Dagens Nyheter skriver om hur lätt det är att “kapa” ett hus, att ta över en fastighet genom några förfalskade namnteckningar och köpebrev. Problemet har sin grund i att tingsrätterna (som sköter fastighetsregistreringen) inte kontrollerar de handlingar domstolarna får in, utan bara accepterar dem som äkta. Utan någon som helst kontroll är det förstås lätt att fuska – eller “kapa”, som uttrycket uppenbarligen låter.
Ett liknande problem har dykt upp avseende bolag. Även dessa kapas, vilket jag bloggat om här. I båda fallen handlar det i grunden om huruvida man skall lita på att folk i gemen är ärliga.
Detta är faktiskt en mycket grundläggande fråga i vilket rättssystem som helst. Om man tycker att rättssystemet är till för att skydda mot bedrägerier, bör man lämpligen vidta åtgärder för att förhindra sådana. Det innebär att man kontrollerar, vilket med nödvändighet ökar pappershanteringen och byråkratin. Vi har ett sådant system inom näringslivsvärlden, där även småföretagare avkrävs statistik, intyg och kvitton i sådan omfattning att det blir svårt att överskåda alla krav.
Inom andra områden, i synnerhet när det rör sig om privatpersoner, tenderar vi i Sverige dock till att minimera byråkratin: vi anser att byråkratin i princip endast har en uppgift som registrator. Det är sällan man avkrävs legitimation när man uppger sitt personnummer. Det är sällan någon på en myndighet reagerar när man ringer och vill ha något fixat: ingen kontrollerar att den som ringer verkligen är den person hon uppger sig vara. Man tror i allmänhet att folk är ärliga.
I grunden är detta en sympatisk inställning, och den gör det också lättare för var och en av oss att möta det allmänna. Det är förhållandevis snabbt och enkelt att få det man vill. Jämför man med England, Tyskland eller Brasilien (som är de länder där jag kommit i kontakt med byråkratin), är det svenska systemet smidigt och obyråkratiskt. Vi betalar dock ett pris, nämligen i form av osäkerhet.
När man tror folk om gott, kommer man lätt att luras av de som inte är ärliga. Den som inte är misstänksam mot alla hon möter, kommer att med jämna mellanrum bli besviken i sin tillit. Någon – som till exempel det paret som DN skriver om idag – kommer att få ta hårda smällar när vi tror att alla i grunden är ärliga och goda.
Enligt uppgift har den svenska inställningen fungerat i det förflutna. Jag hyser starka misstankar om att det inte riktigt är sant, utan att minnet förgyller. Det är dock i vilket fall som helst lätt att konstatera att den traditionella inställningen inte längre fungerar idag. Vad det beror på är egentligen egalt – jag själv tror att det beror på att vi på 1970-talet fick för oss att hederlighet är något förlegat borgerligt -, faktum är att det inte längre fungerar. Alltså måste vi göra något åt det. Det pris som vi kommer att få betala är att vi kommer att behöva hantera mer byråkrati: vi kommer att behöva skicka intyg, vi kommer att behöva vittnen, vi kommer att behöva dyka upp personligen istället för att bara skicka ett brev, ett mejl eller ringa till myndigheten. Det är obekvämt och det är trist att det skall behöva vara så.
Om vi vill undvika att våra med-borgare drabbas av bedragare i någon större utsträckning, är det dock tyvärr nödvändigt.
