsställande. Kan man inte istället hoppas på att människor kan upplysas, så att dessa känslor avtar?
Niclas: Man kan alltid hoppas, men vi har ju faktiskt försökt med ”behandlingar” i både Sverige och i andra länder. Det fungerade inte.
Min poäng är inte att Flink är ansvarig i någon metafysisk mening, utan min poäng är att det finns naturliga (icke-metafysiska) behov hos flockdjuret människan som vi på något sätt måste tillgodose. Vedergällningen är ju från ”skuld” helt frigjort också: brottslingen vederfars något ont, alldeles oavsett huruvida han är att skylla i någon djupare bemärkelse för sin gärning eller inte.
Jag anser att hämndbegäret är en naturlig del av att vara människa, och att människan lika lite är förpliktad att förneka sin biologiska natur som något annat djur (därmed inte sagt att hon alltid bör följa den). Vedergällningen måste i vart fall öppet hanteras, inte bara nedvärderas.
Det verkar som om hämnden alltid är en ryggmärgsreflex hos människan, i större utsträckning ju grövre brottet är. Men går samhället på en sådan linje är dödsstraffet snart en diskussionsfråga även här. Därför måste mer tid, resurser och engagemang ägnas åt brottsoffren. Kostnaderna för detta måste stå i något slags proportion till kostnaderna för brottslingens omhändertagande. Så är det inte idag och därför blir kommentarerna ganska medeltida, exempelvis i Flink-fallet lika väl som när det gäller Rödeby.
Jag håller med winfried om att större resurser måste läggas på att stödja brottsoffren. För de som lider mest av att hålla kvar hatet och bitterheten är tyvärr till syvende of sidst brottsoffren själva. Och vare sig dem, förövaren eller samhället vinner i längden på det.
Hämdteorin är sann i sin biologiska mening. Men att ge efter för den är att medvetet skrapa bort den tunna fernissa som skiljer oss från djuren.
”Vengeance is a lazy form of grief” är ett mycket sant och användbart citat som uttalas av Nicole Kidman i filmen ”The Interpretor”
Winfried: Jag kan tänka mig att mera hjälp till brottsoffren kanske skulle kunna lösa en del av problemet, men jag har svårt att föreställa mig att det skulle lösa hela problemet. Om utvecklingen skulle gå dithän att livstid verkligen betyder livstid, att vi alltså skulle bära vissa brottslingar ut ur fängelserna med fötterna före, skulle jag, som jag antyder i texten, föredra dödsstraff.
Jag vet inte idag hur jag tycker att vi skall lösa vedergällningsproblemet i straffet, men något måste vi göra. Mera hjälp till brottsoffren kanske är ett bra första steg, men som sagt tror jag inte att det kommer att lösa hela problemet.
Nicke: Jag mindes inte det citatet, men det är väldigt bra. Jag medger att alla ni som vänder er mot en vedergällningsfunktion i straffet har en mycket riktig och viktig poäng, men jag måste ändå vidhålla att jag anser att det är farligt att ignorera att många brottsoffer vill ha hämnd.
Vad gör vi när en stor del av befolkningen inte känner igen sig i rättssystemet? Systemet lever ju i slutändan på att de flesta inser att det är bättre att anlita rättsapparaten än att ta ut hämnd själva. Om vi ignorerar hämndfunktionen, kanske vi har ett rent samvete, men åtminstone mitt rena samvete är inte så dyrbart att jag skulle vilja köpa det till priset av ett havarerat rättssystem.
Flera myndigheter lever inte upp till sin kravspec i min mening.
Om man inte tar hänsyn till brottsoffrets behov av upprättelse – riskerar man en eskalering och att brottsoffret blir brottsling. och samhällsförlusten därmed större.
Försvaret, skulle inte kunna avsätta riksdagen, eller avärja en tungt beväpnad battaljon från att utföra fiendens militära mål. Polisen utreder inte vardagsbrott, folk dör av brutna ben på sjukhus, äldre får liggsår, etc.
Jag anser att man måste ha någon form av kvalitetskontroll av statsapparaten, där bristerna ersätts av fungerande metoder.
Kriminalvården och socialen släpper ut icke rehabiliterade brottslingar, då fungerar inte vården i min mening.
Brottsligar som begår brott under tiden de ska behandlas eller väntar på behandling. Människodräpare som begår brott för att de var fria medans deras dom fick laga kraft. Då sviker samhället sitt beskyddande ansvar.
Skotten i knutby visar att folk nu tvingats att ta lagen i egna händer. statsförfall pga vigilantism börjar bli ett faktum.
Det som definerar Sverige till ett Suveränt Land är på väg att avskaffas.
Sedan bör vår allmänna och samhällets filosfi ta ställning i flerparten av nedanstående frågeställningar.
Vad är en exbrottslings rättigheter, när ska man förlåta eller acceptera en brottsling?
Om man har ett sättsystem där man anser att brottslingen är rehabiliterad och har betalat sin samhällskuld, ska dennes förflutna påverka hans framtid? anser man därmed att en pedofil som tjänat sitt straff ska bli dagisskötare, eller att en mördare bli läkare?
Varför anser vi att ett människodräpande djur ska dödas, men en människodräpande människa förlåtas? särskillt, Om man i teorin kan rehabilitera båda.
är en bevisad seriemördares liv viktigare än möjliga framtida offer. Ska man frisläppa en straffad brottsling om man vet att denne med stor sannolikhet kommer begå nya eller samma brott.
Ska människan bre ut sig på bekostnad av naturen?
Är människan vikitigare är naturen?
Zetter: Que? Jag förstår inte mycket av din argumentation, men eftersom andra kanske gör det, får du ha din kommentar på min sida. Jag avstår dock ifrån att kommentera den.
Jag tror du har rätt i att vi inte kan ignorera hämndfunktionen. Det är väl förhoppningsvis också just det man inte gör genom att fokusera på brottsoffren och låta dem få veta, på så många sätt som möjligt, att rättssamhället förstår att de lider.
Personligen tror jag de flesta som utsatts för brott, direkt eller indirekt, så småningom har förmågan att, kanske inte glömma, men dock att förlåta, eller i alla fall gå vidare utan hat. Men man måste ju också tillåtas att få hata, förbanna och lida. Där någonstans tror jag det finns en öppning för brottsoffren. Att ge dem den ”tillåtelsen”, eller hur man ska uttrycka det, att få utlopp för sina känslor.
För i Sverige så är det nog litegrand den allmänna meningen att man SKA glömma och förlåta. Och att undertrycka sådana känslor fungerar inte. Jag tror att de anhöriga till Flinks offer inte har fått den möjligheten, eller inte tagit den, kanske för att de helt enkelt inte har fått korrekt stöd i sorgeprocessen…
Nicke: Det är klokt sagt och tål att funderas på. Det måste jag nog göra innan jag kan ta ställning till allt du säger, men att ge brottsoffren mer stöd – kanske på det sätt du säger – låter som ett bra första steg.
Ett konstigt fall. Jämfört med Rödebyskotten, båda har framkallat ett psykotiskt tillstånd genom att berusa sig. Den ena blir friad, den andra blir dömd till bokstavligen livstids fängelse. Helt uppenbart borde Flink fått vård – och då hade man kunnat låsa in honom på fullständig livstid, men hänvisning till hans psykiska tillstånd. Men att bara bura in honom att nöta rastgård utan begränsning är barbariskt, nästan i stil med dödsstraff.
Calle: Jag är inte helt säker på vari skillnaden mellan Flink- och Rödebyfallen består, men jag håller med dig om din slutkläm: att verkligen spärra in någon på livstid är i mina ögon värre än dödsstraff.
Tänker att för de allra flesta brottsoffer är det kanske inte strafflängden i sig som är avgörande, utan att bli lyssnad på av rättsväsendet och att se att den som begått ett brott blir straffad. Brasklapp dock för att jag aldrig träffat någon vars anhörig blivit mördad. Men, frågan är om sorgen/smärtan/saknaden blir mindre av ett längre straff? Jag är varken för längre eller kortare straff, men ser det som att vedergällningstanken finns där i straffet någonstans. Att samhället spärrar in förövaren. Frågan är vem det gagnar om vi dessutom slänger bort nyckeln där den aldrig kan bli hittad?
Alfa: Jag håller helt med dig, men frågan är hur vi förklarar det för allmänheten på ett sådant sätt att vi inte får den här konstiga diskussionen varje gång något som i Falun eller Rödeby händer. Uppenbarligen uppfattar många – kanske de flesta – det så att strafflängden faktiskt är avgörande: det verkar ju vara det som den anhörige som DN citerar är ute efter.
Med andra ord har vi här ett glapp mellan en elit (hur man nu definierar en sådan) och den breda befolkningen, och jag har svårt att tro att vi i längden mår bra av detta glapp. På något sätt måste vi få de två ihop, och eftersom allmänheten knappast kan antas vara intresserad av att läxas upp av experter, får enligt min mening experterna ta sig en funderare på hur vi skall hantera de olika åsikterna om straffets funktion. Att bara se ner på vedergällningsfunktionen tror jag inte kommer att hjälpa oss.
Ytterligare ett intressant inlägg, Jakob. Brottsbalken 29:1 stadgar ju hur högt straffvärde en gärning har, eller hur klandervärd en gärning är. Något förenklat kan man säga att den bestämmelsen innehåller sex rekvisit som skall beaktas när en gärnings straffvärde bestäms:
- Fara
- Skada
- Kränkning
- Gärningsmannens insikt/avsikt
- Brottets straffskala
- Enhetlig rättstillämpning (lika fall skall behandlas lika)
Här kommer straffrättens förutsägbarhet in och det väger tungt vid bestämmandet av straffvärdet. Varför skall person X sitta 30 år i fängele för mord när person Y bara behöver sitta tio år? Praxis vad gäller påföljden för mord har av Högsta domstolen kommit att ändras till fängelse tio år. För att någon skall dömas till livstid för mord med nuvarande praxis krävs att åklagaren kan bevisa att gärningsmannen utsatt offret för ett lidande; förenklat kan man säga att endast mord med sadistiska inslag kan komma att bestraffas med livstids fängelse. I min värld är fängelse tio år för mord alldeles för billigt. Jag grundar det på att straffet fängelse tio år inte är proportionerligt mot den skada och kränkning som gärningen inneburit. Återfallsrisken bland mördare är oerhört låg. De allra flesta mördar bara en gång i sitt liv. Den individualpreventiva effekten av fängelsestraff är sålunda försumbar.
Min uppfattning är att det för närvarande krävs en lagändring vad gäller påföljden för mord eftersom att normalpåföljden idag är fängelse tio år. En sådan lagändring välkomnar jag.
Jakob Holmberg
Kammaråklagare
Söderorts åklagarkammare
Jakob: Jag är inte helt med dig, eftersom jag håller med Alfa, som tidigare kommenterat att strafftidens längd ju egentligen gör vare sig till eller ifrån. Vedergällningsfunktionen kan fullgöras på olika sätt, varav ett är att förlänga straffen. Men finns det verkligen inga alternativ? Skamstraff har ju diskuterats, men avvisas av de flesta. Är vi så fantasilösa att vi måste förneka vedergällningsfunktionen för att kunna hantera den?
Jag tycker alla borde läsa Michael Moores Act and Crime.
Mårten: Michael Moore läser jag högst ogärna – jag tycker inte att han är speciellt kul. Har han något intressant budskap i denna bok (förutom att det amerikanska systemet är förjävligt).
[...] Mattias Flink. Den klurige Jakob Heidbrink framför ett argument som får mig att skruva på mig: Det som vi dock i vilket fall som helst behöver är en debatt om [...]
Jakob, jag är inte helt säker på att jag är helt förstår vad du menar…men…nog kan jag väl rent teoretiskt tänka mig andra påföljder för mord i syfte att uppnå en vedergällning som är proportionerlig mot ett mord. Risken är bara att sådana straff skulle kunna tänkas få än mer inhumana inslag än ett långt fängeslestraff. Jag vet inte riktigt om det är rätt väg att gå, eller så har jag bara för dålig fantasi.
Jakob Holmberg
Kammaråklagare
Söderorts åklagarkammare
Jakob: Tanken är väl att jag vill leja ut fantasijobbet till straffrättsexperterna. Finns någon möjlighet att tillfredsställa brottsoffrens behov av hämnd, samtidigt som vi förblir humana och utan att låsa in folk och förstör nyckeln? Det här ser ut som en omöjlig ekvation, jag vet, men min huvudsakliga poäng är att vi inte löser ekvationen genom att strunta i att det finns en variabel som heter offrens behov av hämnd.
[...] om straffets metafysik Senast igår bloggade jag om vedergällningens betydelse i straffrätten. Som på beställning publicerar Svenska dagbladet idag en intervju med vänsterpartiets Alice [...]
Det är just där jag tror mer koncentration på brottsoffren kan hjälpa. Om man flyttar fokus från brottslingen och vilket straff han/hon ska bära, till offren och deras anhöriga, så tror jag att krav på ”inhuman vedergällning”, som jag inom citationstecken får kalla den, i stora delar kommer att försvinna. Hämndbegäret minskar med brottsoffrens och deras anhörigas minskade hatiska känslor. Och den minskningen kommer (nästan?) bara av att resurser läggs på dem.
Nicke: Ja, det ligger nog mycket i det. Samtidigt undrar jag ibland vilka resurser som då skulle krävas. Vi har ju faktiskt en parallell fråga inom skadeståndsrätten, där det ständigt klagas över de låga beloppen – som om 1 000 000 kr. skulle göra en våldtäkt ogjord. Det är också lite svårt att tänka sig att brottsoffer under obegränsad tid skulle ha rätt till psykolog eller att de med jämna mellanrum skulle få offentligen berätta om sitt lidande (vem skulle orka lyssna på det?). Vad göra?
Mmm, sant. Kanske det helt enkelt handlar om att sikta mot stjärnorna och hoppas på att nå trädtopparna? För hur mäter man mänskligt lidande..?
Men, tankeexperimentet att lägga ökade resurser på brottsoffer och deras anhöriga kanske i slutändan faktiskt t o m skulle kunna vara ekonomiskt försvarbart. Om man lyfter ögonen från kvartalspolitiken och ser några år framåt i tiden, så kan möjligen brottsoffers minskade lidande göra att de är mer produktiva, att de s a s tjänar in sin egen terapi? Självklart en svår indirekt kalkyl, men kan det inte vara värt att testa?
Nicke: Absolut värt att testa, fast jag tillåter mig att vara skeptisk om framgångsutsikterna. Man kan dock ställa in experimentet, om det inte utfaller som tänkt.
Friskt vågat, hälften vunnet!
Något som svenska politiker dock är världssämst på, får jag ibland intrycket av…
[...] får avgöra straffet Med anledning av att Mattias Flinks strafftid är uppe för prövning förs en intressant debatt om brottssoffrets rätt till vedergällning och hämnd. Även om åsikterna [...]
Om hoppet är det sista som överger människan kan man inte säga att dödsstraff är ”humanare” än fängelsestraff på obestämd tid. Flink när ju hoppet om att få sitt straff tidsbestämt? Om det vore så att livstids fängelse absolut är livstids fängelse skulle nog många livstidsdömda välja det ändå – inte alla.
Sen tycker jag inte att man kan lägga några aspekter på de anhörigas vilja. Det är inte vi som är de anhöriga. Om de vill stegla Flink och tortera honom eller döda honom så är det bara så. Hämndbegäret, eller vad man ska kalla det, går som du säger mycket riktigt inte att bortse från. Det tragiska är när det blir som för Annika Östberg i USA – där de anhöriga bokstavligen är närvarande och får säga sitt varje gång det prövas om hon får släppas ut. Allså blir hon aldrig utsläppt.
Ia: Jag förstår inte riktigt vad du är ute efter, men mitt resonemang om dödsstraffets kanske humanare karaktär baserades på ett hypotetiskt antagande att livstid alltid skulle betyda livstid, alltså utan hopp om att få slippa ut någon gång. Detta anser jag skulle vara tortyr, och då skulle nog ett dödsstraff vara både ärligare och humanare.
jakob> Det ar en annan Michael Moore. Min Moore ar en av den moderna naturrattens framsta uttolkare och en intellektuell gigant, medan den andra Moore ar en intellektuell myra.
Mårten: Outch, det borde jag har uppfattat. (Det finns för övrigt en general som heter Michael Moore också, så att det är många att hålla reda på.) Jag vet att han har mycket klokt att säga, men efter den debatt som försiggått här på bloggen är jag genuint osäker på var jag skall sätta ner foten. Jag vidhåller att vedergällningstanken inte kan ignoreras, men där någonstans upphör också min klokhet: hur vi skall ta hänsyn till den, eller snarare hur vi skall hantera den, vet jag inte heller.
[...] intuition bygger dock på en syn på straffet som hämnd (en diskussion om straffet som hämnd pågick under försommaren). Det finns ju ingen rimlighet i att hämnas på en person vars brott egentligen [...]