JK Lambertz till motattack

På Dagens Nyheters debattsida försvarar sig justitiekanslern (JK) Göran Lambertz mot det angrepp som Centrum för rättvisa levererade i en debattartikel om vilken jag bloggat här. Lambertz, som den skicklige jurist han är, försvarar sig effektivt, och lyckas kasta tvivel över mitt tidigare antagande att Centrum för rättvisa har stöd för sina påståenden. Jag antar att mycket beror på hur man tolkar praxis från Europadomstolen, och att både JK och Centrum för rättvisa håller sig med något så när rimliga tolkningar.

JK är också skicklig på att växla mellan “jag” och “vi” i retoriken, alltså att växla mellan sig själv som chef för myndigheten och myndigheten som tjänstemannakollektiv (som när det talas om en artikel som “jag”, alltså Lambertz som person, skrev i Juridisk tidskrift, men samtidigt om “våra beslut” om skadeståndsbeloppet, alltså myndighetens beslut som kollektiv). Detta retoriska knep innebär att JK kan byta område när han försvarar sig: han står inte kvar och tar all kritik själv, men han kan heller inte sägas skylla på sin underhuggare. Oavsett vad man tycker om JK:s artikel i sak, är detta skickligt gjort.

JK byter också fot på ett annat sätt som jag tycker är mindre beundransvärt. Han försvarar det faktum att han drivit upp ett mål till Högsta domstolen med att han var tvungen att följa gällande rätt i den ursprungliga frågan. Lambertz påstår att han egentligen hela tiden ville ha det utfall som Högsta domstolen sedermera kom fram till, men att han som regeringens advokat och allmänhetens företrädare inte bara kunde dela ut pengar, utan behövde ett klargörande från högsta instans. Jag personligen är lite tveksam till huruvida detta är sant – ingen kan förhindra att JK utbildar sin egen praxis, så länge denna inte strider mot gällande rätt, vilket den på skadeståndsområdet egentligen bara kan göra när JK beslutar att inte ge skadestånd i situationer i vilka domstolarna skulle ha gjort det. Lambertz har också hittills tolkat sitt uppdrag tämligen fritt när det gällde andra områden.

Det ligger mera i att JK ibland har ett uppdrag att testa ett mål, och att det här gällde den principiellt viktiga frågan huruvida skadestånd för brott mot Europakonventionen kan utdömas utan stöd i lag. Det innebär dock att en enskild person offrades på rättssystemets altare (en vanlig och helt ofrånkomlig företeelse), och detta borde JK kanske ha kunnat erkänna i någon bisats.

Argumentationen om behovet av att följa svensk rätt blir dock skenhelig när JK sedan i frågan om skadeståndets belopp gör en omsvängning om 180 grader och så att säga går Högsta domstolen i förväg. Han säger att domstolens praxis baseras på en dom från Europadomstolen som numera är överspelad, och att man därför inte behöver följa denna praxis. Med förlov sagt är det på exakt de grunder som JK anför i argumentationens förra del inte JK:s, utan Högsta domstolens sak att konstatera detta. JK gör sig till en sorts bättre instans än Högsta domstolen.

Summan av JK Lambertz argumentation blir att han i fråga om huruvida skadestånd får delas ut över huvud taget måste hålla sig till Högsta domstolens praxis, men att han i fråga om skadeståndets belopp får anse att Högsta domstolens praxis är överspelad och att han därför inte behöver hålla sig till den. Resultatet av argumentationen blir att det alltid blir bäst för staten: vägra att utge skadestånd där det bara går, och om man nu måste utge skadestånd, tolka praxis så att skadeståndsbeloppen minimeras.

Att Lambertz med denna argumentation i ryggen påstår att han är något mera eller annat än statens advokat är ganska irriterande.